Att mista och att finna liv

Livet är fyllt av paradoxer, motsägelser som vi ibland har lätt för att hantera och ibland står svarslösa inför.

Idag innehåller berättelserna vi hört just denna dubbelhet. Dels hoppet och glädjen i tron och att vandra i Kristi efterföljelse och så möter vi den allvarliga sidan av efterföljelse som kan vara både livsomvälvande, livsavgörande och smärtsamt. Det låter ödesmättat att bära sitt kors. Att bekänna sin tro på Jesus hade sitt pris då, fast ändå inte så mycket när Jesus levde och gick runt och undervisade och predikade, då var han som vilken rabbin, andlig ledare som helst. Visserligen var han en som utmanade rådande föreställningar om hur livet skulle levas och hur skrifterna skulle tolkas.
   Det riktigt stora prövningarna att tro på Jesus som Messias, Guds son, frälsaren kom först årtionden och århundraden efter Jesu uppståndelse. Som när Paulus skriver sitt brev till församlingen i Thessaloniki. Vi förstår av det vi hörde att Paulus och hans medhjälpare farit illa när de var i Filippi. Det var inte ovanligt att bli förföljd för sin tro fram tills kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet. Paulus försöker förklara att allt det som de undervisar och predikar om är i egenskap av Kristi apostlar och i den efterföljelsen. Det är inte för sin egna skull som de grundar församling och förkunnar tron på Jesus utan för att de brinner för att berätta om betydelsen av Guds evangelium, av Jesu liv, död och uppståndelse.

Att bli och vara kristen kan innebära motstånd, förföljelse och uppoffring även i vår tid, främst i andra länder än vårt.

Vi har religionsfrihet och många definierar sin egen andlighet. Vi har en större öppenhet nu än för bara 30, 40, 50 år sedan, då var det rätt obekvämt att bekänna sig som kristen och bära sitt kors. Nu både vill och vågar människor berätta om sin tro och även tala om när tron blivit tvång och en börda pålagd av andra. Att bära sitt kors och tillhöra en kyrka/församling kan dessvärre bli just en börda i det egna inomkyrkliga sammanhanget. Det granskas ofta i media, nyligen en serie artiklar i SvD. Det är bra, fast ibland kan det bli onyanserat och sensationsmakeri av det hela.

Så vad kan dessa allvarstyngda berättelser ge oss här och nu där vi som kristna i skilda samfund – ja även inom en och samma kyrka - har olika teologiska traditioner och kan tolka berättelserna på varierande sätt? Både episteln och evangeliet ger oss ett par riktigt goda riktmärken för hur vi kan att berätta om vår tro och bemöta varandra oavsett om det handlar om medmänniskor som är troende, sökare eller person som tar avstånd. 
   Det ena riktmärket är Paulus ord om att uppträda lika kärleksfullt som en mor när hon sköter om sina barn. En bra mamma och pappa möter sina barn med respekt, öppenhet, gränssättning och uppmuntran, alla dess ord ingår i ordet kärleksfull. Men det stannar inte vid bilden av den nära relationen förälder och barn utan det kärleksfulla bemötandet är något vi ska ägna oss åt i relation till varandra när vi möts, såväl med intresserade eller de som ifrågasätter inte minst i de inomkyrkliga diskussionerna. Det är en utmaning på flera sätt. Vi ska inte bli martyrer, för såklart behöver vi sätta gränser för påhopp och oegentligheter. 

Många gånger när vi upprörs av kristen tro eller olika tolkningar så handlar det främst om oss själva.

Det är något hos oss själva som vi behöver se närmare på. Här kommer paradoxerna in igen, ibland sa Jesus emot sig själv som i dagens evangelium hur kan man förlora sitt liv och samtidigt finna det? Det handlar förstås om hans eget liv, kommande död och uppståndelse, hans offer för vår skull. Jesus vill med orden även få oss att tänka efter vad som är väsentligt i livet. Få oss att inse att vi alla är en del av ett mycket större sammanhang, en del av Guds outgrundliga och gåtfulla skapelse. Bemöter vi varandra kärleksfullt kan vi få varandra att tänka till, använda vårt förnuft, våra intellektuella gåvor för det är en del av Guds goda skapelse lika mycket som mysteriet. När vi gör det kan vi uppleva att vi förlorar något samtidigt som vi finner något annat i livet.
   Hur vi nu lyckas med detta kan vi var och en fundera över och definitivt fundera mindre över när det handlar om vår medmänniskors val. Det är inte vår sak att recensera varandras tro, vi kan samtala, reagera, undersöka, fundera, vända och vrida på saker och ting men inte döma.
   Det andra riktmärket är att domen över hur vi lever vår tro är Guds. Helt enkelt det Jesus säger till sina lärjungar och därmed även till oss, hans nutida efterföljare. Människosonen, det vill säga Jesus, ska komma med sina änglar och löna var och en efter hans gärningar. Eller med ett modeord inom nutida andlighet, använda en god affirmation, det vill säga en positiv påminnelse som Paulus ord i Episteln, att Gud funnit oss värdiga och det är Gud som prövar våra hjärtan.
Amen

Predikan i Engelbrektskyrkan på Sjätte söndagen efter trefaldighet, 2:a årgångens läsningar

Amos 7:10-15
1 Thessalonikerbrevet 2:1-8
Matteusevangeliet 16:24-27

Andligt husbygge med levande stenar

Jag bär den röda liturgiska färgen idag. Rött som i kärlekens färg, tänker de flesta av oss, sant, fast den är lite mer än det för i kyrkans färglära är rött symbol för Anden, apostlarna och martyrerna. Rött som kärlekens färg i kyrkan handlar inte om det gulliga och söta utan mer om passion, hängivenhet, lidelse, det är starkt engagemang och starka, livsavgörande känslor, så starka att det även finns ett drag av lidande som det liv Jesus levde. Jesu liv var hängivet och passionerat för det var hans Messias uppdrag, den levande Gudens son, som aposteln Petrus svarar när Jesus frågar lärjungarna vem de tror att han är. Berättelserna idag handlar om att förmedla hur Guds närvaro, nåd och kärlek verkar i sin skapelse och genom oss. 

Nåden möter oss i den livfulla och täta berättelsen om hur Jesaja kallas till profet.

Han känner sig inte värdig efter att ha fått en glimt, en uppenbarelse av Guds härlighet. Det glödande kolet som vidrör Jesajas läppar är en dramatisk bild för Guds helande närvaro som är både renande, smärtsamt och förlåtande på en och samma gång. Jesaja tar därefter emot och accepterar kallelsen som budbärare med svaret sänd mig. Glödande kol vidrör inte våra läppar men upprättelsen och förlåtelsens ord har samma verkan när vi tar emot dem. 

Vi möter även Petrus, han är en person som brukar beskrivas som en engagerad, hetlevrad och ibland som en smått vilsen person. Det är inget hinder för Jesus att utse Petrus till ledare för församlingen, han ser Petrus tro, fast grundad som en klippa. När Jesus säger att han ska ge nycklarna till himmelriket är det ett tecken på den kunskap och auktoritet som Jesus förstår att Petrus har tillägnat sig under tiden tillsammans med honom. Nyckelmakten handlar om att vara den som vägleder och tolkar skrifterna, att binda och lösa handlar för rabbinerna, ledarna, om att förbjuda och tillåta utifrån skrifterna. Petrus förstod att profetiorna gått i uppfyllelse, Messias har kommit. Att det sen inte riktigt blev som skrifterna hittills tolkats kom att bli en överraskning. Petrus hade ingen aning om vad som väntade. Ännu var det hemlighetsfullt därför förbjöd Jesus dem att tala om för någon att han var Messias. Tiden var inte inne.

Gemensamt för Petrus och Jesaja är att de trots sina tvivel och vilsenhet får mod och tillit av Gud. Det är vad författaren till Petrusbrevet vill ge dig och mig, mod och tillit att vara dagens apostlar, dagens sändebud för Gud. Alla dessa brev eller epistlar som vi kallar det för har kommit till för att vägleda och stärka de troende i olika församlingar.

Tron på Jesus som Messias spred sig målmedvetet och sakta bortom det heliga landets gränser. 

Vem som just skrev Petrusbrevet vet vi inte riktigt, troligen inte Petrus själv, men någon som stod honom nära. Lager på lager av tolkningar, kyrkosplittringar har lett till att vi har olika kristna traditioner därför är det många gånger svårt för oss att försöka nå till den ursprungliga meningen med orden som nedtecknats. Berättelserna har ett språk och ett bildspråk som delvis har blivit ovant för oss i takt med åren som gått sedan de skrevs och till nu.
   För hur ofta tänker vi på oss som levande stenar, ett heligt prästerskap, utvalt släkte och heligt folk, Guds eget folk? Det är vad tron gör med oss och kallar oss att vara, inte för att vara mer värda och förmer än dem som inte tror utan för att vi ska kunna känna mod, tillit och motivation att fortsätta bygga församling så som Petrus och ett oändligt antal andra gjort före oss. Luther hade verkligen en poäng i sina tankar om det allmänna prästadömet. Vårt uppdrag som kristna är att berätta och dela tro. Några av oss har det mer på heltid och avlönas för att göra det, vilket handlar om en ordningsfråga för de världsvida kyrkorna. Varje stort sammanhang behöver formella ledare och det viktiga är att vi tillsammans, med varje enskild kristens röst, fortsätter förmedla det passionerade budskapet om Jesus Kristus och vad han betyder för oss.

Vår tro ska levas i vardagen, visa sig i ord och i handling.

Vi tror, tvekar och tvivlar ibland och vet samtidigt att även om vi upplever meningslöshet och Guds tystnad så är löftet giltigt som Jesus gett, med er alla dagar till tidens slut. Min erfarenhet och säkert även ers är att många är nyfikna och vill veta mer. För en del blir hörnstenen – Kristus – den som de snavar på och steget att ta emot det Gud ger oss bekänns aldrig. Tro och överlåtelse kan aldrig tvingas fram. Då kan vi inte göra mer än att fortsätta be, bygga och hoppas att personerna som snavar en dag ska inse betydelsen av hörnstenen, av Kristus och Guds närvaro genom sin Ande. Och likt många av oss kunna instämma i serafernas rop, Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.

Amen

Predikan på Apostladagen i Hässelby Strands kyrka 2 årgångens läsningar

Jesaja 6:1-8
1 Petrusbrevet 2:4-10
Matteus evangelium 16:13-20

Kasta inte stenar! Vi sitter alla i glashus.

 

Du kan skriva tiotusen manualer för hur man ska integrera människor, men det är möten mellan människor som är grunden till allt.

Det här citatet passar väl in på dagens alla berättelser och temat satt för den här söndagen, att inte döma. Det går att skriva tusentals manualer men det är möten mellan människor som är den verkliga grunden för att leva ett gott liv tillsammans. Citatet är ur en artikel i SvD förra söndagen om Pär Johansson och Glada Hudik teatern som han grundat de beskriver sig som en grupp med utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare som agerar sida vid sida. Det handlar om att vi alla oavsett förmågor har rätt till att vara de vi är och få bidra till det gemensamma samhället utifrån vad vi kan och behärskar.
   Det har vi människor alltid haft svårt för. Vi bör ställa oss frågan, hur svårt kan det vara att inte göra skillnad på människor och visa varandra barmhärtighet och kärlek som Gud uppmanar oss till genom profeten Sakarja. Mitt svar blir, svårare än vi vill kännas vid. Ärligt så kräver det något av oss att vara öppna och inte dömande utan inkluderande och generösa. När vi dömer varandra, ofta av rädsla för det vi inte förstår eller tycker är annorlunda och fel utifrån våra synvinklar dömer vi paradoxalt nog även oss själva.

Episteln vi hörde är ur Paulus brev till romarna och handlar om att inte döma varandra utan inkludera och integrera. Samhället då var lika varierande med många olika kulturer och traditioner precis som vårt. För de allra första som bekände sin tro på Kristus fanns ingen skarp gräns mellan den judiska traditionen och att tro på Jesus.
Inte heller för dem som kallades hedningar, romarna, grekerna eller personer med andra rottrådar, alla hade till en början sina traditioner och tron på sin gud och sina gudar parallellt med tron på Jesus. Det är därför som Paulus uppmanar till förståelse och att inte döma varandra utifrån olika bakgrunder. Paulus var troende jude och följde de judiska sederna även efter mötet med den uppståndne Jesus på väg till Damaskus. Efter det mötet gjorde Paulus delvis andra tolkningar av sin tradition. Paulus förespråkade förståelse och att öppna upp för alla dem som kom från andra traditioner än den judiska. Helt enkelt lyssna in de mänskliga mötena och i relation till tron på Jesus.

Öppenhet, inkludering och generositet är inte motsatsen till gränssättning och regler utan de trivs bra tillsammans när det blir tydligt vad som är vad.

Just uppmaningen att inte döma är ännu tydligare i evangeliet. Kvinnan – vars namn vi inte vet – var troligen lika okänd för Jesus som för oss. Hon var känd av fariséerna och de skriftlärda eftersom de visste om hennes situation. Att tolka lagen, torah, undervisningen som Mose fick av Gud var inget Jesus tog lätt på och han följde sin samtids judiska traditioner. En sådan tradition var diskussioner och samtal om tolkningar av lagen. Det diskuterades flitigt i olika grupper och det hörde till. I den här berättelsen ville några av dem pröva Jesu tolkning av lagen angående äktenskapsbrott. Möjligen tyckte de att han utmanade läran väl mycket och var oroliga vad det skulle kunna leda till. Det verkar så enkelt, det som inte alls är enkelt, varken då eller nu. Det är inte rätt att bedra och lura någon men så mänskligt, något vi på olika vis ständigt gör oss skyldiga till i diverse sammanhang.

Jesus är först eftertänksam och vänder sedan spegeln mot de lärde med orden, Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Och förnuftiga som de var insåg de att Jesus hade rätt, ingen är fri från synd. Helt enkelt, vi gör alla fel och begår misstag i våra liv. Poängen med berättelsen visar sig när Jesus blir ensam med kvinnan och han frågar, Var det ingen som dömde dig? Kvinnan svarar nej och Jesus säger, Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Jesus är fullt medveten om manualen, det vill säga att äktenskapsbrott är fel och en synd men han lyssnar och tolkar in situationen. Med andra ord, du har gjort fel och jag dömer dig inte utan jag uppmanar dig fortsätt med ditt liv och gör inte om det.
   Livet är ständigt fyllt av möten med kända och okända personer och vi vet inte ens allt om dem vi har oss närmast. Vad ligger bakom det vi reagerar på? Gud påminner oss genom dagens berättelser att visa varandra barmhärtig och inte vara för snabba med våra bedömningar och domar för endast Gud känner våra hjärtan och grunden för våra handlingar.
   Som Jesus mötte kvinnan möter Gud oss genom berättelserna som går igenom tid och rum och berör oss. Medvetandegör våra synder och tillkortakommanden, förlåter och uppmanar oss att skärpa oss och inte göra om våra misstag och inte heller tänka ut onda planer mot varandra. Vi uppmanas och uppmuntras att bli vårt bästa jag i relation till Gud, till varandra, och oss själva medvetna om att Gud ser på oss med nåd och barmhärtighet.
Amen

Predikan i Hässelby Strands kyrka på fjärde söndagen i trefaldighet, andra årgångens läsningar

Sakarja 7:8-10
Romarbrevet 14:11-14
Johannes evangelium 8:1-11