Del 12 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Altare i Linköpings domkyrka

12 Löften - Näst sista reflektionen

Vad sa jag ja till?
Löften ger vi till varandra lite nu och då, vardagliga som att lova att utföra en tjänst till exempel. Så finns de lite mer allvarliga löfte, att finnas där för någon som stöd vid en utmaning eller en svårighet. Sen har vi de mer högtidliga löftena, som vid en vigsel eller en prästvigning. Att tydligt svara ja till att hålla ett löfte - eller om det nu är omständigheter som gör att man måste svara nej - kan onekligen vara krävande och sårbart. I prästvigningen ska kandidaterna bland annat svara ja på ett antal frågor. När det handlar om vigningslöftena tänker jag att det krävande och sårbara finns implicit i prästlöftena som till exempel i följande fråga som biskopen ställer till prästkandidaterna som klart och tydligt ska svara Ja! Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?
   Hur ska en vanlig människa, som säger ja till dessa löften kunna leva efter dem? Det går inte, vi blir just bara vittnen. Ett vittne är någon som har kunskap och vet av egen erfarenhet och som med sina egna sinnen upplevt det som vittnesbördet gäller. Ett vittne är sårbar, kan aldrig vara tvärsäker. Att tvärsäkert citera Bibelns berättelser och kyrkohistorien med inställningen att det är sanningar som rakt av är applicerbara på vår verklighet och vår tro i relation till vår samtid blir lätt pretentiöst och kan leda till falskt vittnesbörd. Det sårbara behöver gå hand i hand med det krävande uppdraget att säga något om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Guds kärlek
Gud kärlek är knepigare än mänsklig kärlek och eftersom mänsklig kärlek är knepig är det inte rocket science att inse att talet om Guds kärlek behöver både bara ödmjukt tas emot och konkretiseras utan att vi egentligen kan göra oss till talespersoner för Guds kärleks väsen. Till skillnad från den kärlek vi människor ger varandra är Guds kärlek evig och översinnlig nåd, alltså gratis vilket den mänskliga kärleken inte är på samma vis. Även om det är knepigt behöver vi tala om kärlek, bli vittnen för att vi är inneslutna i Guds essens av kärlek. Hur konkretiserar vi den? Jesus har gett oss ett svar i det som brukar kallas dubbla kärleksbudet eller trippel som jag kallar det för, Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Luk 10:27 Det är en total uppmaning som inbegriper både känsla och förstånd, kropp och själ. Kärleken är abstrakt och svårgripbar. Var och en får svara på hur svårt det är att älska Gud, för egen del känns det inte så komplicerat men orden räcker inte till för att beskriva. Guds kärleks essens som vi lovat att konkretisera till nästan och oss själva är mer komplex. Jag brukar säga att kärlek för oss människor är ett samlingsord som i sig innehåller ord och handlingar som handlar om ödmjukhet, inlevelseförmåga, förståelse, förlåtelse, frihet, vänlighet, seende, respekt, jämlikhet osv. Guds kärlek är gåtfull och konkretiseras i och genom inkarnationen, Guds människoblivande. I och genom Jesus ser vi och kan vi ana något av Guds kärleks essens.

Om kärlek är knepigt så ryms en annan svårbegriplighet i det andra vittnesbördets själva ord, försoningens hemlighet. Vad är försoning? Vad är hemligt? Försoningens hemlighet emanerar från Guds kärlek, hur Gud fördjupar sin relation till mänskligheten genom inkarnationen i Jesus Kristus, om detta har det och kommer det skrivas teologiska spaltmil. Berättelserna är inte hemliga, de finns där och har under årtusenden tolkats av människor vilket har genererat hopp, tröst, tillit, trygghet men även pålagor, tvång och uteslutning. Specifikt handlar uppdraget som präst att med trovärdighet förmedla Guds kärlek och försoningens hemlighet både i det direkta kyrkliga arbetet men också i hur vi lever våra liv. Vi är bara människor och därför snubblar vi ständigt på dessa löften men genom att vi avlagt dem har förväntas vi göra vårt bästa för att leva efter dem. Som allt mänskligt, det går mer eller mindre bra.

När det handlar om vittnesbördet säger vi Ja i ett annat löfte när biskopen frågar, Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det omvittnat i vår kyrkas bekännelse och rätt förvalta sakramenten?
Den heliga Skrift, Bibeln är ett tidsdokument som löper över årtusenden (från början traderades berättelserna muntlig för att sedan under en rätt lång period skrivas ner). Samtidigt är det ett dokument som görs levande för vårt nu genom våra tolkningar och läsningar. Då behöver vi hålla både dåtid och nutid i vårt minne för att göra berättelserna rättvisa.
   Vår kyrkas bekännelse lever ett mer undanskymt liv med orden att vi i reformationens anda är en reformerande kyrka i ständig rörelse och inte stillastående. Det är något vackert över det samtidigt är det hög tid att granska och kanske omvärdera somligt utan att förlora de lutherska rötterna. Jag tror det är en större utmaning för kyrkan än förkunnelsen. Båda handlar om trovärdighet.

Kall
Varje yrke har sitt sammanhang, sin yrkesskicklighet, sina utmaningar. Någon som läser den meningen skulle säkert säga, att präst inte är ett yrke, det är ett kall. Det ena utesluter inte det andra. Ja, det är ett kall men det är också ett yrke. När jag ser tillbaka på mina 36 år har det fungerat att verka i kallet, vi är präster 24/7. Särskilt de första 15 åren var det utmaningar att tänka på arbetet som ett yrke när det mer och mer talades om reglerade arbetstider. Det har blivit bättre balans, ingen är övermänniska. Det fungerar hyfsat bra på många ställen men sjuktalet är högt för präster, diakoner och kyrkligt anställda över lag. Det är en varningssignal. Det görs pjäser om detta, skildras i filmer. Vad beror det på? Kanske handlar det inte enbart om hög arbetsbelastning. Hur hanterar församlingarna detta och vad gör stift och rikskyrkan? Förutom att hålla teologin vid liv genom balansen av då och nu är arbetsmiljön en av kyrkans överlevnadsfrågor. Gud har visat genom Jesus att återhämtning är väsentlig, en grund för att fortsätta bära ut evangelium. Jesus sa till dem: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Mark 6:31
   Jesus grundade ingen församling, ingen kyrka men gav oss en struktur genom de tolv lärjungarna han valde. Tolv olika personligheter till detta kommer de inofficiella lärjungarna som följde honom eller kom till honom när han var på plats i deras by. Jag tänker på syskonen Marta, Maria och Lasaros och Maria från Magdala och många fler som inte namnges. De levde tron, de berättade tron, evangelium, det glada budskapet om Gud kärlek och försoning. Så har vi Paulus som efter sitt livsomvandlande Kristusmöte ägnade resten av livet åt att berätta och grunda församlingar. Strukturen är så enkel  möt människor där de är och berätta om Guds närvaro i sin trasiga men fantastiska skapelse genom Kristus och Anden. Fast och andra sidan var det inte ens enkelt direkt efter Krisit himmelsfärd, därom vittnar Apostlagärningarna och breven, lägg till århundranden av teologiska och strukturella tolkningar och pålagor så blir vi aldrig arbetslösa.