Del 4 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

SvD 1988-01-11

4 - Nio månader i min första församling

Jag tänker ofta tillbaka på mina första veckor som präst, vad jag mötte och vad jag klarade av med Guds hjälp och på egen hand. Jag behöver väl knappas säga att några direkt antydde att jag inte skulle tro att jag var någon bara för jag prytt första sidan på SvD. Som om jag trott något annat än att det var ett kul sammanträffande, fullt medveten om varför jag hamnat där, inte av egen förtjänst utan av slumpens skörd. Naivitet, ja till och med subtil ondska mötte mig de första veckorna. 
   Det är något som förvånat mig under mina år i kyrkan, misstänksamheten istället för välkomnande. Varför? Eller så är misstänksamheten egentligen bara en avvaktan likt min egna, baserad på trista erfarenheter. Jag söker fortfarande efter det fullständiga svaret. En del av svaret är kanske rädsla för det okända och en ny medarbetare är förstås en okänd individ, vad kommer hen med, passar personen in i sammanhanget? Dessutom vilar seklers tyngd av vad som anses vara rätt och fel tolkning av vår tro. Det är inte lätt och det har aldrig varit meningen att det ska vara lätt, tro är som liv, dynamiskt. Vi har grundförutsättningarna för liv, hjärna, hjärta, och lungor, vi har grunden för tron i treenighetens sammanfattning av Fader, Son och Ande. Fasta i grunden blir gestaltningarna föränderliga genom historien.

Livgivande och lärorika möten och inte bara surt
Det blir en hel del surt och syrligt i min skildring av min första tid som präst och en andra misstrostråd invävd in i min prästlivsväv under mina månader som pastorsadjunkt i Nacka. Jag är djupt tacksam för att jag under den här tiden hade en mycket god extern samtalskontakt som kunde vägleda mig med perspektiv samt stöd av käre maken som hade ett halvårs prästförsprång. Vet inte hur det gått annars. Arbetssituationen var sådan att jag efter ett några månader ringde biskop Krister och bad om en ny placering och förklarade läget i församlingen. Han lyssnade och sa att det inte var så enkelt som att bara flytta men han skulle ha det i åtanke.

Tack och lov fanns de goda och givande mötena med församlingsbor. Min första vigsel kommer jag inte ihåg, vilket i och för sig kanske redan då var ett tecken på att jag inte anser att Svenska kyrkans präster ska ha juridisk vigselrätt och idka civilrättslig myndighetsutövning. Välsignelse över äktenskap är mer i linje med att vara kyrka.

Däremot kommer jag ihåg min första begravning och min andra, för att de var lika och olika. Båda avlidna var äldre personer, den första med två barn med familjer som närmsta anhöriga och den andra med tre barn med familjer som närmaste anhöriga.
Den första var i Allhelgonakyrkan på Söder. De två barnen till den avlidne tyckte inte det var nödvändigt att träffas innan utan att det gick bra att ta allt på telefon, lite avigt kändes det förstås efter pastoralinstitutets starka betoning på hur viktigt det personliga möten var och hembesök. Jag infann mig till kyrkan och eftersom det inte var min tjänstgöringsförsamling var jag inte bekant med kyrkvaktmästaren som efter begravningsgudstjänsten torrt konstaterade, Ja, det gick ju bra! Som om det inte skulle gått bra, bara för att det var den första!

Den andra begravningen var i Storkällans kapell. Jag minns bland annat hur släkt och vänner inte speglade sorgen i dämpade färger på kläderna, inte så vanligt då. De anhöriga hade upplyst mig om att de hade mycket dålig erfarenhet av kyrkan. När jag fick höra det blev jag nedstämd å deras vägnar och jag visste att jag inte kunde göra något åt det mer än att göra det jag skulle göra så professionellt, värdigt och varmt jag kunde efter min förmåga. Det gick bra. Även vid denna begravning framkom de anställdas egenheter, en av församlingens musiker skulle spela, när klockan var fem i, hade han inte kommit, tre i kom han. Jag kom lite tidigare idag för jag vet att du är ny. Annars kommer jag alltid precis. Den sortens test har aldrig bitit på mig. Var och en har ansvar för sitt arbete. Jag tar aldrig ansvar för andra arbetskamraters sysselsättning mer än vad som behövs för att göra det bästa möjliga i relation till dem som vi för tillfället ska tjäna i sammanhanget.

Det blev många begravningar, vilket jag var tacksam för, ur ett hantverksperspektiv handlade det om att bli trygg i det som är bland det svåraste vi gör, att möta sörjande. Varje möte med närstående är unikt och samtidigt finns det allmänmänskliga, allt det som ger oss kunskaper att bära med oss till andra möten.

Hur ett område och en församling kan rymma olika socioekonomiska förhållanden blev tydligt i de två konfirmandgrupperna jag hade. Ena gruppen var med ungdomar från Fisksätras miljonprogram och den andra gruppen med ungdomar från radhus och villor som också finns i Fisksätra. Inte lätt för konfirmanderna att byta präst i halvlek men så som jag minns det rodde jag tillsammans med en klok pedagog det hela i hamn. 

Att möta äldre och fira gudstjänst i Danvikshems kyrka var innerligt. Mäktigt att titta ut från fönstret i sakristian och inloppet till Stockholm. Det finns en del skönor om att fartyg av misstag skjutit salut för de trott att den ståtliga byggnaden var slottet. I blickfånget var även Prins Eugens Waldemarsudde, inte kunde jag då ana att Djurgården skulle bli min arbetsplats så lite vi vet när vi ser det vi ser. Ett roligt minne är när det förväntades att jag skulle fixa med ’underhållning’ till de äldre och fick för mig att bjuda in Bo Setterlind och höll på att missa allt för det var trafikstockning på Stadsgården. Med andan i halsen kom jag i sista minuten och allt gick bra. Efter föredraget förstod jag att herr Setterlind var kaffesugen, att vara kaffe fixare var förstås inget man lärt sig på Pastoralinstitutet och inget som fanns automatiskt i mitt DNA, den pyssliga ådran är sparsmakad. Vänliga anställda på hemmet förstod bättre och Blåblomkopparna, kaffe och kaka kom fram.

Någon gång i slutet av sommaren hörde biskop Krister av sig och meddelade att jag kunde få fortsätta de sista månaderna av mitt år som pastorsadjunkt i Spånga församling vilket jag tackade ja till.

Avslutande guldkorn
Någon gång på vårkanten april/maj hade jag en gudstjänst i Fisksätra kyrka och en dam kom fram till mig. Hon presenterade sig med att det var hon som vid min första gudstjänst i Nacka kyrka var upprörd över min predikan. Nu hade hon funderat ett tag och kommit fram till att det fanns en poäng i det jag sa om att Jesus var arg på sin mor Maria och hon tackade och sträckte över en bukett blommor. Mission är för mig att så frön, somliga gror långsamt andra är snabbväxande.