Del 7 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Ikon Bysantinska och kristna museet i Aten

7 - Mellanreflektioner om tro och liv

Tro och tvivel
När någon frågar mig om jag tvivlar ibland blir mitt svar nej. Naturligtvis handlar det om vad vi lägger in i ordet tvivel men om det enkelt handlar om huruvida Gud finns eller inte blir svaret nej, jag tvivlar inte. Grundstenarna i min tro är lagda dels av att jag väljer att tro, tro är en aktiv handling (jodå Luther) lika mycket som en gåva, ett mottagande av och liv i nåden. Jag väljer att tro på berättelserna om Gudserfarenheter som burit människor genom årtusenden. Grunden i min tro är även i hög grad baserad på de andliga erfarenheter jag har av bönesvar, upplevd vägledning och mystika erfarenheter. Det ger mig en förtröstan och tillit i det jag möter. För mig är Gud alltid närvarande i sin frånvaro genom Anden och genom en slags intuitiv känsla för storheten i inkarnationen. Den insikten bär mig även när livet skakar för mig.
   Livet skakade för lärjungarna efter upptäckten av den tomma graven, chocken vändes i förundran inför mötet med den uppståndne Kristus men för Tomas som inte var med den där gången när Jesus kom till lärjungarna var det enbart tvivel och oro och misstänksamhet inför vad de övriga lärjungarna berättade. Så kommer Jesus tillbaka när Tomas är med, det blir konkret för Tomas. Jesus sa då till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Joh 20:29 Med de orden sänder Jesus Tomas och lärjungarna in i framtiden så att vi nås av orden om Ordet, Gud vet genom Jesus hur svårt det kan vara.

Det finns en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan och mellan tillit och misstro. När den tunna hinnan passeras blir det tyst och mörkt. Den tystnaden och mörkret har jag upplevt starkt vid några tillfällen, någon skulle kanske kalla det tvivel men jag ser det inte som tvivel utan försöker närma mig det som ett tillstånd - hur svårt det än är - att uthärda. Kan det ge mig något? Vill det mig något? Eller så är det bara att konstatera att det helt enkelt enbart är meningslöst mörker, för det finns. Gud är tyst, vi hör ingenting och vi ser ingenting annat än in i vår egna tystnad och mörker, allt är ovisst. Just för att det är en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan, mellan ljus och mörker är det lätt att ramla igenom men också en möjlighet att se när ljuset bryter igenom och förtröstan går oss till mötes, ibland på oväntat vis. De flesta av oss ser till slut ett ljus även om vägen tillbaka kan bli mödosam, stundtals mycket mödosam.
   Ledsamt nog känner och ser en del inte den tunna hinnan utan faller rakt ner i mörkret. Det är min absoluta övertygelse att i det totala mörkret finns Gud, och Gud har varit där genom Jesus Kristus i Getsemane och på korset. Det är klen tröst för dem som faller totalt eller stått vid sidan om och sett någon falla men likafullt är det en trons sanning. Det är min tro och mitt hopp att vi då möts av en öppen famn för att ge en antropomorf bild av Gud. I allt mörker känner Gud sin mänsklighet tack vare inkarnationen. När Gud är frånvarande vet vi att vi kan ropa som Jesus gjorde; Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Matt 27:46

Gud är fördold
Vi har våra begränsade bilder baserade på kunskap förmedlad i berättelser traderade och nedtecknade tusentals år före vårt nu. Vi har tidigare generationers berättelser och erfarenheter nedtecknade och konstnärligt förmedlade. Under årtusenden har människor före oss lagt tankekraft på att försöka förstå den dolde Guden och vi fortsätter med den traditionen. Vi får fortsätta att spegla oss i historien och finna tolkningar för vårt nu. De begränsande orden om Ordet har inte tystnat trots försök, liv förmedlar liv, Guds Ande andas i nya generationer där mänsklig kunskap ständigt utvecklas på gott och ont.

Gud är i sin fördolda frånvaro närvarande i sin fantastiska och trasiga skapelse. Det är vi som skapar och skadar den så om jag tvivlar på något är det på människor. Det är lättare för oss att skylla på någon långt bort och på det viset förståeligt att skylla på Gud för Gud upplevs som långt bort eller totalt frånvarande. Ser vi däremot vår egna skuld har vi konkret möjlighet att gå i dialog med oss själva och varandra för att ’laga’ det trasiga som går att ’laga’. Gud tillhandahåller ingen quick fix däremot kan vi hämta kraft och inspiration hos Gud genom orden och likt stilla susningar eller blixtar ger sig Gud ibland till känna när vi minst anar det. När Guds fördolda närvaro ger sig till känna för oss på olika vis är det en gåva att ödmjukt och tacksamt ta emot och inte ta för en självklarhet.

Motsatsen till tro är för mig likgiltighet, mitt ja till tron är hängivenhet, jag ger mig hän till övertygelsen om att jag och skapelsen är burna av något större, det större som många av oss kallar Gud. För mig blir frågan om tro och tvivel på Gud ofta ointressant för tankarna bygger många gånger på en begränsad Gudsbild. Gud är inte en regissör i en marionetteater, vi är inte dockor där Gud drar i livets trådar. Det intressanta blir att titta på Gudsbilden, hur har den mejslats fram? Det har blivit en hel del sådana samtal under åren och jag minns med glädje ett sådant samtal som dröjt sig kvar inom mig. Det var inför ett dop där pappan deklarerade att han minsann inte trodde på någon Gud och raljerade kraftfullt om det. Jag ställde öppna frågor om vilka tankar han hade om Gud, vilka bilder av Gud bar han med sig och det blev ett fint samtal som slutade med en större öppenhet från hans sida. Kanske såddes ett frö eller så såddes i alla fall lite större respekt för de som trots allt tror.

Livets skiftningar
Det är lätt att bära med sig glädje och tacksamhet, andras och sin egen, det som är ljust, det som är som en solig, varm dag med klarblå himmel utan moln. Så kommer de ljusa molntussarna och skuggar, för behaglig svalka eller skymmer irriterande nog solen. Kanske mörknar molnen och oavsett lider dagen mot skymning för att övergå i natt. Ibland dröjer sig nattens mörker kvar, totalt eller likt en gryning som aldrig verkar komma, där kan sorgen, skammen och skulden gömma sig. Mörkret tränger sig på och det är svårt att avhända sig. Som präst krävs det övning i överlåtelse när jag får ta del av medmänniskors mörker, jag kan inte bära en annan människas sorg, skam eller skuld, jag kan bara vandra ett stycke bredvid.  Möta, lyssna, be och på Jesu uppdrag ge avlösning, förlåtelse i bikten när så efterfrågas.

Mötet med människor i sorg och andra prövningar har bland annat bidragit till att jag i stort sätt dagligen tänker på döden, kanske lite för mycket ibland men det hjälper mig i livet att tänka på döden ur olika perspektiv. Ni talar för lite om döden, sa en kvinna till mig för många år sedan och lade till, varför ? Det gav mig en tankställer och jag tycker nog att vi talar en hel del om döden i kyrkan men kanske inte på ett livstolkande vis utan mer som det ofrånkomligt onda och i samband med den rent konkreta döden, vår egen och våra nära och käras eller de fasansfulla bilder av ond bråd död som nu når oss på sekunder i våra mobiler. Det går inte att vänja sig vid. Kanske tänker jag på det för ofta för att jag vid ett tillfälle i samband med sjukdom trodde att allt var slut. Men med en armlängs avstånd hjälper det mig att leva i nuet och framåt även om jag märker att framtidsperspektivet har mattats av lite med åldern och kanske snarare har förstärkt nuet. Det som hänt har hänt och kan jag lära något av det är det bra och kan jag inte det får det klinga av, även om det ibland kan ta tid för mig då jag kan vara lite långsint när det gäller somligt. Vi kan inte göra om historien, gjort är gjort, hänt har hänt. Det enda vi kan göra är att möjligen se var historien rimmar med vår tid nu, eller stammar som någon uttryckte det. Den slitna frasen att ta vara på våra nu är sann.

Vi kan egentligen inte styra framtiden heller vi lever i en ovisshet eftersom framtiden på många vis är oförutsägbar. Självklart ska vi planera så gott vi kan och vara realister. Just nu lever vi i en tid där framtiden målas i skrämmande mörka färger och det är förståeligt med tanke på världsläget och den granskande blicken behöver finnas där hela tiden samtidigt blir det kontraproduktivt. Ibland tänker jag att alla rapporter om t.ex. miljöfrågan, gängvåld, sociala mediers negativa påverkan på oss, inte minst barn och unga, migration och integration, krig och fred blir iklädda för känslomässiga narrativ vilket gör att vi förlorar oss i känslorna, känslorna är inte oviktiga men de gör att vi lätt fastnar i rädsla istället för att använda vårt intellekt och vårt förnuft för att vara mer fokuserade på lösningar, arbeta med konkreta förslag och beslut till åtgärder. Jag skräms av den skam/skuld kultur som växt fram, en sekulariserad skamkultur, värre än en religiös. I en sekulär skam och skuldkultur finns ingen nåd, inget omtag, ingen fördjupning och ingen nyorientering ofta bara fördömanden. Kyrkan är ibland snubblande nära att haka på den trenden och glömma nåden.

Föredömet framför andra är realisten Jesus som var handlingskraftig och lösningsfokuserad. Som kristen vet jag redan från början att den fantastiska skapelsen vi lever i är trasig och människan ofullkomlig i sin storhet, det är en befrielse att leva i och med den insikten. Då går det att både vila i barmhärtighet och att agera. Konfirmander och ungdomar brukar rätt ofta få armband med bokstäverna WWJD, uttytt What Would Jesus Do? 
   Jag känner en djup tacksamhet för att jag lever där jag lever och jag känner en stor sorg snarare än skuld och skam för att vi människor inte delar på jordens resurser och mark utan att vi ska tävla och roffa åt oss av allt när allt ändå är förgängligt. Hur svårt ska det vara att inse ett par enkla sanningar? Svårt! Jättesvårt! Den ena enkla sanningen är att när vi dör kan vi inte ta med oss något och vi lever den tid vi lever. Den andra enkla sanningen är att vad vi sår här får framtiden som vi redan är en del av och kommande generationer skörda. Av det vi sår gror somligt långsamt annat är mer snabbväxande. I mötet med Gud ansikte mot ansikte någon gång i framtid vi inte vet något om får vi också skörda. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Gal 6:7-9
   Vad sår vi? Det är inte enkelt att svara på, fast vi behöver prata om det, inte gräla och inte debattera, det handlar inte om att vinna utan om att finna konstruktiva lösningar och vägar framåt. Samtala, vara i dialog med varandra. Svårt, det också!