Återkomst och Ankomst - 1 Advent

 

 Ankomst till Återkomst – 1 Advent

Kyrkoåret har på ett vis en sömlös övergång mellan 1 Advent och Domssöndagen där livshjulet gör att ankomsten år efter år blir en återkomst. För mig har det alltid varit tänkvärt att det inte finns någon tydlig linjär berättartråd i kyrkoåret. Egentligen borde det väl börja med Juldagen, eller snarare med Marie bebådelsedag, när Herrens moder får beskedet att hon ska bli mamma till världens frälsare, ett stort och outgrundligt besked av Gud genom ängeln Gabriel. Kyrkoåret började växa fram från mitten av 300-talet när julen mer formellt blev en tid för firandet av Jesu födelse. Senare blev advent början på kyrkoåret som en påbjuden tid för fasta, det vill säga en förberedelsetid för adventus Domini, Herrens ankomst.

Ett nådens år

Vi får ett helt år till, gratis, igen och igen, alldeles gratis för det är vad nåd betyder från latinets gratia. Ett år till då vi erbjuds vandra livets väg tillsammans med Gud och berättelserna om Guds närvaro i sin skapelse genom Jesus Kristus.

Jesus rider in i Jerusalem och han gör det inte som en regent på en ståtlig häst utan som en herde som efter en lång vandring tillfälligtvis lånat en åsna. Intåget i Jerusalem skildras både på 1 Advent och på Palmsöndagen, det kan tyckas paradoxalt att vi ska fira samma händelse två gånger, fast vi gör det med olika fond i bakgrunden. 1 Advent återknyter vi indirekt till stilla veckans och påskens omvälvande händelser och det blir som ett koncentrat av hela Jesus frälsningsgärning där ett nådens år ligger framför oss i väntan på Kristi slutgiltiga återkomst. På Palmsöndagen inleds den sista veckan i Jesus jordiska liv som kulminerar i hans död och uppståndelse bortom vår fattningsförmåga. Den tid som han visar sig efter sin uppståndelse är helt annorlunda än tidigare.

Hela adventstiden blir både en påminnelse om året vi har framför oss och att vi åter få bekanta oss med och leva med berättelserna om Jesu korta tid i offentligheten och vad det betyder för oss. Samt en förberedelse för att fira inkarnationens mysterium, Jesu födelse. 
   I år tänker jag att vi ännu ihärdigare än i fjol behöver stämma in i psalmen 105 Hosianna, Davids son, som vi sjunger direkt efter evangeliet. Orden som bygger på folkets rop på hjälp, hosianna, rädda oss, kom med hjälp! Vi behöver verkligen be om hjälp för att bli räddade när det är mörkare på vår jord än det varit på länge. Vårt hosiannarop ekar från då till nu och in i framtiden. Vi är frälsta, räddade genom tron och samtidigt väntar vi på den tid då Kristus ska komma tillbaka och öppna boken med sju sigill, livsboken. I den väntan behöver vi inspireras att se hur Bibelns berättelser kan hjälpa oss i våra liv i den anda som Jesus Kristus visade i handling och genom orden i den fred och det hopp han förkunnande.

I evangelieberättelsen står det inte att alla välkomnade Jesus genom att bre ut sina mantlar eller strö kvistar från träden, det står många och andra. En del stod säkert och undrade vem denne man var, precis som folk fortfarande gör. Ja, vi själva som redan definierar oss som kristna kanske emellanåt bara ställer oss vid sidan och undrar vad poängen är med att överlåta sitt liv i tro på Jesus Kristus? Det är därför så bra att vi år efter år får börja om på nytt, vare sig vi jublar fram Hosianna eller om vi i ångest ropar Hosianna eller kanske bara försiktigt viskar fram Hosianna fyllda av undringar och funderingar. Oavsett vad, ett nådens år, väntar oss.

1 Advent 3 årgångens läsningar

Sakarja 9:9-10

Uppenbarelseboken 5:1-5

Matteusevangeliet 21:1-9

Återkomst och Ankomst - Domssöndagen

 

Betraktelsen idag på Domssöndagen är den första av sex helgdagar fram till Juldagen.

Ingivelsen att skriva betraktelserna kom till mig när jag funderade över kyrkoåret och den kommande Domssöndagen samt övergången till söndagen därpå 1 Advent, då dök ordet livshjul upp för mitt inre. Domssöndagens berättelser handlar om Kristi återkomst. Advent betyder ankomst, inte väntan, och ett efter ett tänder vi fyra ljus i väntan på julens ankomst och inkarnationens under, när vi firar Jesu födelse i Betlehem.

Livshjulet på Vägen

Ett år har gått och livshjulet snurrar runt. Höst, vinter, vår och sommar, åren läggs till i våra liv från ental till tvåtal och även till tretal för en del. Livshjulet nämns en gång Bibeln i Jakobsbrevet 3:6 Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det är inte en särskilt uppbygglig vers om än delvis sann. Att tungan skulle vara ond bland våra lemmar håller jag för osant, inte ond i sig men den kan leverera ondska. Tungan är en eld, det vi uttalar kan starta bränder.
   Livshjulet är en bild för ett evigt kretslopp, en cyklisk tidsuppfattning bekant i hinduism och buddhism men inte i kristendomen som har en linjär tidsuppfattning liksom judendom och islam. Därför är det rätt udda att ordet finns i Jakobsbrevet. Brevets författare kan ha varit Jesu bror Jakob, som blev en betydelsefull person i tiden efter Kristi uppståndelse, men om det är han, ja därom tvistar de lärde. Var hade Jakob snappat upp ordet livshjulet? Var det ofta förkommande borde det finnas med någon annanstans i Bibeln. Eller var det så vanligt att det var vardagligt och inget man därför talade om eller skrev om. Och varför använde han sig av ordet på det här viset? Många frågor och inga svar får ni här. Oavsett, livshjulet snurrar runt, år efter år på vår livsväg och trons Väg. Vi lämnar det och förflyttar oss till Domssöndagen.

Kristi återkomst

Sista veckan på kyrkoåret inleds idag. Vid det sekulära årets sista vecka och dag är det vanligt för oss att vi blickar tillbaka och funderar över året som varit. Frågan är om vi gör det på samma vis med kyrkoårets sista söndag och vecka. Hur har jag levt mitt liv i tro och handling under året som gått? Hur har jag förvaltat och levandegjort visdomen som Bibelns berättelser ger oss? Har jag upptäckt något nytt och/eller fått några nya insikter? När och hur har Guds närvaro visat sig och varit tydlig i mitt liv? Eller har jag bara upplevt Guds tystnad? Osv…
   Kanske låter det som att vi ska döma oss själva, och nej, det ska vi inte. Däremot har Gud tydligt gett oss ansvaret för våra egna liv och i gemenskap, varandras. Med ansvar följer reflektion, ett av mina favoritord. Ibland skaver och smärtar reflektionen, vi drar täcket över huvudet och vill inte kännas vid våra tillkortakommanden och/eller ord och handlingar, vad det nu än kan handla om. Det är inget Jesus uppmanar oss att göra, utan snarare, att se på våra egna liv ocensurerat för att kunna förändras, utvecklas, förlåta oss själva och i förlängningen varandra. Vi kan göra det för att grunden är lagd av Gud genom Jesus.
Varje gång vi i bön vänder oss med våra tillkortakommanden och vår synd och får förlåtelseorden smakar vi på den kommande återkomsten och fulländningen av Guds skapelse och liv. En gång, någon gång i en framtid vi inte känner kommer vi ställas inför Gud som helt har överlåtit domen åt Sonen, skriver evangelisten Johannes. Det är ett trösterikt besked och den mening som lyser klarast för mig idag är; Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
   Människosonen – Jesu Kristus – känner det mänskliga livets villkor genom vardag och helg. Inte till ålderdomens ofrånkomliga nedtrappning i kropp och själ. Men i gengäld har Människosonen erfarit den yttersta förnedringen, våldet och en grym död, ondska in i märg och ben, för att slutligen uppstå och äga liv. Allt för vår skull.

Det är värt att reflektera över domen i ljuset av året som gått innan vi gläds och med förväntan ser fram emot Kristis återkomst den dag vi inte vet och hoppas på med Uppenbarelsebokens ord. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." Upp 21:5

Läsningar 2:a årgången
Daniel 7:9-10
Uppenbarelseboken 20:11 -21:5
 Johannesevangeliet 5:22-30

 

Kom ihåg!

 

Ingen av oss är förskonad från svårigheter i livet. 

Vi har förstås olika bra minne för vad som sker och har skett i våra liv och hur vi tar hand om det vi möter och hur vi hanterar våra minnen. Gemensamt har vi, och jag tar mig friheten att kategoriskt säga vi, en tendens att glömma stort som smått när det handlar om kollektiva minnen. Till exempel pratar vi ogärna om pandemin och hur den påverkade oss. Det jobbiga lägger vi till historien. Det är bra på ett vis, för om vi ständigt ska tänka på allt som varit svårt, både enskilt och kollektivt, hur ska vi då orka med livet? Men samtidigt behöver vi leva både med det historiska minnet och i nuet för att skapa vår framtid.

Den här söndagens berättelser handlar bland annat om hur vi möter utmaningar och svårigheter och hur vi tar hand om våra minnen av det vi mött, både enskilt och kollektivt. Jag tänker att när vi drar oss till minnes vad som varit svårt och lär oss av det har vi en stabil grund att bygga på när det handlar om både vårt gemensamma och enskilda ansvar för och i samhället. Talet om att historien inte upprepar sig utan att den rimmar passar väl in på hur vi även kan förstå och tolka Bibelns berättelser. Den samlande rubriken idag är Samhällsansvar, det vill säga hur vi tar ansvar för vårt gemensamma liv för det enskilda och det kollektiva hänger ofrånkomligen ihop.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, hörde vi läsas ur 5:e Mosebok. Orden är upprepade två gånger. Omständigheterna och erfarenheterna var annorlunda men invandraren, den faderlöse och änkan är fortfarande aktuella exempel på att befinna sig i en utsatt position och vara sårbar. Vi kan lätt räkna upp fler exempel som i vår tid kanske i ännu högre grad är i behov av hjälp och stöd av olika slag. Omständigheter när det enskilda inte räcker till och där samhällets ansvar behöver finnas med och samhället det är vi, du och jag tillsammans.

Bibeln berättar att Gud är med oss i det svåra men Gud sätter inte konkret mat på bordet. 

Däremot påminner Bibelns ord oss ständigt om den omsorg och det ansvar som Gud önskar av sin mänsklighet. Gud vill inspirera oss, verkligen bokstavligt ingjuta sin livgivande Ande i våra liv så att vi kan tro och känna tillit till att Gud bär oss och ger oss vilja, mod, förstånd och kraft att handla gott. 
   Som att bemöta varandra med respekt för att vi är dem vi är, även dem vi har svårt för. Vilket Jesus tydligt visar i mötet med Sackaios. Han var avskydd för att han var i tjänst hos romarna och skodde sig på sitt uppdrag som tullindrivare. Genom sitt agerande visar Jesus folket att Sackaios trots allt är en av dem även om han handlat fel. Vägen till förlåtelse och möjlighet att göra rätt finns när vi vågar se våra egna tillkortakommanden och lita på att Gud finns där med sin nåd och upprättelse. Jesus har visat vägen.

   Sackaios kan vara en förebild, för något inom honom gör att han blir nyfiken på Jesus. Troligen skaver det inom honom, han vet att han inte lever ett ärligt liv. Eller så var det en längtan förklädd till någon slags allmän nyfikenhet på den man som var så omtalad. Som en kort person har jag stor ömhet för Sackaios och har full förståelse för att folkmassan var för kompakt och stod i vägen, så att han inte kunde se Jesus. Han låter sig inte stoppas av det hindret för han har bestämt sig och han klättrar upp i trädet och struntar i om han blir till åtlöje. Det finns mycket som kan hindra oss från att ta våra inre skav och oro samt vår längtan eller vår nyfikenhet på Gud och Jesus på allvar. Hindren sitter inte i om vi är korta eller långa utan i hjärtat, intellektet och i viljan samt ibland i våra minnen av något svårt.
   Mötet med Jesus förändrar Sackaios liv. Han förstår hur han utnyttjat sin maktställning och nu vill han gottgöra detta. Genom sin öppenhet får Sackaios hjälp att se sitt eget liv och förstår att Jesus ser honom för den han är med både svagheter och styrkor, inte dömande, utan med nåd och kärlek vilket gör att han tar ansvar för sitt liv och sina handlingar.

Dagens berättelser visar oss att vi ska komma ihåg att livet är oförutsägbart och sårbart samt att tro och handling hänger ihop. 

Våra liv, hur olika de än kan vara, är förenade därför att vi lever tillsammans på denna enda jord och vi behöver visa varandra generositet och medmänsklighet. Jakobsbrevet är tydlig med budet om att inte göra skillnad på människor och att vi inte ska döma varandra efter det yttre. Uppmaningen går genom tid och rum. Ärligt talat, det är inte helt enkelt. Samtidigt är lagens kungsbud i skriften enkel och tydlig; Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Gud vet när vi gör rätt och möter oss med nåd och barmhärtighet när vi inte når fram och vi får nya chanser, det visar Gud genom Jesus, som när han möter Sackaios.
Amen.

Predikan i Lovö kyrka 21:a söndagen i Trefaldighet, 2:a årgångens läsningar

5 Mosebok 24:17-22

Jakobsbrevet 2:1-8 

Lukasevangeliet 19:1-10