Betraktelsen idag på Domssöndagen är den första av sex helgdagar fram till Juldagen.
Ingivelsen att skriva betraktelserna kom till mig när jag
funderade över kyrkoåret och den kommande Domssöndagen samt övergången till söndagen
därpå 1 Advent, då dök ordet livshjul upp för mitt inre. Domssöndagens
berättelser handlar om Kristi återkomst. Advent betyder ankomst, inte väntan,
och ett efter ett tänder vi fyra ljus i väntan på julens ankomst och
inkarnationens under, när vi firar Jesu födelse i Betlehem.
Livshjulet på Vägen
Ett
år har gått och livshjulet snurrar runt. Höst, vinter, vår och sommar, åren
läggs till i våra liv från ental till tvåtal och även till tretal för en del.
Livshjulet nämns en gång Bibeln i Jakobsbrevet 3:6 Och tungan är en eld,
själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den
sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det är inte
en särskilt uppbygglig vers om än delvis sann. Att tungan skulle vara ond bland
våra lemmar håller jag för osant, inte ond i sig men den kan leverera ondska. Tungan
är en eld, det vi uttalar kan starta bränder.
Livshjulet är en bild för ett evigt kretslopp, en cyklisk tidsuppfattning
bekant i hinduism och buddhism men inte i kristendomen som har en linjär
tidsuppfattning liksom judendom och islam. Därför är det rätt udda att ordet
finns i Jakobsbrevet. Brevets författare kan ha varit Jesu bror Jakob, som blev
en betydelsefull person i tiden efter Kristi uppståndelse, men om det är han,
ja därom tvistar de lärde. Var hade Jakob snappat upp ordet livshjulet? Var det ofta förkommande borde det finnas med någon annanstans i Bibeln. Eller
var det så vanligt att det var vardagligt och inget man därför talade om eller
skrev om. Och varför använde han sig av ordet på det här viset? Många frågor
och inga svar får ni här. Oavsett, livshjulet snurrar runt, år efter år på vår
livsväg och trons Väg. Vi lämnar det och förflyttar oss till Domssöndagen.
Kristi återkomst
Sista veckan på kyrkoåret inleds idag. Vid det sekulära
årets sista vecka och dag är det vanligt för oss att vi blickar tillbaka och
funderar över året som varit. Frågan är om vi gör det på samma vis med
kyrkoårets sista söndag och vecka. Hur har jag levt mitt liv i tro och handling
under året som gått? Hur har jag förvaltat och levandegjort visdomen som
Bibelns berättelser ger oss? Har jag upptäckt något nytt och/eller fått några
nya insikter? När och hur har Guds närvaro visat sig och varit tydlig i mitt
liv? Eller har jag bara upplevt Guds tystnad? Osv…
Kanske låter det som att vi ska döma oss själva, och nej, det ska vi inte.
Däremot har Gud tydligt gett oss ansvaret för våra egna liv och i gemenskap,
varandras. Med ansvar följer reflektion, ett av mina favoritord. Ibland skaver
och smärtar reflektionen, vi drar täcket över huvudet och vill inte kännas vid
våra tillkortakommanden och/eller ord och handlingar, vad det nu än kan handla
om. Det är inget Jesus uppmanar oss att göra, utan snarare, att se på våra egna
liv ocensurerat för att kunna förändras, utvecklas, förlåta oss själva och i
förlängningen varandra. Vi kan göra det för att grunden är lagd av Gud genom
Jesus.
Varje gång vi i bön vänder oss med våra tillkortakommanden och vår synd och får
förlåtelseorden smakar vi på den kommande återkomsten och fulländningen av Guds
skapelse och liv. En gång, någon gång i en framtid vi inte känner kommer vi ställas inför Gud som
helt har överlåtit domen åt Sonen, skriver evangelisten Johannes. Det är
ett trösterikt besked och den mening som lyser klarast för mig idag är; Ty
liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett
honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
Människosonen – Jesu Kristus – känner det mänskliga livets
villkor genom vardag och helg. Inte till ålderdomens ofrånkomliga nedtrappning
i kropp och själ. Men i gengäld har Människosonen erfarit den yttersta
förnedringen, våldet och en grym död, ondska in i märg och ben, för att
slutligen uppstå och äga liv. Allt för vår skull.
Det är värt att reflektera över domen i ljuset av året som
gått innan vi gläds och med förväntan ser fram emot Kristis återkomst den dag
vi inte vet och hoppas på med Uppenbarelsebokens ord. Och han som satt på tronen
sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa
ord är trovärdiga och sanna." Upp 21:5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar