Del 13 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Protestskylt utanför Vita huset i Washington 2017

13 Slutligen om vikten av orden, de talade och de skrivna

Förhoppningsvis blir vi lite klokare och visare med åren, inte som något att skryta över utan kanske mer ödmjukt konstatera att livet är komplicerat och att det trots det finns lärdomar att dra av alla våra erfarenheter. Ärlighet är något som varit viktigt för mig hela livet. Vad lägger jag in i ordet ärlighet? Orkar vi, kan vi vara ärliga hela tiden? Framför allt bör vi vara ärliga mot oss själva och våra närmaste relationer. Ofta får ärlighet en negativ konnotation vilket jag tycker är ledsamt, ärlighet är för mig en av grunderna för vettiga relationer på alla plan. Jag tänker att det finns en djupt liggande omsorg i ärlighet. I arbetslivet kanske vi ibland behöver vara lite ’street smart’ för att få saker att gå ihop men ändå försöka sträva efter ärlighet och anständighet. Som sagt, inte är det lätt, livet.

Nu samlar jag ihop mina tidigare reflektioner med att anknyta till min prästvigning igen. I trygghet har jag burit och kommer för alltid bära med mig biskop Kristers ord i vigningstalet. Talet har följt mig under alla år och har varit själavårdande för mig därför tog jag mig 2005 äntligen samman för att skriva till honom och berätta vad talet betytt. Jag vet inte hur ofta biskopar får respons på sina tal. Jag trodde inte jag hade en kopia kvar på brevet jag sände men när jag rensar allt möjligt även i datorn i mitt existentiella omställningsarbete hittade jag brevet. En del av det är privat och inget jag vill dela men det som är personligt kan vara allmängiltigt.

Ett brev
Stockholm 14 oktober 2005

Kära Ni nio, kära Vänner, så inleder Du Ditt vigningstal till oss som prästvigdes 10 januari 1988.

Kära Biskop Krister, får jag inleda det brev jag länge tänkt skriva. (I flera år!)

Nu har det snart gått 18 år sedan Du vigde mig till präst, 18 år av mycket skiftande karaktär. Ditt tal till oss har följt mig genom åren, som en själavårdande hälsning. [… ]

Ditt tal har på många sätt varit en tröst, ett hopp och kanske det behov av auktoritär bekräftelse som vi alla kan känna behov av att få ibland. Jag vill på något vis dela med mig av de tankar som just nu finns starkt inom mig.

Jag vet inte om Du spar Dina tal men så här sa Du bland annat och utgår ifrån Jh 15:14-16 ”Då är det slående, detta Jesus-ord: Jag kallar er inte tjänare utan vänner…. Det är som om Jesus visste att det finns en fara i att tänka sig som en tjänare som fullgör sin tjänst. Eller som en hängiven tjänare som slavar för andra. Det kan leda till en ”vi-och-dem-attityd” – som gör människor till föremål för vår nobla verksamhet.”

Vidare skriver Du; ”Jesus kallar er vänner, sina vänner för han har invigt er i Guds hemligheter genom att ge er insikt i Guds ord och Guds synsätt, vad han hört från sin Fader. Verbi divini minster, VDM, det gudomliga ordets tjänare är mer – och mindre än tjänare. Bara vänner. Hör till familjen. Avspänt, funderande, vardagligt och helgfint. Så att i familjegemenskapen kring Jesus det växer fram naturligt som Paulus talade så vackert om: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden.

Om det finns ömhet och medkänsla. Lev fria från självhävdelse och fåfänga…Sätt andra högre än er själva…Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.” (Fil 2) Jesus kallar er till sin vänkrets. Jesus är Din vän den bäste, vilkens lika aldrig är…Mycket arbete ligger framför er. Men det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är. Och Jesus säger: Ni är mina vänner. Så psalmens ord gäller: Din vän är Din och Du är hans, ert band är oförgängligt.”

Ditt vigningstal myndigförklarar människan. Det myndigförklarar både mig som präst och den som jag arbetar för och med. Perspektivet blir jämställt. Jämställda möten leder till intressantare samtal och till djupare möten.

I verklig vänskap finns också både empati och respekt för varandra och varandras åsikter, val och för den man är. Jag tänker också i förlängning till Gud. I ett perspektiv av vänskap ser Du inte medarbetaren som ett medel i första hand utan som en unik tillgång och till vad den personen kan bidra med. I det perspektivet finns också plats för det mänskliga livets sårbarhet i all sin avskalade form. Tjänaraspekten har alltid ett överordnat och ett underordnat perspektiv. […]

Till sist handlar det trots allt om det Du skriver att vara, mer än att göra. […]

Jag vet inte om Du vill eller orkar svara på mitt brev men jag har i alla fall skrivit och gett feedback på vad ett prästvigningstal kan betyda. Orden är viktiga.

Med vänlig hälsning

Elisabeth Öberg Hansén

En återkoppling
Någon vecka efter brevet sänts iväg till USA dit biskopen återflyttat ligger jag på kvällen och läser Harry Potter för yngste sonen när min man kommer in och räcker över luren och viskar att det är biskopen! Glatt överraskad över responsen per telefon, jag hade inte skrivit mitt telefonnummer i brevet, hoppades som bäst på en skriftlig hälsning. Det blev ett innerligt och fint samtal.
   Biskop eller ej borde vi alla bli bättre på att se varandra och ge varandra respons på det vi möter av händelser och ord.

Nu har jag varit pensionär i drygt ett halvår utan att extraknäcka som brukligt är bland emeriti. Mina två senaste tjänstgöringsförsamlingar har hört av sig om jobb men jag har behövt min ledighet för en existentiell omställningsperiod till ett nytt skede i livet. Det fanns en inplanerad sommartjänstgöring i Hässelby som tyvärr fick ställas in, det oväntade i livet kom emellan på ett sätt som inte förenade privatliv och tjänst. Återigen detta med val, närvaro, acceptans som vi ställs inför. När det väl är dags känner jag att det ska blir roligt att arbeta lite och jag är öppen för både gamla församlingar och att stifta bekantskap med nya församlingar för kortare tjänst om det erbjuds möjlighet.

Vid skilda tillfällen i livet står vi inför existentiella omställningsperioder av olika slag. Vi behöver stanna upp en kortare eller längre tid för att fundera, samla oss, hämta ifatt oss. Jag tänker ofta att vara betyder mer än göra vid alla begravningar jag haft. Inte så att göra är oviktigt, absolut inte, människor gör stordåd i det tysta och i det offentliga  och jobbar på alldeles normal med allt det som livet är fyllt av men till sist handlar det om vårt vara och det i relation till varandra, oss själva och till Gud. Så värt att minnas är det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är.

Del 12 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Altare i Linköpings domkyrka

12 Löften - Näst sista reflektionen

Vad sa jag ja till?
Löften ger vi till varandra lite nu och då, vardagliga som att lova att utföra en tjänst till exempel. Så finns de lite mer allvarliga löfte, att finnas där för någon som stöd vid en utmaning eller en svårighet. Sen har vi de mer högtidliga löftena, som vid en vigsel eller en prästvigning. Att tydligt svara ja till att hålla ett löfte - eller om det nu är omständigheter som gör att man måste svara nej - kan onekligen vara krävande och sårbart. I prästvigningen ska kandidaterna bland annat svara ja på ett antal frågor. När det handlar om vigningslöftena tänker jag att det krävande och sårbara finns implicit i prästlöftena som till exempel i följande fråga som biskopen ställer till prästkandidaterna som klart och tydligt ska svara Ja! Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?
   Hur ska en vanlig människa, som säger ja till dessa löften kunna leva efter dem? Det går inte, vi blir just bara vittnen. Ett vittne är någon som har kunskap och vet av egen erfarenhet och som med sina egna sinnen upplevt det som vittnesbördet gäller. Ett vittne är sårbar, kan aldrig vara tvärsäker. Att tvärsäkert citera Bibelns berättelser och kyrkohistorien med inställningen att det är sanningar som rakt av är applicerbara på vår verklighet och vår tro i relation till vår samtid blir lätt pretentiöst och kan leda till falskt vittnesbörd. Det sårbara behöver gå hand i hand med det krävande uppdraget att säga något om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Guds kärlek
Gud kärlek är knepigare än mänsklig kärlek och eftersom mänsklig kärlek är knepig är det inte rocket science att inse att talet om Guds kärlek behöver både bara ödmjukt tas emot och konkretiseras utan att vi egentligen kan göra oss till talespersoner för Guds kärleks väsen. Till skillnad från den kärlek vi människor ger varandra är Guds kärlek evig och översinnlig nåd, alltså gratis vilket den mänskliga kärleken inte är på samma vis. Även om det är knepigt behöver vi tala om kärlek, bli vittnen för att vi är inneslutna i Guds essens av kärlek. Hur konkretiserar vi den? Jesus har gett oss ett svar i det som brukar kallas dubbla kärleksbudet eller trippel som jag kallar det för, Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Luk 10:27 Det är en total uppmaning som inbegriper både känsla och förstånd, kropp och själ. Kärleken är abstrakt och svårgripbar. Var och en får svara på hur svårt det är att älska Gud, för egen del känns det inte så komplicerat men orden räcker inte till för att beskriva. Guds kärleks essens som vi lovat att konkretisera till nästan och oss själva är mer komplex. Jag brukar säga att kärlek för oss människor är ett samlingsord som i sig innehåller ord och handlingar som handlar om ödmjukhet, inlevelseförmåga, förståelse, förlåtelse, frihet, vänlighet, seende, respekt, jämlikhet osv. Guds kärlek är gåtfull och konkretiseras i och genom inkarnationen, Guds människoblivande. I och genom Jesus ser vi och kan vi ana något av Guds kärleks essens.

Om kärlek är knepigt så ryms en annan svårbegriplighet i det andra vittnesbördets själva ord, försoningens hemlighet. Vad är försoning? Vad är hemligt? Försoningens hemlighet emanerar från Guds kärlek, hur Gud fördjupar sin relation till mänskligheten genom inkarnationen i Jesus Kristus, om detta har det och kommer det skrivas teologiska spaltmil. Berättelserna är inte hemliga, de finns där och har under årtusenden tolkats av människor vilket har genererat hopp, tröst, tillit, trygghet men även pålagor, tvång och uteslutning. Specifikt handlar uppdraget som präst att med trovärdighet förmedla Guds kärlek och försoningens hemlighet både i det direkta kyrkliga arbetet men också i hur vi lever våra liv. Vi är bara människor och därför snubblar vi ständigt på dessa löften men genom att vi avlagt dem har förväntas vi göra vårt bästa för att leva efter dem. Som allt mänskligt, det går mer eller mindre bra.

När det handlar om vittnesbördet säger vi Ja i ett annat löfte när biskopen frågar, Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det omvittnat i vår kyrkas bekännelse och rätt förvalta sakramenten?
Den heliga Skrift, Bibeln är ett tidsdokument som löper över årtusenden (från början traderades berättelserna muntlig för att sedan under en rätt lång period skrivas ner). Samtidigt är det ett dokument som görs levande för vårt nu genom våra tolkningar och läsningar. Då behöver vi hålla både dåtid och nutid i vårt minne för att göra berättelserna rättvisa.
   Vår kyrkas bekännelse lever ett mer undanskymt liv med orden att vi i reformationens anda är en reformerande kyrka i ständig rörelse och inte stillastående. Det är något vackert över det samtidigt är det hög tid att granska och kanske omvärdera somligt utan att förlora de lutherska rötterna. Jag tror det är en större utmaning för kyrkan än förkunnelsen. Båda handlar om trovärdighet.

Kall
Varje yrke har sitt sammanhang, sin yrkesskicklighet, sina utmaningar. Någon som läser den meningen skulle säkert säga, att präst inte är ett yrke, det är ett kall. Det ena utesluter inte det andra. Ja, det är ett kall men det är också ett yrke. När jag ser tillbaka på mina 36 år har det fungerat att verka i kallet, vi är präster 24/7. Särskilt de första 15 åren var det utmaningar att tänka på arbetet som ett yrke när det mer och mer talades om reglerade arbetstider. Det har blivit bättre balans, ingen är övermänniska. Det fungerar hyfsat bra på många ställen men sjuktalet är högt för präster, diakoner och kyrkligt anställda över lag. Det är en varningssignal. Det görs pjäser om detta, skildras i filmer. Vad beror det på? Kanske handlar det inte enbart om hög arbetsbelastning. Hur hanterar församlingarna detta och vad gör stift och rikskyrkan? Förutom att hålla teologin vid liv genom balansen av då och nu är arbetsmiljön en av kyrkans överlevnadsfrågor. Gud har visat genom Jesus att återhämtning är väsentlig, en grund för att fortsätta bära ut evangelium. Jesus sa till dem: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Mark 6:31
   Jesus grundade ingen församling, ingen kyrka men gav oss en struktur genom de tolv lärjungarna han valde. Tolv olika personligheter till detta kommer de inofficiella lärjungarna som följde honom eller kom till honom när han var på plats i deras by. Jag tänker på syskonen Marta, Maria och Lasaros och Maria från Magdala och många fler som inte namnges. De levde tron, de berättade tron, evangelium, det glada budskapet om Gud kärlek och försoning. Så har vi Paulus som efter sitt livsomvandlande Kristusmöte ägnade resten av livet åt att berätta och grunda församlingar. Strukturen är så enkel  möt människor där de är och berätta om Guds närvaro i sin trasiga men fantastiska skapelse genom Kristus och Anden. Fast och andra sidan var det inte ens enkelt direkt efter Krisit himmelsfärd, därom vittnar Apostlagärningarna och breven, lägg till århundranden av teologiska och strukturella tolkningar och pålagor så blir vi aldrig arbetslösa.

 

Del 11 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Från utställningen Vad angår meningar är jag förtvivlad av Cia Rinne

11 Mina tankar om andra och andras tankar om mig

Åren går, släkten följa släktens gång
Under många år har jag haft glädjen att vara handledare/mentor (inspirerande uppdrag som byter namn stup i kvarten) för teologie studeranden och pastorsadjunkter under deras första år. Samt möta många teologie studeranden när jag arbetade i Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan. Det har varit ett återkommande, mycket roligt arbete att möta blivande och nyvigda kollegor och försöka vara en erfaren medvandrare för en tid. För mig har det alltid varit viktigt att uppmuntra blivande och nyvigda kollegor att hitta sin egna röst och sätt att vara VDM. Att inspireras men inte härma, helt enkelt bli trovärdig i sitt kall och arbete, allvar, glädje och ödmjukhet. Såklart finns det även handgripliga råd att ge ibland. Jag upplever att det har blivit betydligt ängsligare under åren, kanske är det ego-kulturen som spillt över för mycket i kyrkan. Förstå mig rätt våra jag är viktiga, vi är våra redskap men vi står i en större uppgift. Det är inte mig församlingen ska tro på utan på Gud, vi är redskap för att peka på Kristus. Handledare skulle jag också ha varit för fyra präst och diakonkandidater i Hässelby sommaren 23, tillsammans med en diakonkollega. Men en sten på en grusig parkeringsplats vid Döda havet under en studieresa till Israel satte stopp för det, en fotfraktur ledde till fem veckors sjukskrivning istället för sedvanligt sommarjobb i församlingen. Trist, för jag hade sett fram emot handledarskapet. Jag tycker om att fira gudstjänst i olika kyrkor och ibland träffar jag personer jag handlett eller väglett i Sommarkyrkan (informellt) som kollegor det är så fint och roligt.

Något av det vänligaste en pastorsadjunkt sagt till mig efter avslutat år var att hen lärt sig att inte bara ta saker och ting med en nypa salt utan med en näve salt. Jag ler åt minnet som framkallade ett stor skratt på personalmötet men det fanns och finns ett allvar bakom orden. Jag brukar säga näve ibland för en del är i olika sammanhang insiktströgt och dysfunktionellt och man behöver bara släppa taget om det (inte bara i kyrkan utan det vi möter i livet i stort). Eller ibland helt enkelt leverera lite salt. Det slår mig att en näve salt kan vara i Jesu anda, i Bergspredikan säger han, Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Matt 5:13 Kraften sitter förstås inte i mängden, nypa eller näve utan i själva essensen. Tappar vi essensen kastar vi bort både Gud och oss själva att trampas på. Tänker på den numera välkända intervjun av journalisten Anders Holmberg med ärkebiskop Martin där journalisten gör goda försök att trampa ner saltet men biskopen mister inte kraften i sitt salt utan är besvärlig och levererar inte bara en nypa utan en näve.[1]

’Whistleblower’
För sisådär tio år sedan var det en kollega som kallade mig för ’whistleblower’, vilket gjorde mig förbryllad och förvånad för det är ingen etikett som jag identifierat mig med. Kollegan lade ut texten om att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker och stå upp för det som jag anser är fel för andra eller mig själv. Samt att jag är lösningsfokuserad – det behövs mycket av det i kyrkans värld kan jag säga!
   Varför kan vi inte göra vårt yttersta för att försöka ha en så fördomsfri öppenhet som möjligt till varandra? Visst har vi alla behovet av att känna oss trygga och det blir lätt och omedelbart när vi kan identifiera oss med den vi möter och det vi tror oss känna till fast jag har aldrig förstått varför det utesluter öppenhet. Det kräver något av oss, övning och medvetenhet. Med mina erfarenheter av invävda misstrostrådar från de första åren som präst får jag då och då tala strängt till mig själv för att vara medveten och öva mig i att inte ha snabba bedömningar och ibland misslyckas jag förstås med det.
   Det finns i vissa kyrkliga sammanhang en självgodhet som blir självskadande, lite som att ha jordaxeln i fontanellen, en målande beskrivning av att något enbart cirkulerar kring sitt egna ego. Ofta handlar det om bristande organisation och kommunikation mellan anställda och relationen mellan personal och förtroendevalda. Det finns stundtals en insiktströghet i våra församlingar. Dessutom tronar vi på minnen från fornstora dar samtidigt som vi är ivriga att hänga med i moderniteten och då är det lätt att förlora blicken för kyrkans uppdrag. Balans mellan då och nu kräver ödmjukhet, reflektion, nyfikenhet och målmedvetenhet.

Efter kollegas ord har jag marinerat dem och är kanske beredd att säga att det delvis ligger någonting i det om man menar att jag är orädd för att påtala somligt som skaver. Jag blev nyfiken på andras ord och roade mig med att ta fram gamla anställningsbetyg från olika arbetsgivare, icke kyrkliga som kyrkliga.

Andras blick 
Ingen begär nuförtiden anställningsbetyg, skrivs det ens? CV och muntliga referenser gäller. Rent generellt är det något fint över tankearbetet som skriftliga omdömen har föregåtts av. De kan förstås även vara rätt torra och slätstrukna, har några sådana betyg också. Speglar verkligen dessa betyg vem man är? Nja, blir mitt svar, för stunden kanske men förhoppningsvis utvecklas du som person. Samtidigt finnas personlighetsdrag som vi bär med oss genom hela livet.
   Jag tänker att det är bra för självkännedomen att fundera över en annan persons omdöme, både det som biter till och det som gör oss glada och stolta. När jag läser betygen funderar jag över om de stämmer och blir lite varm i hjärtat när jag tänker på att det är en yrkesresa som löper över 50 år, inräknat allt jag arbetat med. Några exempel delar jag med mig av som värmer mig.

[...]verkar vid första bekantskapen något tystlåten men är lätt att samarbeta med och Öberg har varit mycket omtyckt av samtliga arbetskamrater […] Sammanfattningsvis kan fastslås att Elisabeth Öberg under sin tid vid avdelningen visat goda prov på lojalitet och solidaritet, ansvarskänsla och noggrannhet, ambition och gott omdöme, humor och gott humör.

 [...]visat sig vara villig, flitig och omtyckt av sina arbetskamrater för ett stillsamt och försynt sätt och väsen.

 [...]bidragit till församlingens utveckling på flera sätt genom nya idéer och har alltid varit väl förberedd och påläst. Jag har upplevt en stor lojalitet från hennes sida. [...] visat omsorg om verksamheten genom att sträva efter att finna konstruktiva lösningar på olika frågor, vilket jag har uppskattat. En stark sida hos Elisabeth, som jag vill framhålla, är att hon är en mycket god predikant.

Jag blir lite full i skratt när jag läser detta, att den del av min personlighet som är lågmäld går igenom, något tystlåten, ett stillsamt och försynt sätt och väsen. Helt enkelt som en italiensk studiekamrat kallade mig när jag pluggade engelska en termin i Cambridge, una donna tranquilla. Under åren är det många som uttryckt uppskattning för mitt lugn. Jag har lärt mig min oros rytm som handlar om att jag kan bekymra mig och vara nervös för saker och ting månader i förväg men när det gäller är jag lugn, i nuet. (Utom när jag sätter mig i ett flygplan, då är nerverna mer utanpå). Somligt går igen i de muntliga omdömen jag bär med mig, som konstruktiv, noggrannhet och lojalitet. Även när jag har mina kritiska tankar om ett och annat har jag försökt vara lojal utan att vara en ja-sägare, kanske därför kollegan satte etiketten ’whistleblower’.
Några gånger har mitt temperament gnistrat till (tog ett år för en arbetskamrat i en församling innan hen pratade ordentligt med mig efter en dispyt). Jag försöker hushålla med de uttrycken för när jag blir riktigt förbannad blixtrar det verkligen, familjen är van, andra kan tycka att det blir obehagligt har jag förstått. Vi har alla våra olika sidor.

---

[1] https://www.svtplay.se/video/jMyvMWX/30-minuter/arkebiskop-martin-modeus

 

Del 10 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Hässelby Villastads kyrka i adventstid

10 Min fjärde församling

Världshistoria i vardagen
Från skiftet februari/mars 2020 och fram till jag slutade i Oscars blev annorlunda på grund av den globala pandemin. Nya sätt att möta människor och fira gudstjänster, sammanträda och planera. En osynlig fiende skapade oro och existentiell ångest. Covid 19 tog fram både det bästa och sämsta hos människor. Det sämsta till exempel när en dam skrek och hötte med sin käpp mot en vaktmästare när hon inte fick komma in i Djurgårdskyrkan för den dåvarande kvoten av antal gudstjänstbesökare var fylld för den söndagen. Hon försvann innan jag hann tala med henne. Får väl ändå säga att det är fantastiskt att gudstjänsten betyder så mycket för många. Det bästa när uppfinningsrikedom och lösningsfokusering var på topp för att behålla värdighet och vardag intakt trots olika restriktioner.

I september 2021 började jag i Hässelby församling, pandemin var fortsatt pågående även om det var ett tillfälligt fönster av större öppenhet som sen ytterligare skulle täppas till innan den släppte taget om oss under våren 2022. Det var en febril aktivitet för alla församlingars förtroendevalda och många anställda inför kyrkoval. Skillnaden att gå från en stor församling med många anställda - även inom administration - till en liten församling blev högst påtaglig även om jag som ny kom rätt lindrigt undan i valförberedelserna. All personal i Hässelby var mycket engagerade. Rytmen av att fira gudstjänst varannan helg fick jag även i Hässelby visserligen bar dessa sin pandemiprägel för en tid men vi fick i alla fall träffas och på det viset var det sig likt.

Nytt och välbekant
Arbetskamraterna var öppna och frimodiga så jag kom jag snabbt in i arbetet. Den ’obligatoriska-undran-vem-är-du?’ varade en väldigt kort tid. Miljön var inte främmande för mig utan påminde till viss del om mina tidigare år i Spånga. Eftersom vi var få präster i tjänst det första halvåret blev det ett intensivt men roligt arbete att tas i bruk i ett nytt sammanhang. På ett personligt plan blev det ett återseende med församlingen för när jag pluggade teologi var jag under en sommar tjänstebiträde i Hässelby. Vi talar 80-talet så ingen av de som arbetade då fanns i tjänst när jag nu kom dit igen. Hässelby har två sinsemellan olika kyrkor, Hässelby Villastads kyrka från 1930-talet och Hässelby Strands kyrka från 1970-talet. Således en mer traditionellt byggd kyrka med putsad fasad och separat församlingshem och en så kallad modern i tegel, en allt-i-ett-kyrka. Båda är fina att fira gudstjänst i utifrån sina förutsättningar.
   Även i Hässelby blev det en form av familjehistorisk koppling för käre maken är född och uppvuxen där så han tyckte det var kul att guida mig runt och tala om hur allt såg ut för 50 år sedan! Minnen dök upp av  familjemiddagar med svärföräldrarna när de levde. Svärfars begravning hade jag i Hässelby Villastads kyrka, svärmor blev Spånga kyrka så allt hänger ihop på något vis.

Lika och lite olika
Det en präst ska göra är sig likt oavsett var hen befinner sig, fira gudstjänst, döpa, konfirmera, viga, och begrava och ha själavård, hörnstenar i en prästs tjänst. Ett öppet sinne behöver tonas in utifrån de man möter och i den omgivning man är i. För mig blev det mest märkbart när det gällde predikan. Jag var van vid en aktivt lyssnande och relativt likartad intellektuell församlingsgemenskap nu mötte jag en lika lyssnande men brokigare gemenskap och med fler personer där svenska inte var första språk. Därför behövde jag fundera lite mer på den språkliga sidan av predikan, de förtydligande och förklarande inslagen blev lite fler. Vi ska självklart förkunna så att människor begriper vad vi säger och inte använda ett medvetet krångligt språk samtidigt får vi inte utarma det religiösa språket och bilderna. Det jag motsätter mig är den ängslighet som jag ibland upplever, att vi ska förenkla, det blir som ett slags mantra för att vi har bilden av att personer som inte är kyrkvana eller har svenska som första språk inte förstår. Min erfarenhet i mötet med personer både från Spånga och nu senast från Hässelby är att de som inte har svenska som första språk ofta bär med sig en kyrkvana som ger dem en naturlig ingång till att ta emot orden om Ordet. De som i övrigt är ovana kyrkbesökare behöver också ta sitt egna ansvar för att vara aktiva och söka förståelse. Vi kan inte fira gudstjänst som om det är första gången varenda gång.
   Min vigningsbiskop Krister har myntat ett antal ’budord’ för predikanter och jag håller med om alla utom ett, vilket är, Du är ansvarig inte för vad du säger utan för vad man hör dig säga. Jag undrar hur han tänkte här för det blir orimligt att vara ansvarig för vad någon hör oss säga. Vad jag som person uppfattar beror på vad jag bärmed mig för förförståelser, erfarenheter mm. Att däremot fundera över hur och vad vi säger är verkligen väsentligt och vårt ansvar. Apropå hans budord och det jag skrev ovan är ett annat viktigt, Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.

Förutom alla typer av gudstjänster, var jag orienterad mot vuxenarbete bland annat med samtalsgrupper och tillsammans med ett par diakoner initierade jag ’Söndagar i Stranden’ som blev ’Söndagar i Villan’, ett koncept med sopplunch och kortare föredrag efter gudstjänsten, andakter på äldreboenden/ serviceboenden och mycket enskild själavård. Tacksamt nog det jag trivts allra bäst med att göra under alla år i olika församlingar, på det viset blev dessa dryga två år ett gott och fint avslut på min aktiva tjänst. Eftersom jag visste att jag räknade ner min tid som anställd blev mitt engagemang mycket här och nu och mindre framåtblickande även om jag försökte stötta goda tankar och idéer för församlingens framtid. Det är en omvälvande tid för Svenska kyrkan överlag, många förändringar på flera plan stundar i församlingarna. 

Sista hösten blev bra bortsett från att jag aldrig riktigt fick avsluta mitt jobbdatakonto eftersom hela Svenska kyrkan råkade ut för en ransomware attack som slog ut all data för några månader, ännu en ’osynlig fiende’. Vi fick känna på det som riskerar att bli ett ökande störningsmoment framöver både för arbetsliv och privatpersoner. Innan datastrulet var fixat hade jag min avskedsgudstjänst den tredje adventshelgen i Hässelby Villastads kyrka. Jag blev varmt avtackad, inte bara för min tid där utan på ett fint sätt blev även mina tidigare tjänster uppmärksammade av kyrkoherden. Stort tack! Det kändes mycket gott i hjärtat och sinnet. Lite vemodigt men framför allt förväntansfull inför framtiden.

Del 9 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 Ikon av ikonograf Christina Lundström

9  Mellanreflektion om jämförelsedjävulen,
ensamhet och närvaro, sårbarhet och acceptans

För vem
Under åren upplever jag att kulturen i Svenska kyrkan har blivit mer prestationsorienterad och individualiserad och paradoxalt nog till vissa delar ganska likriktad. Jag fick mina funderingar till en del bekräftade i boken Kallad till präst och pastor – i en tid av religiös förändring.[1] I boken studeras kallelsen, identiteten och tankar kring arbetet. Jag tänker att följden lätt blir att vi inte ser vår kollega främst som en medsyster/broder istället lurar jämförelsedjävulen på axeln. Ett ord jag lärde mig av den piprökande kyrkoherden jag hade i Spånga. Han förmedlade även vikten av att putta ner jämförelsedjävulen från axeln, inte bara en gång utan ständigt vara på sin vakt för jämförelsedjävulens lömska angrepp. Jag är tacksam för den lärdomen för den har hjälpt mig att grundats i att vi är kallade av Gud för dem vi är med våra gåvor och tillkortakommanden. Det är utifrån detta som vi får utvecklas, mogna i insikter och kunskaper och ständigt förnyas och grundas i tro och arbete. En växelverkan mellan det som ger näring, skaver och förhoppningsvis ger näring igen. Vi kan inte älska alla vi möter och arbetar med däremot kan vi acceptera i bemärkelsen respektera även de vi känner att vi står långt ifrån. Paradiset finns inte på jorden som en annan klok kollega uttryckt det.

Ensamhet
Som präst är man tränad i att inte tala så mycket om sitt jobb när det handlar om de personliga mötena. Vi får möta och bära mycket, även om vi lämnar över allt i bön till Gud är vi ensamma med mycket. Vi förväntas prestera och tjäna vilket lätt kan skapa stress och många mår mer eller mindre dåligt av det. Eller så blir det ensamt burna något som alstrar bitterhet eller/och sätter sig i kroppen. När utmaningar uppstår - oavsett om det är strul på jobbet av något slag eller en alltför tung börda i mötet med de vi ska tjäna – när kropp och själ skriker behöver vi släppa tjänandets plikt för att ta hand om oss själva innan det går för långt för vid den punkten handlar det först och främst om att ta hand om sitt eget jag för en tid. Det kan innebära sjukskrivning, tjänstledighet eller att helt enkelt byta sammanhang. Det är inte lätt att komma till insikt om vilket som gagnar jaget bäst. Människor som i olika mellanmänskliga yrken tjänar andra, inte minst de yrken där mötet är avgörande för hur arbetet skall fortskrida, är beroende av att den yrkesutövande är närvarande med hela sitt jag.
Alla evangelisterna berättar att Jesus emellanåt drog sig undan och sökte sig till ensamheten och ibland i avskildhet endast med lärjungarna vid sin sida. Kristen tro förenar andlighet och kroppslighet genom inkarnationen. Under århundradena har balansen mellan dem sett olika ut och tolkningar varierat i vilket utsträckning det ena föregår det andra. Om något har Gud visat på helheten genom inkarnationen där födelsens fysiska smärta och kladd är påtagliga, där det utlämnade och skyddslösa barnet är helt beroende av andras skydd och omsorg. Väl född kan döden avbryta det första andetaget och lyckligtvis sker det sällan i alla fall i vår privilegierade livssituation. Döden är en skugga som alltid följer oss och till slut ändar vår fysiska existens. I det som är liv här och nu behöver vi ta hand om oss själva för att kunna finnas till för varandra och oss själva.
   Som kristen vet vi med förståndet att det ensamt burna inte är ensamt buret, Gud finns med oss, närvarande i sin frånvaro. Vi vet också att känslan inte alltid hänger med förståndet. Vi får då påminna oss att Gud, genom Kristus, lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut (Mt 28:20)
   Vi är i alla arbeten på olika vis våra egna arbetsredskap och jag tror förstås att vi är burna av Gud med våra gåvor och personlighet trots det bör en del av egot träda tillbaka när man är i tjänst. Vi är till för församlingen och inte församlingen för oss. Inte att vi ska bli opersonliga men det är uppgiften som är i centrum (en influencer protesterar förstås mot denna tes). Att vara och vila i vetskapen om att Gud bär oss gör oss närvarande i mötet med andra i olika situationer. Vi har alla dagar när vi inte är på topp och visst går det att maskera till en viss gräns, där kommer professionaliteten in. Fast ibland kan dagar komma då vi helt enkelt – för både vår egen och andras skull – behöver kliva av ett tag, göra som Jesus, dra oss undan en stund.

Närvaro
Vi har olika känslighet för aspekten av närvaro. Jag minns ett dop där en välkänd artist var fadder till dopbarnet. Efter dopet tackade artisten mig för min närvaro. Jag blev lite förvånad, tackade och sa att det är viktigt och självklart för mig. Artisten berättade då att hen inte upplevde det som en självklarhet efter att ha varit i andra kyrkliga sammanhang.
   När någon frågar mig om jag har någon kyrklig förebild blir jag svaret skyldig. Visst har jag mött många kollegor som funnits där med klokhet och närvaro och uppmuntran. Fast de flesta riktigt visa förebilderna har varit personer utanför det kollegiala skrået. En händelse som handlar om närvaro var när vi väntade vårt andra barn. Av hälsoskäl var jag inskriven på specialistmödravård där en läkare snappade upp att jag haft en snabb och lite kaotisk förlossning av vårt första barn och att resultatet av det blivit förlossningsskräck nu inför andra barnet. Jag tyckte nog det var lite överdrivet men ok då vi bokade in ett extra samtal om detta. När jag och maken kom för samtalet dröjde det och vi fick sitta ner och vänta, till slut kom en vänlig sköterska och sa att det kommer att dröja med samtalet och uppmuntrade oss att gå och fika en stund. Som de sensibla personer vi är märkte vi förstås att det var nått på avdelningen som var på gång, allvarliga miner bland personalen. När vi var tillbaka från fikat kom efter en stund en läkare fram som inte var den vi skulle träffa och sa att hon tog över samtalet från dr XX. Det vi strax innan noterat var att dr XX, askgrå och allvarlig hastat förbi och smitit in i personalrummet. Något hade hänt som gjorde att han inte var i skick för att möta oss och min oro. Det kändes tryggt och professionellt, vi är inte supermänniskor, det finns inga sådan även om en del tror att de är det. Läkaren som behövde kliva av en stund har blivit en förebild för mig i närvaro. Hur hade det blivit om han hade varit med om något tragiskt, kanske en dramatisk förlust av barn och/eller mor, vad vet jag och så skulle jag sitta där med min oro. Kanske hade han kunnat vara närvarande och möta mig på ett adekvat vis, kanske inte, klokt nog chansade han inte. Och samtalet med läkaren som jag inte träffat tidigare blev bra. Professionellt är vi inte oersättliga.

Sårbarhet och acceptans
Livets sårbarhet, ovisshet och ändlighet för varje enskild människa leder mig in på acceptans som jag har funderat över i många år sedan jag på någon utbildning som jag inte riktigt minns vad det var lärde mig knepet SOAS. S=stanna upp, O=observera, A=acceptera, S= svara eller släpp. Det finns varianter på den här akronymen som i korthet går ut på att inför en svårighet, problem och val stanna upp för att observera, bland annat med de öppna frågorna vad, hur, vem, när osv., helt enkelt fakta. Nästa steg är nog det svåraste, att acceptera. Jag tror att vi blandar ihop acceptera med att gilla och det handlar inte om att gilla eller inte gilla utan om att erkänna för sig själv att det som hänt har hänt och det som är är.
Steget därefter är inte heller lätt, att välja att svara på problemet/dilemmat på adekvat vis eller helt enkelt släppa det. Jag fann en bra sammanfattning av acceptans i en bok av psykologen Anna Kåver hon skriver så här: Acceptansen och dess granne – eller snarare förutsättning - närvaron handlar inte om flum utan om klarsyn. Om att lyfta fram livet i ljuset precis så som det är. När vi kan vara i stunden och ta emot den, då lever vi med öppna händer i stället för krampaktigt knutna. Vi för inte krig mot livet, i stället lever vi det. [2]
   Den enskilda personens egna ansvar för sina livsval och sin frihet kan vara nog svåra. Det är i grunden ett ensamt arbete, trots det kan vi varsamt stötta varandra, vägleda och hjälpa så långt det går. Vandra vid varandras sida, lyssna och vara. När jag bedömt att det passar har jag nämnt SOAS för en del konfidenter, en del har först ryggat tillbaka just för att acceptans är svårt, men för många har det varit ett konkret hjälpmedel för att komma vidare med det som behövdes i situationen när de förstår att acceptans inte alls behöver hänga ihop med gilla.
   Jag tror att när vi förirrar oss i våra tankar är konkreta ’hjälpmedel’ bra. Vi kan inte undgå bekymmer. Jesus må i sin Bergspredikan uppmana oss att inte bekymra oss för Gud sörjer för oss. På ett materiellt plan vet vi att det förslår väldigt lite – självklart har andra här annan uppfattning som i övriga tolkningar från min sida – men på ett existentiellt plan kan Jesu uppmaning hjälpa oss att ge perspektiv när han säger: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga Matt 6:34. Var dag, eller med Lina Sandells ord Blott en dag, ett ögonblick i sänder, smaka på formuleringarna, går det att finna vila i dem? Jesus är för mig realisten som pekar på att vi tillsammans kan skapa en hoppfull framtid tills den framtid där Gud blir allt i alla infinner sig, apokatastasis, ondskans förgörande och alltings upprättelse. Den framtiden är dold för oss, här får vi överlåta oss och vila i icke-vetandes moln som skymmer vår kunskap nu men det kommer en tid i en okänd framtid när ljuset bryter igenom. Till dess, Var dag!

Andra konkreta hjälpmedel för livets prövningar och glädjerusningar som jag har funnit vila och kraft ur är Frälsarkransen med sina symboliska pärlor som speglar livet eller de Ignatius övningar samt Bibliodrama där Bibelns berättelser blir speglar att hålla upp mot våra jag och det sammanhang där vi befinner oss.

---

[1] Tro & Liv Skriftserie utgiven av Enskilda högskolan 2023

[2] S 36 Med livet i behåll – Om åldrandets frihet och förluster NoK 2024

Del 8 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Djurgårdskyrkan i mitt hjärta
med Prins Eugens tavla Den signande solen

8 - Min tredje församling

En terrass
I slutet av 1970-talet bodde jag vid Tessinparken. Ibland när jag promenerat på Djurgården valde jag att gå bakgatorna upp mot Karlaplan, en av dem var Fredrikshovsgatan. När jag hade passerat Fredrikshovs slott kom jag fram till ett hus med en terrass. Jag titta ofta upp och tänkte att det vore inte så dumt att bo där, med den terrassen. En plats jag nu har suttit på många, många gånger eftersom det visade sig att den tillhör Oscars församling och är en del av församlingshemmet. Och första tiden i församlingen hade jag mitt rum en trappa upp med utsikt över terrassen.
   Många höjde på ögonbrynen när jag sa upp mig från Spånga utan att ha fått en tjänst och under uppsägningstiden kom bland annat ett vikariat i Oscars ut, jag sökte och fick det. Tänk att jag skulle komma till en av de församlingar som biskopen föreslog inför min prästvigning och som jag då valde bort. Mentalt var jag inställd på ett vikariat men när jag erbjöds fast tjänst tackade jag ja och mitt arbete i Oscars varade i hela 21 år.
   Det var en kontrast att komma till en innerstadsförsamling från en församling i en förort. Arkitektoniskt främst och så förstås den största skillnaden, plånboken som påverkar våra yttre, materiella liv, vårt immateriella inre är med vissa variationer mer lika. De existentiella frågorna i vårt inre känner inte av plånboken, mänskliga möten är sig likartade var man än befinner sig. Ja, möjligen kan det ibland initialt vara en skillnad, med en fetare plånbok kan du om du vill fly undan existentiella och livsomvälvande händelser under en längre tid innan  ditt inre tränger sig på. De tjocka plånböckerna är fler i Oscars men finns även i Spånga och de tunna finns även i Oscars, fast man kanske inte tror det. Fattigdom finns överallt det vet diakonerna i sin vardag i alla olika församlingar. Jag gick från en mindre församling till en större, från en 1100-tals kyrka till fyra 1800 - 1900-tals kyrkor och Lillkyrkan som för mig snarare är ett kapell.

Vardag
Församlingen var indelad i arbetslag vilket bidrog till att jag fick förtroendet och glädjen att pröva på många olika ansvarsområden under åren. Jag började som vikarierande ledare i Oscarskyrkans arbetslag därefter behövde jag av personliga skäl gå ner i arbetstid och blev under en tid del av Olaus Petrikyrkans arbetslag och när det var dags för heltid igen blev jag även där för en tid arbetsledare. Därefter blev jag arbetsledare för det som kallades HemKyrkan, ansvarig för alla äldre- och serviceboenden i församlingen samtidigt som jag kom att tillhöra Djurgårdskyrkans arbetslag. De sista dryga tio åren blev jag ansvarig för vuxenpedagogik och föreningar och hade också ett delat ledarskap i Djurgårdskyrkan med en god kollega. Under några år fick jag förtroendet av kyrkoherden att vara förste vikarierande kyrkoherde och med i ledningsgruppen. Det blev betydligt mer administration och arbetsledning än vad jag haft i tidigare församlingar. De 21 åren i församlingen gjorde att jag fick stor variation i arbetet och att det även var många goda arbetskamrater bidrog starkt till att jag blev kvar så länge. Det fanns något nytt att pröva på och utveckla.

Oscars var och är en traditionsbärande församling därför blev det många kyrkliga handlingar, dop, vigslar och begravningar. Kärnan och glädjen i arbetet var fortsatt rytmen att arbeta varannan helg och jag tror att det är därför kyrkoåret så starkt har blivit en del av mitt präst-dna, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag älskar att vända och vrida, brottas och inspireras, förundras och vila i Bibelns alla mångfacetterade berättelser.
   Några av alla olika samtalsgrupperna jag hade ligger mig fortfarande varmt om hjärtat som Teologiska bokcirkeln, Filmcirkel med existentiella samtal och Samtal för personer med utmattningsdepression med grund i biblioterapi, gruppen hade jag med en arvoderad psykolog och litteraturvetare som jag gick biblioterapiutbildningen med. Att få mötas i samtal har varit en stimulerande uppgift. Jag har stött på personer från tiden i Spånga och förstås från tiden i Oscars som berättat hur värdefulla dessa samtalsgrupper har varit. Jag tror starkt på just samtal, inte debatt, inte diskussion, utan just samtal. Samtal är för mig ett ömsesidigt möte, det inbegriper inget övertalningsmoment utan i så fall mer av granskande och utforskande i den mån vi är oense. I debatter och diskussioner blir det ofta en tävling, något som ska vinnas som jag inte förstår mig på. Kan åsikter, kunskap, och ståndpunkter vinnas? Tveksamt. Förvärvas möjligen, om det nu handlar om att med samtalets hjälp få någon att ändra sig eller utvecklas. Kanske är det bara en lek med ord, eller inte…

Förutom samtalsgrupper var jag kaplan för några av församlingens föreningar, Oscars Internationella Forum, Oscarsbibliotekets vänner och Oscars Seniorer. Så roligt att träffa alla erfarna och inspirerande personer som var engagerade i dessa föreningar och möta många intressanta föredragshållare anlitade av föreningarna. Tillsammans med en klok kollega hade jag flera år även ansvar för fördjupning och stöd till alla kyrkvärdar och gudstjänstvärdar.
Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan är ett fint minne och så roligt med alla teologie studerande som arbetade i cafét och ledde andakter och gudstjänster. Nu möter jag dem som kollegor i tjänst i olika församlingar, så fint.

Jag fick förmånen att fortbilda mig och det blev kyrkoherdeutbildning, jag utbildade mig till handledare, delvis på egen bekostnad, samt inom biblioterapi. Och en rad kortare utbildningar det fanns en generositet av att se vikten av fortbildning.
   En kort tid funderade jag på att söka kyrkoherdetjänster, många uppmanade mig till det, tyckte jag skulle passa i den rollen. När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldrig skulle stå ut med vad jag upplever som diskrepansen mellan verksamhet och förtroendemannakårens uppdrag att styra i relationen till kyrkoherdens uppdrag att leda verksamheten. Jag är glad över en demokratisk folkkyrka fast den skulle kunna existera utan partipolitik i olika kulörer. Jag är bra på administration därmed inte sagt att jag tycker det är kul, det är ren och skär självbevarelsedrift att ha ordning och reda, en del av livet blir enklare utan pappers/digitalt kaos. Att leda och stödja personal i kyrkans mångfacetterade arbete var nog det enda som möjligen lockade med en kyrkoherdetjänst. Det är roligt att se arbetskamrater utvecklas och växa i sitt arbete.

Otippat
Det finns fördomar om allt och inte minst om stadsdelen Östermalm men att det enbart är stelbent och konservativt dementerar jag. Stereotyper finns om alla stadsdelar, lite tillspetsat med min råbarkade svarta humor skojade jag i början att jag bytte ett ’getto’ mot ett annat. Jag vet, min humor har svarta kanter. Det var spännande att se hur församlingen förändrades från att gå från en viss stelhet och så-har-vi-alltid-gjort-inställning till en dynamisk församling som hade förmågan att balansera tradition och förnyelse. Dels tror jag att det är en oundviklig utveckling under en tid om tjugo år. Sedan tror jag att det dynamiska och utvecklande berodde mycket på alla anställda inom olika professioner som var och är kompetenta samt även en stor andel volontärer som på olika vis genom sina kompetenser bidrog till församlingens olika föreningar och som kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, konsertvärdar osv.

Sjunga vackert är inte min starka sida, jag läser de liturgiska partier som kan sjungas för säkerhets skull även om jag nog med stöd av en bra musiker skulle kunna sjunga en del har det sagts mig, lång historia det här, besparar er den. Nåväl, därför är det kanske något otippat att jag under min tid i Oscars skrev ett libretto till en kammaropera. En av flera begåvade musiker i församlingen komponerade en Påsktetralog för skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdagen. Jag har skrivit librettot till Judassånger som framförs på påskafton, om hur Jesus möter Judas i dödsriket. Judas är en av de personer som jag alltid fascinerats av och på ett vis ömmat för. Det finns något att inspireras och förundras av i hela dynamiken mellan Jesus och Judas, Jesus vet om Judas förräderi, det är en del av frälsningsplanen. Så många frågor när vi inte teologiserar utan ser till det mänskliga. Enligt oskriven tradition befinner sig Jesus i dödsriket, där möter han Judas som ångrade vad han gjort och därför tagit sitt egna liv vilket evangelisten Matteus berättar om.

’Kändis’ är verkligen en benämning att fundera över, känd i vilken bemärkelse!?!
Ibland har jag fått frågan om jag har mött ’kändisar’ eftersom Östermalm är rätt kändistätt. ’Kändisar’ finns överallt, och ja, jag har mött ’kändisar’ i alla församlingar jag har arbetat i och i livets alla olika skiften. Som om det skulle behöva påpekas är de också människor som lever i glädje och sorg. Såklart har vissa möten med okända och kända  och händelser under alla år i tjänst i de olika församlingarna på ett särskilt vis lämnat avtryck i minnet. Dessa är förstås mest värdefulla för mig och blir anekdotiska för andra. En del är av den arten att de inte går att skriva ut, för alltid bevarat inom mig. Men för att bara nämna några otippade möten och händelser som dröjt sig kvar.
   Ett dop av liten parvel med romska rötter där det ’traditionsenligt’ bjöds på en stänkare direkt efter dopet(gudstjänsten var slut vill jag för säkerhets skull förtydliga). Vigsel tillsammans med syrisk-ortodox kollega som markerade sitt missnöje genom demonstrativt agerande i gudstjänsten. Han hade blivit tagen i örat av sin biskop och vad jag förstår i sann ekumenisk anda tvingad att tjänstgöra tillsammans med en prästvigd kvinna. Begravning tillsammans med en katolsk kollega som agerar professionellt trots olika ämbetssyn till skillnad från den ortodoxa kollegan. Begravning där kistbuketten/avskedsblommor börjar pyra (gick tack och lov bra, tillåter aldrig ljus på en kista efter det till förtret för oförstående begravningsbyråer). Jag skrev tidigare att jag har ett svalt förhållande till kyrkans vigselrätt det hindrar förstås inte att många vigslar värmer hjärtat. En sådan vigsel fick en extra tvist när den filmades för att sändas i en TV-show utomlands och även skildrades i bokform för att ena personen i vigseln var en känd TV profil som gifte sig med en känd artist, en av dem var till hälften svenskättad. Ett roligt och fint minne, konkret bevarad i CD-skiva och bok som jag fick mig tillsänt.

Luther var insiktsfull i sin analys av människans väsen, simul justus et peccator.
Känd eller inte känd, det är mötet med olika personligheter som är berikande, både i det som rör livets glädje och sorg men även det som skaver eller som är ren och skär ondska. Människan är storartad i sin humanitet och älskad av Gud genom nåden och samtidigt kan vi vara och är vi avskyvärda i vårt djävulskap av olika slag, potentialen för båda dessa yttringar bär vi var och en inom oss. Vid några tillfällen har möten med vissa personer inneburit ett stort obehag, vid några tillfällen har rädslan kommit i efterhand. Nu talas det mer om den sårbarhet det innebär för präster och diakoner att möta labila människor och en medvetenhet om att tänka till före i vilka sammanhang och rum som samtal ska tas. Det är bra. Jag skulle kunna skriva mer om det men det får bli i ett annat sammanhang.

Ett litet stycke familjehistoria korsas med tjänsten i Oscars
I del 1 av mina reflektioner nämnde jag att min morfar hade en längtan att bli präst men blev militär. Vilket innebar flyttar runt omkring vårt land. En sådan flytt gick till Fredrikshovs slott som militären för en tid nyttjade, bland annat fanns tjänstebostäder och där bodde morfar och mormor och min mamma under några år. Min mamma tyckte förstås det var kul att jag nu arbetade i Oscars. Vi ett tillfälle besökte mamma och jag Fredrikshov som numera är skola och förstås inte sig likt men på ett ungefär och mamma fick en nostalgistund. Kul för henne. Mamma konfirmerades i Oscarskyrkan och blev jätteglad över att vår son Samuel också blev det. Så fina lilla Djurgårdskyrkan, där mamma haft skolavslutningar när hon gick i Djurgårdsskolan, det blev även platsen hon önskade och valde för sin begravning. På så vis knöt ett stycke familjehistoria ihop med min tjänst i Oscars. Jag ler när jag i min fantasi tänker på hur min kvinnoprästmotståndarmorfar tittade ner eller in eller vad vi ska leka med för bild och såg sitt älskade barnbarn vid altaret och predikstolen i Oscarskyrkan. Han hade kanske till och med suttit i bänken och gått till nattvarden om han fått leva så länge och uppleva det, vem vet?

Uppbrott
En del byter ofta arbetsplats andra blir kvar i årtionden. Jag hamnar i mitten av dessa förhållningssätt. Jag är mycket glad över mina dryga två decennier i Oscars och bär dem med mig i hjärtat. En groende vilja och nyfikenhet på att söka ett nytt sammanhang tillsammans med en friktion (säg en arbetsplats utan skav) där jag inte såg någon lösning fick mig att återigen välja att säga upp mig utan att veta vart jag skulle hamna de sista åren av aktiv tjänst. Jag förvånade mig själv lite även om tanken funnits där för en tid och för att inte tala om arbetskamraternas förvånade ansikten när jag sa upp mig i maj 2021. Alla var nog inställda på att nästa steg i livet var pensionering för min del och inte att byta arbetsplats i elfte timmen. Det var med stor belåtenhet jag kunde presentera att jag fått jobb direkt, ingen arbetslös period den här gången heller. Av någon outgrundlig anledning har mina tjänster rört sig i öst-västlig riktning, Nacka, Spånga, Oscars och så min fjärde församling, tillbaka västerut, till Hässelby.

Del 7 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Ikon Bysantinska och kristna museet i Aten

7 - Mellanreflektioner om tro och liv

Tro och tvivel
När någon frågar mig om jag tvivlar ibland blir mitt svar nej. Naturligtvis handlar det om vad vi lägger in i ordet tvivel men om det enkelt handlar om huruvida Gud finns eller inte blir svaret nej, jag tvivlar inte. Grundstenarna i min tro är lagda dels av att jag väljer att tro, tro är en aktiv handling (jodå Luther) lika mycket som en gåva, ett mottagande av och liv i nåden. Jag väljer att tro på berättelserna om Gudserfarenheter som burit människor genom årtusenden. Grunden i min tro är även i hög grad baserad på de andliga erfarenheter jag har av bönesvar, upplevd vägledning och mystika erfarenheter. Det ger mig en förtröstan och tillit i det jag möter. För mig är Gud alltid närvarande i sin frånvaro genom Anden och genom en slags intuitiv känsla för storheten i inkarnationen. Den insikten bär mig även när livet skakar för mig.
   Livet skakade för lärjungarna efter upptäckten av den tomma graven, chocken vändes i förundran inför mötet med den uppståndne Kristus men för Tomas som inte var med den där gången när Jesus kom till lärjungarna var det enbart tvivel och oro och misstänksamhet inför vad de övriga lärjungarna berättade. Så kommer Jesus tillbaka när Tomas är med, det blir konkret för Tomas. Jesus sa då till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Joh 20:29 Med de orden sänder Jesus Tomas och lärjungarna in i framtiden så att vi nås av orden om Ordet, Gud vet genom Jesus hur svårt det kan vara.

Det finns en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan och mellan tillit och misstro. När den tunna hinnan passeras blir det tyst och mörkt. Den tystnaden och mörkret har jag upplevt starkt vid några tillfällen, någon skulle kanske kalla det tvivel men jag ser det inte som tvivel utan försöker närma mig det som ett tillstånd - hur svårt det än är - att uthärda. Kan det ge mig något? Vill det mig något? Eller så är det bara att konstatera att det helt enkelt enbart är meningslöst mörker, för det finns. Gud är tyst, vi hör ingenting och vi ser ingenting annat än in i vår egna tystnad och mörker, allt är ovisst. Just för att det är en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan, mellan ljus och mörker är det lätt att ramla igenom men också en möjlighet att se när ljuset bryter igenom och förtröstan går oss till mötes, ibland på oväntat vis. De flesta av oss ser till slut ett ljus även om vägen tillbaka kan bli mödosam, stundtals mycket mödosam.
   Ledsamt nog känner och ser en del inte den tunna hinnan utan faller rakt ner i mörkret. Det är min absoluta övertygelse att i det totala mörkret finns Gud, och Gud har varit där genom Jesus Kristus i Getsemane och på korset. Det är klen tröst för dem som faller totalt eller stått vid sidan om och sett någon falla men likafullt är det en trons sanning. Det är min tro och mitt hopp att vi då möts av en öppen famn för att ge en antropomorf bild av Gud. I allt mörker känner Gud sin mänsklighet tack vare inkarnationen. När Gud är frånvarande vet vi att vi kan ropa som Jesus gjorde; Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Matt 27:46

Gud är fördold
Vi har våra begränsade bilder baserade på kunskap förmedlad i berättelser traderade och nedtecknade tusentals år före vårt nu. Vi har tidigare generationers berättelser och erfarenheter nedtecknade och konstnärligt förmedlade. Under årtusenden har människor före oss lagt tankekraft på att försöka förstå den dolde Guden och vi fortsätter med den traditionen. Vi får fortsätta att spegla oss i historien och finna tolkningar för vårt nu. De begränsande orden om Ordet har inte tystnat trots försök, liv förmedlar liv, Guds Ande andas i nya generationer där mänsklig kunskap ständigt utvecklas på gott och ont.

Gud är i sin fördolda frånvaro närvarande i sin fantastiska och trasiga skapelse. Det är vi som skapar och skadar den så om jag tvivlar på något är det på människor. Det är lättare för oss att skylla på någon långt bort och på det viset förståeligt att skylla på Gud för Gud upplevs som långt bort eller totalt frånvarande. Ser vi däremot vår egna skuld har vi konkret möjlighet att gå i dialog med oss själva och varandra för att ’laga’ det trasiga som går att ’laga’. Gud tillhandahåller ingen quick fix däremot kan vi hämta kraft och inspiration hos Gud genom orden och likt stilla susningar eller blixtar ger sig Gud ibland till känna när vi minst anar det. När Guds fördolda närvaro ger sig till känna för oss på olika vis är det en gåva att ödmjukt och tacksamt ta emot och inte ta för en självklarhet.

Motsatsen till tro är för mig likgiltighet, mitt ja till tron är hängivenhet, jag ger mig hän till övertygelsen om att jag och skapelsen är burna av något större, det större som många av oss kallar Gud. För mig blir frågan om tro och tvivel på Gud ofta ointressant för tankarna bygger många gånger på en begränsad Gudsbild. Gud är inte en regissör i en marionetteater, vi är inte dockor där Gud drar i livets trådar. Det intressanta blir att titta på Gudsbilden, hur har den mejslats fram? Det har blivit en hel del sådana samtal under åren och jag minns med glädje ett sådant samtal som dröjt sig kvar inom mig. Det var inför ett dop där pappan deklarerade att han minsann inte trodde på någon Gud och raljerade kraftfullt om det. Jag ställde öppna frågor om vilka tankar han hade om Gud, vilka bilder av Gud bar han med sig och det blev ett fint samtal som slutade med en större öppenhet från hans sida. Kanske såddes ett frö eller så såddes i alla fall lite större respekt för de som trots allt tror.

Livets skiftningar
Det är lätt att bära med sig glädje och tacksamhet, andras och sin egen, det som är ljust, det som är som en solig, varm dag med klarblå himmel utan moln. Så kommer de ljusa molntussarna och skuggar, för behaglig svalka eller skymmer irriterande nog solen. Kanske mörknar molnen och oavsett lider dagen mot skymning för att övergå i natt. Ibland dröjer sig nattens mörker kvar, totalt eller likt en gryning som aldrig verkar komma, där kan sorgen, skammen och skulden gömma sig. Mörkret tränger sig på och det är svårt att avhända sig. Som präst krävs det övning i överlåtelse när jag får ta del av medmänniskors mörker, jag kan inte bära en annan människas sorg, skam eller skuld, jag kan bara vandra ett stycke bredvid.  Möta, lyssna, be och på Jesu uppdrag ge avlösning, förlåtelse i bikten när så efterfrågas.

Mötet med människor i sorg och andra prövningar har bland annat bidragit till att jag i stort sätt dagligen tänker på döden, kanske lite för mycket ibland men det hjälper mig i livet att tänka på döden ur olika perspektiv. Ni talar för lite om döden, sa en kvinna till mig för många år sedan och lade till, varför ? Det gav mig en tankställer och jag tycker nog att vi talar en hel del om döden i kyrkan men kanske inte på ett livstolkande vis utan mer som det ofrånkomligt onda och i samband med den rent konkreta döden, vår egen och våra nära och käras eller de fasansfulla bilder av ond bråd död som nu når oss på sekunder i våra mobiler. Det går inte att vänja sig vid. Kanske tänker jag på det för ofta för att jag vid ett tillfälle i samband med sjukdom trodde att allt var slut. Men med en armlängs avstånd hjälper det mig att leva i nuet och framåt även om jag märker att framtidsperspektivet har mattats av lite med åldern och kanske snarare har förstärkt nuet. Det som hänt har hänt och kan jag lära något av det är det bra och kan jag inte det får det klinga av, även om det ibland kan ta tid för mig då jag kan vara lite långsint när det gäller somligt. Vi kan inte göra om historien, gjort är gjort, hänt har hänt. Det enda vi kan göra är att möjligen se var historien rimmar med vår tid nu, eller stammar som någon uttryckte det. Den slitna frasen att ta vara på våra nu är sann.

Vi kan egentligen inte styra framtiden heller vi lever i en ovisshet eftersom framtiden på många vis är oförutsägbar. Självklart ska vi planera så gott vi kan och vara realister. Just nu lever vi i en tid där framtiden målas i skrämmande mörka färger och det är förståeligt med tanke på världsläget och den granskande blicken behöver finnas där hela tiden samtidigt blir det kontraproduktivt. Ibland tänker jag att alla rapporter om t.ex. miljöfrågan, gängvåld, sociala mediers negativa påverkan på oss, inte minst barn och unga, migration och integration, krig och fred blir iklädda för känslomässiga narrativ vilket gör att vi förlorar oss i känslorna, känslorna är inte oviktiga men de gör att vi lätt fastnar i rädsla istället för att använda vårt intellekt och vårt förnuft för att vara mer fokuserade på lösningar, arbeta med konkreta förslag och beslut till åtgärder. Jag skräms av den skam/skuld kultur som växt fram, en sekulariserad skamkultur, värre än en religiös. I en sekulär skam och skuldkultur finns ingen nåd, inget omtag, ingen fördjupning och ingen nyorientering ofta bara fördömanden. Kyrkan är ibland snubblande nära att haka på den trenden och glömma nåden.

Föredömet framför andra är realisten Jesus som var handlingskraftig och lösningsfokuserad. Som kristen vet jag redan från början att den fantastiska skapelsen vi lever i är trasig och människan ofullkomlig i sin storhet, det är en befrielse att leva i och med den insikten. Då går det att både vila i barmhärtighet och att agera. Konfirmander och ungdomar brukar rätt ofta få armband med bokstäverna WWJD, uttytt What Would Jesus Do? 
   Jag känner en djup tacksamhet för att jag lever där jag lever och jag känner en stor sorg snarare än skuld och skam för att vi människor inte delar på jordens resurser och mark utan att vi ska tävla och roffa åt oss av allt när allt ändå är förgängligt. Hur svårt ska det vara att inse ett par enkla sanningar? Svårt! Jättesvårt! Den ena enkla sanningen är att när vi dör kan vi inte ta med oss något och vi lever den tid vi lever. Den andra enkla sanningen är att vad vi sår här får framtiden som vi redan är en del av och kommande generationer skörda. Av det vi sår gror somligt långsamt annat är mer snabbväxande. I mötet med Gud ansikte mot ansikte någon gång i framtid vi inte vet något om får vi också skörda. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Gal 6:7-9
   Vad sår vi? Det är inte enkelt att svara på, fast vi behöver prata om det, inte gräla och inte debattera, det handlar inte om att vinna utan om att finna konstruktiva lösningar och vägar framåt. Samtala, vara i dialog med varandra. Svårt, det också!

Del 6 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

I Spånga kyrka med Dan i magen

6 - Min andra församling

Att vara på rätt plats
Den 1 oktober 1988 infann jag mig i Spånga församlingshus och söndagen den 23 oktober höll jag min första predikan i Spånga kyrka. Veckan efter ringde en person från stiftet,  Personen ville erbjuda mig ett arbete i Kista församling. Jag förklarade att jag var i Spånga och precis haft min första gudstjänst. Personen blev förvirrad och jag redogjorde för biskop Kristers och Spånga kyrkoherdes överenskommelse. Biskop Krister hade slutat sista september och återvänt till USA.Personen fortsatte förvirrat att fråga om jag var i Nacka men om jag nu inte var där, var ville jag vara, Kista eller Spånga? Svaret var för mig självklart, Spånga, jag var ju redan där.
   Det är lätt att förundras över den administrativa röran, kanske var det en kulturkrock under några år med en biskop som tillbringat många år i USA i ett helt annat sammanhang än i en statskyrka. Biskop Krister må på många vis ha varit lyhörd, öppen och före sin tid som det brukar heta och jag tror att han även var en person van att leda och bestämma på ett annat vis än vad som var brukligt i Svenska kyrkan vid den här tiden, en auktoritet av annat slag. Jag har ett roligt minne förknippat med just denna självklara auktoritet och frihetlighet. Vid ett tillfälle på hösten före prästvigningen klev jag på 46:ans buss vid Slussen och på bussen satt biskopen, jag gick fram och hälsade och vi småpratade och han glömde kliva av i Gamla Stan. Då gick han fram i bussen och försökte förmå chauffören att släppa av honom vid rödljusen. Chauffören lät sig inte bevekas även om biskopen enträget försökte fick han gott följa med till Tegelbacken. Där klev han muttrandes av bussen och fick en extra promenad tillbaka till stiftskansliet i Gamla Stan.

Att sätta sig vid ’fel bord’
Jag välkomnades till en helt annan slags församling i Spånga och börjar även här med det som skavde, lika bra att få det undanstökat. Vid kafferasterna fanns två olika bord en bit ifrån varandra. Vid det ena bordet röktes det friskt, jag valde att sätta mig vid det rökfria bordet. Dels hade jag slutat röka några år tidigare och framför allt var jag höggravid, barnet var beräknat till 1 januari. Det jag inte visste då var att folk trodde att det var något slags statement för där satt ’de knepiga’, varav en verkligen skulle visa sig vara ’knepig’ och under utredning på Domkapitlet för sin förkunnelse. Det här var inget jag visste och förstod under de knappa två månader jag arbetade innan jag gick på föräldraledighet. Det var först när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och jag lade pusslet med hjälp av en kollega som lite försynt upplyste mig om att de undrade vem jag var och hur det kom sig att jag satte mig vid det bordet. Det enkla svaret var, rökfritt. Helt rökfritt fick de genomföra efter ett par år bland annat på grund av mig när jag blev allvarligt sjuk i min astma och var borta ett halvår. Vid rehab samtalen betonades vikten av rökfri arbetsmiljö, så fick det bli, kyrkoherden fick därefter gå ut och röka sin pipa tillsammans med de övriga nikotinsuktande arbetskamraterna.

Vardag
Gudstjänster och kyrkliga handlingar och samtalsgrupper, själavård och kaplan för barnarbetet var mina huvudsakliga uppgifter. Samarbetet med de kloka förskolelärarna/ skötarna var roligt och givande, som småbarnsförälder hade jag lätt för att identifiera mig med familjerna. Konfirmander hade jag några grupper men upplevde tidigt att det inte var den uppgift i kyrkan som var mest lämpad för mig. Vuxenkonfirmation är förstås roligt. Att konfirmander aldrig har varit min starka sida beror helt enkelt på att jag tycker det är tröttsamt och inte särskilt roligt med tonåringar i grupp, att burdust säga detta provocerar eller retar nog en del, men för min del är det sant. Glädjer mig med alla goda kollegor som är suveräna konfapräster, som t.ex. käre maken som varit på hur många läger som helst i vårt land och Assisi. För min egen del tar jag gärna möte med tonåringar enskilt eller i mindre grupp. Återigen Jag-Du. Vårt hem har alltid varit en öppen plats för sönernas vänner, inte minst under tonårstiden och glädjande nog finns flera nära kontakter kvar än fast de sedan länge är vuxna. Pedagogik är inte heller riktigt min grej även om jag under åren ibland fått höra att jag är pedagogisk! Det beror nog snarare på att jag är en god lyssnare vilket främjar samtal och insikter hos alla parter, lyssnande bidrar till ömsesidigt lärande och växande i tro. 

Påbörjad terapeututbildning och existentiell ångest
Under mina tolv år i Spånga församling (Kista var då en egen församling) stabiliserades tryggheten i min tjänst och på sätt och vis även i mitt kall. Det senare paradoxalt nog när jag började en terapeututbildning på S:t Lukas för jag var osäker på om det var präst jag skulle ägna mitt liv åt när min hälsa började vackla. Synen på kallet och arbetet var som den dåvarande kyrkoherden uttryckte det, att enda gången man inte kunde arbeta var när man var magsjuk! Vid slutet av den första studieterminen på S:t Lukas hade vi en föreläsare som introducerade Freuds tankegångar mer biografiskt. I sin föreläsning berättade han att Freud vid något tillfälle fick frågan vad resultatet av psykoanalys blir. Freud lär ha svarat att man går från neurotisk ångest till existentiell ångest. Sant eller inte, det blev solklart för mig var min hemhörighet skulle vara, i den existentiella ångesten. Jag gjorde ett nytt val och det blev endast den terminen av terapeutiska studier. Karriärstrategiskt skulle jag förstås ha fortsatt har det påpekats för mig men jag är ingen karriärplanerare och jag har inte heller ångrat mig. Det är inte vattentäta skott emellan men jag trivs bra med existentiell ångest och överlåter med varm hand till andra att möta den neurotiska ångesten.

Att känna sig själv
Spånga kyrka från 1100-talet har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. I takvalvet bakom altaret in mot det Bondeska gravkoret finns en latinsk sentens, översatt står: Vem du var vet du Vem du är ser du Vem du skall bli vet du inte Gå och känn dig själv. Vem som skrivit dessa klassiska ord verkar ingen veta. Klassiska ord, nu rör vi oss tillbaka till 500-t fvt till inskriften på Apollontemplet i Delfi där gnothi seauton - känn dig själv på grekiska fanns inristat (latin nosce te ipsum). Många århundraden senare utvecklar någon tanken på att lära känna sig själv (som egentligen inte handlar om att känna sig själv på det sätt som vi menar men det är en annan historia) och skriver det i taket på en landsortskyrka långt från det ursprungliga sammanhanget.
   Orden där i valvtaket får mig att tänka på en av mina favoritberättelser ur evangelierna, den om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet 7:53-8:11. De skriftlärda och fariséerna kommer med en kvinna som påstås har ertappats på bar gärning med äktenskapsbrott och de vill nu höra vad Jesus anser om detta. Jag tänker på kvinnan och kan göra mig en föreställning av att hon vet sin livshistoria, hon vet vem hon var. Hon står nu anklagad och ser vem hon är och vad hon kommer med. Svaret Jesus ger de lärde gör att de en efter går sin väg och Jesus blir ensam med kvinnan och han säger till henne; Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade: Nej, herre, Jesus sade: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Vi vet inte vad som hände med kvinnan efter detta (OBS det är inte Maria från Magdala vi talar om här). Kvinnan vet just där och då inte vem hon ska bli men genom sina erfarenheter av vad som hänt och mötet med Jesus har hon fått en ny möjlighet att lära känna sig själv och Gud.

Årsringar
Spånga kyrkas väggar har sedan 1100-talet hört generationers böner och rymmer sedan 1960-70-talet många gudstjänstdeltagare från andra platser på vår jord, alla förenade i en längtan efter gemenskap med Gud och varandra. Det är spännande hur tankar migrerar med människor från till synes avlägsna platser, vi är inte annat än bara människor vars tankar och idéer rör på sig tillsammans med kroppen eller utan den, på andra vis. Spånga var då (och är nu tillsammans med Kista) en församling där många kulturer samsades genom stadsdelarna Tensta och Rinkeby. Det fanns problem när jag arbetade där och det finns det nu men det borde även skrivas om de rikskända stadsdelarnas sammanhållning och vilja till att måna om sin stadsdel. Och inte minst om närheten till naturen med hela kulturreservatet Järvafältets gamla kulturbygd runt hörnet.
   Under mina 11 år och 11 månader i Spånga församling mötte jag två sinsemellan mycket olika kyrkoherdar, båda kloka personer på sina egna vis. Jag växte med och in i de prästerliga uppgifterna och när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och arbetat ett tag förstod mina arbetskamrater att jag inte var ’knepig’ trots att jag satt mig vid ’fel bord’. Jag blev trygg i mötet med olika personligheter och vad de bar med sig av mörker och skugga såväl som glädje, förhoppningar och förväntningar.

Historisk förändring
Under åren i Spånga var jag i allra högsta grad även småbarnsmamma då Dan föddes dagen före min ett-åriga prästvigningsdag och sedan kom Samuel drygt sex år senare. Debatten under de här åren om den kommande skilsmässan mellan kyrka och stat berörde mig inte särdeles mycket, jag var fokuserad på själva arbetet och familjelivet. Jag var för en skilsmässa mellan kyrka och stat men inte kunde jag ana att den nya organisationen på ett vis blivit mer ’statlig’ genom en än mer djupgående politisering när det handlar om kyrkomötet och församlingarnas styrelser, kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Den teologiska kompetensen har minskat i kyrkomötet och finns där nu mer som bonus när präster och diakoner ansluter sig till mer eller mindre partipolitiska nomineringsgrupper med fortsatt nära band till riksdagens partipolitik, det vill säga staten. De fristående grupperna är i minoritet. Av de 251 ledamöterna är 161 (2022 - 2025) mer eller mindre knutna till sekulära partier, även om grupper som Borgerligt alternativ, FiSK och ViSK uttrycker att de är fristående Dessutom har förändringarna paradoxalt nog gjort att vi snarare i viss bemärkelse har blivit mer av en kongregationalistisk kyrka i stället för en episkopal. Visst har biskop och stift tillsyningsansvar och ska utöva omsorg om stiftets församlingar. Blev det bra? Det finns mycket att fundera över inför framtiden för Svenska kyrkan. Jag tycker nog att vi fortfarande är mer som ”det kungliga salighetsverket” även om det heter att vi är en fri kyrka. 

Det för Svenska kyrkan historiska året 2000 blev ett historieskifte även för mig. Efter närmare tolv år i Spånga var det dags för mig att söka mig till en ny församling med nya intryck. Då jag sökt några tjänster som jag inte fått tänkte jag att jag säger upp mig och ser vad som händer alltid finns det väl något vikariat någonstans.