Den nedböjda blicken

 

Någonstans i stan för länge sedan

Varför har jag över huvud taget Facebook?
Frågan har legat där och gnagt ett bra tag som en växling mellan grön, gult och rött ljus, fram och tillbaka. Ja, men det var väl kul, så där i början, nyhetens behag av att enkelt knyta kontakt med personer jag dagligdags inte möter eller de jag inte så frekvent träffar eller talar i telefon med, eller tänk den tid då brev skrevs. Så mycket lättare nu att hålla kontakt, några knapptryck bort.

Jag påminner mig om att jag vi någon tidpunkt raderade kontot ett knappt år, kom tillbaka, minns inte varför. Socialt tryck? Nyfikenhet? FOMO? Kanske var det för att göra lite reklam för min blogg? Kanske saknade jag det konstruerade sociala sammanhanget? Minns inte.

Minns att jag testade Twitter, insåg snabbt att 140 tecken upplevdes snuttifierande. Det var trots allt ingen haiku som skulle nedtecknas utan de snabba replikernas konst som skulle befrämjas inom begränsad ram. 140 räckte inte, det blev 280 några år senare och nu är det X, har ingen aning om 280 fortfarande gäller eller om orden sväller. Under Musks ägarskap flyger orden oreglerat fritt. Vid första anblick något gott vid närmare eftertanke, kan friheten ha begränsningar? Och vad är frihetens baksida?

Har du inte Instagram?
Frågan ställdes av min nya arbetskamrat på min nya arbetsplats för några år sedan. Du kan ha ett jobbinsta, så kan du följa med i församlingens uppdateringar. Ja, varför inte, kan kanske vara kul, tänkte jag. Satt på tunnelbanan och fixade ett konto på jobbmobilen med jobbprofil och fick ’spel’, för när kontot väl var fixat dök ett pussel av foton på diverse totalt okända ansikten upp, mest typ Bianca Ingrosso lookalikes. Det var som en iskall våg när man inte ens har hunnit doppa sig. Scrollade febrilt efter info om att avsluta kontot, den bara gömde sig... Ibland får jag ’spel’ på dator/telefon/tv relaterade inställningar och det låser sig (är rent generellt inte oteknisk har bara låg grad av tålamod). Anlitar hemmaboende sonen för att avsluta jobbinsta, han och övriga familjen skrattar. Jag är befriad från vågen.

Skaffade LinkedIn för flera år sedan när jag gick i funderingar på att frilansa lite som handledare. En tanke som stannade vid en tanke efter några korta uppdrag. Skälen var flera till stoppet och LinkedIn profilen utvecklade jag aldrig, nu existerar den och lever ett dvallikt liv. Nu och då dyker meddelanden upp om handledarjobb, ytterst sällan tittar jag även om det faktiskt är nu, som emerita, jag skulle kunna extraknäcka som handledare.

Åter till mitt huvudbry
Vi har uppnått en gnagande relation, ansiktsboken, ansiktskatalogen, ansiktsbokningen och jag. Nej, jag betalar inte för tjänsten så jag förstår att jag får massor av reklam och eventuella inställningar är marginella för att undvika dem. Det är helt ok med reklamfinansierade tjänster. Bara tröttsamt.

Läste på lite om Facebooks historia. Arbetsnamnet var Facemash när Zuckerberg och hans kompisar lanserade sidan från början, en sida för att bedöma och gradera de snyggaste kvinnliga studenterna på Harvard…jaja, ni kan själva läsa  på Wikipedia. 

Mash, mosa, ansiktsmosa, mosa ansiktet, mosa…Jag går antagligen alltför långt i mina funderingar över underliggande faktorer för ordvalet. Facebook, Book, bok, associationerna drar iväg även till book, boka. Vad är det för bok vi lägger upp om oss själva och vilka böcker möter oss? Bokar vi in oss själva för ett möte med oss själva, med varandra, vad är det vi vill få syn på? Möts vi ansikte mot ansikte på riktigt? Facebook är så tvådimensionellt det kan bli och kan aldrig ersätta det verkliga mötet.

Zuckerberg och kompani har förstås med åren snyggat till hela konceptet, numera Meta. Roar mig vidare med att fundera över att meta är ett prefix i grekiskan med betydelsen mellan. Nu tror jag inte Zuckerberg funderade över den betydelsen utan mer i datasammanhang "en underliggande definition eller beskrivning". Men jag kan inte låta bli att leka vidare med ordet meta i betydelsen mellan.

Vi använder oss av sociala medier i huvudsak i mellanrummen mellan alla livets nödvändigheter och måsten, åtminstone för det mesta. Visserligen finns numera ett rätt tydligt kroppsspråk i stadsbilden, personer som har höger eller vänster hand i ett lyft, halvhögt läge framför kroppen och huvudet nedböjt för att kunna se skärmen på mobilen. Ärligt, ibland undrar jag om inte mellan suddats ut och sociala medierna finns där mer eller mindre hela tiden. Vad gör det med oss att vi fyller mellanrummen med stumt tittande? Ett slags socialt konsumerande. En nedböjd blick på tillvaron.

 

Unika, lika och olika
Noterar bland mina vänner från skiftande sammanhang att vi använder Facebook på olika vis, vad vi lägger ut, hur vi gillar, hur vi kommenterar och hur vi är tysta. Öppna konton, konton för bara vänner, osv. Jag vänder och vrider och skriver nu för att sortera mina gnagande tankar på relationsförhållandet till en abstrakt social företeelse som ger sken av att skapa gemenskap. Jag upplever mig rätt ensam om mina funderingar kring detta. Visst det skrivs spaltmetrar angående faran med sociala medier för barn och ungdomar, MEN, vill jag betona, vi vuxna då? Jag vill påstå att vi är lika fast i den nedböjda blicken som de unga.

Gemenskap på vems villkor och på vilket sätt? Vad är vänskap? Vad är bekantskap? För vem? Förundras över att vissa uppdateringar får en mängd likes och andra förbigås av tystnad. Glädjer mig över vänners framgångar, resor och annat smått och gott som är kul. En tumme upp, ett hjärta, en famn. Blir ledsen över vänners motgångar, sjukdomar, prövningar av diverse olika slag, ledsen tår, omplåstrat hjärta, ilsket ansikte. Tacksam för kloka inlägg och tips på böcker, hemsidor, intressegrupper mm. som kan vara matnyttiga på ett eller annat vis. Smileys ger mängder av alternativ när orden inte får plats, räcker till eller bara för att…

Förundras över det selektiva, det är antagligen nödvändigt, speciellt om du har många vänner annars måste det gå åt åtskillig tid för att respondera på något vis på det olika uppdateringarna. Eller så åker tummen upp endast av bara farten. Eller så är hen mest en gluttare.
Vem är jag i denna globala gemenskap? Allt och ingen, både ock, omedveten och medveten selektiv. Frågan gnager fortfarande.
Varför har jag över huvud taget Facebook?