Varför har jag över huvud taget Facebook?
Frågan har legat där och gnagt ett bra tag som en växling mellan grön, gult och
rött ljus, fram och tillbaka. Ja, men det var väl kul, så där i början,
nyhetens behag av att enkelt knyta kontakt med personer jag dagligdags inte möter
eller de jag inte så frekvent träffar eller talar i telefon med, eller tänk den
tid då brev skrevs. Så mycket lättare nu att hålla kontakt, några knapptryck bort.
Jag påminner mig om att jag vi någon tidpunkt raderade
kontot ett knappt år, kom tillbaka, minns inte varför. Socialt tryck?
Nyfikenhet? FOMO? Kanske var det för att göra lite reklam för min blogg? Kanske
saknade jag det konstruerade sociala sammanhanget? Minns inte.
Minns att jag testade Twitter, insåg snabbt att 140 tecken
upplevdes snuttifierande. Det var trots allt ingen haiku som skulle nedtecknas
utan de snabba replikernas konst som skulle befrämjas inom begränsad ram. 140
räckte inte, det blev 280 några år senare och nu är det X, har ingen aning om
280 fortfarande gäller eller om orden sväller. Under Musks ägarskap flyger
orden oreglerat fritt. Vid första anblick något gott vid närmare eftertanke, kan
friheten ha begränsningar? Och vad är frihetens baksida?
Har du inte Instagram?
Frågan
ställdes av min nya arbetskamrat på min nya arbetsplats för några år sedan. Du
kan ha ett jobbinsta, så kan du följa med i församlingens uppdateringar. Ja,
varför inte, kan kanske vara kul, tänkte jag. Satt på tunnelbanan och fixade
ett konto på jobbmobilen med jobbprofil och fick ’spel’, för när kontot väl var
fixat dök ett pussel av foton på diverse totalt okända ansikten upp, mest typ
Bianca Ingrosso lookalikes. Det var som en iskall våg när man inte ens har
hunnit doppa sig. Scrollade febrilt efter info om att avsluta kontot, den bara
gömde sig... Ibland får jag ’spel’ på dator/telefon/tv relaterade inställningar
och det låser sig (är rent generellt inte oteknisk har bara låg grad av
tålamod). Anlitar hemmaboende sonen för att avsluta jobbinsta, han och övriga
familjen skrattar. Jag är befriad från vågen.
Skaffade LinkedIn för flera år sedan när jag gick i
funderingar på att frilansa lite som handledare. En tanke som stannade vid en
tanke efter några korta uppdrag. Skälen var flera till stoppet och LinkedIn
profilen utvecklade jag aldrig, nu existerar den och lever ett dvallikt liv. Nu
och då dyker meddelanden upp om handledarjobb, ytterst sällan tittar jag även
om det faktiskt är nu, som emerita, jag skulle kunna extraknäcka som
handledare.
Åter till mitt huvudbry
Vi har uppnått en gnagande relation, ansiktsboken, ansiktskatalogen,
ansiktsbokningen och jag. Nej, jag betalar inte för tjänsten så jag förstår att
jag får massor av reklam och eventuella inställningar är marginella för att
undvika dem. Det är helt ok med reklamfinansierade tjänster. Bara tröttsamt.
Läste på lite om Facebooks historia. Arbetsnamnet var Facemash när Zuckerberg och hans kompisar lanserade sidan från början, en sida för att bedöma och gradera de snyggaste kvinnliga studenterna på Harvard…jaja, ni kan själva läsa på Wikipedia.
Mash, mosa, ansiktsmosa, mosa ansiktet, mosa…Jag går
antagligen alltför långt i mina funderingar över underliggande faktorer för
ordvalet. Facebook, Book, bok, associationerna drar iväg även till book, boka.
Vad är det för bok vi lägger upp om oss själva och vilka böcker möter oss?
Bokar vi in oss själva för ett möte med oss själva, med varandra, vad är det vi
vill få syn på? Möts vi ansikte mot ansikte på riktigt? Facebook är så tvådimensionellt
det kan bli och kan aldrig ersätta det verkliga mötet.
Zuckerberg och kompani har förstås med åren snyggat
till hela konceptet, numera Meta. Roar mig vidare med att fundera över att meta
är ett prefix i grekiskan med betydelsen mellan. Nu tror jag inte Zuckerberg
funderade över den betydelsen utan mer i datasammanhang "en underliggande definition eller beskrivning". Men
jag kan inte låta bli att leka vidare med ordet meta i betydelsen mellan.
Vi använder oss av sociala medier i huvudsak
i mellanrummen mellan alla livets nödvändigheter och måsten, åtminstone för det
mesta. Visserligen finns numera ett rätt tydligt kroppsspråk i stadsbilden,
personer som har höger eller vänster hand i ett lyft, halvhögt läge framför
kroppen och huvudet nedböjt för att kunna se skärmen på mobilen. Ärligt, ibland
undrar jag om inte mellan suddats ut och sociala medierna finns där mer eller
mindre hela tiden. Vad gör det med oss att vi fyller mellanrummen med stumt
tittande? Ett slags socialt konsumerande. En nedböjd blick på tillvaron.
Unika, lika och olika
Noterar bland mina vänner från skiftande sammanhang att vi använder Facebook på
olika vis, vad vi lägger ut, hur vi gillar, hur vi kommenterar och hur vi är
tysta. Öppna konton, konton för bara vänner, osv. Jag vänder och vrider och
skriver nu för att sortera mina gnagande tankar på relationsförhållandet till
en abstrakt social företeelse som ger sken av att skapa gemenskap. Jag upplever
mig rätt ensam om mina funderingar kring detta. Visst det skrivs spaltmetrar angående
faran med sociala medier för barn och ungdomar, MEN, vill jag betona, vi vuxna
då? Jag vill påstå att vi är lika fast i den nedböjda blicken som de unga.
Gemenskap på vems villkor och på vilket sätt? Vad är
vänskap? Vad är bekantskap? För vem? Förundras över att vissa uppdateringar får
en mängd likes och andra förbigås av tystnad. Glädjer mig över vänners
framgångar, resor och annat smått och gott som är kul. En tumme upp, ett
hjärta, en famn. Blir ledsen över vänners motgångar, sjukdomar, prövningar av
diverse olika slag, ledsen tår, omplåstrat hjärta, ilsket ansikte. Tacksam för
kloka inlägg och tips på böcker, hemsidor, intressegrupper mm. som kan vara
matnyttiga på ett eller annat vis. Smileys ger mängder av alternativ när orden
inte får plats, räcker till eller bara för att…
Förundras över det selektiva, det är antagligen nödvändigt,
speciellt om du har många vänner annars måste det gå åt åtskillig tid för att
respondera på något vis på det olika uppdateringarna. Eller så åker tummen upp endast
av bara farten. Eller så är hen mest en gluttare.
Vem är jag i denna globala gemenskap? Allt och ingen, både ock, omedveten och
medveten selektiv. Frågan gnager fortfarande.
Varför har jag över huvud taget Facebook?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar