Del 3 - Den nedböjda blicken - Vara i vilande

 

Det är nästan ett år sedan jag började fundera över min relation till Facebook, den 10 december skrev jag Den nedböjda blicken Det blev en uppföljning den 10 januari Del 2 - Den nedböjda blicken

Då, i januari landade jag i att finnas där för att relatera till familj och vänner. Under dessa snart 10 månader har tankarna marinerats med för och emot. Resultatet är att det inte finns något för eller emot, Facebook existerar med eller utan mitt engagemang vilket är en självklar sanning som egentligen inte ens behöver skrivas ut. Så frågan är, vill jag engagera mig? Svaret som värkt fram är nej och då återstår beslutet. Beslutet blev lättare när jag konstaterade att jag kan behålla Messenger som är en bra kontaktfunktion och på köpet får jag lite händelser utan reklam. Om jag nu mot förmodan får allvarlig FB-abstinens så är Messenger en låst bakdörr och nyckeln är några knapptryck bort.

Vad går förlorat för mig när jag avaktiverar mig? Det smidiga forum för kontakt och social interaktion, det är trevligt med födelsedagshälsningar, semesterbilder, ett och annat kulturellt tips eller kyrkoinfo eller recept osv. det försvinner. Men och andra sidan slipper jag all denna reklam för även när du tror dig ha motat så gott det går utan att betala Herr Zuckerberg svämmar reklamen över. Reklamen - så som jag uppfattar det har ökat otroligt - är för mig enbart ett störande moment eftersom det jag är ute efter är den sociala interaktionen med vännerna. Ok, jag är ändå för reklam men den kryper in under skinnet på mig genom skärmen på paddan och telefonen. På Tv:ns skärm kan jag stänga av ljudet, gå iväg och göra något annat eller bara låta bilderna flimra förbi, det är som reklamen i tunnelbanan, bussarna eller annorstädes den bara finns där utan att jag behöver bry mig om jag inte vill, det är svårare i ett flöde du i stort sett inte kan kontrollera.

Nåväl, det finns ytterligare och betydligt allvarligare skäl till att jag avaktiverar mig. 

Politiken och samhällsengagemanget hos mina vänner på FB löper igenom hela den röd-grön-blå-gula representationen, vilket jag tycker är bra (även om få uttryckligen talar om vad de brukar lägga sin röst anar jag hela paletten i det som skrivs). Det jag har noterat både i inlägg och i kommentarsfälten är tonen, den är ansträngd och stundtals så förutsägbar att det är som att plocka fram gammalt torrt bröd till frukost, det smular sig i munnen och smakar unket och jag vet det innan jag stoppar det i munnen. Jag kommer på mig själv efter att ha läst en intressant/ bra bok att den kan jag skriva om eller rekommendera men det blir som en slags självcensur för jag orkar inte med eventuella -som regel - snuttifierade diskussioner i kommentarsfälten. Facebook är ingen plats -kanske aldrig har varit - för samtal utan mer för positionering när det kommer till politik, samhälle och även religion och kultur. Mer som ett diskussionsforum och diskussion för mig är tävling och jag är ingen tävlingsmänniska mer än i quiz av olika slag. Möten och samtal som sker utan att vinna argument är det jag uppskattar, där kan jag få stärkas i mina åsikter och / eller ompröva och förändra när ny kunskap och nya insikter kommer mig till del. 

Det här stressar mig på ett vis som inte är hälsosamt även om jag inte är storkonsument av Facebook ger den mig olust och irritation mer än vad jag gläder mig över det som går att bli glad av eller ha medkänsla för det som är ledsamt. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter, skriver Paulus i Romarbrevet. I den mån andras glädje och sorg kommer till mig när jag är avaktiverad kommer jag fortsätta göra mitt bästa för att leva efter Paulus kloka uppmaning i det nedkopplade livet.

Jag ser fram emot att vara i vilande och aktiv i varandet!

Hörvärt!

Vill ni lyssna på någon som funderat kan ni lyssna på följande avsnittet Nedkoppling, uppmärksamhet och andlighet med Jonas Gren i Signumpodden med John Sjögren 

Sevärt med reservation!
Jag såg första avsnittet av Skärmfri på 100 dagar som SVT sänder, väldigt tramsigt, jag är inte rätt målgrupp och har ingen aning om hur resterande avsnitt tar sig. Bortsett från det så finns väl några korn av vishet i programmet. 

PS/
Mosaiken är från sommarens resa till Italien och besöket i Pompeji, i min tolkning blir det vita pärlbandet som små pipbubblor/pratbubblor i det verkliga livets möten. Det kan också vara torra brödsmulor...hoppas att de inte fastnar i halsen.