Vi har hört en av kyrkoårets kortaste evangelieläsning sammanfatta den mänskliga spänningen att leva med det goda och det onda, sida vid sida.
Jesus prövade på den utmaningen under 40 dagar i öknen, där det onda representeras av Satan och de vilda djuren och det goda av änglarna som betjänade honom och han själv som god i egenskap av att vara Guds Son. När vi nu går in i fastetid präglas en del berättelser av prövning och kamp och en del om livets skuggsida och om hur vi kan möta detta. Det är eftertänksamma berättelser.
En fråga som har gnagt inom mig några veckor; Hur balanserar vi underskattandet av ondska och överskattningen av godhet?
Någon av er kanske spontant protesterar att vi aldrig kan överskatta godhet och tron på det goda. Men jag tror att vi kan det för vi vill så innerligt väl tro gott om allt att vi ibland missar uppenbara varningssignaler för det som är destruktivt och ont både i smått och stort. Både i vår nutida vardag och i historiens backspegel finns åtskilliga exempel. Vi behöver försöka ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tro på godhet och samtidigt ta ondska på allvar. Vad det innebär att tala om gott och ont är förstås komplext, något som ständigt behöver fördjupas i samtal. Samtidigt finns hos de flesta av oss en intuitiv förståelse, nästan som nedlagt i vårt DNA och våra själar av vad som betraktas som gott, att vilja våra medmänniskor i alla åldrar väl och leva i samklang med naturen och djuren. Där det onda är motsatsen, att göra medmänniskor illa i ord och handling och utnyttja naturen på sätt som hotar både miljö, vår livsförsörjning och djuren.
Berättelsen om ormen och kvinnan känd som Eva och mannen, Adam innehåller i sig flera lager av tolkningar.
En tolkning uttrycks i det mänskliga villkoret att leva i spänningen mellan gott och ont och att prövas av livet. Vilket uttrycks i meningen; Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.
Ormen var skicklig på att vädja till kvinnans nyfikenhet
och vetgirighet som mannen sedan hakade på. Berättelsen förklarar med mytens ord att deras ögonen öppnas och de ser varandra nakna och blir varse sina skillnader som kvinna och man och attraktionen föds. Föds gör även skulden och skammen av att ha låtit sig luras och att de inte levt efter förbudet att äta av trädets frukt. Föds gör också något av det mänskligaste som
finns, att skylla ifrån sig.
I den här berättelsen har kvinnan under historiens gång pekats ut som ansvarig för händelsen i trädgården och hon tillsammans med kvinnor i århundraden blivit stigmatiserade. Kvinnan ansågs svag och att gå ormens, ondskans ärende, som om mannen var oskyldig. Till det kommer kyrkans svårigheter att hantera mycket som har med nakenhet och sexualitet att göra.
Hur skulle det ha varit om människor lagt och vi, nu, lägger mer energi på att tala om vad trädets frukt gav och ger, nämligen kunskap om gott OCH ont?
Både ock, inte, antingen eller, som det lätt blir. Vårt behov av att leta efter och betona det goda och positiva även i det som kan vara mörkt och svårt gör att vi emellanåt missar varningssignaler. Vi behöver öva oss i balansakten mellan att inte underskatta ondska och i vissa lägen inte vara naiva och överskatta den mänskliga godheten. Detta så att vi kan blir bättre på att påtala och agera mot det onda. Vi behöver inte oroa oss för att leva i den balansakten för vi är alltid omslutna av Guds godhet även om verkligheten runt omkring oss vittnar om motsatsen. Vi behöver i tider av oro och osäkerhet påminna oss om att Gud, genom Jesus, känt den mänskliga ondskan i sin egen kropp och i ett evighetsperspektiv besegrat ondskan på korset och genom uppståndelsen.
Hebreerbrevets författare anknyter till detta och han gör det mot bakgrund av den antika samtiden där det fanns ett uppfostringsideal av att lära, lyda och lida. Tre ord som tillsammans vid första anblick låter ålderdomliga eller till och med förtryckande. Borrar vi lite djupare i vad orden kan tänkas betyda i relation till vår tro kommer vi upptäcka att de är tänkvärda och högst giltiga samt att det till och med finns en befrielse i orden.
Jesus levde som han lärde och han var i allra högsta grad en del av det förbund som Gud ingått med människorna där lagarna fanns – och finns - för att leva ett gott och rättfärdigt liv. Han lydde buden och han utmanade en del av dem, precis så som många gjort före honom. Jesus var utvald av Gud precis som de forna prästerna var, kallad att frambära offer men för Jesus innebar det att han själv var offret som skapade en fördjupning och försoning av förbundet mellan Gud och människor. Hans exceptionella lidande och död kulminerade i uppståndelsen och förde in en ny dimension av betydelsen att lära, lyda och lida. Han blev och är en förebild lika mycket som han är Messias, vår Frälsare och befriare.
Genom Gyllene regeln lär han oss sammanfattningen av buden som hjälper oss att hantera prövningar och ondska.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12
När vi rättar oss efter dem, med andra ord lyder så följer vi i godhetens spår och står upp för medmänsklighet och ansvar för skapelsen och vi står upp för frid och fred. Lidandet och prövningarna är en ofrånkomlig del av det mänskliga livet. I väntan på Kristi återkomst lever vi med en okänd morgondag framför oss omslutna av Guds nåd och godhet samtidigt som vi hela tiden utmanas och prövas av det som står långt ifrån Guds goda intentioner med sin skapelse och med oss som förvaltare av skapelsen. Vi är inte ensamma även om det kan upplevas så. Kristus har gått före oss och går med oss genom helig Ande nu och in i framtiden.
Så får orden på vår agenda bli en avslutande bön för var och en av oss.
Gud, du vet hur jag har det, hur mitt liv ser ut. Visa mig din väg. Lär mig hur ditt liv kan bli min förebild. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar