Mat och dryck för livet här och in i evigheten

 

Mitt i fastan, midfastosöndagen, möter vi Jesus när han är i Kafarnaums synagoga. 

Jag kan tänka mig att den rådande stämningen var en blandning av förundran och nyfikenhet samt förvirring när Jesus förde fram sitt budskap. De som var förundrade och nyfikna tilltalades troligen av
hans utstrålning av vishet och auktoritet. Han förmedlade den levande traditionen och tron, delvis på ett nytt vis. Kunde han faktiskt vara Messias? 
   De som var förvirrade och kanske till och med kände avsky reagerade starkt på Jesus ord om att han kommit ner från himlen och att han påstod att; Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Hur kunde han säga att han kommit från himlen? Hur kunde han tala om att dricka blod som var helt förbjudet att förtära och tala om kött på det här sättet eftersom det skulle hanteras på visst vis. Och hur skulle någon kunna leva i evighet?

   Vi vet förstås inte vilka som satt där i synagogan, främst var det nog judar, troligen fanns det även så kallade hedningar, det vill säga personer med grekisk och romersk eller annan härkomst. Människor migrerade då som nu, världen har alltid varit en rörlig plats. Synagogan var även en plats för profana sammankomster och inte enbart religiösa vid den här tiden och därmed en naturlig samlingsplats för alla.

Jesus spetsar verkligen till sitt budskap att en fördjupning med Gud är möjlig genom att tro på honom som sänd av Gud, av Fadern och att han därmed är Messias.

Evangelisten Johannes förmedlar ibland Jesu budskap så att det blir en skarp kritik av den judiska religiösa eliten som inte trodde på eller tvekade att ta till sig att Jesus skulle vara sänd av Gud. Det är viktigt att komma ihåg att det inte var mot judendomen i sig. Han skriver emellanåt tydligt polemiskt i sitt evangelium. Vilket inneburit att de fortsatta tolkningarna av hans evangelium under historiens gång dessvärre har lagt en av grunderna till antisemitism. Därför behöver vi påminna oss om att Johannes som är den yngste evangelisten självklart vände sig till sina judiska bröder och systrar och samtidigt, i högre utsträckning till icke-judar än vad de andra evangelisterna gjorde. Johannes skildringar är tillkomna ca 50–60 år efter Jesu uppståndelse. De starka orden och känslorna som finns i Johannes berättelser beror på att sprickan mellan de som valt att tro på Jesus som Messias har ökat till dem som intevar övertygade om Jesu budskap.

   Berättelsen vi hört idag är ett bra exempel på den här dubbelheten hos Johannes, han stod trygg i sin judiska tro och var samtidigt övertygad om att Jesus är uppfyllelsen av fädernas tro. Att Jesus är själva livets bröd och något helt annat än mannat som kom ner från himlen för att mätta folket på vandringen i öknen från Egypten. Jesus är i sin person en annan Gudsnärvaro än den som var i molnet som följde folket genom öknen och havet. Jesus är Gud förkroppsligad i kött och blod, helt enkelt mänsklig och Gud på en och samma gång. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så, som vi sjunger i psalmen 726. När Johannes med sitt mustiga språk beskriver allt detta är det hans skildring av Guds närvaro genom Jesus i nattvarden. Den heliga gemenskap och måltid som Jesus instiftar på Skärtorsdagen och finns skildrad mer utförligt hos de andra evangelisterna. 
   Johannes går sin egen väg i beskrivningen av denna heliga handling och gemenskap. Kanske var Johannes inspirerad av det grekiska/romerska perspektivet av mysteriekulten att äta/smaka Gud, teofagi. Det handlar om att det andliga och kroppsliga förenas, att det hör ihop. Att ta emot Jesus helt och hållet i sitt liv och med detta följer det oförklarliga att få leva i evighet. 

Genom nattvardens gemenskap med Jesus gestaltad i bröd och vin, kropp och blod får vi redan här och nu smaka evigheten. 

I ett litet torrt brödstycke doppad i vin förs Guds närvaro in i våra kroppar och in i vårt livsflöde. Vi har under de första söndagarna av fastan hört berättelser om prövningar, en kämpande tro och kamp mot ondska. Tillfällen i våra liv när vi verkligen kan undra var Gud finns och när vi kanske misströstar över vår mänskliga oförmåga att förvalta Guds goda skapelse och ta hand om den, varandra och oss själva.
   Midfastosöndagens budskap om livets bröd är konkret. Gud visar sin närvaro genom Jesus i något så vardagligt som bröd och vin och måltidens gemenskap. I nattvarden påminns vi även om det ansvar vi har att dela bröd för kroppens hunger. Skildrat i samma kapitel finns det en beskrivning av det kallar brödundret, hur 5 kornbröd och 2 fiskar räcker för att mätta en stor mängd människor som sökt sig till Jesus. Under låter sig inte förklaras fast det finns en lärdom som är giltig över alla tider. Att dela bröd för att mätta kroppens hunger och att ta tillvaro på överflöd och inte slösa. Jesus uppmanade lärjungarna att ta vara på det överblivna brödet så det inte skulle förfaras. Den uppmaningen gäller även oss för mänskligheten hör samman bortom gränser när det handlar om att dela bröd för kroppen. Nattvarden, brödet för själen är ett synligt tecken för att vi hör samman med alla kristna över tid och rum. Då, nu och framtid knyts samman. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så. Amen

Predikan på Midfastosöndagen i Engelbrektskyrkan 3 årgångens läsningar

Ordspråksboken 9:1-6  

1 Korinthierbrevet 10:1-6  

Johannesevangeliet 6:48-59