Överraskande insikt - ett nedslag i nuet

 

S:t Jacobs kyrkas valv och väggar omsluter mig när jag slår mig ner i bänken med stoppad dyna till skillnad från Storkyrkans hårda bänkar.

Bänkraderna fylls på av ämbetskollegor med varierande grå och vita hårnyanser och allt känns så främmande för mig. Jag sitter stilla och tar in att jag är där i väntan på det särskilda emeriti programmet under Stockholms stifts diakon och prästmöte.
Jag känner igen personer jag inte sett på mycket länge, som en diakon jag varit arbetskamrat med där käppen blivit ett stöd för steget och en prästkollega med rullator. Bänkarna fylls på med de eftertänksamma och lite långsammare stegen hos dem som inte behöver det extra stödet för att gå. Efter ett tag fylls mitt hjärta av ömhet och minnen för de kollegor jag som relativt ung präst, 30 år gammal mötte när jag kom ut och under mina första 10-15 år såg som ”gamla”. Nu är jag själv ”gammal”, eller? Det blev tydligt redan i Storkyrkan när biskop Andreas som en benstreckare i sin ämbetsberättelse i tur och ordning bad alla resa sig som var vigda på 2020-talet och så vidare, när vi var framme vid 1980-talet var det betydligt färre som reste sig. När han slutade vid 1960-talet ropade en röst, men 1950-talet då, och jubel utbröt för kollegan/ kollegorna (såg inte antalet) som vigdes då.

När blir man gammal?

Nyligen hyllades vår kung på sin 80 årsdag och han har signalerat att han kommer vara kvar i sitt ämbete tills vår Herre kallar hem honom. Det står honom förstås fritt att ändra sig. På andra sidan Atlanten i ett av världens mäktigaste länder sitter en president som kommer fira sin 80 årsdag i sommar läste jag någonstans. Till skillnad från vår monark är vi en hel del som funderar över presidentens mentala spänst.
Det blev helt uppenbart för mig under S:t Jacobs kyrkas valv att det inte råder någon brist på mental spänst hos alla 65+ som var samlade. Dessutom är det många av oss som aktivt fortfarande tjänar vår kyrka i olika sammanhang. Och kanske är det där någonstans som jag kände att det skavde, varför ha ett särskilt program för emeriti (hederstitel för pensionärer inom kyrkan och akademin)?

Biskop Andreas inledande tal för emeriti programmet var utifrån sitt kapitel i mötesboken Gud, gör ditt ord levande bland oss, där han grundade i nuet och blickade framåt, allt på ett klokt och inspirerande vis.

Paus för kaffe.

Därefter följde Jesper Svartviks föreläsning, Med ålderns rätt: Blir vi med tiden bättre bibeltolkare?
Ärligt talat vet jag inte om frågan egentligen besvarades, kanske möjligen med de indirekta orden, det beror på.  Hans föreläsning påminde oss på ett lärt vis om att följa med tiden och teologiforskningens framsteg och vad det ger och samtidigt ha en trygg förvissning om att allt nytt inte alltid är det ultimata. Föreläsningen, bland annat utifrån några bibelverser, var en inspiration till att leva med balansen av nytt och gammalt, där gammalt ibland överträffar det nya och tvärtom. Föreläsningen avslutades med att vi på hans uppmaning sjöng andra versen i Sveriges mest älskade psalm 297, Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Så när blir man gammal? Och vad betyder det att bli gammal?

I vårt land finns en ålderism som skaver otroligt, såklart åldras vi och de fysiska och även psykiska tecknen ger sig till känna på olika vis för olika personer. Synen på äldres bidrag till samhället i stort är djupt underskattat.
Utifrån min horisont som präst blev det så tydligt att inför nästa diakon och prästmöte borde det inte vara en uppdelning mellan anställda i tjänst och emeriti – ofta i tjänst – utan gemensamma dagar och möjligheter att dela erfarenheter. Ja, jag vet, åldern tar ut sin rätt, ofta i ett långsammare tempo för tanken, där spänsten kan behöv lite mer eftertänksamhet än de snabba replikernas skiften vilket kan störa yngre. En del motsäger mig säkert och tycker om upplägget som det är. Uppdelningen kan vara till ett minimum, för visst är det roligt att dela gamla minnen och rätt trist att lyssna till teknikaliteter för anställda i tjänst, som olika val eller annan info mindre aktuell för oss emeriti. Jag får lämna synpunkterna i en utvärdering om sådan kommer eller så får jag väl helt enkelt sända iväg ett mail.

Slutligen, efter två år, fyra månader och fyra dagar sedan jag blev emerita kom en överraskande insikt till mig under gårdagen, Det var första gången jag verkligen fattade att jag är pensionär. Att jag fattade det i hjärtat och inte bara i huvudet. Känner jag mig kanske rent av ”gammal”? Nej! Äldre? Ja! Det blev en trygg och framåtblickande insikt där under 1600-tals valven i S:t Jacobs kyrka.