S:t Jacobs kyrkas valv och väggar omsluter mig när jag slår mig ner i bänken med stoppad dyna till skillnad från Storkyrkans hårda bänkar.
Bänkraderna fylls på av ämbetskollegor med varierande grå
och vita hårnyanser och allt känns så främmande för mig. Jag sitter stilla och
tar in att jag är där i väntan på det särskilda emeriti programmet under
Stockholms stifts diakon och prästmöte.
Jag känner igen personer jag inte sett på mycket länge, som en diakon jag varit
arbetskamrat med där käppen blivit ett stöd för steget och en prästkollega med
rullator. Bänkarna fylls på med de eftertänksamma och lite långsammare stegen
hos dem som inte behöver det extra stödet för att gå. Efter ett tag fylls mitt
hjärta av ömhet och minnen för de kollegor jag som relativt ung präst, 30 år
gammal mötte när jag kom ut och under mina första 10-15 år såg som ”gamla”. Nu
är jag själv ”gammal”, eller? Det blev tydligt redan i Storkyrkan när biskop
Andreas som en benstreckare i sin ämbetsberättelse i tur och ordning bad alla
resa sig som var vigda på 2020-talet och så vidare, när vi var framme vid
1980-talet var det betydligt färre som reste sig. När han slutade vid 1960-talet
ropade en röst, men 1950-talet då, och jubel utbröt för kollegan/ kollegorna
(såg inte antalet) som vigdes då.
När blir man gammal?
Nyligen hyllades vår kung på sin 80 årsdag och han har
signalerat att han kommer vara kvar i sitt ämbete tills vår Herre kallar hem
honom. Det står honom förstås fritt att ändra sig. På andra sidan Atlanten i
ett av världens mäktigaste länder sitter en president som kommer fira sin 80
årsdag i sommar läste jag någonstans. Till skillnad från vår monark är vi en hel del
som funderar över presidentens mentala spänst.
Det blev helt uppenbart för mig under S:t Jacobs kyrkas valv att det inte råder
någon brist på mental spänst hos alla 65+ som var samlade. Dessutom är det
många av oss som aktivt fortfarande tjänar vår kyrka i olika sammanhang. Och
kanske är det där någonstans som jag kände att det skavde, varför ha ett
särskilt program för emeriti (hederstitel för pensionärer inom kyrkan och
akademin)?
Biskop Andreas inledande tal för emeriti programmet var utifrån sitt kapitel i mötesboken Gud, gör ditt ord levande bland oss, där han grundade i nuet och blickade framåt, allt på ett klokt och inspirerande vis.
Paus för
kaffe.
Därefter följde Jesper Svartviks föreläsning, Med
ålderns rätt: Blir vi med tiden bättre bibeltolkare?
Ärligt talat vet jag inte om frågan egentligen besvarades, kanske möjligen med de
indirekta orden, det beror på. Hans
föreläsning påminde oss på ett lärt vis om att följa med tiden och teologiforskningens
framsteg och vad det ger och samtidigt ha en trygg förvissning om att allt nytt
inte alltid är det ultimata. Föreläsningen, bland annat utifrån några
bibelverser, var en inspiration till att leva med balansen av nytt och gammalt,
där gammalt ibland överträffar det nya och tvärtom. Föreläsningen avslutades med att vi på
hans uppmaning sjöng andra versen i Sveriges mest älskade psalm 297, Härlig är
jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.
Så när blir man gammal? Och vad betyder det att bli gammal?
I vårt land finns en ålderism som skaver otroligt, såklart
åldras vi och de fysiska och även psykiska tecknen ger sig till känna på olika
vis för olika personer. Synen på äldres bidrag till samhället i stort är djupt
underskattat.
Utifrån min horisont som präst blev det så tydligt att inför
nästa diakon och prästmöte borde det inte vara en uppdelning mellan anställda i
tjänst och emeriti – ofta i tjänst – utan gemensamma dagar och möjligheter att
dela erfarenheter. Ja, jag vet, åldern tar ut sin rätt, ofta i ett långsammare
tempo för tanken, där spänsten kan behöv lite mer eftertänksamhet än de snabba
replikernas skiften vilket kan störa yngre. En del motsäger mig säkert och tycker om upplägget som det är. Uppdelningen kan vara till ett minimum, för visst är det
roligt att dela gamla minnen och rätt trist att lyssna till teknikaliteter för
anställda i tjänst, som olika val eller annan info mindre aktuell för oss
emeriti. Jag får lämna synpunkterna i en utvärdering om sådan kommer eller så får jag väl helt enkelt sända iväg ett mail.
Slutligen, efter två år, fyra månader och fyra dagar sedan
jag blev emerita kom en överraskande insikt till mig under gårdagen, Det var första
gången jag verkligen fattade att jag är pensionär. Att jag fattade det i
hjärtat och inte bara i huvudet. Känner jag mig kanske rent av ”gammal”? Nej! Äldre?
Ja! Det blev en trygg och framåtblickande insikt där under 1600-tals valven i S:t Jacobs kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar