Den nedböjda blicken

 

Någonstans i stan för länge sedan

Varför har jag över huvud taget Facebook?
Frågan har legat där och gnagt ett bra tag som en växling mellan grön, gult och rött ljus, fram och tillbaka. Ja, men det var väl kul, så där i början, nyhetens behag av att enkelt knyta kontakt med personer jag dagligdags inte möter eller de jag inte så frekvent träffar eller talar i telefon med, eller tänk den tid då brev skrevs. Så mycket lättare nu att hålla kontakt, några knapptryck bort.

Jag påminner mig om att jag vi någon tidpunkt raderade kontot ett knappt år, kom tillbaka, minns inte varför. Socialt tryck? Nyfikenhet? FOMO? Kanske var det för att göra lite reklam för min blogg? Kanske saknade jag det konstruerade sociala sammanhanget? Minns inte.

Minns att jag testade Twitter, insåg snabbt att 140 tecken upplevdes snuttifierande. Det var trots allt ingen haiku som skulle nedtecknas utan de snabba replikernas konst som skulle befrämjas inom begränsad ram. 140 räckte inte, det blev 280 några år senare och nu är det X, har ingen aning om 280 fortfarande gäller eller om orden sväller. Under Musks ägarskap flyger orden oreglerat fritt. Vid första anblick något gott vid närmare eftertanke, kan friheten ha begränsningar? Och vad är frihetens baksida?

Har du inte Instagram?
Frågan ställdes av min nya arbetskamrat på min nya arbetsplats för några år sedan. Du kan ha ett jobbinsta, så kan du följa med i församlingens uppdateringar. Ja, varför inte, kan kanske vara kul, tänkte jag. Satt på tunnelbanan och fixade ett konto på jobbmobilen med jobbprofil och fick ’spel’, för när kontot väl var fixat dök ett pussel av foton på diverse totalt okända ansikten upp, mest typ Bianca Ingrosso lookalikes. Det var som en iskall våg när man inte ens har hunnit doppa sig. Scrollade febrilt efter info om att avsluta kontot, den bara gömde sig... Ibland får jag ’spel’ på dator/telefon/tv relaterade inställningar och det låser sig (är rent generellt inte oteknisk har bara låg grad av tålamod). Anlitar hemmaboende sonen för att avsluta jobbinsta, han och övriga familjen skrattar. Jag är befriad från vågen.

Skaffade LinkedIn för flera år sedan när jag gick i funderingar på att frilansa lite som handledare. En tanke som stannade vid en tanke efter några korta uppdrag. Skälen var flera till stoppet och LinkedIn profilen utvecklade jag aldrig, nu existerar den och lever ett dvallikt liv. Nu och då dyker meddelanden upp om handledarjobb, ytterst sällan tittar jag även om det faktiskt är nu, som emerita, jag skulle kunna extraknäcka som handledare.

Åter till mitt huvudbry
Vi har uppnått en gnagande relation, ansiktsboken, ansiktskatalogen, ansiktsbokningen och jag. Nej, jag betalar inte för tjänsten så jag förstår att jag får massor av reklam och eventuella inställningar är marginella för att undvika dem. Det är helt ok med reklamfinansierade tjänster. Bara tröttsamt.

Läste på lite om Facebooks historia. Arbetsnamnet var Facemash när Zuckerberg och hans kompisar lanserade sidan från början, en sida för att bedöma och gradera de snyggaste kvinnliga studenterna på Harvard…jaja, ni kan själva läsa  på Wikipedia. 

Mash, mosa, ansiktsmosa, mosa ansiktet, mosa…Jag går antagligen alltför långt i mina funderingar över underliggande faktorer för ordvalet. Facebook, Book, bok, associationerna drar iväg även till book, boka. Vad är det för bok vi lägger upp om oss själva och vilka böcker möter oss? Bokar vi in oss själva för ett möte med oss själva, med varandra, vad är det vi vill få syn på? Möts vi ansikte mot ansikte på riktigt? Facebook är så tvådimensionellt det kan bli och kan aldrig ersätta det verkliga mötet.

Zuckerberg och kompani har förstås med åren snyggat till hela konceptet, numera Meta. Roar mig vidare med att fundera över att meta är ett prefix i grekiskan med betydelsen mellan. Nu tror jag inte Zuckerberg funderade över den betydelsen utan mer i datasammanhang "en underliggande definition eller beskrivning". Men jag kan inte låta bli att leka vidare med ordet meta i betydelsen mellan.

Vi använder oss av sociala medier i huvudsak i mellanrummen mellan alla livets nödvändigheter och måsten, åtminstone för det mesta. Visserligen finns numera ett rätt tydligt kroppsspråk i stadsbilden, personer som har höger eller vänster hand i ett lyft, halvhögt läge framför kroppen och huvudet nedböjt för att kunna se skärmen på mobilen. Ärligt, ibland undrar jag om inte mellan suddats ut och sociala medierna finns där mer eller mindre hela tiden. Vad gör det med oss att vi fyller mellanrummen med stumt tittande? Ett slags socialt konsumerande. En nedböjd blick på tillvaron.

 

Unika, lika och olika
Noterar bland mina vänner från skiftande sammanhang att vi använder Facebook på olika vis, vad vi lägger ut, hur vi gillar, hur vi kommenterar och hur vi är tysta. Öppna konton, konton för bara vänner, osv. Jag vänder och vrider och skriver nu för att sortera mina gnagande tankar på relationsförhållandet till en abstrakt social företeelse som ger sken av att skapa gemenskap. Jag upplever mig rätt ensam om mina funderingar kring detta. Visst det skrivs spaltmetrar angående faran med sociala medier för barn och ungdomar, MEN, vill jag betona, vi vuxna då? Jag vill påstå att vi är lika fast i den nedböjda blicken som de unga.

Gemenskap på vems villkor och på vilket sätt? Vad är vänskap? Vad är bekantskap? För vem? Förundras över att vissa uppdateringar får en mängd likes och andra förbigås av tystnad. Glädjer mig över vänners framgångar, resor och annat smått och gott som är kul. En tumme upp, ett hjärta, en famn. Blir ledsen över vänners motgångar, sjukdomar, prövningar av diverse olika slag, ledsen tår, omplåstrat hjärta, ilsket ansikte. Tacksam för kloka inlägg och tips på böcker, hemsidor, intressegrupper mm. som kan vara matnyttiga på ett eller annat vis. Smileys ger mängder av alternativ när orden inte får plats, räcker till eller bara för att…

Förundras över det selektiva, det är antagligen nödvändigt, speciellt om du har många vänner annars måste det gå åt åtskillig tid för att respondera på något vis på det olika uppdateringarna. Eller så åker tummen upp endast av bara farten. Eller så är hen mest en gluttare.
Vem är jag i denna globala gemenskap? Allt och ingen, både ock, omedveten och medveten selektiv. Frågan gnager fortfarande.
Varför har jag över huvud taget Facebook?

Att välja ledare

 

    Vilken väg Mose och folket tog från egypten tvistar de lärde om.
Detta är en bild från Qumran med Döda havet i bakgrunden.

Berättelserna för den här söndagen tolkas ibland som att det materiella är något vi ska förhålla oss svalt till och att rikedom kan leda oss på fel vägar. Det är ett sätt hur vi kan läsa och förstå berättelserna men jag vill påstå att de främst handlar om ledarskap.

Att vara missnöjd med ledarskap av olika slag tror jag att flera av oss har erfarenhet av 

Och nu tänker jag på ledarskap i mycket bred bemärkelse inte bara en chef av något slag. Ledarskap är ansvarsfullt, krävande och roligt. Utan att vi tänker på det är de flesta av oss vid skilda tillfällen i livet ledare, formellt eller mer informellt.

Mose var en formell ledare och nu var folket verkligen missnöjda med ledarskapet. Ledaren som fört dem ut ur Egypten var nu på ett berg och inget verkade hända. Och var fanns Gud som lovat gå med dem? När någon fallerar och brister i ledarskap finns det ofta personer till hands som gärna rycker in. För folket var Mose bror Aron tillhands, lite som en vice ledare, och han löste situationen, trodde i alla fall han och folket blev nöjda.

När vi hörde Hasse läsa berättelsen har vi inte hört riktigt hela historien. Verserna vi inte hörde handlar om att folket gladde sig över Aron och hans initiativ och att han dessutom byggde ett altare och kungjorde att morgonen därpå skulle de fira högtid. Tjurkalven av guld blev ett konkret synligt tecken på styrka och att de inte var övergivna. Folket tillbad vid altaret där guldkalven stod bredvid och efter det blev det fest. Även om folket kände sig övergivna var de inte det för Gud såg och visste vad som hände. Gud upplyste Mose om detta och sa till honom att gå ner till folket. Mose fick helt enkelt försöka vinna försoning mellan folket och Gud för deras synd och avgudadyrkan.

Mammon är en annan slags avgud som möter oss i evangeliet

Jesus talar om skatter som är begärliga för tjuvar och som också kan vara förgängliga, där mal och mask förstör. Ordet för mask betyder även rost eller förruttnelse, helt enkelt något som skadar och blir oanvändbart. Jesus uppmanar oss istället att samla skatter i himlen. Vad är det för skatter och hur i
hela världen gör vi det? Skatterna Jesus talar om handlar inte om det materiella utan om våra handlingar och våra intentioner och inställning till livet. Vem och vad leder oss i livet?

Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara, säger Jesus. Hjärtat är både en bild för känslor och för intellektuell förmåga, dvs vad vi lär oss, funderar över och hur vi väljer i våra liv. Vi får och har valmöjligheter.
   Vi vet att det är så lätt att frestas av det som är synligt för våra ögon, vi vill ha något konkret som ger oss trygghet. Det materiella ger trygghet och är en förutsättning för våra liv. Viktigt att minnas här är att välstånd, det materiella inte är ont i sig utan det handlar om hur vi förhåller oss till det. Är materiell strävan vår främsta drivkraft i livet, blir det som en informell ledare? Det som vi tror gör oss tillfreds och lyckliga?
   För den som kämpar och har det ekonomiskt svårt blir frågan lätt att besvara med ett ja. Vi behöver känna materiell trygghet, ha ett hem, mat för dagen, kunna förgylla livet med vad det nu är som vi mår bra av och gör oss glada. Det borde vara självklart att varje person ska ha denna grundläggande trygghet, så är det inte. Ett faktum som är ett djupt sår i Guds goda skapelse. Det lilla extra med guldkant som en del har i överflöd kan yttra sig på många vis. Jag minns en person som för många år sedan när mobilen fortfarande bar nyhetens behag visade mig sin designade märkes mobil med guldplätering. Lite som en guldkalv, tänkte jag då och nu.
   Apropå mobiler, pratas det just nu en del om dem och skadan av ständig uppkoppling och flöden av information. Jag ska inte bidra med mer än att det är tydligt hur detta fantastiska hjälpmedel som finns tack vare mänsklig kunskap även kan vara en avgud som leder fel. Angående hjälpmedel så påminner Jesus oss om att vi har ett hjälpmedel för att hålla oss på vägen utan att behöva vända oss till avgudar. 

Jesus talar om att kroppens lampa är ögat.

Ögat är en symbol för inre klarsyn och jag tänker att det även handlar om yttre klarsyn. Frågan är vad som kommer inifrån oss själva och hur vi påverkas utifrån av andra och annat som grumlar eller fördärvar ögat och vår klarsyn. Tillsammans skulle vi kunna göra en rätt lång lista. Något som skulle kunna stå på den är skitsnack, mobbning, utfrysning till självhävdelse, habegär och makthunger bortom vår kontroll. Sådant som vi både kan drabbas av men också själva göra oss skyldiga till. Sådant som inte bara kan skada vårt inre utan även vår kropp, det vill säga hela vår existens.
   Jesus utgår ifrån att vi bär ljus inom oss när han fortsätter, Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Just ordet ljus är viktigt för det betyder att vi i grunden är goda fast vi är inte fullkomliga. Vi bär inom oss stråk av mörker, en förmåga att göra fel och handla ont och gå vilse på vägen likt folket på ökenvandringen med Mose. Då skymmer mörkret ljuset inom oss.
   Folket i öknen kände sig vilsna, precis som vi kan göra fast vår öken ser annorlunda ut. Brist på den materiella tryggheten nämnde jag eller habegäret och makthungern för de som redan har det mesta. Till det kan vi lägga den vilsenhet som på skilda visa ger sig till känna, när vi upplever meningslöshet, misströstan och tvivlar på oss själva och andra. Det är lätt att gå vilse i en värld som krympt bland annat genom teknologin och där vi tillber’osynliga gudar’ som vi hoppas ska leda oss.

Vägar och val

Tillbaka till Mose när han kom ner från berget och mötte folket blev han arg och förbittrad, så han kastade de två tavlorna, det förbundstecken, som han fått av Gud. Mose handlade i vrede och ett stort mått av förtvivlan för uppdraget var stort och nu hade det utmanats. Gud skärpte allvaret för den synd folket begått och observera gav trots allt Mose förtroendet att fortsätta leda folket. De fick en ny chans för att nå sitt mål, det heliga landet.
   Vi ser inte heller Gud, och vi har inte Jesus synlig hos oss. Vi har ’bara’ berättelserna och allt det Jesus har gett oss, genom liv, död och liv och allt pekar emot Gud som är närvarande i sin frånvaro. Gud har gett oss riktlinjer för att välja en relation till Gud som grund för våra liv med Jesus som ledare.
   Indirekt finns även uppmaningen till oss att välja kloka jordiska ledare som är bärare av ljus, rättvisa och medmänsklighet. Ledare som har koll på hjärta och klarsyn. Ingen ledare är fullkomlig – om de börjar tro det behöver vi använda våra hjärtan och våra klarsynta ögon för att protestera och välja nya ledare om inget ändras. Eller förlåta om det går. Att fly till det som glittrar likt en guldkalv eller till skatter som rostar och ruttnar eller stjäls hjälper oss inte.
   Jesus är tydlig och ger oss möjligheten att välja ledare i våra liv.  

17:e söndagen efter Trefaldighet och 1:a årgångens läsningar

2 Mos 32:1-35  I evangelieboken som vi följer i gudstjänsten läses endast v 1-4 och 30-35, på ett vi förståligt för den täta berättelsen innehåller så många teman, samtidigt blir det lite korthugget om man inte läser hela berättelsen. Återigen en märklig avgränsing av Evangeliebokskommittén tänker jag.

1 Joh 2:15-17 

Matteus 6:19-24

Del 13 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Protestskylt utanför Vita huset i Washington 2017

13 Slutligen om vikten av orden, de talade och de skrivna

Förhoppningsvis blir vi lite klokare och visare med åren, inte som något att skryta över utan kanske mer ödmjukt konstatera att livet är komplicerat och att det trots det finns lärdomar att dra av alla våra erfarenheter. Ärlighet är något som varit viktigt för mig hela livet. Vad lägger jag in i ordet ärlighet? Orkar vi, kan vi vara ärliga hela tiden? Framför allt bör vi vara ärliga mot oss själva och våra närmaste relationer. Ofta får ärlighet en negativ konnotation vilket jag tycker är ledsamt, ärlighet är för mig en av grunderna för vettiga relationer på alla plan. Jag tänker att det finns en djupt liggande omsorg i ärlighet. I arbetslivet kanske vi ibland behöver vara lite ’street smart’ för att få saker att gå ihop men ändå försöka sträva efter ärlighet och anständighet. Som sagt, inte är det lätt, livet.

Nu samlar jag ihop mina tidigare reflektioner med att anknyta till min prästvigning igen. I trygghet har jag burit och kommer för alltid bära med mig biskop Kristers ord i vigningstalet. Talet har följt mig under alla år och har varit själavårdande för mig därför tog jag mig 2005 äntligen samman för att skriva till honom och berätta vad talet betytt. Jag vet inte hur ofta biskopar får respons på sina tal. Jag trodde inte jag hade en kopia kvar på brevet jag sände men när jag rensar allt möjligt även i datorn i mitt existentiella omställningsarbete hittade jag brevet. En del av det är privat och inget jag vill dela men det som är personligt kan vara allmängiltigt.

Ett brev
Stockholm 14 oktober 2005

Kära Ni nio, kära Vänner, så inleder Du Ditt vigningstal till oss som prästvigdes 10 januari 1988.

Kära Biskop Krister, får jag inleda det brev jag länge tänkt skriva. (I flera år!)

Nu har det snart gått 18 år sedan Du vigde mig till präst, 18 år av mycket skiftande karaktär. Ditt tal till oss har följt mig genom åren, som en själavårdande hälsning. [… ]

Ditt tal har på många sätt varit en tröst, ett hopp och kanske det behov av auktoritär bekräftelse som vi alla kan känna behov av att få ibland. Jag vill på något vis dela med mig av de tankar som just nu finns starkt inom mig.

Jag vet inte om Du spar Dina tal men så här sa Du bland annat och utgår ifrån Jh 15:14-16 ”Då är det slående, detta Jesus-ord: Jag kallar er inte tjänare utan vänner…. Det är som om Jesus visste att det finns en fara i att tänka sig som en tjänare som fullgör sin tjänst. Eller som en hängiven tjänare som slavar för andra. Det kan leda till en ”vi-och-dem-attityd” – som gör människor till föremål för vår nobla verksamhet.”

Vidare skriver Du; ”Jesus kallar er vänner, sina vänner för han har invigt er i Guds hemligheter genom att ge er insikt i Guds ord och Guds synsätt, vad han hört från sin Fader. Verbi divini minster, VDM, det gudomliga ordets tjänare är mer – och mindre än tjänare. Bara vänner. Hör till familjen. Avspänt, funderande, vardagligt och helgfint. Så att i familjegemenskapen kring Jesus det växer fram naturligt som Paulus talade så vackert om: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden.

Om det finns ömhet och medkänsla. Lev fria från självhävdelse och fåfänga…Sätt andra högre än er själva…Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.” (Fil 2) Jesus kallar er till sin vänkrets. Jesus är Din vän den bäste, vilkens lika aldrig är…Mycket arbete ligger framför er. Men det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är. Och Jesus säger: Ni är mina vänner. Så psalmens ord gäller: Din vän är Din och Du är hans, ert band är oförgängligt.”

Ditt vigningstal myndigförklarar människan. Det myndigförklarar både mig som präst och den som jag arbetar för och med. Perspektivet blir jämställt. Jämställda möten leder till intressantare samtal och till djupare möten.

I verklig vänskap finns också både empati och respekt för varandra och varandras åsikter, val och för den man är. Jag tänker också i förlängning till Gud. I ett perspektiv av vänskap ser Du inte medarbetaren som ett medel i första hand utan som en unik tillgång och till vad den personen kan bidra med. I det perspektivet finns också plats för det mänskliga livets sårbarhet i all sin avskalade form. Tjänaraspekten har alltid ett överordnat och ett underordnat perspektiv. […]

Till sist handlar det trots allt om det Du skriver att vara, mer än att göra. […]

Jag vet inte om Du vill eller orkar svara på mitt brev men jag har i alla fall skrivit och gett feedback på vad ett prästvigningstal kan betyda. Orden är viktiga.

Med vänlig hälsning

Elisabeth Öberg Hansén

En återkoppling
Någon vecka efter brevet sänts iväg till USA dit biskopen återflyttat ligger jag på kvällen och läser Harry Potter för yngste sonen när min man kommer in och räcker över luren och viskar att det är biskopen! Glatt överraskad över responsen per telefon, jag hade inte skrivit mitt telefonnummer i brevet, hoppades som bäst på en skriftlig hälsning. Det blev ett innerligt och fint samtal.
   Biskop eller ej borde vi alla bli bättre på att se varandra och ge varandra respons på det vi möter av händelser och ord.

Nu har jag varit pensionär i drygt ett halvår utan att extraknäcka som brukligt är bland emeriti. Mina två senaste tjänstgöringsförsamlingar har hört av sig om jobb men jag har behövt min ledighet för en existentiell omställningsperiod till ett nytt skede i livet. Det fanns en inplanerad sommartjänstgöring i Hässelby som tyvärr fick ställas in, det oväntade i livet kom emellan på ett sätt som inte förenade privatliv och tjänst. Återigen detta med val, närvaro, acceptans som vi ställs inför. När det väl är dags känner jag att det ska blir roligt att arbeta lite och jag är öppen för både gamla församlingar och att stifta bekantskap med nya församlingar för kortare tjänst om det erbjuds möjlighet.

Vid skilda tillfällen i livet står vi inför existentiella omställningsperioder av olika slag. Vi behöver stanna upp en kortare eller längre tid för att fundera, samla oss, hämta ifatt oss. Jag tänker ofta att vara betyder mer än göra vid alla begravningar jag haft. Inte så att göra är oviktigt, absolut inte, människor gör stordåd i det tysta och i det offentliga  och jobbar på alldeles normal med allt det som livet är fyllt av men till sist handlar det om vårt vara och det i relation till varandra, oss själva och till Gud. Så värt att minnas är det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är.

Del 12 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Altare i Linköpings domkyrka

12 Löften - Näst sista reflektionen

Vad sa jag ja till?
Löften ger vi till varandra lite nu och då, vardagliga som att lova att utföra en tjänst till exempel. Så finns de lite mer allvarliga löfte, att finnas där för någon som stöd vid en utmaning eller en svårighet. Sen har vi de mer högtidliga löftena, som vid en vigsel eller en prästvigning. Att tydligt svara ja till att hålla ett löfte - eller om det nu är omständigheter som gör att man måste svara nej - kan onekligen vara krävande och sårbart. I prästvigningen ska kandidaterna bland annat svara ja på ett antal frågor. När det handlar om vigningslöftena tänker jag att det krävande och sårbara finns implicit i prästlöftena som till exempel i följande fråga som biskopen ställer till prästkandidaterna som klart och tydligt ska svara Ja! Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?
   Hur ska en vanlig människa, som säger ja till dessa löften kunna leva efter dem? Det går inte, vi blir just bara vittnen. Ett vittne är någon som har kunskap och vet av egen erfarenhet och som med sina egna sinnen upplevt det som vittnesbördet gäller. Ett vittne är sårbar, kan aldrig vara tvärsäker. Att tvärsäkert citera Bibelns berättelser och kyrkohistorien med inställningen att det är sanningar som rakt av är applicerbara på vår verklighet och vår tro i relation till vår samtid blir lätt pretentiöst och kan leda till falskt vittnesbörd. Det sårbara behöver gå hand i hand med det krävande uppdraget att säga något om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Guds kärlek
Gud kärlek är knepigare än mänsklig kärlek och eftersom mänsklig kärlek är knepig är det inte rocket science att inse att talet om Guds kärlek behöver både bara ödmjukt tas emot och konkretiseras utan att vi egentligen kan göra oss till talespersoner för Guds kärleks väsen. Till skillnad från den kärlek vi människor ger varandra är Guds kärlek evig och översinnlig nåd, alltså gratis vilket den mänskliga kärleken inte är på samma vis. Även om det är knepigt behöver vi tala om kärlek, bli vittnen för att vi är inneslutna i Guds essens av kärlek. Hur konkretiserar vi den? Jesus har gett oss ett svar i det som brukar kallas dubbla kärleksbudet eller trippel som jag kallar det för, Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Luk 10:27 Det är en total uppmaning som inbegriper både känsla och förstånd, kropp och själ. Kärleken är abstrakt och svårgripbar. Var och en får svara på hur svårt det är att älska Gud, för egen del känns det inte så komplicerat men orden räcker inte till för att beskriva. Guds kärleks essens som vi lovat att konkretisera till nästan och oss själva är mer komplex. Jag brukar säga att kärlek för oss människor är ett samlingsord som i sig innehåller ord och handlingar som handlar om ödmjukhet, inlevelseförmåga, förståelse, förlåtelse, frihet, vänlighet, seende, respekt, jämlikhet osv. Guds kärlek är gåtfull och konkretiseras i och genom inkarnationen, Guds människoblivande. I och genom Jesus ser vi och kan vi ana något av Guds kärleks essens.

Om kärlek är knepigt så ryms en annan svårbegriplighet i det andra vittnesbördets själva ord, försoningens hemlighet. Vad är försoning? Vad är hemligt? Försoningens hemlighet emanerar från Guds kärlek, hur Gud fördjupar sin relation till mänskligheten genom inkarnationen i Jesus Kristus, om detta har det och kommer det skrivas teologiska spaltmil. Berättelserna är inte hemliga, de finns där och har under årtusenden tolkats av människor vilket har genererat hopp, tröst, tillit, trygghet men även pålagor, tvång och uteslutning. Specifikt handlar uppdraget som präst att med trovärdighet förmedla Guds kärlek och försoningens hemlighet både i det direkta kyrkliga arbetet men också i hur vi lever våra liv. Vi är bara människor och därför snubblar vi ständigt på dessa löften men genom att vi avlagt dem har förväntas vi göra vårt bästa för att leva efter dem. Som allt mänskligt, det går mer eller mindre bra.

När det handlar om vittnesbördet säger vi Ja i ett annat löfte när biskopen frågar, Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det omvittnat i vår kyrkas bekännelse och rätt förvalta sakramenten?
Den heliga Skrift, Bibeln är ett tidsdokument som löper över årtusenden (från början traderades berättelserna muntlig för att sedan under en rätt lång period skrivas ner). Samtidigt är det ett dokument som görs levande för vårt nu genom våra tolkningar och läsningar. Då behöver vi hålla både dåtid och nutid i vårt minne för att göra berättelserna rättvisa.
   Vår kyrkas bekännelse lever ett mer undanskymt liv med orden att vi i reformationens anda är en reformerande kyrka i ständig rörelse och inte stillastående. Det är något vackert över det samtidigt är det hög tid att granska och kanske omvärdera somligt utan att förlora de lutherska rötterna. Jag tror det är en större utmaning för kyrkan än förkunnelsen. Båda handlar om trovärdighet.

Kall
Varje yrke har sitt sammanhang, sin yrkesskicklighet, sina utmaningar. Någon som läser den meningen skulle säkert säga, att präst inte är ett yrke, det är ett kall. Det ena utesluter inte det andra. Ja, det är ett kall men det är också ett yrke. När jag ser tillbaka på mina 36 år har det fungerat att verka i kallet, vi är präster 24/7. Särskilt de första 15 åren var det utmaningar att tänka på arbetet som ett yrke när det mer och mer talades om reglerade arbetstider. Det har blivit bättre balans, ingen är övermänniska. Det fungerar hyfsat bra på många ställen men sjuktalet är högt för präster, diakoner och kyrkligt anställda över lag. Det är en varningssignal. Det görs pjäser om detta, skildras i filmer. Vad beror det på? Kanske handlar det inte enbart om hög arbetsbelastning. Hur hanterar församlingarna detta och vad gör stift och rikskyrkan? Förutom att hålla teologin vid liv genom balansen av då och nu är arbetsmiljön en av kyrkans överlevnadsfrågor. Gud har visat genom Jesus att återhämtning är väsentlig, en grund för att fortsätta bära ut evangelium. Jesus sa till dem: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Mark 6:31
   Jesus grundade ingen församling, ingen kyrka men gav oss en struktur genom de tolv lärjungarna han valde. Tolv olika personligheter till detta kommer de inofficiella lärjungarna som följde honom eller kom till honom när han var på plats i deras by. Jag tänker på syskonen Marta, Maria och Lasaros och Maria från Magdala och många fler som inte namnges. De levde tron, de berättade tron, evangelium, det glada budskapet om Gud kärlek och försoning. Så har vi Paulus som efter sitt livsomvandlande Kristusmöte ägnade resten av livet åt att berätta och grunda församlingar. Strukturen är så enkel  möt människor där de är och berätta om Guds närvaro i sin trasiga men fantastiska skapelse genom Kristus och Anden. Fast och andra sidan var det inte ens enkelt direkt efter Krisit himmelsfärd, därom vittnar Apostlagärningarna och breven, lägg till århundranden av teologiska och strukturella tolkningar och pålagor så blir vi aldrig arbetslösa.

 

Del 11 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Från utställningen Vad angår meningar är jag förtvivlad av Cia Rinne

11 Mina tankar om andra och andras tankar om mig

Åren går, släkten följa släktens gång
Under många år har jag haft glädjen att vara handledare/mentor (inspirerande uppdrag som byter namn stup i kvarten) för teologie studeranden och pastorsadjunkter under deras första år. Samt möta många teologie studeranden när jag arbetade i Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan. Det har varit ett återkommande, mycket roligt arbete att möta blivande och nyvigda kollegor och försöka vara en erfaren medvandrare för en tid. För mig har det alltid varit viktigt att uppmuntra blivande och nyvigda kollegor att hitta sin egna röst och sätt att vara VDM. Att inspireras men inte härma, helt enkelt bli trovärdig i sitt kall och arbete, allvar, glädje och ödmjukhet. Såklart finns det även handgripliga råd att ge ibland. Jag upplever att det har blivit betydligt ängsligare under åren, kanske är det ego-kulturen som spillt över för mycket i kyrkan. Förstå mig rätt våra jag är viktiga, vi är våra redskap men vi står i en större uppgift. Det är inte mig församlingen ska tro på utan på Gud, vi är redskap för att peka på Kristus. Handledare skulle jag också ha varit för fyra präst och diakonkandidater i Hässelby sommaren 23, tillsammans med en diakonkollega. Men en sten på en grusig parkeringsplats vid Döda havet under en studieresa till Israel satte stopp för det, en fotfraktur ledde till fem veckors sjukskrivning istället för sedvanligt sommarjobb i församlingen. Trist, för jag hade sett fram emot handledarskapet. Jag tycker om att fira gudstjänst i olika kyrkor och ibland träffar jag personer jag handlett eller väglett i Sommarkyrkan (informellt) som kollegor det är så fint och roligt.

Något av det vänligaste en pastorsadjunkt sagt till mig efter avslutat år var att hen lärt sig att inte bara ta saker och ting med en nypa salt utan med en näve salt. Jag ler åt minnet som framkallade ett stor skratt på personalmötet men det fanns och finns ett allvar bakom orden. Jag brukar säga näve ibland för en del är i olika sammanhang insiktströgt och dysfunktionellt och man behöver bara släppa taget om det (inte bara i kyrkan utan det vi möter i livet i stort). Eller ibland helt enkelt leverera lite salt. Det slår mig att en näve salt kan vara i Jesu anda, i Bergspredikan säger han, Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Matt 5:13 Kraften sitter förstås inte i mängden, nypa eller näve utan i själva essensen. Tappar vi essensen kastar vi bort både Gud och oss själva att trampas på. Tänker på den numera välkända intervjun av journalisten Anders Holmberg med ärkebiskop Martin där journalisten gör goda försök att trampa ner saltet men biskopen mister inte kraften i sitt salt utan är besvärlig och levererar inte bara en nypa utan en näve.[1]

’Whistleblower’
För sisådär tio år sedan var det en kollega som kallade mig för ’whistleblower’, vilket gjorde mig förbryllad och förvånad för det är ingen etikett som jag identifierat mig med. Kollegan lade ut texten om att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker och stå upp för det som jag anser är fel för andra eller mig själv. Samt att jag är lösningsfokuserad – det behövs mycket av det i kyrkans värld kan jag säga!
   Varför kan vi inte göra vårt yttersta för att försöka ha en så fördomsfri öppenhet som möjligt till varandra? Visst har vi alla behovet av att känna oss trygga och det blir lätt och omedelbart när vi kan identifiera oss med den vi möter och det vi tror oss känna till fast jag har aldrig förstått varför det utesluter öppenhet. Det kräver något av oss, övning och medvetenhet. Med mina erfarenheter av invävda misstrostrådar från de första åren som präst får jag då och då tala strängt till mig själv för att vara medveten och öva mig i att inte ha snabba bedömningar och ibland misslyckas jag förstås med det.
   Det finns i vissa kyrkliga sammanhang en självgodhet som blir självskadande, lite som att ha jordaxeln i fontanellen, en målande beskrivning av att något enbart cirkulerar kring sitt egna ego. Ofta handlar det om bristande organisation och kommunikation mellan anställda och relationen mellan personal och förtroendevalda. Det finns stundtals en insiktströghet i våra församlingar. Dessutom tronar vi på minnen från fornstora dar samtidigt som vi är ivriga att hänga med i moderniteten och då är det lätt att förlora blicken för kyrkans uppdrag. Balans mellan då och nu kräver ödmjukhet, reflektion, nyfikenhet och målmedvetenhet.

Efter kollegas ord har jag marinerat dem och är kanske beredd att säga att det delvis ligger någonting i det om man menar att jag är orädd för att påtala somligt som skaver. Jag blev nyfiken på andras ord och roade mig med att ta fram gamla anställningsbetyg från olika arbetsgivare, icke kyrkliga som kyrkliga.

Andras blick 
Ingen begär nuförtiden anställningsbetyg, skrivs det ens? CV och muntliga referenser gäller. Rent generellt är det något fint över tankearbetet som skriftliga omdömen har föregåtts av. De kan förstås även vara rätt torra och slätstrukna, har några sådana betyg också. Speglar verkligen dessa betyg vem man är? Nja, blir mitt svar, för stunden kanske men förhoppningsvis utvecklas du som person. Samtidigt finnas personlighetsdrag som vi bär med oss genom hela livet.
   Jag tänker att det är bra för självkännedomen att fundera över en annan persons omdöme, både det som biter till och det som gör oss glada och stolta. När jag läser betygen funderar jag över om de stämmer och blir lite varm i hjärtat när jag tänker på att det är en yrkesresa som löper över 50 år, inräknat allt jag arbetat med. Några exempel delar jag med mig av som värmer mig.

[...]verkar vid första bekantskapen något tystlåten men är lätt att samarbeta med och Öberg har varit mycket omtyckt av samtliga arbetskamrater […] Sammanfattningsvis kan fastslås att Elisabeth Öberg under sin tid vid avdelningen visat goda prov på lojalitet och solidaritet, ansvarskänsla och noggrannhet, ambition och gott omdöme, humor och gott humör.

 [...]visat sig vara villig, flitig och omtyckt av sina arbetskamrater för ett stillsamt och försynt sätt och väsen.

 [...]bidragit till församlingens utveckling på flera sätt genom nya idéer och har alltid varit väl förberedd och påläst. Jag har upplevt en stor lojalitet från hennes sida. [...] visat omsorg om verksamheten genom att sträva efter att finna konstruktiva lösningar på olika frågor, vilket jag har uppskattat. En stark sida hos Elisabeth, som jag vill framhålla, är att hon är en mycket god predikant.

Jag blir lite full i skratt när jag läser detta, att den del av min personlighet som är lågmäld går igenom, något tystlåten, ett stillsamt och försynt sätt och väsen. Helt enkelt som en italiensk studiekamrat kallade mig när jag pluggade engelska en termin i Cambridge, una donna tranquilla. Under åren är det många som uttryckt uppskattning för mitt lugn. Jag har lärt mig min oros rytm som handlar om att jag kan bekymra mig och vara nervös för saker och ting månader i förväg men när det gäller är jag lugn, i nuet. (Utom när jag sätter mig i ett flygplan, då är nerverna mer utanpå). Somligt går igen i de muntliga omdömen jag bär med mig, som konstruktiv, noggrannhet och lojalitet. Även när jag har mina kritiska tankar om ett och annat har jag försökt vara lojal utan att vara en ja-sägare, kanske därför kollegan satte etiketten ’whistleblower’.
Några gånger har mitt temperament gnistrat till (tog ett år för en arbetskamrat i en församling innan hen pratade ordentligt med mig efter en dispyt). Jag försöker hushålla med de uttrycken för när jag blir riktigt förbannad blixtrar det verkligen, familjen är van, andra kan tycka att det blir obehagligt har jag förstått. Vi har alla våra olika sidor.

---

[1] https://www.svtplay.se/video/jMyvMWX/30-minuter/arkebiskop-martin-modeus

 

Del 10 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Hässelby Villastads kyrka i adventstid

10 Min fjärde församling

Världshistoria i vardagen
Från skiftet februari/mars 2020 och fram till jag slutade i Oscars blev annorlunda på grund av den globala pandemin. Nya sätt att möta människor och fira gudstjänster, sammanträda och planera. En osynlig fiende skapade oro och existentiell ångest. Covid 19 tog fram både det bästa och sämsta hos människor. Det sämsta till exempel när en dam skrek och hötte med sin käpp mot en vaktmästare när hon inte fick komma in i Djurgårdskyrkan för den dåvarande kvoten av antal gudstjänstbesökare var fylld för den söndagen. Hon försvann innan jag hann tala med henne. Får väl ändå säga att det är fantastiskt att gudstjänsten betyder så mycket för många. Det bästa när uppfinningsrikedom och lösningsfokusering var på topp för att behålla värdighet och vardag intakt trots olika restriktioner.

I september 2021 började jag i Hässelby församling, pandemin var fortsatt pågående även om det var ett tillfälligt fönster av större öppenhet som sen ytterligare skulle täppas till innan den släppte taget om oss under våren 2022. Det var en febril aktivitet för alla församlingars förtroendevalda och många anställda inför kyrkoval. Skillnaden att gå från en stor församling med många anställda - även inom administration - till en liten församling blev högst påtaglig även om jag som ny kom rätt lindrigt undan i valförberedelserna. All personal i Hässelby var mycket engagerade. Rytmen av att fira gudstjänst varannan helg fick jag även i Hässelby visserligen bar dessa sin pandemiprägel för en tid men vi fick i alla fall träffas och på det viset var det sig likt.

Nytt och välbekant
Arbetskamraterna var öppna och frimodiga så jag kom jag snabbt in i arbetet. Den ’obligatoriska-undran-vem-är-du?’ varade en väldigt kort tid. Miljön var inte främmande för mig utan påminde till viss del om mina tidigare år i Spånga. Eftersom vi var få präster i tjänst det första halvåret blev det ett intensivt men roligt arbete att tas i bruk i ett nytt sammanhang. På ett personligt plan blev det ett återseende med församlingen för när jag pluggade teologi var jag under en sommar tjänstebiträde i Hässelby. Vi talar 80-talet så ingen av de som arbetade då fanns i tjänst när jag nu kom dit igen. Hässelby har två sinsemellan olika kyrkor, Hässelby Villastads kyrka från 1930-talet och Hässelby Strands kyrka från 1970-talet. Således en mer traditionellt byggd kyrka med putsad fasad och separat församlingshem och en så kallad modern i tegel, en allt-i-ett-kyrka. Båda är fina att fira gudstjänst i utifrån sina förutsättningar.
   Även i Hässelby blev det en form av familjehistorisk koppling för käre maken är född och uppvuxen där så han tyckte det var kul att guida mig runt och tala om hur allt såg ut för 50 år sedan! Minnen dök upp av  familjemiddagar med svärföräldrarna när de levde. Svärfars begravning hade jag i Hässelby Villastads kyrka, svärmor blev Spånga kyrka så allt hänger ihop på något vis.

Lika och lite olika
Det en präst ska göra är sig likt oavsett var hen befinner sig, fira gudstjänst, döpa, konfirmera, viga, och begrava och ha själavård, hörnstenar i en prästs tjänst. Ett öppet sinne behöver tonas in utifrån de man möter och i den omgivning man är i. För mig blev det mest märkbart när det gällde predikan. Jag var van vid en aktivt lyssnande och relativt likartad intellektuell församlingsgemenskap nu mötte jag en lika lyssnande men brokigare gemenskap och med fler personer där svenska inte var första språk. Därför behövde jag fundera lite mer på den språkliga sidan av predikan, de förtydligande och förklarande inslagen blev lite fler. Vi ska självklart förkunna så att människor begriper vad vi säger och inte använda ett medvetet krångligt språk samtidigt får vi inte utarma det religiösa språket och bilderna. Det jag motsätter mig är den ängslighet som jag ibland upplever, att vi ska förenkla, det blir som ett slags mantra för att vi har bilden av att personer som inte är kyrkvana eller har svenska som första språk inte förstår. Min erfarenhet i mötet med personer både från Spånga och nu senast från Hässelby är att de som inte har svenska som första språk ofta bär med sig en kyrkvana som ger dem en naturlig ingång till att ta emot orden om Ordet. De som i övrigt är ovana kyrkbesökare behöver också ta sitt egna ansvar för att vara aktiva och söka förståelse. Vi kan inte fira gudstjänst som om det är första gången varenda gång.
   Min vigningsbiskop Krister har myntat ett antal ’budord’ för predikanter och jag håller med om alla utom ett, vilket är, Du är ansvarig inte för vad du säger utan för vad man hör dig säga. Jag undrar hur han tänkte här för det blir orimligt att vara ansvarig för vad någon hör oss säga. Vad jag som person uppfattar beror på vad jag bärmed mig för förförståelser, erfarenheter mm. Att däremot fundera över hur och vad vi säger är verkligen väsentligt och vårt ansvar. Apropå hans budord och det jag skrev ovan är ett annat viktigt, Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.

Förutom alla typer av gudstjänster, var jag orienterad mot vuxenarbete bland annat med samtalsgrupper och tillsammans med ett par diakoner initierade jag ’Söndagar i Stranden’ som blev ’Söndagar i Villan’, ett koncept med sopplunch och kortare föredrag efter gudstjänsten, andakter på äldreboenden/ serviceboenden och mycket enskild själavård. Tacksamt nog det jag trivts allra bäst med att göra under alla år i olika församlingar, på det viset blev dessa dryga två år ett gott och fint avslut på min aktiva tjänst. Eftersom jag visste att jag räknade ner min tid som anställd blev mitt engagemang mycket här och nu och mindre framåtblickande även om jag försökte stötta goda tankar och idéer för församlingens framtid. Det är en omvälvande tid för Svenska kyrkan överlag, många förändringar på flera plan stundar i församlingarna. 

Sista hösten blev bra bortsett från att jag aldrig riktigt fick avsluta mitt jobbdatakonto eftersom hela Svenska kyrkan råkade ut för en ransomware attack som slog ut all data för några månader, ännu en ’osynlig fiende’. Vi fick känna på det som riskerar att bli ett ökande störningsmoment framöver både för arbetsliv och privatpersoner. Innan datastrulet var fixat hade jag min avskedsgudstjänst den tredje adventshelgen i Hässelby Villastads kyrka. Jag blev varmt avtackad, inte bara för min tid där utan på ett fint sätt blev även mina tidigare tjänster uppmärksammade av kyrkoherden. Stort tack! Det kändes mycket gott i hjärtat och sinnet. Lite vemodigt men framför allt förväntansfull inför framtiden.

Del 9 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 Ikon av ikonograf Christina Lundström

9  Mellanreflektion om jämförelsedjävulen,
ensamhet och närvaro, sårbarhet och acceptans

För vem
Under åren upplever jag att kulturen i Svenska kyrkan har blivit mer prestationsorienterad och individualiserad och paradoxalt nog till vissa delar ganska likriktad. Jag fick mina funderingar till en del bekräftade i boken Kallad till präst och pastor – i en tid av religiös förändring.[1] I boken studeras kallelsen, identiteten och tankar kring arbetet. Jag tänker att följden lätt blir att vi inte ser vår kollega främst som en medsyster/broder istället lurar jämförelsedjävulen på axeln. Ett ord jag lärde mig av den piprökande kyrkoherden jag hade i Spånga. Han förmedlade även vikten av att putta ner jämförelsedjävulen från axeln, inte bara en gång utan ständigt vara på sin vakt för jämförelsedjävulens lömska angrepp. Jag är tacksam för den lärdomen för den har hjälpt mig att grundats i att vi är kallade av Gud för dem vi är med våra gåvor och tillkortakommanden. Det är utifrån detta som vi får utvecklas, mogna i insikter och kunskaper och ständigt förnyas och grundas i tro och arbete. En växelverkan mellan det som ger näring, skaver och förhoppningsvis ger näring igen. Vi kan inte älska alla vi möter och arbetar med däremot kan vi acceptera i bemärkelsen respektera även de vi känner att vi står långt ifrån. Paradiset finns inte på jorden som en annan klok kollega uttryckt det.

Ensamhet
Som präst är man tränad i att inte tala så mycket om sitt jobb när det handlar om de personliga mötena. Vi får möta och bära mycket, även om vi lämnar över allt i bön till Gud är vi ensamma med mycket. Vi förväntas prestera och tjäna vilket lätt kan skapa stress och många mår mer eller mindre dåligt av det. Eller så blir det ensamt burna något som alstrar bitterhet eller/och sätter sig i kroppen. När utmaningar uppstår - oavsett om det är strul på jobbet av något slag eller en alltför tung börda i mötet med de vi ska tjäna – när kropp och själ skriker behöver vi släppa tjänandets plikt för att ta hand om oss själva innan det går för långt för vid den punkten handlar det först och främst om att ta hand om sitt eget jag för en tid. Det kan innebära sjukskrivning, tjänstledighet eller att helt enkelt byta sammanhang. Det är inte lätt att komma till insikt om vilket som gagnar jaget bäst. Människor som i olika mellanmänskliga yrken tjänar andra, inte minst de yrken där mötet är avgörande för hur arbetet skall fortskrida, är beroende av att den yrkesutövande är närvarande med hela sitt jag.
Alla evangelisterna berättar att Jesus emellanåt drog sig undan och sökte sig till ensamheten och ibland i avskildhet endast med lärjungarna vid sin sida. Kristen tro förenar andlighet och kroppslighet genom inkarnationen. Under århundradena har balansen mellan dem sett olika ut och tolkningar varierat i vilket utsträckning det ena föregår det andra. Om något har Gud visat på helheten genom inkarnationen där födelsens fysiska smärta och kladd är påtagliga, där det utlämnade och skyddslösa barnet är helt beroende av andras skydd och omsorg. Väl född kan döden avbryta det första andetaget och lyckligtvis sker det sällan i alla fall i vår privilegierade livssituation. Döden är en skugga som alltid följer oss och till slut ändar vår fysiska existens. I det som är liv här och nu behöver vi ta hand om oss själva för att kunna finnas till för varandra och oss själva.
   Som kristen vet vi med förståndet att det ensamt burna inte är ensamt buret, Gud finns med oss, närvarande i sin frånvaro. Vi vet också att känslan inte alltid hänger med förståndet. Vi får då påminna oss att Gud, genom Kristus, lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut (Mt 28:20)
   Vi är i alla arbeten på olika vis våra egna arbetsredskap och jag tror förstås att vi är burna av Gud med våra gåvor och personlighet trots det bör en del av egot träda tillbaka när man är i tjänst. Vi är till för församlingen och inte församlingen för oss. Inte att vi ska bli opersonliga men det är uppgiften som är i centrum (en influencer protesterar förstås mot denna tes). Att vara och vila i vetskapen om att Gud bär oss gör oss närvarande i mötet med andra i olika situationer. Vi har alla dagar när vi inte är på topp och visst går det att maskera till en viss gräns, där kommer professionaliteten in. Fast ibland kan dagar komma då vi helt enkelt – för både vår egen och andras skull – behöver kliva av ett tag, göra som Jesus, dra oss undan en stund.

Närvaro
Vi har olika känslighet för aspekten av närvaro. Jag minns ett dop där en välkänd artist var fadder till dopbarnet. Efter dopet tackade artisten mig för min närvaro. Jag blev lite förvånad, tackade och sa att det är viktigt och självklart för mig. Artisten berättade då att hen inte upplevde det som en självklarhet efter att ha varit i andra kyrkliga sammanhang.
   När någon frågar mig om jag har någon kyrklig förebild blir jag svaret skyldig. Visst har jag mött många kollegor som funnits där med klokhet och närvaro och uppmuntran. Fast de flesta riktigt visa förebilderna har varit personer utanför det kollegiala skrået. En händelse som handlar om närvaro var när vi väntade vårt andra barn. Av hälsoskäl var jag inskriven på specialistmödravård där en läkare snappade upp att jag haft en snabb och lite kaotisk förlossning av vårt första barn och att resultatet av det blivit förlossningsskräck nu inför andra barnet. Jag tyckte nog det var lite överdrivet men ok då vi bokade in ett extra samtal om detta. När jag och maken kom för samtalet dröjde det och vi fick sitta ner och vänta, till slut kom en vänlig sköterska och sa att det kommer att dröja med samtalet och uppmuntrade oss att gå och fika en stund. Som de sensibla personer vi är märkte vi förstås att det var nått på avdelningen som var på gång, allvarliga miner bland personalen. När vi var tillbaka från fikat kom efter en stund en läkare fram som inte var den vi skulle träffa och sa att hon tog över samtalet från dr XX. Det vi strax innan noterat var att dr XX, askgrå och allvarlig hastat förbi och smitit in i personalrummet. Något hade hänt som gjorde att han inte var i skick för att möta oss och min oro. Det kändes tryggt och professionellt, vi är inte supermänniskor, det finns inga sådan även om en del tror att de är det. Läkaren som behövde kliva av en stund har blivit en förebild för mig i närvaro. Hur hade det blivit om han hade varit med om något tragiskt, kanske en dramatisk förlust av barn och/eller mor, vad vet jag och så skulle jag sitta där med min oro. Kanske hade han kunnat vara närvarande och möta mig på ett adekvat vis, kanske inte, klokt nog chansade han inte. Och samtalet med läkaren som jag inte träffat tidigare blev bra. Professionellt är vi inte oersättliga.

Sårbarhet och acceptans
Livets sårbarhet, ovisshet och ändlighet för varje enskild människa leder mig in på acceptans som jag har funderat över i många år sedan jag på någon utbildning som jag inte riktigt minns vad det var lärde mig knepet SOAS. S=stanna upp, O=observera, A=acceptera, S= svara eller släpp. Det finns varianter på den här akronymen som i korthet går ut på att inför en svårighet, problem och val stanna upp för att observera, bland annat med de öppna frågorna vad, hur, vem, när osv., helt enkelt fakta. Nästa steg är nog det svåraste, att acceptera. Jag tror att vi blandar ihop acceptera med att gilla och det handlar inte om att gilla eller inte gilla utan om att erkänna för sig själv att det som hänt har hänt och det som är är.
Steget därefter är inte heller lätt, att välja att svara på problemet/dilemmat på adekvat vis eller helt enkelt släppa det. Jag fann en bra sammanfattning av acceptans i en bok av psykologen Anna Kåver hon skriver så här: Acceptansen och dess granne – eller snarare förutsättning - närvaron handlar inte om flum utan om klarsyn. Om att lyfta fram livet i ljuset precis så som det är. När vi kan vara i stunden och ta emot den, då lever vi med öppna händer i stället för krampaktigt knutna. Vi för inte krig mot livet, i stället lever vi det. [2]
   Den enskilda personens egna ansvar för sina livsval och sin frihet kan vara nog svåra. Det är i grunden ett ensamt arbete, trots det kan vi varsamt stötta varandra, vägleda och hjälpa så långt det går. Vandra vid varandras sida, lyssna och vara. När jag bedömt att det passar har jag nämnt SOAS för en del konfidenter, en del har först ryggat tillbaka just för att acceptans är svårt, men för många har det varit ett konkret hjälpmedel för att komma vidare med det som behövdes i situationen när de förstår att acceptans inte alls behöver hänga ihop med gilla.
   Jag tror att när vi förirrar oss i våra tankar är konkreta ’hjälpmedel’ bra. Vi kan inte undgå bekymmer. Jesus må i sin Bergspredikan uppmana oss att inte bekymra oss för Gud sörjer för oss. På ett materiellt plan vet vi att det förslår väldigt lite – självklart har andra här annan uppfattning som i övriga tolkningar från min sida – men på ett existentiellt plan kan Jesu uppmaning hjälpa oss att ge perspektiv när han säger: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga Matt 6:34. Var dag, eller med Lina Sandells ord Blott en dag, ett ögonblick i sänder, smaka på formuleringarna, går det att finna vila i dem? Jesus är för mig realisten som pekar på att vi tillsammans kan skapa en hoppfull framtid tills den framtid där Gud blir allt i alla infinner sig, apokatastasis, ondskans förgörande och alltings upprättelse. Den framtiden är dold för oss, här får vi överlåta oss och vila i icke-vetandes moln som skymmer vår kunskap nu men det kommer en tid i en okänd framtid när ljuset bryter igenom. Till dess, Var dag!

Andra konkreta hjälpmedel för livets prövningar och glädjerusningar som jag har funnit vila och kraft ur är Frälsarkransen med sina symboliska pärlor som speglar livet eller de Ignatius övningar samt Bibliodrama där Bibelns berättelser blir speglar att hålla upp mot våra jag och det sammanhang där vi befinner oss.

---

[1] Tro & Liv Skriftserie utgiven av Enskilda högskolan 2023

[2] S 36 Med livet i behåll – Om åldrandets frihet och förluster NoK 2024

Del 8 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Djurgårdskyrkan i mitt hjärta
med Prins Eugens tavla Den signande solen

8 - Min tredje församling

En terrass
I slutet av 1970-talet bodde jag vid Tessinparken. Ibland när jag promenerat på Djurgården valde jag att gå bakgatorna upp mot Karlaplan, en av dem var Fredrikshovsgatan. När jag hade passerat Fredrikshovs slott kom jag fram till ett hus med en terrass. Jag titta ofta upp och tänkte att det vore inte så dumt att bo där, med den terrassen. En plats jag nu har suttit på många, många gånger eftersom det visade sig att den tillhör Oscars församling och är en del av församlingshemmet. Och första tiden i församlingen hade jag mitt rum en trappa upp med utsikt över terrassen.
   Många höjde på ögonbrynen när jag sa upp mig från Spånga utan att ha fått en tjänst och under uppsägningstiden kom bland annat ett vikariat i Oscars ut, jag sökte och fick det. Tänk att jag skulle komma till en av de församlingar som biskopen föreslog inför min prästvigning och som jag då valde bort. Mentalt var jag inställd på ett vikariat men när jag erbjöds fast tjänst tackade jag ja och mitt arbete i Oscars varade i hela 21 år.
   Det var en kontrast att komma till en innerstadsförsamling från en församling i en förort. Arkitektoniskt främst och så förstås den största skillnaden, plånboken som påverkar våra yttre, materiella liv, vårt immateriella inre är med vissa variationer mer lika. De existentiella frågorna i vårt inre känner inte av plånboken, mänskliga möten är sig likartade var man än befinner sig. Ja, möjligen kan det ibland initialt vara en skillnad, med en fetare plånbok kan du om du vill fly undan existentiella och livsomvälvande händelser under en längre tid innan  ditt inre tränger sig på. De tjocka plånböckerna är fler i Oscars men finns även i Spånga och de tunna finns även i Oscars, fast man kanske inte tror det. Fattigdom finns överallt det vet diakonerna i sin vardag i alla olika församlingar. Jag gick från en mindre församling till en större, från en 1100-tals kyrka till fyra 1800 - 1900-tals kyrkor och Lillkyrkan som för mig snarare är ett kapell.

Vardag
Församlingen var indelad i arbetslag vilket bidrog till att jag fick förtroendet och glädjen att pröva på många olika ansvarsområden under åren. Jag började som vikarierande ledare i Oscarskyrkans arbetslag därefter behövde jag av personliga skäl gå ner i arbetstid och blev under en tid del av Olaus Petrikyrkans arbetslag och när det var dags för heltid igen blev jag även där för en tid arbetsledare. Därefter blev jag arbetsledare för det som kallades HemKyrkan, ansvarig för alla äldre- och serviceboenden i församlingen samtidigt som jag kom att tillhöra Djurgårdskyrkans arbetslag. De sista dryga tio åren blev jag ansvarig för vuxenpedagogik och föreningar och hade också ett delat ledarskap i Djurgårdskyrkan med en god kollega. Under några år fick jag förtroendet av kyrkoherden att vara förste vikarierande kyrkoherde och med i ledningsgruppen. Det blev betydligt mer administration och arbetsledning än vad jag haft i tidigare församlingar. De 21 åren i församlingen gjorde att jag fick stor variation i arbetet och att det även var många goda arbetskamrater bidrog starkt till att jag blev kvar så länge. Det fanns något nytt att pröva på och utveckla.

Oscars var och är en traditionsbärande församling därför blev det många kyrkliga handlingar, dop, vigslar och begravningar. Kärnan och glädjen i arbetet var fortsatt rytmen att arbeta varannan helg och jag tror att det är därför kyrkoåret så starkt har blivit en del av mitt präst-dna, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag älskar att vända och vrida, brottas och inspireras, förundras och vila i Bibelns alla mångfacetterade berättelser.
   Några av alla olika samtalsgrupperna jag hade ligger mig fortfarande varmt om hjärtat som Teologiska bokcirkeln, Filmcirkel med existentiella samtal och Samtal för personer med utmattningsdepression med grund i biblioterapi, gruppen hade jag med en arvoderad psykolog och litteraturvetare som jag gick biblioterapiutbildningen med. Att få mötas i samtal har varit en stimulerande uppgift. Jag har stött på personer från tiden i Spånga och förstås från tiden i Oscars som berättat hur värdefulla dessa samtalsgrupper har varit. Jag tror starkt på just samtal, inte debatt, inte diskussion, utan just samtal. Samtal är för mig ett ömsesidigt möte, det inbegriper inget övertalningsmoment utan i så fall mer av granskande och utforskande i den mån vi är oense. I debatter och diskussioner blir det ofta en tävling, något som ska vinnas som jag inte förstår mig på. Kan åsikter, kunskap, och ståndpunkter vinnas? Tveksamt. Förvärvas möjligen, om det nu handlar om att med samtalets hjälp få någon att ändra sig eller utvecklas. Kanske är det bara en lek med ord, eller inte…

Förutom samtalsgrupper var jag kaplan för några av församlingens föreningar, Oscars Internationella Forum, Oscarsbibliotekets vänner och Oscars Seniorer. Så roligt att träffa alla erfarna och inspirerande personer som var engagerade i dessa föreningar och möta många intressanta föredragshållare anlitade av föreningarna. Tillsammans med en klok kollega hade jag flera år även ansvar för fördjupning och stöd till alla kyrkvärdar och gudstjänstvärdar.
Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan är ett fint minne och så roligt med alla teologie studerande som arbetade i cafét och ledde andakter och gudstjänster. Nu möter jag dem som kollegor i tjänst i olika församlingar, så fint.

Jag fick förmånen att fortbilda mig och det blev kyrkoherdeutbildning, jag utbildade mig till handledare, delvis på egen bekostnad, samt inom biblioterapi. Och en rad kortare utbildningar det fanns en generositet av att se vikten av fortbildning.
   En kort tid funderade jag på att söka kyrkoherdetjänster, många uppmanade mig till det, tyckte jag skulle passa i den rollen. När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldrig skulle stå ut med vad jag upplever som diskrepansen mellan verksamhet och förtroendemannakårens uppdrag att styra i relationen till kyrkoherdens uppdrag att leda verksamheten. Jag är glad över en demokratisk folkkyrka fast den skulle kunna existera utan partipolitik i olika kulörer. Jag är bra på administration därmed inte sagt att jag tycker det är kul, det är ren och skär självbevarelsedrift att ha ordning och reda, en del av livet blir enklare utan pappers/digitalt kaos. Att leda och stödja personal i kyrkans mångfacetterade arbete var nog det enda som möjligen lockade med en kyrkoherdetjänst. Det är roligt att se arbetskamrater utvecklas och växa i sitt arbete.

Otippat
Det finns fördomar om allt och inte minst om stadsdelen Östermalm men att det enbart är stelbent och konservativt dementerar jag. Stereotyper finns om alla stadsdelar, lite tillspetsat med min råbarkade svarta humor skojade jag i början att jag bytte ett ’getto’ mot ett annat. Jag vet, min humor har svarta kanter. Det var spännande att se hur församlingen förändrades från att gå från en viss stelhet och så-har-vi-alltid-gjort-inställning till en dynamisk församling som hade förmågan att balansera tradition och förnyelse. Dels tror jag att det är en oundviklig utveckling under en tid om tjugo år. Sedan tror jag att det dynamiska och utvecklande berodde mycket på alla anställda inom olika professioner som var och är kompetenta samt även en stor andel volontärer som på olika vis genom sina kompetenser bidrog till församlingens olika föreningar och som kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, konsertvärdar osv.

Sjunga vackert är inte min starka sida, jag läser de liturgiska partier som kan sjungas för säkerhets skull även om jag nog med stöd av en bra musiker skulle kunna sjunga en del har det sagts mig, lång historia det här, besparar er den. Nåväl, därför är det kanske något otippat att jag under min tid i Oscars skrev ett libretto till en kammaropera. En av flera begåvade musiker i församlingen komponerade en Påsktetralog för skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdagen. Jag har skrivit librettot till Judassånger som framförs på påskafton, om hur Jesus möter Judas i dödsriket. Judas är en av de personer som jag alltid fascinerats av och på ett vis ömmat för. Det finns något att inspireras och förundras av i hela dynamiken mellan Jesus och Judas, Jesus vet om Judas förräderi, det är en del av frälsningsplanen. Så många frågor när vi inte teologiserar utan ser till det mänskliga. Enligt oskriven tradition befinner sig Jesus i dödsriket, där möter han Judas som ångrade vad han gjort och därför tagit sitt egna liv vilket evangelisten Matteus berättar om.

’Kändis’ är verkligen en benämning att fundera över, känd i vilken bemärkelse!?!
Ibland har jag fått frågan om jag har mött ’kändisar’ eftersom Östermalm är rätt kändistätt. ’Kändisar’ finns överallt, och ja, jag har mött ’kändisar’ i alla församlingar jag har arbetat i och i livets alla olika skiften. Som om det skulle behöva påpekas är de också människor som lever i glädje och sorg. Såklart har vissa möten med okända och kända  och händelser under alla år i tjänst i de olika församlingarna på ett särskilt vis lämnat avtryck i minnet. Dessa är förstås mest värdefulla för mig och blir anekdotiska för andra. En del är av den arten att de inte går att skriva ut, för alltid bevarat inom mig. Men för att bara nämna några otippade möten och händelser som dröjt sig kvar.
   Ett dop av liten parvel med romska rötter där det ’traditionsenligt’ bjöds på en stänkare direkt efter dopet(gudstjänsten var slut vill jag för säkerhets skull förtydliga). Vigsel tillsammans med syrisk-ortodox kollega som markerade sitt missnöje genom demonstrativt agerande i gudstjänsten. Han hade blivit tagen i örat av sin biskop och vad jag förstår i sann ekumenisk anda tvingad att tjänstgöra tillsammans med en prästvigd kvinna. Begravning tillsammans med en katolsk kollega som agerar professionellt trots olika ämbetssyn till skillnad från den ortodoxa kollegan. Begravning där kistbuketten/avskedsblommor börjar pyra (gick tack och lov bra, tillåter aldrig ljus på en kista efter det till förtret för oförstående begravningsbyråer). Jag skrev tidigare att jag har ett svalt förhållande till kyrkans vigselrätt det hindrar förstås inte att många vigslar värmer hjärtat. En sådan vigsel fick en extra tvist när den filmades för att sändas i en TV-show utomlands och även skildrades i bokform för att ena personen i vigseln var en känd TV profil som gifte sig med en känd artist, en av dem var till hälften svenskättad. Ett roligt och fint minne, konkret bevarad i CD-skiva och bok som jag fick mig tillsänt.

Luther var insiktsfull i sin analys av människans väsen, simul justus et peccator.
Känd eller inte känd, det är mötet med olika personligheter som är berikande, både i det som rör livets glädje och sorg men även det som skaver eller som är ren och skär ondska. Människan är storartad i sin humanitet och älskad av Gud genom nåden och samtidigt kan vi vara och är vi avskyvärda i vårt djävulskap av olika slag, potentialen för båda dessa yttringar bär vi var och en inom oss. Vid några tillfällen har möten med vissa personer inneburit ett stort obehag, vid några tillfällen har rädslan kommit i efterhand. Nu talas det mer om den sårbarhet det innebär för präster och diakoner att möta labila människor och en medvetenhet om att tänka till före i vilka sammanhang och rum som samtal ska tas. Det är bra. Jag skulle kunna skriva mer om det men det får bli i ett annat sammanhang.

Ett litet stycke familjehistoria korsas med tjänsten i Oscars
I del 1 av mina reflektioner nämnde jag att min morfar hade en längtan att bli präst men blev militär. Vilket innebar flyttar runt omkring vårt land. En sådan flytt gick till Fredrikshovs slott som militären för en tid nyttjade, bland annat fanns tjänstebostäder och där bodde morfar och mormor och min mamma under några år. Min mamma tyckte förstås det var kul att jag nu arbetade i Oscars. Vi ett tillfälle besökte mamma och jag Fredrikshov som numera är skola och förstås inte sig likt men på ett ungefär och mamma fick en nostalgistund. Kul för henne. Mamma konfirmerades i Oscarskyrkan och blev jätteglad över att vår son Samuel också blev det. Så fina lilla Djurgårdskyrkan, där mamma haft skolavslutningar när hon gick i Djurgårdsskolan, det blev även platsen hon önskade och valde för sin begravning. På så vis knöt ett stycke familjehistoria ihop med min tjänst i Oscars. Jag ler när jag i min fantasi tänker på hur min kvinnoprästmotståndarmorfar tittade ner eller in eller vad vi ska leka med för bild och såg sitt älskade barnbarn vid altaret och predikstolen i Oscarskyrkan. Han hade kanske till och med suttit i bänken och gått till nattvarden om han fått leva så länge och uppleva det, vem vet?

Uppbrott
En del byter ofta arbetsplats andra blir kvar i årtionden. Jag hamnar i mitten av dessa förhållningssätt. Jag är mycket glad över mina dryga två decennier i Oscars och bär dem med mig i hjärtat. En groende vilja och nyfikenhet på att söka ett nytt sammanhang tillsammans med en friktion (säg en arbetsplats utan skav) där jag inte såg någon lösning fick mig att återigen välja att säga upp mig utan att veta vart jag skulle hamna de sista åren av aktiv tjänst. Jag förvånade mig själv lite även om tanken funnits där för en tid och för att inte tala om arbetskamraternas förvånade ansikten när jag sa upp mig i maj 2021. Alla var nog inställda på att nästa steg i livet var pensionering för min del och inte att byta arbetsplats i elfte timmen. Det var med stor belåtenhet jag kunde presentera att jag fått jobb direkt, ingen arbetslös period den här gången heller. Av någon outgrundlig anledning har mina tjänster rört sig i öst-västlig riktning, Nacka, Spånga, Oscars och så min fjärde församling, tillbaka västerut, till Hässelby.

Del 7 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Ikon Bysantinska och kristna museet i Aten

7 - Mellanreflektioner om tro och liv

Tro och tvivel
När någon frågar mig om jag tvivlar ibland blir mitt svar nej. Naturligtvis handlar det om vad vi lägger in i ordet tvivel men om det enkelt handlar om huruvida Gud finns eller inte blir svaret nej, jag tvivlar inte. Grundstenarna i min tro är lagda dels av att jag väljer att tro, tro är en aktiv handling (jodå Luther) lika mycket som en gåva, ett mottagande av och liv i nåden. Jag väljer att tro på berättelserna om Gudserfarenheter som burit människor genom årtusenden. Grunden i min tro är även i hög grad baserad på de andliga erfarenheter jag har av bönesvar, upplevd vägledning och mystika erfarenheter. Det ger mig en förtröstan och tillit i det jag möter. För mig är Gud alltid närvarande i sin frånvaro genom Anden och genom en slags intuitiv känsla för storheten i inkarnationen. Den insikten bär mig även när livet skakar för mig.
   Livet skakade för lärjungarna efter upptäckten av den tomma graven, chocken vändes i förundran inför mötet med den uppståndne Kristus men för Tomas som inte var med den där gången när Jesus kom till lärjungarna var det enbart tvivel och oro och misstänksamhet inför vad de övriga lärjungarna berättade. Så kommer Jesus tillbaka när Tomas är med, det blir konkret för Tomas. Jesus sa då till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Joh 20:29 Med de orden sänder Jesus Tomas och lärjungarna in i framtiden så att vi nås av orden om Ordet, Gud vet genom Jesus hur svårt det kan vara.

Det finns en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan och mellan tillit och misstro. När den tunna hinnan passeras blir det tyst och mörkt. Den tystnaden och mörkret har jag upplevt starkt vid några tillfällen, någon skulle kanske kalla det tvivel men jag ser det inte som tvivel utan försöker närma mig det som ett tillstånd - hur svårt det än är - att uthärda. Kan det ge mig något? Vill det mig något? Eller så är det bara att konstatera att det helt enkelt enbart är meningslöst mörker, för det finns. Gud är tyst, vi hör ingenting och vi ser ingenting annat än in i vår egna tystnad och mörker, allt är ovisst. Just för att det är en tunn hinna mellan förtröstan och förtvivlan, mellan ljus och mörker är det lätt att ramla igenom men också en möjlighet att se när ljuset bryter igenom och förtröstan går oss till mötes, ibland på oväntat vis. De flesta av oss ser till slut ett ljus även om vägen tillbaka kan bli mödosam, stundtals mycket mödosam.
   Ledsamt nog känner och ser en del inte den tunna hinnan utan faller rakt ner i mörkret. Det är min absoluta övertygelse att i det totala mörkret finns Gud, och Gud har varit där genom Jesus Kristus i Getsemane och på korset. Det är klen tröst för dem som faller totalt eller stått vid sidan om och sett någon falla men likafullt är det en trons sanning. Det är min tro och mitt hopp att vi då möts av en öppen famn för att ge en antropomorf bild av Gud. I allt mörker känner Gud sin mänsklighet tack vare inkarnationen. När Gud är frånvarande vet vi att vi kan ropa som Jesus gjorde; Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Matt 27:46

Gud är fördold
Vi har våra begränsade bilder baserade på kunskap förmedlad i berättelser traderade och nedtecknade tusentals år före vårt nu. Vi har tidigare generationers berättelser och erfarenheter nedtecknade och konstnärligt förmedlade. Under årtusenden har människor före oss lagt tankekraft på att försöka förstå den dolde Guden och vi fortsätter med den traditionen. Vi får fortsätta att spegla oss i historien och finna tolkningar för vårt nu. De begränsande orden om Ordet har inte tystnat trots försök, liv förmedlar liv, Guds Ande andas i nya generationer där mänsklig kunskap ständigt utvecklas på gott och ont.

Gud är i sin fördolda frånvaro närvarande i sin fantastiska och trasiga skapelse. Det är vi som skapar och skadar den så om jag tvivlar på något är det på människor. Det är lättare för oss att skylla på någon långt bort och på det viset förståeligt att skylla på Gud för Gud upplevs som långt bort eller totalt frånvarande. Ser vi däremot vår egna skuld har vi konkret möjlighet att gå i dialog med oss själva och varandra för att ’laga’ det trasiga som går att ’laga’. Gud tillhandahåller ingen quick fix däremot kan vi hämta kraft och inspiration hos Gud genom orden och likt stilla susningar eller blixtar ger sig Gud ibland till känna när vi minst anar det. När Guds fördolda närvaro ger sig till känna för oss på olika vis är det en gåva att ödmjukt och tacksamt ta emot och inte ta för en självklarhet.

Motsatsen till tro är för mig likgiltighet, mitt ja till tron är hängivenhet, jag ger mig hän till övertygelsen om att jag och skapelsen är burna av något större, det större som många av oss kallar Gud. För mig blir frågan om tro och tvivel på Gud ofta ointressant för tankarna bygger många gånger på en begränsad Gudsbild. Gud är inte en regissör i en marionetteater, vi är inte dockor där Gud drar i livets trådar. Det intressanta blir att titta på Gudsbilden, hur har den mejslats fram? Det har blivit en hel del sådana samtal under åren och jag minns med glädje ett sådant samtal som dröjt sig kvar inom mig. Det var inför ett dop där pappan deklarerade att han minsann inte trodde på någon Gud och raljerade kraftfullt om det. Jag ställde öppna frågor om vilka tankar han hade om Gud, vilka bilder av Gud bar han med sig och det blev ett fint samtal som slutade med en större öppenhet från hans sida. Kanske såddes ett frö eller så såddes i alla fall lite större respekt för de som trots allt tror.

Livets skiftningar
Det är lätt att bära med sig glädje och tacksamhet, andras och sin egen, det som är ljust, det som är som en solig, varm dag med klarblå himmel utan moln. Så kommer de ljusa molntussarna och skuggar, för behaglig svalka eller skymmer irriterande nog solen. Kanske mörknar molnen och oavsett lider dagen mot skymning för att övergå i natt. Ibland dröjer sig nattens mörker kvar, totalt eller likt en gryning som aldrig verkar komma, där kan sorgen, skammen och skulden gömma sig. Mörkret tränger sig på och det är svårt att avhända sig. Som präst krävs det övning i överlåtelse när jag får ta del av medmänniskors mörker, jag kan inte bära en annan människas sorg, skam eller skuld, jag kan bara vandra ett stycke bredvid.  Möta, lyssna, be och på Jesu uppdrag ge avlösning, förlåtelse i bikten när så efterfrågas.

Mötet med människor i sorg och andra prövningar har bland annat bidragit till att jag i stort sätt dagligen tänker på döden, kanske lite för mycket ibland men det hjälper mig i livet att tänka på döden ur olika perspektiv. Ni talar för lite om döden, sa en kvinna till mig för många år sedan och lade till, varför ? Det gav mig en tankställer och jag tycker nog att vi talar en hel del om döden i kyrkan men kanske inte på ett livstolkande vis utan mer som det ofrånkomligt onda och i samband med den rent konkreta döden, vår egen och våra nära och käras eller de fasansfulla bilder av ond bråd död som nu når oss på sekunder i våra mobiler. Det går inte att vänja sig vid. Kanske tänker jag på det för ofta för att jag vid ett tillfälle i samband med sjukdom trodde att allt var slut. Men med en armlängs avstånd hjälper det mig att leva i nuet och framåt även om jag märker att framtidsperspektivet har mattats av lite med åldern och kanske snarare har förstärkt nuet. Det som hänt har hänt och kan jag lära något av det är det bra och kan jag inte det får det klinga av, även om det ibland kan ta tid för mig då jag kan vara lite långsint när det gäller somligt. Vi kan inte göra om historien, gjort är gjort, hänt har hänt. Det enda vi kan göra är att möjligen se var historien rimmar med vår tid nu, eller stammar som någon uttryckte det. Den slitna frasen att ta vara på våra nu är sann.

Vi kan egentligen inte styra framtiden heller vi lever i en ovisshet eftersom framtiden på många vis är oförutsägbar. Självklart ska vi planera så gott vi kan och vara realister. Just nu lever vi i en tid där framtiden målas i skrämmande mörka färger och det är förståeligt med tanke på världsläget och den granskande blicken behöver finnas där hela tiden samtidigt blir det kontraproduktivt. Ibland tänker jag att alla rapporter om t.ex. miljöfrågan, gängvåld, sociala mediers negativa påverkan på oss, inte minst barn och unga, migration och integration, krig och fred blir iklädda för känslomässiga narrativ vilket gör att vi förlorar oss i känslorna, känslorna är inte oviktiga men de gör att vi lätt fastnar i rädsla istället för att använda vårt intellekt och vårt förnuft för att vara mer fokuserade på lösningar, arbeta med konkreta förslag och beslut till åtgärder. Jag skräms av den skam/skuld kultur som växt fram, en sekulariserad skamkultur, värre än en religiös. I en sekulär skam och skuldkultur finns ingen nåd, inget omtag, ingen fördjupning och ingen nyorientering ofta bara fördömanden. Kyrkan är ibland snubblande nära att haka på den trenden och glömma nåden.

Föredömet framför andra är realisten Jesus som var handlingskraftig och lösningsfokuserad. Som kristen vet jag redan från början att den fantastiska skapelsen vi lever i är trasig och människan ofullkomlig i sin storhet, det är en befrielse att leva i och med den insikten. Då går det att både vila i barmhärtighet och att agera. Konfirmander och ungdomar brukar rätt ofta få armband med bokstäverna WWJD, uttytt What Would Jesus Do? 
   Jag känner en djup tacksamhet för att jag lever där jag lever och jag känner en stor sorg snarare än skuld och skam för att vi människor inte delar på jordens resurser och mark utan att vi ska tävla och roffa åt oss av allt när allt ändå är förgängligt. Hur svårt ska det vara att inse ett par enkla sanningar? Svårt! Jättesvårt! Den ena enkla sanningen är att när vi dör kan vi inte ta med oss något och vi lever den tid vi lever. Den andra enkla sanningen är att vad vi sår här får framtiden som vi redan är en del av och kommande generationer skörda. Av det vi sår gror somligt långsamt annat är mer snabbväxande. I mötet med Gud ansikte mot ansikte någon gång i framtid vi inte vet något om får vi också skörda. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Gal 6:7-9
   Vad sår vi? Det är inte enkelt att svara på, fast vi behöver prata om det, inte gräla och inte debattera, det handlar inte om att vinna utan om att finna konstruktiva lösningar och vägar framåt. Samtala, vara i dialog med varandra. Svårt, det också!