Mat och dryck för livet här och in i evigheten

 

Mitt i fastan, midfastosöndagen, möter vi Jesus när han är i Kafarnaums synagoga. 

Jag kan tänka mig att den rådande stämningen var en blandning av förundran och nyfikenhet samt förvirring när Jesus förde fram sitt budskap. De som var förundrade och nyfikna tilltalades troligen av
hans utstrålning av vishet och auktoritet. Han förmedlade den levande traditionen och tron, delvis på ett nytt vis. Kunde han faktiskt vara Messias? 
   De som var förvirrade och kanske till och med kände avsky reagerade starkt på Jesus ord om att han kommit ner från himlen och att han påstod att; Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Hur kunde han säga att han kommit från himlen? Hur kunde han tala om att dricka blod som var helt förbjudet att förtära och tala om kött på det här sättet eftersom det skulle hanteras på visst vis. Och hur skulle någon kunna leva i evighet?

   Vi vet förstås inte vilka som satt där i synagogan, främst var det nog judar, troligen fanns det även så kallade hedningar, det vill säga personer med grekisk och romersk eller annan härkomst. Människor migrerade då som nu, världen har alltid varit en rörlig plats. Synagogan var även en plats för profana sammankomster och inte enbart religiösa vid den här tiden och därmed en naturlig samlingsplats för alla.

Jesus spetsar verkligen till sitt budskap att en fördjupning med Gud är möjlig genom att tro på honom som sänd av Gud, av Fadern och att han därmed är Messias.

Evangelisten Johannes förmedlar ibland Jesu budskap så att det blir en skarp kritik av den judiska religiösa eliten som inte trodde på eller tvekade att ta till sig att Jesus skulle vara sänd av Gud. Det är viktigt att komma ihåg att det inte var mot judendomen i sig. Han skriver emellanåt tydligt polemiskt i sitt evangelium. Vilket inneburit att de fortsatta tolkningarna av hans evangelium under historiens gång dessvärre har lagt en av grunderna till antisemitism. Därför behöver vi påminna oss om att Johannes som är den yngste evangelisten självklart vände sig till sina judiska bröder och systrar och samtidigt, i högre utsträckning till icke-judar än vad de andra evangelisterna gjorde. Johannes skildringar är tillkomna ca 50–60 år efter Jesu uppståndelse. De starka orden och känslorna som finns i Johannes berättelser beror på att sprickan mellan de som valt att tro på Jesus som Messias har ökat till dem som intevar övertygade om Jesu budskap.

   Berättelsen vi hört idag är ett bra exempel på den här dubbelheten hos Johannes, han stod trygg i sin judiska tro och var samtidigt övertygad om att Jesus är uppfyllelsen av fädernas tro. Att Jesus är själva livets bröd och något helt annat än mannat som kom ner från himlen för att mätta folket på vandringen i öknen från Egypten. Jesus är i sin person en annan Gudsnärvaro än den som var i molnet som följde folket genom öknen och havet. Jesus är Gud förkroppsligad i kött och blod, helt enkelt mänsklig och Gud på en och samma gång. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så, som vi sjunger i psalmen 726. När Johannes med sitt mustiga språk beskriver allt detta är det hans skildring av Guds närvaro genom Jesus i nattvarden. Den heliga gemenskap och måltid som Jesus instiftar på Skärtorsdagen och finns skildrad mer utförligt hos de andra evangelisterna. 
   Johannes går sin egen väg i beskrivningen av denna heliga handling och gemenskap. Kanske var Johannes inspirerad av det grekiska/romerska perspektivet av mysteriekulten att äta/smaka Gud, teofagi. Det handlar om att det andliga och kroppsliga förenas, att det hör ihop. Att ta emot Jesus helt och hållet i sitt liv och med detta följer det oförklarliga att få leva i evighet. 

Genom nattvardens gemenskap med Jesus gestaltad i bröd och vin, kropp och blod får vi redan här och nu smaka evigheten. 

I ett litet torrt brödstycke doppad i vin förs Guds närvaro in i våra kroppar och in i vårt livsflöde. Vi har under de första söndagarna av fastan hört berättelser om prövningar, en kämpande tro och kamp mot ondska. Tillfällen i våra liv när vi verkligen kan undra var Gud finns och när vi kanske misströstar över vår mänskliga oförmåga att förvalta Guds goda skapelse och ta hand om den, varandra och oss själva.
   Midfastosöndagens budskap om livets bröd är konkret. Gud visar sin närvaro genom Jesus i något så vardagligt som bröd och vin och måltidens gemenskap. I nattvarden påminns vi även om det ansvar vi har att dela bröd för kroppens hunger. Skildrat i samma kapitel finns det en beskrivning av det kallar brödundret, hur 5 kornbröd och 2 fiskar räcker för att mätta en stor mängd människor som sökt sig till Jesus. Under låter sig inte förklaras fast det finns en lärdom som är giltig över alla tider. Att dela bröd för att mätta kroppens hunger och att ta tillvaro på överflöd och inte slösa. Jesus uppmanade lärjungarna att ta vara på det överblivna brödet så det inte skulle förfaras. Den uppmaningen gäller även oss för mänskligheten hör samman bortom gränser när det handlar om att dela bröd för kroppen. Nattvarden, brödet för själen är ett synligt tecken för att vi hör samman med alla kristna över tid och rum. Då, nu och framtid knyts samman. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så. Amen

Predikan på Midfastosöndagen i Engelbrektskyrkan 3 årgångens läsningar

Ordspråksboken 9:1-6  

1 Korinthierbrevet 10:1-6  

Johannesevangeliet 6:48-59

Tro - Trots allt

Trots allt är ett par ord vi emellanåt lägger till som en lite positiv förstärkning när vi berättat om något kämpigt och svårt. Eller när vi inte riktigt vill gå in på något motigt och svarar; Det är bra – Trots allt! Att leva i tro är ibland att tro-trots-allt. För min egen del tänker jag att det är det enda realistiska förhållningssättet när det handlar om tro.

Då och då får jag frågan hur jag kan tro, en del av er har säkert också fått den frågan. Hur kan vi tro såsom världen ser ut nära och långt borta och när vi drabbas av olika personliga svårigheter och prövningar? Orden trots allt är det som gör skillnad. Att i ödmjukhet inse att vi faktiskt inte får livets alla skeenden att gå ihop och vi vet inte vad som väntar oss för vi har inget facit för livets händelser. Gud ger oss inte alla svar. Det väsentliga att komma ihåg är att den kämpande tron inte är ett tecken på svag tro, dålig tro eller ofrom tro, tvärtom. Den kämpande tron är att ha tillförsikt, även när vi inte förstår allt eller har hela bilden klar för oss. Både i episteln och evangeliet vi hört möter vi tro-trots-allt.

Den okände författaren till Hebréerbrevet radar upp tre exempel som alla andas tro-trots-allt. 

I tro - trots allt som hotade omkring dem höll Mose föräldrar honom gömd i flera månader. I tro - trots allt Mose själv kunna vinna av ära och berömmelse genom att kalla sig son till faraos dotter valde han en annan väg. I tro - trots faraos vrede lämnade Mose Egypten för han hade funnit sitt eget folk och fått kallelsen att föra folket hem. Gud, den osynlige kallade honom. I inledningen till kapitlet där dagens epistel står skriver författaren följande; Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Visshet är att ha en stark övertygelse och en tillförsikt att inte vara ensam.

Även evangeliet idag berättar en tro-trots-allt berättelse. 

I centrum finns en kvinna som vi inte känner till namnet, ett tyst vittne till Jesus, sannolikt hade hon mött Jesus tidigare. Det hon hört och sett gör att hon trotsar kutymen och utför en ovanlig handling  Och Jesus ser och förstår vad hon har sett och förstått, att han är Messias, den utvalde kungen. Det ingen vet just där och då är att det är en konungslighet som är helt annorlunda än vad folket väntade på.
   Låt oss tänka oss in i kvinnans situation. Det var säkert inte lätt för henne att gå in genom dörren till Simons hus men hon gjorde det, trotsade kanske en rädsla inom sig för att uttrycka sin tro-trots-allt i en oväntad handling. Kvinnan valde en stillsam kamp för att visa sin tro när hon tog den väldoftande och dyrbara oljan och hällde den över Jesu huvud som en konungslig smörjelse. Hennes språk blev handlingens språk där hon visade att hon förstått mer än dem som protesterade över vad hon gjorde.
   Jesus såg och förstod detta och försvarade henne mot dem som såg ner på henne. Jesus mötte hennes tro i det hon gjorde och tog det ett steg till genom att tala om handlingen som en förutsägelse och förberedelse för sin egen död och begravning. Jesus ser betydelsen av hennes handling som historisk och därför kommer hon att bli ihågkommen. 

Personer som blivit kända genom historien är för det mesta namngivna, oftare män än kvinnor. Här lyfter Jesus fram en kvinna som vi inte vet namnet på.

Genom historien har hennes trosvissa och modiga handling ibland tolkats som att hon var en av samhällets utsatta, kanske prostituerad, som känt hopp om en förändring i sitt liv genom Jesu förkunnelse och handlingar. Fast det finns inget tydligt som pekar i den riktningen. Kanske var hon till och med en välbärgad kvinna som handlade med balsam och därför hade tillgång till den dyrbara, äkta varan, och hon uttryckte sin tro i det finaste hon hade. Oavsett hur hennes liv och bakgrund var visade hon sin tro och tillförsikt på ett oväntat vis. Just så kan tro-trots-allt visa sig, genom att gå utanför givna ramar.
   Vi talar ofta om att Jesus stod på de utsattas sida, vilket han tydligt gjorde och han var kritisk mot ett överflöd och mot maktmissbruk men det innebar inte per automatik att han var emot de i samhället hade det gott. Jesus rörde sig i alla samhällsklasser, väl värt att komma ihåg när nutida politiska etiketter sätts på Jesus.
   Kvinnan i Simons hus hade det lätt för Jesus fanns där konkret för henne och visade henne den fortsatta vägen även om vi inte har en aning om vad som hände sedan i hennes liv. Jesus ser även oss som dem vi är. Han ser det goda vi vill, när tro och handling är i harmoni men också när vi kämpar eller misslyckas med våra intentioner.

   Jesus upprättar och uppmanar oss att följa honom som en väg till frid och fred med Gud, oss själva och varandra. Jesus visar vägen och finns synliggjord i dopets vatten, i brödet och vinet, i Gudsmöten vi bär som en gömd skatt i våra hjärtan Och inte minst finns Gud i våra Bibelns berättelser. Berättelserna som gör att vi kommer ihåg att vi likt kvinnan i Simons hus och Mose kan tro-trots-allt i tillförsikt om att Gud är oss nära, om än osynlig. Amen

Predikan i Engelbrektskyrkan på Andra söndagen i Fastan 3 årgångens läsningar
Jesaja 61:1-3  
Hebreerbrevet 11:23-27  
Markusevangeliet 14:3-9