Livet är fyllt av paradoxer, motsägelser som vi ibland har lätt för att hantera och ibland står svarslösa inför.
Idag innehåller berättelserna vi hört just denna dubbelhet. Dels hoppet och glädjen i tron och att vandra i Kristi efterföljelse och så möter vi den allvarliga sidan av efterföljelse som kan vara både livsomvälvande, livsavgörande och smärtsamt. Det låter ödesmättat att bära sitt kors. Att bekänna sin tro på Jesus hade sitt pris då, fast ändå inte så mycket när Jesus levde och gick runt och undervisade och predikade, då var han som vilken rabbin, andlig ledare som helst. Visserligen var han en som utmanade rådande föreställningar om hur livet skulle levas och hur skrifterna skulle tolkas.
Det riktigt stora prövningarna att tro på Jesus som Messias, Guds son, frälsaren kom först årtionden och århundraden efter Jesu uppståndelse. Som när Paulus skriver sitt brev till församlingen i Thessaloniki. Vi förstår av det vi hörde att Paulus och hans medhjälpare farit illa när de var i Filippi. Det var inte ovanligt att bli förföljd för sin tro fram tills kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet. Paulus försöker förklara att allt det som de undervisar och predikar om är i egenskap av Kristi apostlar och i den efterföljelsen. Det är inte för sin egna skull som de grundar församling och förkunnar tron på Jesus utan för att de brinner för att berätta om betydelsen av Guds evangelium, av Jesu liv, död och uppståndelse.
Att bli och vara kristen kan innebära motstånd, förföljelse och uppoffring även i vår tid, främst i andra länder än vårt.
Vi har religionsfrihet och många definierar sin egen andlighet. Vi har en större öppenhet nu än för bara 30, 40, 50 år sedan, då var det rätt obekvämt att bekänna sig som kristen och bära sitt kors. Nu både vill och vågar människor berätta om sin tro och även tala om när tron blivit tvång och en börda pålagd av andra. Att bära sitt kors och tillhöra en kyrka/församling kan dessvärre bli just en börda i det egna inomkyrkliga sammanhanget. Det granskas ofta i media, nyligen en serie artiklar i SvD. Det är bra, fast ibland kan det bli onyanserat och sensationsmakeri av det hela.
Så vad kan dessa allvarstyngda berättelser ge oss här och nu där vi som kristna i skilda samfund – ja även inom en och samma kyrka - har olika teologiska traditioner och kan tolka berättelserna på varierande sätt? Både episteln och evangeliet ger oss ett par riktigt goda riktmärken för hur vi kan att berätta om vår tro och bemöta varandra oavsett om det handlar om medmänniskor som är troende, sökare eller person som tar avstånd.
Det ena riktmärket är Paulus ord om att uppträda lika kärleksfullt som en mor när hon sköter om sina barn. En bra mamma och pappa möter sina barn med respekt, öppenhet, gränssättning och uppmuntran, alla dess ord ingår i ordet kärleksfull. Men det stannar inte vid bilden av den nära relationen förälder och barn utan det kärleksfulla bemötandet är något vi ska ägna oss åt i relation till varandra när vi möts, såväl med intresserade eller de som ifrågasätter inte minst i de inomkyrkliga diskussionerna. Det är en utmaning på flera sätt. Vi ska inte bli martyrer, för såklart behöver vi sätta gränser för påhopp och oegentligheter.
Många gånger när vi upprörs av kristen tro eller olika tolkningar så handlar det främst om oss själva.
Det är något hos oss själva som vi behöver se närmare på. Här kommer paradoxerna in igen, ibland sa Jesus emot sig själv som i dagens evangelium hur kan man förlora sitt liv och samtidigt finna det? Det handlar förstås om hans eget liv, kommande död och uppståndelse, hans offer för vår skull. Jesus vill med orden även få oss att tänka efter vad som är väsentligt i livet. Få oss att inse att vi alla är en del av ett mycket större sammanhang, en del av Guds outgrundliga och gåtfulla skapelse. Bemöter vi varandra kärleksfullt kan vi få varandra att tänka till, använda vårt förnuft, våra intellektuella gåvor för det är en del av Guds goda skapelse lika mycket som mysteriet. När vi gör det kan vi uppleva att vi förlorar något
samtidigt som vi finner något annat i livet.
Hur vi nu lyckas med detta kan vi var och en fundera över och definitivt fundera mindre över när det handlar om vår medmänniskors val. Det är inte vår sak att recensera varandras tro, vi kan samtala, reagera, undersöka, fundera, vända och vrida på saker och ting men inte döma.
Det andra riktmärket är att domen över hur vi lever vår tro är Guds. Helt enkelt det Jesus säger till sina lärjungar och därmed även till oss, hans nutida efterföljare. Människosonen, det vill säga Jesus, ska komma med sina änglar och löna var och en efter hans gärningar. Eller med ett modeord inom nutida andlighet, använda en god affirmation, det vill säga en positiv påminnelse som Paulus ord i Episteln, att Gud funnit oss värdiga och det är Gud som prövar våra hjärtan.
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar