torsdag 25 december 2025

Återkomst och Ankomst - Juldagen

 

Betlehem julen 2013/2014 

God jul

Fastevandringen är över och vi får instämma i den himmelska härens lovprisning och glädjas över Herrens ankomst.

Jesu födelse -  Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Efter vandringen ner från Nasaret till Betlehem var det dags för Maria att föda sin son. Han föddes enkelt, det fanns inget ledigt i härbärget, kanske var det endast ett skjul där fåren kunde söka skydd från regn och nattens kyla. Eller kanske öppnade någon upp ett rum i sitt hem för Maria och Josef. Kanske blev det en dramatisk förlossning, kanske gick det enkelt och snabbt. Förhoppningsvis fanns någon klok och erfaren kvinna vid Marias sida. Josef fanns förstås där men på behörigt avstånd som brukligt var vid den tidens förlossningar. Maria lindade sin nyfödde son och lade honom i en krubba, matbehållaren för djuren.

En bit bort lystes himlen upp för några herdar och en ängel lugnade deras förskräckta uppsyn med orden som sedan dess har burit miljarder av människor: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Hela upplevelsen förstärktes av en hel himmelsk här som brast ut i lovsång.
Herdarna fullföljde ängelns indirekta uppmaning och begav sig in till staden för att med egna ögon se undret. När de sett vad som skett berättade de vidare den häpnadsväckande händelsen.

Förundrad tog Maria allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Profetian hade gått i uppfyllelse: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram… Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. 

Det barn som Maria fött är världens ljus. Barnet som fötts kommer drygt 30 år senare säga om sig själv: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Joh 8:12

Julnattens mirakel och Jesu egna ord får vi idag och varje dag ta till våra hjärtan och begrunda. 

Juldagens läsningar 


söndag 21 december 2025

Återkomst och Ankomst - 4 Advent


Fjärde ljuset är tänt

Vi närmar oss födelsen som ljuständningarna under de fyra söndagarna har syftat mot och idag möter vi en avgörande person för att det överhuvudtaget har skett, Maria, Jesus mamma.

Herrens moder

Tankarna vandrar i väg, vem eller vilka skulle kunna ge förklaring eller åtminstone försök till förståelse för det som Maria upplevt vid ängeln Gabriels besök? Marias mamma (enligt legenden kallad Anna) tror jag var den första kvinnan som fick veta och förhoppningsvis var hon ett stöd och inte enbart förskräckt – Maria var bara trolovad med Josef, vilken skandal det skulle kunna bli - och fundersam – en ängel, Guds son, vad händer?. Jag ikläder mig Marias skepnad och tror att hon kom och tänka på sin släkting Elisabet eller så var det mamma Anna som tipsade. Elisabet är gift med Sakarias en av prästerna med tempeltjänst och de lever ett fromt och rättfärdigt liv. De bor i en stad i Juda bergsbygd får vi veta, helt enkelt närmare Jerusalem än Nasaret som ligger i Galileen. En vandrings sträcka på 15-20 mil som Maria skyndsamt ger sig i väg på.

Elisabet var på ålderns höst även hon gravid genom Guds försyn men utan inslag av mirakel. Maken Sakarias fick betala priset för gåvan att bli förälder genom att vara stum till sonens Johannes födelse, det vill säga pojken som kom att bli känd som Johannes döparen.

Vem kunde väl vara bättre stöd än Elisabet som själv mött Guds handlingskraftiga bönhörelse i sitt liv. Kunde hon ge Maria stöd och vägledning? Av Lukas berättelse blir det uppenbart. Guds närvaro blir högst påtaglig genom helig ande. Elisabet välsignar Maria och barnet hon bär för hon förstår att det är Messias. Hon bekräftar Marias ja till att bli Gudaföderska.
   Jag ser framför mig hur Elisabet fanns vid Marias sida med stöd, bön och vägledning genom hela livet. För det skulle visa sig att deras söner var ämnade för en mycket smal väg i livet. Johannes som profet och Jesus som Gud inkarnerad, Messias. Deras liv och sönernas liv blir sammanvävda för all framtida historia. Både Maria och Elisabet säger sitt ja och amen till Guds ära. Gud behövde den mänskliga samverkan för att genomföra inkarnationens frälsningsplan.

Det finns jordnära poänger med berättelsen om Marias besök hos Elisabet som går utöver Elisabets lovsång och välsignelse. Det är den mellanmänskliga generationsöverskridande relationen. Det finns en ålderism i vårt samhälle som drabbar både kvinnor och män, att inte ta vara på äldre personers livserfarenhet i bred bemärkelse. Det har på något vis blivit kulturellt betingat i vårt land. Vi har tappat något värdefullt och det är dags att påminna oss om värdet av att ta vara på möten och delande av livserfarenheter över åldersgränser. Det var inte enbart Elisabet som var stöd till Maria. Jag tänker att Maria fanns där som stöd för Elisabet – om hon fortfarande var i livet, hon var ju en äldre kvinna - när sonen Johannes brutalt halshöggs på Herodes uppdrag.

Tillbaka till Maria, jag tror att hon blev lugnare och fick tillförsikt efter mötet med Elisabet. Och när Josef bekräftat att han skulle finnas vid hennes sida var det bara att vänta, en väntan som kännetecknar all världens graviditeter. Dock med ett mer dramatiskt slut än vad som är vanligt genom att de behövde ge sig i väg till Betlehem för skattskrivning trots att Maria var höggravid. Skattskrivningen var inte poängen utan profetians uppfyllelse så klart, Messias, frälsaren av Davids släkt skulle födas där. Om några dagar är vi där och firar i förundran med Maria, Herrens moder, Josef, herdarna och framöver stjärntydarna.

Läsningar på fjärde advent 3 årgången

söndag 14 december 2025

Återkomst och Ankomst - 3 Advent

 


Tredje ljuset är tänt

Den senaste veckan har vi behövt tända många ljus, åtminstone där jag bor. Det stora himlaljuset har endast lyckats tränga igenom det tjocka, grå molntäcket vid några tafatta försök. Tillvaron är i och för sig uppbyggd på växlingen mellan dagens ljus och nattens mörker om vi nu bortser från vintertid, sommartid, solens position och väderförhållanden mm. Vi vet att ljuset finns där även en grå dag. Beträffande adventsljusen kan vi tända dem som förmedlare av hopp, värme och tröst. Tredje ljuset är som en påminnelse om både det ljus och det mörker vi har att leva i och med där berättelserna förmedlar tröst och hopp och en ljusare framtid mot en realistisk bakgrund och ibland mörkare än vad vi vill och önskar.

Bana väg för Herren

En anledning till att jag är kristen är realismen i vår tro. Vadå, realism, tänker säkert någon, kristen tro är väl inget annat än verklighetsflykt, fantasi och idealism. Ja, visst kan det vara det men våra olika kyrkofamiljer skulle aldrig ha överlevt om det är essensen. Realismen möter oss i Bibelns berättelser om människors liv och verklighet i en kombination av Guds närvaro genom icke-vetandets-moln och genom inkarnationen. Det vill säga allt vi inte säkert vet men förnimmer bortom förklarbarhet och som vi väljer att tro på fast vi inte säkert vet, helt enkelt överlåtelse. Möter oss genom århundraden av skiftande tillvaro för mänskligheten.
   Realismen finns i Jesajas ord tillsammans med förutsägelser om framtiden in mot den yttersta tiden. En del av Jesajas bok brukar kallas Trösteboken för profetens ord ger hopp och tröst till folket som avfallit från tron och även behöver återhämta sig efter den babyloniska fångenskapen och ockupationen av landet. Tröst och framåtblickande mot en kommande, annan tid i frihet från förtryck. En tröst som i överförd bemärkelse kan påminna oss om hoppet och Guds nåd när vi irrat i väg och/eller hamnat i svårigheter. Samtidigt påminns vi om människans ändlighet, vi är som förgängliga blommor, tillsammans som en enda stor gräsmatta som torkar och vissnar, endast Gud består i evighet med och utan sina ord.

Jesajas ord om Herrens härlighet kom vid tiden för Jesu liv att tolkas i riktning mot inkarnationen, för en del såg och trodde på Jesus Kristus som Guds frälsning. I den profetiska andan verkar Jesus släkting Johannes när han förkunnar omvändelse och erbjuder reningsdop som tecken på ångern och omvändelsen från vår bortvändhet från Gud och det destruktiva i våra liv. Johannes gör det med kärva ord, vem vill bli kallad huggomrsyngel. Orden i skrifterna ska visa sig i handling, och dessa är trons frukter och när det brister behövs omvändelse. Johannes förkunnar med sådan makt och myndighet att en del frågade sig om han kunde vara Messias, den Guds frälsning, räddning som folket väntar. Fast hans betydelse är som den siste i raden av profeter, Johannes är den som får döpa Guds frälsning.

Vi behöver fortfarande profetordens påminnelse, för det är som om vi ibland inte lever med Jesus ständiga ankomst i våra hjärtan som ska visa sig inte bara i ord utan också i handling. Att dela livets väsentligheter som bröd och kläder gäller fortfarande, liksom att inte sträva efter rikedom som du ändå aldrig kan ta med dig när du tar ditt sista andetag. Det är så absurt med den lilla del av världens befolkning som äger lika mycket som jordens befolkning totalt. Det pågår många byggen av Babels torn – nu i pluralis - någon gång kommer de att rasa. Det kommer inte bara drabba byggherrarna och damerna utan får följder för oss alla eftersom vi har en tendens att imponeras av tornen och göra oss beroende av dem, till exempel sociala medier för att inte tala om AI. Människans förmåga att tillägna sig kunskap är på gott och ont, det goda med sociala medier försvinner lätt eftersom en hel del i dem resulterar i osund och destruktiv påverkan, inte bara för unga utan för oss alla. Å ena sidan AI, som i vissa undersökningar har visat sig lättare kan hitta cancer än läkarna och det är helt fantastiskt. Å andra sidan AI som manipulerar på olika vis och drabbar enskilda såväl som länder genom påverkans kampanjer, falska nyheter och rent hittepå mm. Det är lätt att verka moraliserande och det är inte min avsikt, utan det är att vara realistisk. Blev därför både sorgsen och kände mig mindre ensam när jag vid frukosten idag läste ett exempel på vad AI kan ställa till med, så  läs gärna Erica Treijs artikel  

Profetorden påminner oss om att det inte är för sent för omvändelse och besinning och ställa oss frågan; lever vi våra liv så att det gagnar skapelsen och mänskligheten i stort?  Hur kan vi, du och jag använda våra kunskaper och vårt utforskande på bästa sätt för alla på den enda jord vi lever på? Hur kan vi bana väg?

3 årgångens läsningar

söndag 7 december 2025

Återkomst och Ankomst - 2 Advent

 


Andra ljuset är tänt

Tiden räknas ner fram till jul. En tid när tiden inte verkar räcka till och ändå når vi år efter år ända fram. Det är både något rörande och förskräckande att förberedelserna för många är både glädje och stress, där stressen ibland helt verkar ta över glädjen. ’Julgnäll’ har vi alla hört och säkert gjort oss skyldiga till i våra olika sammanhang, på arbetet och i skiftande sociala sammanhang. Vi skulle kunna slippa en del av ’julgnället’ om vi omvänder oss. Ja, du läste rätt! Jag lånar in ordet omvänder i ett vidare perspektiv. Men först…

Guds rike är nära

För kristna var – och är med trons bekännelse – Guds rike nära för att Jesus förkroppsligade det under sin jordiska tid, inte till sin fulländning men som en glimt av något kommande. Fulländningen sker vid Kristi återkomst. En återkomst vi väntat på i ett par tusen år och den är höljd i dunkel. Det finns inga ledtrådar om när. Författaren till Hebreerbrevet skriver att vi behöver uthållighet även om han verkar leva i förhoppningen om en snar återkomst.

Ändå är tiden inne, just nu, just igår och just imorgon, för glimtarna av Guds rike har vi tillgång till genom tro. Vi har det genom omvändelsen. Omvändelse är en översättning från grekiska ordet metanoia, det är ett ord som handlar om ändrat sinne och inbegriper hela människans förhållningssätt. Innebörden är att genom alla våra sinnen återvända till Gud. Återvända i förståelsen att leva våra liv mer i samklang med det frids, freds och kärleksbudskap som Gud förmedlar genom Bibelns personer och berättelser (ja, det finns mindre fredliga och kärleksfulla berättelser i Bibeln och de kan vi också tolka och fundera över). Vi har inte den fulla kunskapen om allt, det har endast Gud. Vi har så otroligt mycket kunskap om allt möjligt och vi utvecklas och utforskar mer och mer för att förstå skapelsen komplexitet ändå vet vi inte allt.
   Omvändelse är även behovet av att ständigt behöva besinna oss och stanna upp för att kalibrera våra liv i relation till Guds bud, syndabekännelsen är inte en nedlåtande tvångshandling utan ett befriande uttalande oavsett om det sker kollektivt i gudstjänsten eller enskilt i bikten. Guds rike glimmar till i förlåtelsen och välsignelsen. Den dagliga omvändelsen, att återvända till Gud, var något som Luther betonade vikten av, ett sätt att leva dagligen i sitt dop.

Världslig omvändelse

Omvändelse ur ett världsligt perspektiv kan handla om att återvända till vilodagen, till helgen och till gemenskapen. Oavsett vad du tror och inte tror behöver du vilan och helgen och gemenskapen. Jag är väl medveten om att gemenskapen sällan är skimrande men stressen och hetsen innan gör inte det bättre. Så vi behöver omvända oss och förbereda oss och fira adventstiden och julen mer avslappnat.  Det är vackert med pynt efter tycke och smak, roligt med gåvor, njutningsfullt med god mat och dryck. Fast den dag vi står inför vårt sista andetag i den mån vi får vara medveten om det är det inte det materiella som är i fokus utan hur vi levt våra liv och förvaltat våra relationer.

Tredje versen i min favorit bland adventspsalmer 109 uttrycker omvändelse på ett enkelt vis. Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina. Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt – det är advent, det är advent!
Om du undrar vem han är så är det förstås Jesus. Vilka som är de sina vet jag inte vilka Carl Boberg tänkte sig när han skrev psalmen men jag tänker att det är mänskligheten, vi, du och jag. Det sällsamma budet är ett bud till alla. Du gör valet om du vill öppna ditt hjärtas tempelhus och ta emot det. 

 

Andra söndagen i advent
Jeremia 33:14-16 
Hebreerbrevet 10:32-39 
Markusevangeliet 1:14-15

söndag 30 november 2025

Återkomst och Ankomst - 1 Advent

 


 Ankomst till Återkomst – 1 Advent

Kyrkoåret har på ett vis en sömlös övergång mellan 1 Advent och Domssöndagen där livshjulet gör att ankomsten år efter år blir en återkomst. För mig har det alltid varit tänkvärt att det inte finns någon tydlig linjär berättartråd i kyrkoåret. Egentligen borde det väl börja med Juldagen, eller snarare med Marie bebådelsedag, när Herrens moder får beskedet att hon ska bli mamma till världens frälsare, ett stort och outgrundligt besked av Gud genom ängeln Gabriel. Kyrkoåret började växa fram från mitten av 300-talet när julen mer formellt blev en tid för firandet av Jesu födelse. Senare blev advent början på kyrkoåret som en påbjuden tid för fasta, det vill säga en förberedelsetid för adventus Domini, Herrens ankomst.

Ett nådens år

Vi får ett helt år till, gratis, igen och igen, alldeles gratis för det är vad nåd betyder från latinets gratia. Ett år till då vi erbjuds vandra livets väg tillsammans med Gud och berättelserna om Guds närvaro i sin skapelse genom Jesus Kristus.

Jesus rider in i Jerusalem och han gör det inte som en regent på en ståtlig häst utan som en herde som efter en lång vandring tillfälligtvis lånat en åsna. Intåget i Jerusalem skildras både på 1 Advent och på Palmsöndagen, det kan tyckas paradoxalt att vi ska fira samma händelse två gånger, fast vi gör det med olika fond i bakgrunden. 1 Advent återknyter vi indirekt till stilla veckans och påskens omvälvande händelser och det blir som ett koncentrat av hela Jesus frälsningsgärning där ett nådens år ligger framför oss i väntan på Kristi slutgiltiga återkomst. På Palmsöndagen inleds den sista veckan i Jesus jordiska liv som kulminerar i hans död och uppståndelse bortom vår fattningsförmåga. Den tid som han visar sig efter sin uppståndelse är helt annorlunda än tidigare.

Hela adventstiden blir både en påminnelse om året vi har framför oss och att vi åter få bekanta oss med och leva med berättelserna om Jesu korta tid i offentligheten och vad det betyder för oss. Samt en förberedelse för att fira inkarnationens mysterium, Jesu födelse. 
   I år tänker jag att vi ännu ihärdigare än i fjol behöver stämma in i psalmen 105 Hosianna, Davids son, som vi sjunger direkt efter evangeliet. Orden som bygger på folkets rop på hjälp, hosianna, rädda oss, kom med hjälp! Vi behöver verkligen be om hjälp för att bli räddade när det är mörkare på vår jord än det varit på länge. Vårt hosiannarop ekar från då till nu och in i framtiden. Vi är frälsta, räddade genom tron och samtidigt väntar vi på den tid då Kristus ska komma tillbaka och öppna boken med sju sigill, livsboken. I den väntan behöver vi inspireras att se hur Bibelns berättelser kan hjälpa oss i våra liv i den anda som Jesus Kristus visade i handling och genom orden i den fred och det hopp han förkunnande.

I evangelieberättelsen står det inte att alla välkomnade Jesus genom att bre ut sina mantlar eller strö kvistar från träden, det står många och andra. En del stod säkert och undrade vem denne man var, precis som folk fortfarande gör. Ja, vi själva som redan definierar oss som kristna kanske emellanåt bara ställer oss vid sidan och undrar vad poängen är med att överlåta sitt liv i tro på Jesus Kristus? Det är därför så bra att vi år efter år får börja om på nytt, vare sig vi jublar fram Hosianna eller om vi i ångest ropar Hosianna eller kanske bara försiktigt viskar fram Hosianna fyllda av undringar och funderingar. Oavsett vad, ett nådens år, väntar oss.

1 Advent 3 årgångens läsningar

söndag 23 november 2025

Återkomst och Ankomst - Domssöndagen

 


Betraktelsen idag på Domssöndagen är den första av sex helgdagar fram till Juldagen.

Ingivelsen att skriva betraktelserna kom till mig när jag funderade över kyrkoåret och den kommande Domssöndagen samt övergången till söndagen därpå 1 Advent, då dök ordet livshjul upp för mitt inre. Domssöndagens berättelser handlar om Kristi återkomst. Advent betyder ankomst, inte väntan, och ett efter ett tänder vi fyra ljus i väntan på julens ankomst och inkarnationens under, när vi firar Jesu födelse i Betlehem.

Livshjulet på Vägen

Ett år har gått och livshjulet snurrar runt. Höst, vinter, vår och sommar, åren läggs till i våra liv från ental till tvåtal och även till tretal för en del. Livshjulet nämns en gång Bibeln i Jakobsbrevet 3:6 Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det är inte en särskilt uppbygglig vers om än delvis sann. Att tungan skulle vara ond bland våra lemmar håller jag för osant, inte ond i sig men den kan leverera ondska. Tungan är en eld, det vi uttalar kan starta bränder.
   Livshjulet är en bild för ett evigt kretslopp, en cyklisk tidsuppfattning bekant i hinduism och buddhism men inte i kristendomen som har en linjär tidsuppfattning liksom judendom och islam. Därför är det rätt udda att ordet finns i Jakobsbrevet. Brevets författare kan ha varit Jesu bror Jakob, som blev en betydelsefull person i tiden efter Kristi uppståndelse, men om det är han, ja därom tvistar de lärde. Var hade Jakob snappat upp ordet livshjulet? Var det ofta förkommande borde det finnas med någon annanstans i Bibeln. Eller var det så vanligt att det var vardagligt och inget man därför talade om eller skrev om. Och varför använde han sig av ordet på det här viset? Många frågor och inga svar får ni här. Oavsett, livshjulet snurrar runt, år efter år på vår livsväg och trons Väg. Vi lämnar det och förflyttar oss till Domssöndagen.

Kristi återkomst

Sista veckan på kyrkoåret inleds idag. Vid det sekulära årets sista vecka och dag är det vanligt för oss att vi blickar tillbaka och funderar över året som varit. Frågan är om vi gör det på samma vis med kyrkoårets sista söndag och vecka. Hur har jag levt mitt liv i tro och handling under året som gått? Hur har jag förvaltat och levandegjort visdomen som Bibelns berättelser ger oss? Har jag upptäckt något nytt och/eller fått några nya insikter? När och hur har Guds närvaro visat sig och varit tydlig i mitt liv? Eller har jag bara upplevt Guds tystnad? Osv…
   Kanske låter det som att vi ska döma oss själva, och nej, det ska vi inte. Däremot har Gud tydligt gett oss ansvaret för våra egna liv och i gemenskap, varandras. Med ansvar följer reflektion, ett av mina favoritord. Ibland skaver och smärtar reflektionen, vi drar täcket över huvudet och vill inte kännas vid våra tillkortakommanden och/eller ord och handlingar, vad det nu än kan handla om. Det är inget Jesus uppmanar oss att göra, utan snarare, att se på våra egna liv ocensurerat för att kunna förändras, utvecklas, förlåta oss själva och i förlängningen varandra. Vi kan göra det för att grunden är lagd av Gud genom Jesus.
Varje gång vi i bön vänder oss med våra tillkortakommanden och vår synd och får förlåtelseorden smakar vi på den kommande återkomsten och fulländningen av Guds skapelse och liv. En gång, någon gång i en framtid vi inte känner kommer vi ställas inför Gud som helt har överlåtit domen åt Sonen, skriver evangelisten Johannes. Det är ett trösterikt besked och den mening som lyser klarast för mig idag är; Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
   Människosonen – Jesu Kristus – känner det mänskliga livets villkor genom vardag och helg. Inte till ålderdomens ofrånkomliga nedtrappning i kropp och själ. Men i gengäld har Människosonen erfarit den yttersta förnedringen, våldet och en grym död, ondska in i märg och ben, för att slutligen uppstå och äga liv. Allt för vår skull.

Det är värt att reflektera över domen i ljuset av året som gått innan vi gläds och med förväntan ser fram emot Kristis återkomst den dag vi inte vet och hoppas på med Uppenbarelsebokens ord. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." Upp 21:5


Läsningar 2:a årgången
Daniel 7:9-10
Uppenbarelseboken 20:11 -21:5
 Johannesevangeliet 5:22-30

 

söndag 9 november 2025

Kom ihåg!

 



Ingen av oss är förskonad från svårigheter i livet. 

Vi har förstås olika bra minne för vad som sker och har skett i våra liv och hur vi tar hand om det vi möter och hur vi hanterar våra minnen. Gemensamt har vi, och jag tar mig friheten att kategoriskt säga vi, en tendens att glömma stort som smått när det handlar om kollektiva minnen. Till exempel pratar vi ogärna om pandemin och hur den påverkade oss. Det jobbiga lägger vi till historien. Det är bra på ett vis, för om vi ständigt ska tänka på allt som varit svårt, både enskilt och kollektivt, hur ska vi då orka med livet? Men samtidigt behöver vi leva både med det historiska minnet och i nuet för att skapa vår framtid.

Den här söndagens berättelser handlar bland annat om hur vi möter utmaningar och svårigheter och hur vi tar hand om våra minnen av det vi mött, både enskilt och kollektivt. Jag tänker att när vi drar oss till minnes vad som varit svårt och lär oss av det har vi en stabil grund att bygga på när det handlar om både vårt gemensamma och enskilda ansvar för och i samhället. Talet om att historien inte upprepar sig utan att den rimmar passar väl in på hur vi även kan förstå och tolka Bibelns berättelser. Den samlande rubriken idag är Samhällsansvar, det vill säga hur vi tar ansvar för vårt gemensamma liv för det enskilda och det kollektiva hänger ofrånkomligen ihop.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, hörde vi läsas ur 5:e Mosebok. Orden är upprepade två gånger. Omständigheterna och erfarenheterna var annorlunda men invandraren, den faderlöse och änkan är fortfarande aktuella exempel på att befinna sig i en utsatt position och vara sårbar. Vi kan lätt räkna upp fler exempel som i vår tid kanske i ännu högre grad är i behov av hjälp och stöd av olika slag. Omständigheter när det enskilda inte räcker till och där samhällets ansvar behöver finnas med och samhället det är vi, du och jag tillsammans.

Bibeln berättar att Gud är med oss i det svåra men Gud sätter inte konkret mat på bordet. 

Däremot påminner Bibelns ord oss ständigt om den omsorg och det ansvar som Gud önskar av sin mänsklighet. Gud vill inspirera oss, verkligen bokstavligt ingjuta sin livgivande Ande i våra liv så att vi kan tro och känna tillit till att Gud bär oss och ger oss vilja, mod, förstånd och kraft att handla gott. 
   Som att bemöta varandra med respekt för att vi är dem vi är, även dem vi har svårt för. Vilket Jesus tydligt visar i mötet med Sackaios. Han var avskydd för att han var i tjänst hos romarna och skodde sig på sitt uppdrag som tullindrivare. Genom sitt agerande visar Jesus folket att Sackaios trots allt är en av dem även om han handlat fel. Vägen till förlåtelse och möjlighet att göra rätt finns när vi vågar se våra egna tillkortakommanden och lita på att Gud finns där med sin nåd och upprättelse. Jesus har visat vägen.

   Sackaios kan vara en förebild, för något inom honom gör att han blir nyfiken på Jesus. Troligen skaver det inom honom, han vet att han inte lever ett ärligt liv. Eller så var det en längtan förklädd till någon slags allmän nyfikenhet på den man som var så omtalad. Som en kort person har jag stor ömhet för Sackaios och har full förståelse för att folkmassan var för kompakt och stod i vägen, så att han inte kunde se Jesus. Han låter sig inte stoppas av det hindret för han har bestämt sig och han klättrar upp i trädet och struntar i om han blir till åtlöje. Det finns mycket som kan hindra oss från att ta våra inre skav och oro samt vår längtan eller vår nyfikenhet på Gud och Jesus på allvar. Hindren sitter inte i om vi är korta eller långa utan i hjärtat, intellektet och i viljan samt ibland i våra minnen av något svårt.
   Mötet med Jesus förändrar Sackaios liv. Han förstår hur han utnyttjat sin maktställning och nu vill han gottgöra detta. Genom sin öppenhet får Sackaios hjälp att se sitt eget liv och förstår att Jesus ser honom för den han är med både svagheter och styrkor, inte dömande, utan med nåd och kärlek vilket gör att han tar ansvar för sitt liv och sina handlingar.

Dagens berättelser visar oss att vi ska komma ihåg att livet är oförutsägbart och sårbart samt att tro och handling hänger ihop. 

Våra liv, hur olika de än kan vara, är förenade därför att vi lever tillsammans på denna enda jord och vi behöver visa varandra generositet och medmänsklighet. Jakobsbrevet är tydlig med budet om att inte göra skillnad på människor och att vi inte ska döma varandra efter det yttre. Uppmaningen går genom tid och rum. Ärligt talat, det är inte helt enkelt. Samtidigt är lagens kungsbud i skriften enkel och tydlig; Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Gud vet när vi gör rätt och möter oss med nåd och barmhärtighet när vi inte når fram och vi får nya chanser, det visar Gud genom Jesus, som när han möter Sackaios.
Amen.


Predikan i Lovö kyrka 21:a söndagen i Trefaldighet, 2:a årgångens läsningar

torsdag 30 oktober 2025

Del 3 - Den nedböjda blicken - Vara i vilande


 

Det är nästan ett år sedan jag började fundera över min relation till Facebook, den 10 december skrev jag Den nedböjda blicken Det blev en uppföljning den 10 januari Del 2 - Den nedböjda blicken

Då, i januari landade jag i att finnas där för att relatera till familj och vänner. Under dessa snart 10 månader har tankarna marinerats med för och emot. Resultatet är att det inte finns något för eller emot, Facebook existerar med eller utan mitt engagemang vilket är en självklar sanning som egentligen inte ens behöver skrivas ut. Så frågan är, vill jag engagera mig? Svaret som värkt fram är nej och då återstår beslutet. Beslutet blev lättare när jag konstaterade att jag kan behålla Messenger som är en bra kontaktfunktion och på köpet får jag lite händelser utan reklam. Om jag nu mot förmodan får allvarlig FB-abstinens så är Messenger en låst bakdörr och nyckeln är några knapptryck bort.

Vad går förlorat för mig när jag avaktiverar mig? Det smidiga forum för kontakt och social interaktion, det är trevligt med födelsedagshälsningar, semesterbilder, ett och annat kulturellt tips eller kyrkoinfo eller recept osv. det försvinner. Men och andra sidan slipper jag all denna reklam för även när du tror dig ha motat så gott det går utan att betala Herr Zuckerberg svämmar reklamen över. Reklamen - så som jag uppfattar det har ökat otroligt - är för mig enbart ett störande moment eftersom det jag är ute efter är den sociala interaktionen med vännerna. Ok, jag är ändå för reklam men den kryper in under skinnet på mig genom skärmen på paddan och telefonen. På Tv:ns skärm kan jag stänga av ljudet, gå iväg och göra något annat eller bara låta bilderna flimra förbi, det är som reklamen i tunnelbanan, bussarna eller annorstädes den bara finns där utan att jag behöver bry mig om jag inte vill, det är svårare i ett flöde du i stort sett inte kan kontrollera.

Nåväl, det finns ytterligare och betydligt allvarligare skäl till att jag avaktiverar mig. 

Politiken och samhällsengagemanget hos mina vänner på FB löper igenom hela den röd-grön-blå-gula representationen, vilket jag tycker är bra (även om få uttryckligen talar om vad de brukar lägga sin röst anar jag hela paletten i det som skrivs). Det jag har noterat både i inlägg och i kommentarsfälten är tonen, den är ansträngd och stundtals så förutsägbar att det är som att plocka fram gammalt torrt bröd till frukost, det smular sig i munnen och smakar unket och jag vet det innan jag stoppar det i munnen. Jag kommer på mig själv efter att ha läst en intressant/ bra bok att den kan jag skriva om eller rekommendera men det blir som en slags självcensur för jag orkar inte med eventuella -som regel - snuttifierade diskussioner i kommentarsfälten. Facebook är ingen plats -kanske aldrig har varit - för samtal utan mer för positionering när det kommer till politik, samhälle och även religion och kultur. Mer som ett diskussionsforum och diskussion för mig är tävling och jag är ingen tävlingsmänniska mer än i quiz av olika slag. Möten och samtal som sker utan att vinna argument är det jag uppskattar, där kan jag få stärkas i mina åsikter och / eller ompröva och förändra när ny kunskap och nya insikter kommer mig till del. 

Det här stressar mig på ett vis som inte är hälsosamt även om jag inte är storkonsument av Facebook ger den mig olust och irritation mer än vad jag gläder mig över det som går att bli glad av eller ha medkänsla för det som är ledsamt. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter, skriver Paulus i Romarbrevet. I den mån andras glädje och sorg kommer till mig när jag är avaktiverad kommer jag fortsätta göra mitt bästa för att leva efter Paulus kloka uppmaning i det nedkopplade livet.

Jag ser fram emot att vara i vilande och aktiv i varandet!


Hörvärt!
Vill ni lyssna på någon som funderat kan ni lyssna på följande avsnittet Nedkoppling, uppmärksamhet och andlighet med Jonas Gren i Signumpodden med John Sjögren 

Sevärt med reservation!
Jag såg första avsnittet av Skärmfri på 100 dagar som SVT sänder, väldigt tramsigt, jag är inte rätt målgrupp och har ingen aning om hur resterande avsnitt tar sig. Bortsett från det så finns väl några korn av vishet i programmet. 

PS/
Mosaiken är från sommarens resa till Italien och besöket i Pompeji, i min tolkning blir det vita pärlbandet som små pipbubblor/pratbubblor i det verkliga livets möten. Det kan också vara torra brödsmulor...hoppas att de inte fastnar i halsen.

söndag 12 oktober 2025

Tack!


Vi samlas i bön och lovsång för att fira Tacksägelsedagen idag.

Så vad har vi att tacka för? Vad har vi för anledningar att brista ut i lovsång?
   Jag är tacksam för att få fira gudstjänst med er här idag i Munsö kyrka. Att få samlas till gudstjänst i glädje och i lugn och ro, för det är inte en självklarhet för alla kristna världen över. Därför är det något att vara tacksam för. Jag är också tacksam för att fira gudstjänst för då får jag skriva predikan, det är något av det bästa jag vet som präst. Men ärligt talat, det har varit lite motiga förberedelser den här gången med anledning av mina två inledande frågor. Kanske gör ni som jag ibland och försöker pausa nyhetsrapporteringarna som ständigt översköljer oss. För tacksägelse och lovsång känns emellanåt långt borta när vi matas med så mycket varierande elände, nära och långt borta. Även om hoppet nu tänts för fred i ett av alla krig som pågår.
Jag tänker att när vi möter oron över vad som sker i vårt samhälle och i världen får vi försöka besinna oss och skärpa oss lite och påminna oss om att det inte är något unikt. Öppnar vi historieböckerna så vet vi att mänskligheten hela tiden står inför små och stora och svåra utmaningar. Personligen tänker jag att vi befinner oss i en tidsperiod som bär mer mörka konturer än ljusa. En växlingen som alltid har funnits för mänskligheten.

MEN, och det är ett viktigt MEN, då har vi alla ett uppdrag att hjälpas åt att behålla hoppet.

Ha blicken riktad mot ljuset, söka lösningar och trösta när och där det behövs. Gud har gett oss uppdraget att förvalta skapelsen och att ta hand om varandra. När vi öppnar vår Bibel finner vi ett helt bibliotek av böcker om livets erfarenheter och relationen till Gud. Bortom tiden och skillnaderna kan vi söka hopp och tröst. Orden är nedtecknade för länge sedan och våra liv är ytligt sätt totalt annorlunda men våra själar och våra kroppar är inte annorlunda mot Profeten Jeremias eller Uppenbarelsebokens författare. Inte så olik Jesus heller, fast såklart olik ändå eftersom han i sin kropp är både 100% Gud och 100% människa. Ett mysterium vi får leva med.
   Jeremias ord vill inge hopp om befrielse och tröst för delar av Israels folk hade först bort till Babylonien och Israel var hårt prövat av ockupation. Jeremias beskrivningen av hoppet om befrielse och bättre tider känner vi inte direkt igen oss i. Vi har höst nu och det blomstrar inte så mycket i vårt klimat även om vi har några vackra höstbuketter till salu efter gudstjänsten, plockade av vaktmästarna på kyrkogården. Behållningen går till ACT och kommer behövande till nytta och glädje. Fast blomstra i överförd mening gäller mycket annat. Som att vi, trots allt, kan känna tacksamhet över att fortfarande leva i en blomstrande demokrati, det är inte en självklarhet för alla och alltid. Några av oss finner glädjen och lovsång i dansen, troligen mer utan bjällror än med. Och vingårdar har vi inte många även om det finns tappra odlare i vårt kyliga klimat. 

Så vad är hoppfullt för oss med Jeremias ord? Jo, att Gud uppenbarar sig med orden, Med evig kärlek älskar jag dig samt de tre upprepningarna av orden Än en gång… 

Gud är närvarande i sin frånvaro och genom orden påminns vi om det. Gud är närvarande just i detta nu och var det igår. Gud kommer vara närvarande imorgon och i en okänd framtid som bland annat kommer visa sig i Jesu Kristi återkomst. Just det skildrar Uppenbarelseboken, där vi i dagens berättelse kommer direkt in i en livfull beskrivning av en himmelsk gudstjänst bortom vår föreställningsförmåga. Om tidens slut det som kallas för apokalypsen funderar en del av våra medmänniskor. Jag läste nyss att någon sagt att den 26 september skulle det inträffa och det slapp vi. Förutsägelser om tidens slut har existerat hela tiden. Med tidens tecken och biblisk numerologi försöker en del få fram när det ska ske. Det går inte. Vi är inte Gud. Så varför ens bekymra sig om just detta när det handlar om framtiden? Bättre då att vara mer i nuet så som Jesus var under hela sin tid på jorden.
   Jordnära uppenbarar han sig som Gud när han helar de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, som Matteus berättar om. Helande under är svåra, Jesus är inte här och botar våra sjukdomar. Under sker förvisso ibland men det är mer undantag än regel och varför det är så vet vi inte. När Jesus botar och gör under gör han det för att visa vem han är, Gud själv i Sonens gestalt. Han visar att han är Messias, den profeterna förebådat.

Jorden är vårt hem även om vi blickar ut i rymden och hela tiden utforskar och tänjer gränser. 

Gränser som emellanåt leder till katastrofer fast oftare till gagn och glädje för oss annars skulle vi inte vara här. Vi föds och vi dör på denna enda jord vi har. Och den är fantastisk, sensommar och höst är skördens tid och alla årstiderna vittnar om naturens rikedom och skönhet. Det är något att tacka för och lovsjunga och ta hand om. 
   Och vi är fantastiska i vår förmåga att uthärda det svåra, finna nya vägar för vårt nu och framåt. Hos Gud får vi fylla på förmågan att se framåt trots allt och ge tröst till varandra, när och där det behövs. De gamla orden gäller fortfarande och inger oss hopp Med evig kärlek älskar Gud dig och mig och Än en gång… kommer det blir bättre.
Amen


Tacksägelsedagen i Munsö kyrka 2:a årgångens läsningar 

söndag 14 september 2025

Fyra frågor

En fråga att fundera över.

Tänk dig att du står i kö för att köpa en kopp kaffe eller te om du föredrar det. Personen framför dig har fått sitt kaffe och upptäcker att hon inte har sin plånbok med eller har betalkortet kopplat till mobilen. Skulle du erbjuda dig att betala för kaffet? 
   Jag läste häromveckan en liten artikel eller snarare en krönika av Micael Dahlén som är professor i ekonomi, han är dessutom känd för att forska om lycka och kaffetestet angående frågan om betalning var en del av den här lycko-forskning. Nåväl, 13 % svarade ja på frågan och tror att en person bakom dem i kön ska betala ifall de glömt sitt betalkort. När frågan ställdes om de själva skulle erbjuda sig att betala kaffet för personen framför dem i kön svarade 53 % ja på frågan.
   Så vad har en kopp kaffe och glömt betalkort med dagens predikan att göra? Vad tror jag om mina medmänniskor? Och vad tänker jag om mig själv i relation till mina medmänniskor? Ytterligare ett par frågor att fundera över vilket för oss över till dagens berättelser för de handlar om medmänsklighet.

Medmänsklighet har bland annat sin grund i det som vi kallar för Dubbla kärleksbudet.

Paulus anknyter till det i Romarbrevet när han skriver Du skall älska din nästa som dig själv. Uppmaningen och har sin grund i 3:e Mosebok där står, Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot
någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
3 Mos 19:18 Jesus citerar också det budet och för det samman med ett annat bud i 5:e Mosebok Du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.
5 Mos 6:5
   Tillsammans blir det Dubbla kärleksbudet. Fast jag brukar kalla det för trippelkärleksbudet eftersom kärleken riktas åt tre håll, Gud, min nästa och mig själv. Guds kärlek till oss, sin mänsklighet, är grunden för en sund kärlek och respekt för varandra och oss själv. När vi tar till oss det och försöker leva efter det blir det i sin tur vårt kärlekssvar till Gud.

Det här med nästankärlek är inte helt enkelt.

Därför är det så bra att vi har hjälp att ta till och det är bud som finns i vår Bibel. Å nej, kanske någon tänker, hur kan bud och regler vara en kärlekshjälp? Kärleken är väl och ska väl vara lika fri som luften vi andas. Jodå, det också, faran är bara att kärleken blir för jag-centrerat och vi blir alltför inskränkta i oss själva och våra egna sammanhang. Buden och reglerna finns där för att påminna oss och hjälpa oss med perspektiv på tillvaron. Vi, Guds mänsklighet, är skapade för gemenskap. Jesus är noga med det. Så noga att han till och med spetsar till buden. Jesus följde traditionerna och skrifterna och han var inte ute efter att ersätta dem utan tolkar och tillämpar dem ett steg till. Han utmanar oss när han skärper de ursprungliga buden. Det är som om han är trött på vår oförmåga till medmänsklighet. 

I våra öron låter orden i evangeliet hårda och hämndgiriga, öga för öga och tand för tand. 

Fast de är faktiskt tvärtom. Det handlar om att inte bruka övervåld, att aldrig svara med mer än vad vi utsatts för. Det handlar om proportionerliga och rättvisa motreaktioner och straff. Historien och vår nutid visar oss att vi inte klarar av det. Runt omkring oss ser vi oproportionerligt våld som svar på olika våldsyttringar. Vågor av gängvåld som sker i vår omedelbara närhet. Eller de krig som pågår bara några timmars flygresa ifrån oss. Ett oproportionerligt våld som vi kanske inte tänker på som våld är våra ord, det verbala. Genom bland annat sociala medier sprids ord som kanske inte skulle sagts om det var ansikte mot ansikte. Och i takt med avstånd till min nästa sänks trösklarna för det verbala våldet och i värsta fall triggar det fysiskt våld.

Så hur ska vi då klara av att vända andra kinden till? 

Svaret är enkelt och svårt, vi får försöka om och om igen. Försöka finna vägar till möten och dialog och inse att vi som mänsklighet hör ihop. Helt enkelt också bli bättre på att lyssna på varandra. Trots alla våra olikheter är vi inte mer än människor som lever en kort tid på vår jord. 
   Berättelserna idag är både realistiska och utopiska. Realistiska för att vi har fortfarande fattiga bland oss, vi har ovänner och fiender. På ett eller annat vis har vi alla lätt till avund eller begär av olika slag, som i värsta fall kan leda oss så fel.
   Så hur kan vi tänka om det nästan ouppnåeliga målet som Jesus avslutar med i evangeliet idag? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Jesus är sträng men han är även fylld av tilltro till oss trots att vi snubblar och beter oss hela tiden. Jesus ger oss en målbild väl medveten om det ouppnåeliga. Vi kan inte bli fullkomliga som Gud. Däremot kan vi agera bättre. Bär vi med oss Jesus tilltro till oss och har med oss Paulus ord, Kärleken vållar inte din nästa något ont, som en ständig påminnelse får vi göra vårt bästa om och om igen.
   Vi kan hjälpa oss själva och varandra att börja i det lilla och fundera över de fyra frågorna jag inledde predikan med. Skulle du betala för en okänd medmänniskas kaffe? Tror du att någon skulle betala om du glömt bankkortet? Och framför allt, vad tror du om dina medmänniskor? Och vad tänker du om dig själv i relation till dina medmänniskor?
Amen


Predikan i Munsö kyrka den 13:e efter Trefaldighet 2 årgångens läsningar

 

söndag 3 augusti 2025

En glimt av det oskapade ljuset



Den här söndagen blir det extra tydligt vad som egentligen inte går att förklara, mysteriet att Gud väljer att inkarneras, helt enkelt bli människa, av kött och blod och samtidigt vara Gud. 

Söndagen har fått namnet Kristi förklaringsdag, med underrubriken Jesus förhärligad. Frågan är går det ens att förklara och förstå mysteriet? Nej, det gör det inte, långt därifrån, endast till en liten del. Den delen som ger ljus över mysteriet kan vi tacka alla som levde med Jesus för och de allra första Jesustroende som först muntligt berättade och sen skriftligt. Det är vad vi läser idag, deras vittnesmål om de intensiva åren med alla möten, helanden, under och den undervisning som Jesus gav dem.

Uppe på berget fick Petrus, Jakob och Johannes en glimt av det gudomliga genom Jesu förvandling inför dem och hans samtal med Mose och profeten Elia. De hörde också Guds röst bekräfta vem Jesus är Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Gud förhärligar Jesus, gudomliggör honom inför lärjungarna och lika plötsligt som de ser allt detta, lika plötsligt är det borta. Så fungerar mystiken kring Gud. Det går inte att bygga hyddor, det går inte att hålla kvar visioner av Gud och det gudomliga. När Guds närvaro bryter igenom och blir synligt är det en nådegåva. När Jesus står där, förvandlad, lysande har en glänta av Guds rikes makt uppenbarats. Jesus reflekterar Guds ljus, precis som Mose gjorde när han kom tillbaka ner till folket. Strålar av det oskapade ljuset har visat sig.

Mystikupplevelser har inte upphört, den nådegåvan ger Gud fortfarande till oss fast aldrig när vi önskar eller vill.

Om och när vi någon gång får vara med om det så är det lika genomgripande som för de tre lärjungarna och precis lika flyktigt. Det måste varit oerhört frustrerande för Petrus, Jakob och Johannes att inte få dela den här upplevelsen med någon. Jesus förbjöd dem att berätta, inte förrän han uppstått från de döda ska de få berätta. Vilket förvirrar dem ännu mer. Jesus ger dem en föraning vad som ska komma, och det kommer att dröja innan de något litet förstår vidden av vad de varit med om. Profetiorna om den kommande Messias är på väg att gå i uppfyllelse inför deras ögon. Ändå på ett annat vis än de säkert föreställt sig.

Att Jesus möter Mose och Elia på berget är ingen slump, de har berett mark för Jesus. Dels påminner mötet om att förbundet som Gud slöt med folket på Sinai berg fortfarande gäller och gäller för oss som kristna också. Även om vi inte följer alla de förbundsvillkor som judisk tradition gör gällande är de tio budorden i allra högsta grad en av grundpelarna i kristen tro.
   Och Elia är en påminnelse om att profeterna kan inspirera och vägleda oss när vi går bortom historiens och tidens raster och ser till det mellanmänskliga. Våra grundförutsättningar för liv är sig likt trots årtusenden emellan. Vi föds, vi dör och däremellan är livet som är så lika och olika för oss precis som det var då. Profeterna har den kritiska blicken och rösten på sin samtid, speciellt i relation till dem som innehar makt av olika slag och de ser orättvisor. Att höja sin röst mot maktfullkomlighet, mot orättvisor och för Guds goda skapelse och för medmänsklig samlevnad i frid och fred är något vi ständigt behöver erinra oss om och efterfölja.

I vissa kyrkotraditioner kallas den här söndagen för Kristi förvandlings dag. På ett sätt blir det lite tydligare vad som händer, ljuset, molnet, Guds röst förvandlar Jesus. Jag tänker att det är som om Gud rustar Jesus lite extra för vad som ska komma. Det är en förvandling som även lärjungarna får del av genom att de är med om upplevelsen. Vi som lever nu möter Gud på olika vis i våra liv. Oavsett om det är en mystikupplevelse eller en tydlig känsla av att vara nära Gud händer något med oss när vi överlåter oss i tro och känner tillit till att Gud bär oss och har burit så många generationer före oss.
   Den stora tryggheten är att vi inte är beroende av upplevelser och att se Gud. Vår tro räcker. Bildligt talat finns Guds utsträckta hand alltid där för att ta vår. Inför Gud behöver vi inte någon mask eller slöja för Gud ser vårt ansikte och ser vårt rätta jag även om vi inte kan se Gud. Vi behöver inte heller bygga hyddor även om vi på sätt och vis gjort det och gör det genom våra kyrkor. Kyrkan är inte för Guds skull, den är för vår skull, för vår gemenskap och gemensamma tillbedjan i gudstjänster.

Gud är närvarande överallt, på ett berg och bakom molnen, helt enkelt där vi finns eftersom vi är en del av Guds goda skapelse.
Amen


Predikan i Engelbrektskyrkan på Kristi förklarings dag, 2:a årgångens läsningar

söndag 27 juli 2025

Att mista och att finna liv



Livet är fyllt av paradoxer, motsägelser som vi ibland har lätt för att hantera och ibland står svarslösa inför.

Idag innehåller berättelserna vi hört just denna dubbelhet. Dels hoppet och glädjen i tron och att vandra i Kristi efterföljelse och så möter vi den allvarliga sidan av efterföljelse som kan vara både livsomvälvande, livsavgörande och smärtsamt. Det låter ödesmättat att bära sitt kors. Att bekänna sin tro på Jesus hade sitt pris då, fast ändå inte så mycket när Jesus levde och gick runt och undervisade och predikade, då var han som vilken rabbin, andlig ledare som helst. Visserligen var han en som utmanade rådande föreställningar om hur livet skulle levas och hur skrifterna skulle tolkas.
   Det riktigt stora prövningarna att tro på Jesus som Messias, Guds son, frälsaren kom först årtionden och århundraden efter Jesu uppståndelse. Som när Paulus skriver sitt brev till församlingen i Thessaloniki. Vi förstår av det vi hörde att Paulus och hans medhjälpare farit illa när de var i Filippi. Det var inte ovanligt att bli förföljd för sin tro fram tills kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet. Paulus försöker förklara att allt det som de undervisar och predikar om är i egenskap av Kristi apostlar och i den efterföljelsen. Det är inte för sin egna skull som de grundar församling och förkunnar tron på Jesus utan för att de brinner för att berätta om betydelsen av Guds evangelium, av Jesu liv, död och uppståndelse.

Att bli och vara kristen kan innebära motstånd, förföljelse och uppoffring även i vår tid, främst i andra länder än vårt.

Vi har religionsfrihet och många definierar sin egen andlighet. Vi har en större öppenhet nu än för bara 30, 40, 50 år sedan, då var det rätt obekvämt att bekänna sig som kristen och bära sitt kors. Nu både vill och vågar människor berätta om sin tro och även tala om när tron blivit tvång och en börda pålagd av andra. Att bära sitt kors och tillhöra en kyrka/församling kan dessvärre bli just en börda i det egna inomkyrkliga sammanhanget. Det granskas ofta i media, nyligen en serie artiklar i SvD. Det är bra, fast ibland kan det bli onyanserat och sensationsmakeri av det hela.

Så vad kan dessa allvarstyngda berättelser ge oss här och nu där vi som kristna i skilda samfund – ja även inom en och samma kyrka - har olika teologiska traditioner och kan tolka berättelserna på varierande sätt? Både episteln och evangeliet ger oss ett par riktigt goda riktmärken för hur vi kan att berätta om vår tro och bemöta varandra oavsett om det handlar om medmänniskor som är troende, sökare eller person som tar avstånd. 
   Det ena riktmärket är Paulus ord om att uppträda lika kärleksfullt som en mor när hon sköter om sina barn. En bra mamma och pappa möter sina barn med respekt, öppenhet, gränssättning och uppmuntran, alla dess ord ingår i ordet kärleksfull. Men det stannar inte vid bilden av den nära relationen förälder och barn utan det kärleksfulla bemötandet är något vi ska ägna oss åt i relation till varandra när vi möts, såväl med intresserade eller de som ifrågasätter inte minst i de inomkyrkliga diskussionerna. Det är en utmaning på flera sätt. Vi ska inte bli martyrer, för såklart behöver vi sätta gränser för påhopp och oegentligheter. 

Många gånger när vi upprörs av kristen tro eller olika tolkningar så handlar det främst om oss själva.

Det är något hos oss själva som vi behöver se närmare på. Här kommer paradoxerna in igen, ibland sa Jesus emot sig själv som i dagens evangelium hur kan man förlora sitt liv och samtidigt finna det? Det handlar förstås om hans eget liv, kommande död och uppståndelse, hans offer för vår skull. Jesus vill med orden även få oss att tänka efter vad som är väsentligt i livet. Få oss att inse att vi alla är en del av ett mycket större sammanhang, en del av Guds outgrundliga och gåtfulla skapelse. Bemöter vi varandra kärleksfullt kan vi få varandra att tänka till, använda vårt förnuft, våra intellektuella gåvor för det är en del av Guds goda skapelse lika mycket som mysteriet. När vi gör det kan vi uppleva att vi förlorar något samtidigt som vi finner något annat i livet.
   Hur vi nu lyckas med detta kan vi var och en fundera över och definitivt fundera mindre över när det handlar om vår medmänniskors val. Det är inte vår sak att recensera varandras tro, vi kan samtala, reagera, undersöka, fundera, vända och vrida på saker och ting men inte döma.
   Det andra riktmärket är att domen över hur vi lever vår tro är Guds. Helt enkelt det Jesus säger till sina lärjungar och därmed även till oss, hans nutida efterföljare. Människosonen, det vill säga Jesus, ska komma med sina änglar och löna var och en efter hans gärningar. Eller med ett modeord inom nutida andlighet, använda en god affirmation, det vill säga en positiv påminnelse som Paulus ord i Episteln, att Gud funnit oss värdiga och det är Gud som prövar våra hjärtan.
Amen


Predikan i Engelbrektskyrkan på Sjätte söndagen efter trefaldighet, 2:a årgångens läsningar

söndag 20 juli 2025

Andligt husbygge med levande stenar



Jag bär den röda liturgiska färgen idag. Rött som i kärlekens färg, tänker de flesta av oss, sant, fast den är lite mer än det för i kyrkans färglära är rött symbol för Anden, apostlarna och martyrerna. Rött som kärlekens färg i kyrkan handlar inte om det gulliga och söta utan mer om passion, hängivenhet, lidelse, det är starkt engagemang och starka, livsavgörande känslor, så starka att det även finns ett drag av lidande som det liv Jesus levde. Jesu liv var hängivet och passionerat för det var hans Messias uppdrag, den levande Gudens son, som aposteln Petrus svarar när Jesus frågar lärjungarna vem de tror att han är. Berättelserna idag handlar om att förmedla hur Guds närvaro, nåd och kärlek verkar i sin skapelse och genom oss. 

Nåden möter oss i den livfulla och täta berättelsen om hur Jesaja kallas till profet.

Han känner sig inte värdig efter att ha fått en glimt, en uppenbarelse av Guds härlighet. Det glödande kolet som vidrör Jesajas läppar är en dramatisk bild för Guds helande närvaro som är både renande, smärtsamt och förlåtande på en och samma gång. Jesaja tar därefter emot och accepterar kallelsen som budbärare med svaret sänd mig. Glödande kol vidrör inte våra läppar men upprättelsen och förlåtelsens ord har samma verkan när vi tar emot dem. 

Vi möter även Petrus, han är en person som brukar beskrivas som en engagerad, hetlevrad och ibland som en smått vilsen person. Det är inget hinder för Jesus att utse Petrus till ledare för församlingen, han ser Petrus tro, fast grundad som en klippa. När Jesus säger att han ska ge nycklarna till himmelriket är det ett tecken på den kunskap och auktoritet som Jesus förstår att Petrus har tillägnat sig under tiden tillsammans med honom. Nyckelmakten handlar om att vara den som vägleder och tolkar skrifterna, att binda och lösa handlar för rabbinerna, ledarna, om att förbjuda och tillåta utifrån skrifterna. Petrus förstod att profetiorna gått i uppfyllelse, Messias har kommit. Att det sen inte riktigt blev som skrifterna hittills tolkats kom att bli en överraskning. Petrus hade ingen aning om vad som väntade. Ännu var det hemlighetsfullt därför förbjöd Jesus dem att tala om för någon att han var Messias. Tiden var inte inne.

Gemensamt för Petrus och Jesaja är att de trots sina tvivel och vilsenhet får mod och tillit av Gud. Det är vad författaren till Petrusbrevet vill ge dig och mig, mod och tillit att vara dagens apostlar, dagens sändebud för Gud. Alla dessa brev eller epistlar som vi kallar det för har kommit till för att vägleda och stärka de troende i olika församlingar.

Tron på Jesus som Messias spred sig målmedvetet och sakta bortom det heliga landets gränser. 

Vem som just skrev Petrusbrevet vet vi inte riktigt, troligen inte Petrus själv, men någon som stod honom nära. Lager på lager av tolkningar, kyrkosplittringar har lett till att vi har olika kristna traditioner därför är det många gånger svårt för oss att försöka nå till den ursprungliga meningen med orden som nedtecknats. Berättelserna har ett språk och ett bildspråk som delvis har blivit ovant för oss i takt med åren som gått sedan de skrevs och till nu.
   För hur ofta tänker vi på oss som levande stenar, ett heligt prästerskap, utvalt släkte och heligt folk, Guds eget folk? Det är vad tron gör med oss och kallar oss att vara, inte för att vara mer värda och förmer än dem som inte tror utan för att vi ska kunna känna mod, tillit och motivation att fortsätta bygga församling så som Petrus och ett oändligt antal andra gjort före oss. Luther hade verkligen en poäng i sina tankar om det allmänna prästadömet. Vårt uppdrag som kristna är att berätta och dela tro. Några av oss har det mer på heltid och avlönas för att göra det, vilket handlar om en ordningsfråga för de världsvida kyrkorna. Varje stort sammanhang behöver formella ledare och det viktiga är att vi tillsammans, med varje enskild kristens röst, fortsätter förmedla det passionerade budskapet om Jesus Kristus och vad han betyder för oss.

Vår tro ska levas i vardagen, visa sig i ord och i handling.

Vi tror, tvekar och tvivlar ibland och vet samtidigt att även om vi upplever meningslöshet och Guds tystnad så är löftet giltigt som Jesus gett, med er alla dagar till tidens slut. Min erfarenhet och säkert även ers är att många är nyfikna och vill veta mer. För en del blir hörnstenen – Kristus – den som de snavar på och steget att ta emot det Gud ger oss bekänns aldrig. Tro och överlåtelse kan aldrig tvingas fram. Då kan vi inte göra mer än att fortsätta be, bygga och hoppas att personerna som snavar en dag ska inse betydelsen av hörnstenen, av Kristus och Guds närvaro genom sin Ande. Och likt många av oss kunna instämma i serafernas rop, Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.
Amen


Predikan på Apostladagen i Hässelby Strands kyrka 2 årgångens läsningar