Jerusalem sjuder av liv och förberedelse inför det osyrade brödets dag, Pesach.
Förberedelser pågår för att fira uttåget ur Egypten och från slaveriet och till vägen mot frihet. En viktig högtid på året då man minns vedermödorna och de lidanden man fick utstå under vandringen. Och förstås glädjen över att vandra i frihet, mot frihet. En högtid att fira med familj och vänner. Minnas allvaret och glädjas tillsammans inför framtiden.
Det är en högtid Jesus firat med Maria och Josef och sina syskon när han var barn. Eftersom det för oss är dolt hur Jesus liv var innan han blev offentlig i sitt uppdrag kan vi bara ana oss till att firandet under alla år varit tillsammans med familj och vänner, fram till nu.
När vi möter Jesus i Lukas berättelse är han med sina lärjungarna och han ger Petrus och Johannes i uppdrag att ordna med firandet. Det lärjungarna inte vet är att det är den sista påsken med Jesus. De var säkert glada över att höra Jesus säga: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er… men kanske blev fortsättningen på meningen förbryllande när Jesus säger; innan mitt lidande börjar.
Jesus säger det för han vet att han är på väg från livet, genom lidandet, mot döden. Jag tror att åtminstone några av lärjungarna noterade hur allvaret i Jesu förkunnelse och handlingar djupnat under en tid. Så när Jesus fortsätter med orden: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike… anar jag att stämningen runt bordet blir ännu mer förbryllande. Detta tillsammans med orden att brödet är hans kropp och vinet hans blod och att det ska förtäras till minne av honom. Måltidens betydelse för att minnas vägen från slaveri till frihet finns inbyggda i orden som Jesus säger om sin kropp och sitt blod.
Det blir en handling som leder från dödens slaveri till livets frihet som en gång kommer fullkomnas i Guds rike.
Jesus sammanför i den sista måltiden det djupt mänskliga av ångest inför lidande och döden med hoppet om liv och uppståndelsens liv i Guds rike. Förutom det djupt mänskliga av gemenskap blev även det djupt mänskliga av vårt mörker synligt genom Judas svek på Skärtorsdagskvällen. Det finns en paradox i det som sker när Jesus blir förrådd av Judas för samtidigt är allt bestämt på förhand; Människosonen går den väg som är bestämd, säger Jesus och fortsätter med, ve den människa genom vilken han blir förrådd!
Med orden ve den människan visar Jesus både sin avsky och sitt medlidande med Judas, han både beklagar och fördömer Judas handling. Såklart visste Jesus redan vem det var som skulle ta på sig det nödvändiga uppdraget att svika för att allt skulle uppfyllas så som profeterna förutsagt. Så blev den sista måltiden för Jesus och lärjungarna ett annorlunda firande av det osyrade brödets högtid. De visste det inte då att måltidens fördjupade innebörd blev en gåva till lärjungarna. Den instiftades inte bara för att minnas Jesus utan blev en källa att hämta kraft, förlåtelse och hopp ur.
Det är en gåva Jesus gav till alla kommande generationer
Därför är vi samlade här idag kring måltiden som ger oss en ständigt pågående gemenskap med Jesus och med alla som gått före och kommer efter. Genom Jesus väljer Gud att ge oss en synlig närvaro i en enkel måltid, i generation efter generation har brödet brutits och vinet delats. En måltid som sträcker sig bortom gränser och språk i tid och rum. En gemenskap i tro på Guds närvaro genom Jesus Kristus över hela jorden Genom nattvardens gemenskap med Jesus i centrum gestaltad i bröd och vin, kropp och blod får vi redan här och nu smaka evigheten och får en glimt av Guds rike. I ett litet torrt brödstycke doppad i vin förs Guds närvaro in i våra kroppar och in i vårt livsflöde.
Det djupa mysteriet där Gud ger av sig själv och sitt livsflöde för att ge oss hopp och kraft att bära våra egna och varandras liv här och nu och in i evigheten.
Amen
Skärtorsdagsmässa i Adelsö kyrka Lukasserien
Första Korinthierbrevet 5:6-8 Lukasevangeliet 22:7-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar