Osynlig närvaro - Glad påsk

Det vilar en stillhet över gryningar, det är som om själva tystnaden hörs. 

Den tystnaden bryts av fågelkvitter så här års. Jag kan tänka mig att det är extra tydligt här på Adelsö men även i stan där jag bor väcks jag av gryningskvitter, ibland i konkurrens av en tidig sopbil. Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor, hörde inga sopbilar i Jerusalem, men väl fågelkvitter. Solen började sakta värma upp de trånga gränderna och kanske doften av nybakat bröd ackompanjerade doften av deras kryddor som de förberett för att smörja Jesu kropp.
   I sorg och stillhet gick de till graven. Kanske i sällskap av fler sörjande kvinnor som solidariskt stöttade Maria, Johanna och Maria som stått Jesus nära. Det som väntade dem vid graven var något helt oförklarligt som gjorde dem förskräckta och rädda, förvirrade. Jesu kropp var borta och i stället möttes de av ett par änglar.
   Änglarnas kännetecken är att de kommer plötsligt med sin närvaro och förmedlar oväntade nyheter ibland med en outgrundlig kunskap om vad som skett och vad som ska ske framöver, ibland bär de skinande kläder. Änglarna var nästan brutalt uppriktiga Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. I Bibelns berättelser är änglarna för det mesta mycket pedagogiska så även här, för de vädjade till kvinnornas minnen av vad de hört och lärt av Jesus själv. Nämligen att han efter sitt lidande och sin död ska uppstå på tredje dagen. Det vill säga, just den här dagen.

Och då mindes de hans ibland gåtfulla undervisning och samtalen de haft tillsammans.

Fast så mycket klokare på vad som hänt tror jag inte att de blev just då. När de återvänt till lärjungarna och alla som var samlade berättade kvinnorna vad de varit med om. Det var så osannolikt att de inte blev trodda, förutom av Petrus. Han rusade i väg, tyngd av sorg och troligen också av sitt eget svek när han hade förnekat att han kände Jesus efter att han gripits. Väl framme vid graven blev Petrus lika full av undran som kvinnorna.

   De fyra evangelierna berättar lite olika men över lag ganska lika när det handlar om förvirringen, rädslan och undran. Hur det än gick till i gryningen förändrades livet för alla som följt och trott på Jesus som Frälsaren, Messias, hans ord blev sanna. Deras vittnesmål har överlevt årtusenden och därför firar  vi idag att livet har övervunnit döden, även för oss, inte i tiden och rummet men i ett evighetsperspektiv. Eller som ett barn sa till mig en gång efter att ha mist en förälder, pappa finns i livet efter livet här.
Vi firar livet i dubbel bemärkelse och framför allt livet här och nu. Att Gud på ett alldeles unikt vis genom Jesus för all tid delar våra liv tills han i en okänd framtid kommer tillbaka. Gud känner våra liv från födelse, barndomen, tonårstiden till vuxenlivet, känner alla våra skiftningar av glädje och prövningar tills döden skiljer oss från livet här och för oss till livet efter livet. Allt detta eftersom Gud delat det mänskliga i och genom Jesus.

I dag när vi firar livet och ljuset seger över död och mörker får vi fundera över hur vi på bästa sätt kan förvalta livets gåva, enskilt och tillsammans.

Där kan kvinnorna och lärjungarna vara våra förebilder. Först stöttar de varandra i sorgen och saknaden efter sin vän och mästare. När orden sjunkit in att allt blev som Jesus sagt och de dessutom mött den uppståndne Jesus gick de ut för att berätta den glada nyheten, evangelium. Går vi bortom tidens och omständigheternas raster och ser till allt mänskligt som berättas i vår Bibel är det inte så stora skillnader mellan dem och oss. Vi längtar, arbetar, skapar och utvecklar, älskar, sviker och beter oss på ungefär samma vis som de gjorde. Varför söker ni den levande här bland de döda? Änglarnas fråga till kvinnorna vid graven är indirekt en uppmaning till dem och även till oss, att ta vara på livet och minnas det som Jesus undervisade om och gjorde för det hjälper också oss i våra liv. I mötet med människor lyssnade, upprättade och helade Jesus dem till kropp och själ. 

Jesus såg varje enskild människa för den hon var och ser oss för dem vi är genom sin Andes osynliga närvaro.

Gåvan livet efter livet och ljuset seger över mörkret vill ge oss hopp. Vi behöver mycket hopp och framtidstro just nu i en tid av ökande oro och osäkerhet kring framtiden. I en tid där mörkret hela tiden utmanar det goda, livgivande och ljusa i tillvaron. Petrus ord i Apostlagärningarna ringar in vad det handlar om; Jesus är en vägvisare till livet. Varför söker ni den levande här bland de döda? Tar vi änglarnas fråga och ord på allvar? Och litar vi på att Jesus är och kan vara vägvisare även för oss bortom tidens och rummets gränser? Det är frågor vi var och en behöver fundera över. 
   I gryningen var graven tom, för Jesus Kristus lever och finns här hos oss med sin Ande – vare sig vi förnimmer det eller tror det för han har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut. Profeten Hosea skildrar det med poetisk ord; Så visst som gryningen skall han träda fram, han ska komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.
Amen

Predikan på Påskdagen i Adelsö kyrka Lukasserien 

Hosea 6:1-3  
Apostlagärningarna 3:14-16  
Lukasevangeliet 24:1-12

Synlig närvaro

 

Jerusalem sjuder av liv och förberedelse inför det osyrade brödets dag, Pesach.

Förberedelser pågår för att fira uttåget ur Egypten och från slaveriet och till vägen mot frihet. En viktig högtid på året då man minns vedermödorna och de lidanden man fick utstå under vandringen. Och förstås glädjen över att vandra i frihet, mot frihet. En högtid att fira med familj och vänner. Minnas allvaret och glädjas tillsammans inför framtiden.
   Det är en högtid Jesus firat med Maria och Josef och sina syskon när han var barn. Eftersom det för oss är dolt hur Jesus liv var innan han blev offentlig i sitt uppdrag kan vi bara ana oss till att firandet under alla år varit tillsammans med familj och vänner, fram till nu.
   När vi möter Jesus i Lukas berättelse är han med sina lärjungarna och han ger Petrus och Johannes i uppdrag att ordna med firandet. Det lärjungarna inte vet är att det är den sista påsken med Jesus. De var säkert glada över att höra Jesus säga: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er… men kanske blev fortsättningen på meningen förbryllande när Jesus säger; innan mitt lidande börjar.
Jesus säger det för han vet att han är på väg från livet, genom lidandet, mot döden. Jag tror att åtminstone några av lärjungarna noterade hur allvaret i Jesu förkunnelse och handlingar djupnat under en tid. Så när Jesus fortsätter med orden: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike… anar jag att stämningen runt bordet blir ännu mer förbryllande. Detta tillsammans med orden att brödet är hans kropp och vinet hans blod och att det ska förtäras till minne av honom. Måltidens betydelse för att minnas vägen från slaveri till frihet finns inbyggda i orden som Jesus säger om sin kropp och sitt blod. 

Det blir en handling som leder från dödens slaveri till livets frihet som en gång kommer fullkomnas i Guds rike. 

Jesus sammanför i den sista måltiden det djupt mänskliga av ångest inför lidande och döden med hoppet om liv och uppståndelsens liv i Guds rike. Förutom det djupt mänskliga av gemenskap blev även det djupt mänskliga av vårt mörker synligt genom Judas svek på Skärtorsdagskvällen. Det finns en paradox i det som sker när Jesus blir förrådd av Judas för samtidigt är allt bestämt på förhand; Människosonen går den väg som är bestämd, säger Jesus och fortsätter med, ve den människa genom vilken han blir förrådd!
   Med orden ve den människan visar Jesus både sin avsky och sitt medlidande med Judas, han både beklagar och fördömer Judas handling. Såklart visste Jesus redan vem det var som skulle ta på sig det nödvändiga uppdraget att svika för att allt skulle uppfyllas så som profeterna förutsagt. Så blev den sista måltiden för Jesus och lärjungarna ett annorlunda firande av det osyrade brödets högtid. De visste det inte då att måltidens fördjupade innebörd blev en gåva till lärjungarna. Den instiftades inte bara för att minnas Jesus utan blev en källa att hämta kraft, förlåtelse och hopp ur.

Det är en gåva Jesus gav till alla kommande generationer 

Därför är vi samlade här idag kring måltiden som ger oss en ständigt pågående gemenskap med Jesus och med alla som gått före och kommer efter. Genom Jesus väljer Gud att ge oss en synlig närvaro i en enkel måltid, i generation efter generation har brödet brutits och vinet delats. En måltid som sträcker sig bortom gränser och språk i tid och rum. En gemenskap i tro på Guds närvaro genom Jesus Kristus över hela jorden Genom nattvardens gemenskap med Jesus i centrum gestaltad i bröd och vin, kropp och blod får vi redan här och nu smaka evigheten och får en glimt av Guds rike. I ett litet torrt brödstycke doppad i vin förs Guds närvaro in i våra kroppar och in i vårt livsflöde.
   Det djupa mysteriet där Gud ger av sig själv och sitt livsflöde för att ge oss hopp och kraft att bära våra egna och varandras liv här och nu och in i evigheten.
Amen

Skärtorsdagsmässa i Adelsö kyrka Lukasserien

Andra Moseboken 12:15-20

Första Korinthierbrevet 5:6-8  
Lukasevangeliet 22:7-23

Mat och dryck för livet här och in i evigheten

 

Mitt i fastan, midfastosöndagen, möter vi Jesus när han är i Kafarnaums synagoga. 

Jag kan tänka mig att den rådande stämningen var en blandning av förundran och nyfikenhet samt förvirring när Jesus förde fram sitt budskap. De som var förundrade och nyfikna tilltalades troligen av
hans utstrålning av vishet och auktoritet. Han förmedlade den levande traditionen och tron, delvis på ett nytt vis. Kunde han faktiskt vara Messias? 
   De som var förvirrade och kanske till och med kände avsky reagerade starkt på Jesus ord om att han kommit ner från himlen och att han påstod att; Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Hur kunde han säga att han kommit från himlen? Hur kunde han tala om att dricka blod som var helt förbjudet att förtära och tala om kött på det här sättet eftersom det skulle hanteras på visst vis. Och hur skulle någon kunna leva i evighet?

   Vi vet förstås inte vilka som satt där i synagogan, främst var det nog judar, troligen fanns det även så kallade hedningar, det vill säga personer med grekisk och romersk eller annan härkomst. Människor migrerade då som nu, världen har alltid varit en rörlig plats. Synagogan var även en plats för profana sammankomster och inte enbart religiösa vid den här tiden och därmed en naturlig samlingsplats för alla.

Jesus spetsar verkligen till sitt budskap att en fördjupning med Gud är möjlig genom att tro på honom som sänd av Gud, av Fadern och att han därmed är Messias.

Evangelisten Johannes förmedlar ibland Jesu budskap så att det blir en skarp kritik av den judiska religiösa eliten som inte trodde på eller tvekade att ta till sig att Jesus skulle vara sänd av Gud. Det är viktigt att komma ihåg att det inte var mot judendomen i sig. Han skriver emellanåt tydligt polemiskt i sitt evangelium. Vilket inneburit att de fortsatta tolkningarna av hans evangelium under historiens gång dessvärre har lagt en av grunderna till antisemitism. Därför behöver vi påminna oss om att Johannes som är den yngste evangelisten självklart vände sig till sina judiska bröder och systrar och samtidigt, i högre utsträckning till icke-judar än vad de andra evangelisterna gjorde. Johannes skildringar är tillkomna ca 50–60 år efter Jesu uppståndelse. De starka orden och känslorna som finns i Johannes berättelser beror på att sprickan mellan de som valt att tro på Jesus som Messias har ökat till dem som intevar övertygade om Jesu budskap.

   Berättelsen vi hört idag är ett bra exempel på den här dubbelheten hos Johannes, han stod trygg i sin judiska tro och var samtidigt övertygad om att Jesus är uppfyllelsen av fädernas tro. Att Jesus är själva livets bröd och något helt annat än mannat som kom ner från himlen för att mätta folket på vandringen i öknen från Egypten. Jesus är i sin person en annan Gudsnärvaro än den som var i molnet som följde folket genom öknen och havet. Jesus är Gud förkroppsligad i kött och blod, helt enkelt mänsklig och Gud på en och samma gång. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så, som vi sjunger i psalmen 726. När Johannes med sitt mustiga språk beskriver allt detta är det hans skildring av Guds närvaro genom Jesus i nattvarden. Den heliga gemenskap och måltid som Jesus instiftar på Skärtorsdagen och finns skildrad mer utförligt hos de andra evangelisterna. 
   Johannes går sin egen väg i beskrivningen av denna heliga handling och gemenskap. Kanske var Johannes inspirerad av det grekiska/romerska perspektivet av mysteriekulten att äta/smaka Gud, teofagi. Det handlar om att det andliga och kroppsliga förenas, att det hör ihop. Att ta emot Jesus helt och hållet i sitt liv och med detta följer det oförklarliga att få leva i evighet. 

Genom nattvardens gemenskap med Jesus gestaltad i bröd och vin, kropp och blod får vi redan här och nu smaka evigheten. 

I ett litet torrt brödstycke doppad i vin förs Guds närvaro in i våra kroppar och in i vårt livsflöde. Vi har under de första söndagarna av fastan hört berättelser om prövningar, en kämpande tro och kamp mot ondska. Tillfällen i våra liv när vi verkligen kan undra var Gud finns och när vi kanske misströstar över vår mänskliga oförmåga att förvalta Guds goda skapelse och ta hand om den, varandra och oss själva.
   Midfastosöndagens budskap om livets bröd är konkret. Gud visar sin närvaro genom Jesus i något så vardagligt som bröd och vin och måltidens gemenskap. I nattvarden påminns vi även om det ansvar vi har att dela bröd för kroppens hunger. Skildrat i samma kapitel finns det en beskrivning av det kallar brödundret, hur 5 kornbröd och 2 fiskar räcker för att mätta en stor mängd människor som sökt sig till Jesus. Under låter sig inte förklaras fast det finns en lärdom som är giltig över alla tider. Att dela bröd för att mätta kroppens hunger och att ta tillvaro på överflöd och inte slösa. Jesus uppmanade lärjungarna att ta vara på det överblivna brödet så det inte skulle förfaras. Den uppmaningen gäller även oss för mänskligheten hör samman bortom gränser när det handlar om att dela bröd för kroppen. Nattvarden, brödet för själen är ett synligt tecken för att vi hör samman med alla kristna över tid och rum. Då, nu och framtid knyts samman. Ett mysterium omöjligt att förstå, att det kan vara så. Amen

Predikan på Midfastosöndagen i Engelbrektskyrkan 3 årgångens läsningar

Ordspråksboken 9:1-6  

1 Korinthierbrevet 10:1-6  

Johannesevangeliet 6:48-59

Tro - Trots allt

Trots allt är ett par ord vi emellanåt lägger till som en lite positiv förstärkning när vi berättat om något kämpigt och svårt. Eller när vi inte riktigt vill gå in på något motigt och svarar; Det är bra – Trots allt! Att leva i tro är ibland att tro-trots-allt. För min egen del tänker jag att det är det enda realistiska förhållningssättet när det handlar om tro.

Då och då får jag frågan hur jag kan tro, en del av er har säkert också fått den frågan. Hur kan vi tro såsom världen ser ut nära och långt borta och när vi drabbas av olika personliga svårigheter och prövningar? Orden trots allt är det som gör skillnad. Att i ödmjukhet inse att vi faktiskt inte får livets alla skeenden att gå ihop och vi vet inte vad som väntar oss för vi har inget facit för livets händelser. Gud ger oss inte alla svar. Det väsentliga att komma ihåg är att den kämpande tron inte är ett tecken på svag tro, dålig tro eller ofrom tro, tvärtom. Den kämpande tron är att ha tillförsikt, även när vi inte förstår allt eller har hela bilden klar för oss. Både i episteln och evangeliet vi hört möter vi tro-trots-allt.

Den okände författaren till Hebréerbrevet radar upp tre exempel som alla andas tro-trots-allt. 

I tro - trots allt som hotade omkring dem höll Mose föräldrar honom gömd i flera månader. I tro - trots allt Mose själv kunna vinna av ära och berömmelse genom att kalla sig son till faraos dotter valde han en annan väg. I tro - trots faraos vrede lämnade Mose Egypten för han hade funnit sitt eget folk och fått kallelsen att föra folket hem. Gud, den osynlige kallade honom. I inledningen till kapitlet där dagens epistel står skriver författaren följande; Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Visshet är att ha en stark övertygelse och en tillförsikt att inte vara ensam.

Även evangeliet idag berättar en tro-trots-allt berättelse. 

I centrum finns en kvinna som vi inte känner till namnet, ett tyst vittne till Jesus, sannolikt hade hon mött Jesus tidigare. Det hon hört och sett gör att hon trotsar kutymen och utför en ovanlig handling  Och Jesus ser och förstår vad hon har sett och förstått, att han är Messias, den utvalde kungen. Det ingen vet just där och då är att det är en konungslighet som är helt annorlunda än vad folket väntade på.
   Låt oss tänka oss in i kvinnans situation. Det var säkert inte lätt för henne att gå in genom dörren till Simons hus men hon gjorde det, trotsade kanske en rädsla inom sig för att uttrycka sin tro-trots-allt i en oväntad handling. Kvinnan valde en stillsam kamp för att visa sin tro när hon tog den väldoftande och dyrbara oljan och hällde den över Jesu huvud som en konungslig smörjelse. Hennes språk blev handlingens språk där hon visade att hon förstått mer än dem som protesterade över vad hon gjorde.
   Jesus såg och förstod detta och försvarade henne mot dem som såg ner på henne. Jesus mötte hennes tro i det hon gjorde och tog det ett steg till genom att tala om handlingen som en förutsägelse och förberedelse för sin egen död och begravning. Jesus ser betydelsen av hennes handling som historisk och därför kommer hon att bli ihågkommen. 

Personer som blivit kända genom historien är för det mesta namngivna, oftare män än kvinnor. Här lyfter Jesus fram en kvinna som vi inte vet namnet på.

Genom historien har hennes trosvissa och modiga handling ibland tolkats som att hon var en av samhällets utsatta, kanske prostituerad, som känt hopp om en förändring i sitt liv genom Jesu förkunnelse och handlingar. Fast det finns inget tydligt som pekar i den riktningen. Kanske var hon till och med en välbärgad kvinna som handlade med balsam och därför hade tillgång till den dyrbara, äkta varan, och hon uttryckte sin tro i det finaste hon hade. Oavsett hur hennes liv och bakgrund var visade hon sin tro och tillförsikt på ett oväntat vis. Just så kan tro-trots-allt visa sig, genom att gå utanför givna ramar.
   Vi talar ofta om att Jesus stod på de utsattas sida, vilket han tydligt gjorde och han var kritisk mot ett överflöd och mot maktmissbruk men det innebar inte per automatik att han var emot de i samhället hade det gott. Jesus rörde sig i alla samhällsklasser, väl värt att komma ihåg när nutida politiska etiketter sätts på Jesus.
   Kvinnan i Simons hus hade det lätt för Jesus fanns där konkret för henne och visade henne den fortsatta vägen även om vi inte har en aning om vad som hände sedan i hennes liv. Jesus ser även oss som dem vi är. Han ser det goda vi vill, när tro och handling är i harmoni men också när vi kämpar eller misslyckas med våra intentioner.

   Jesus upprättar och uppmanar oss att följa honom som en väg till frid och fred med Gud, oss själva och varandra. Jesus visar vägen och finns synliggjord i dopets vatten, i brödet och vinet, i Gudsmöten vi bär som en gömd skatt i våra hjärtan Och inte minst finns Gud i våra Bibelns berättelser. Berättelserna som gör att vi kommer ihåg att vi likt kvinnan i Simons hus och Mose kan tro-trots-allt i tillförsikt om att Gud är oss nära, om än osynlig. Amen

Predikan i Engelbrektskyrkan på Andra söndagen i Fastan 3 årgångens läsningar
Jesaja 61:1-3  
Hebreerbrevet 11:23-27  
Markusevangeliet 14:3-9  

Prövad - För vår skull

 Ingeborgsstenen sent 1100-tal i Ekerö kyrka

Vi har hört en av kyrkoårets kortaste evangelieläsning sammanfatta den mänskliga spänningen att leva med det goda och det onda, sida vid sida.

Jesus prövade på den utmaningen under 40 dagar i öknen, där det onda representeras av Satan och de vilda djuren och det goda av änglarna som betjänade honom och han själv som god i egenskap av att vara Guds Son. När vi nu går in i fastetid präglas en del berättelser av prövning och kamp och en del om livets skuggsida och om hur vi kan möta detta. Det är eftertänksamma berättelser.

En fråga som har gnagt inom mig några veckor; Hur balanserar vi underskattandet av ondska och överskattningen av godhet?

Någon av er kanske spontant protesterar att vi aldrig kan överskatta godhet och tron på det goda. Men jag tror att vi kan det för vi vill så innerligt väl tro gott om allt att vi ibland missar uppenbara varningssignaler för det som är destruktivt och ont både i smått och stort. Både i vår nutida vardag och i historiens backspegel finns åtskilliga exempel. Vi behöver försöka ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tro på godhet och samtidigt ta ondska på allvar. Vad det innebär att tala om gott och ont är förstås komplext, något som ständigt behöver fördjupas i samtal. Samtidigt finns hos de flesta av oss en intuitiv förståelse, nästan som nedlagt i vårt DNA och våra själar av vad som betraktas som gott, att vilja våra medmänniskor i alla åldrar väl och leva i samklang med naturen och djuren. Där det onda är motsatsen, att göra medmänniskor illa i ord och handling och utnyttja naturen på sätt som hotar både miljö, vår livsförsörjning och djuren.

Berättelsen om ormen och kvinnan känd som Eva och mannen, Adam innehåller i sig flera lager av tolkningar.

En tolkning uttrycks i det mänskliga villkoret att leva i spänningen mellan gott och ont och att prövas av livet. Vilket uttrycks i meningen; Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont. 
   Ormen var skicklig på att vädja till kvinnans nyfikenhet och vetgirighet som mannen sedan hakade på. Berättelsen förklarar med mytens ord att deras ögonen öppnas och de ser varandra nakna och blir varse sina skillnader som kvinna och man och attraktionen föds. Föds gör även skulden och skammen av att ha låtit sig luras och att de inte levt efter förbudet att äta av trädets frukt. Föds gör också något av det mänskligaste som finns, att skylla ifrån sig.
   I den här berättelsen har kvinnan under historiens gång pekats ut som ansvarig för händelsen i trädgården och hon tillsammans med kvinnor i århundraden blivit stigmatiserade. Kvinnan ansågs svag och att gå ormens, ondskans ärende, som om mannen var oskyldig. Till det kommer kyrkans svårigheter att hantera mycket som har med nakenhet och sexualitet att göra.

Hur skulle det ha varit om människor lagt och vi, nu, lägger mer energi på att tala om vad trädets frukt gav och ger, nämligen kunskap om gott OCH ont?

Både ock, inte, antingen eller, som det lätt blir. Vårt behov av att leta efter och betona det goda och positiva även i det som kan vara mörkt och svårt gör att vi emellanåt missar varningssignaler. Vi behöver öva oss i balansakten mellan att inte underskatta ondska och i vissa lägen inte vara naiva och överskatta den mänskliga godheten. Detta så att vi kan blir bättre på att påtala och agera mot det onda. Vi behöver inte oroa oss för att leva i den balansakten för vi är alltid omslutna av Guds godhet även om verkligheten runt omkring oss vittnar om motsatsen. Vi behöver i tider av oro och osäkerhet påminna oss om att Gud, genom Jesus, känt den mänskliga ondskan i sin egen kropp och i ett evighetsperspektiv besegrat ondskan på korset och genom uppståndelsen.
   Hebreerbrevets författare anknyter till detta och han gör det mot bakgrund av den antika samtiden där det fanns ett uppfostringsideal av att lära, lyda och lida. Tre ord som tillsammans vid första anblick låter ålderdomliga eller till och med förtryckande. Borrar vi lite djupare i vad orden kan tänkas betyda i relation till vår tro kommer vi upptäcka att de är tänkvärda och högst giltiga samt att det till och med finns en befrielse i orden.
   Jesus levde som han lärde och han var i allra högsta grad en del av det förbund som Gud ingått med människorna där lagarna fanns – och finns - för att leva ett gott och rättfärdigt liv. Han lydde buden och han utmanade en del av dem, precis så som många gjort före honom. Jesus var utvald av Gud precis som de forna prästerna var, kallad att frambära offer men för Jesus innebar det att han själv var offret som skapade en fördjupning och försoning av förbundet mellan Gud och människor. Hans exceptionella  lidande och död kulminerade i uppståndelsen och förde in en ny dimension av betydelsen att lära, lyda och lida. Han blev och är en förebild lika mycket som han är Messias, vår Frälsare och befriare.

Genom Gyllene regeln lär han oss sammanfattningen av buden som hjälper oss att hantera prövningar och ondska.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12
När vi rättar oss efter dem, med andra ord lyder så följer vi i godhetens spår och står upp för medmänsklighet och ansvar för skapelsen och vi står upp för frid och fred. Lidandet och prövningarna är en ofrånkomlig del av det mänskliga livet. I väntan på Kristi återkomst lever vi med en okänd morgondag framför oss omslutna av Guds nåd och godhet samtidigt som vi hela tiden utmanas och prövas av det som står långt ifrån Guds goda intentioner med sin skapelse och med oss som förvaltare av skapelsen. Vi är inte ensamma även om det kan upplevas så. Kristus har gått före oss och går med oss genom helig Ande nu och in i framtiden.

Så får orden på vår agenda bli en avslutande bön för var och en av oss.
Gud, du vet hur jag har det, hur mitt liv ser ut. Visa mig din väg. Lär mig hur ditt liv kan bli min förebild. Amen

Predikan i Ekerö kyrka på Första söndagen i Fastan 3 årgångens läsningar

1 Mosebok 3:1-13

Hebreerbrevet 5:7-10    
Markusevangeliet 1:12-13

Ursprung och livets källa

 

Adolf Fredriks kyrka

Så är vi samlade till gudstjänst igen och jag vet inte om ni någon gång har tänkt på att många av de välbekanta orden vi ber och sjunger blir vanemässiga. Observera, då menar jag inte slentrianmässiga utan välbekanta, som en självklar trygghet. Det är bra, för gudstjänsten är en en rastplats för själen, en vila för att hämta in det vi behöver. 

Fast tack och lov, säger jag, att det händer att de välbekanta orden drabbar oss på olika vis. Under åren  har jag mött personer i samtal som berättat om sina ahaupplevelser i gudstjänstens ordning när de påminns om något eller upptäcker något de inte reflekterat över tidigare, orden och meningarna kommer i ett nytt ljus. Förra söndagen blev en mening som vi sjunger i lovsången en sådan upptäckt för mig, eller det blev mer som en gåva. Det var när vi sjöng sista meningen i Laudamus. 

Heliga Ande, livets källa, vår hjälp och tröst.

De orden lyste upp som en gnista och blev som en vägledande stjärnhälsning från Trettondagen. Tack Gud, tänkte jag eftersom den meningen blev en nyckel till den här predikan. För berättelserna vi nyss har hört har jag läst flera gånger i ett par veckors tid. De var så stumma inte alls lika inspirerande och roliga att predika över som Bröllopet i Kana eller Kvinnan vid Sykars brunn som är 1:a och 2:a årgångens läsningar för den här söndagen.
   Så kom gåvan förra söndagen, inte bara meningen om Heliga Anden blev till hjälp utan hela Laudamus. Ordet Laudamus betyder vi lovsjunger och den handlar om Gud som visar sin närvaro genom treenigheten. Så Laudamus ska få guida oss igenom dagens berättelser och vi börjar med Anden och Femte Moseboken.

Vi gör en tidsresa och ställer oss bredvid de äldste, stamhövdingarna och folket som Mose talar med när
han påminner dem om hur Gud uppenbarat sig för honom och gett honom buden. Gud är så helig att Mose endast hörde Guds röst genom mörkret och ur elden, det var Helig Ande som verkade. Elden är en bild för att beskriva Guds heliga Ande. Som Pingstundret där beskrivs att tungor av eld kom till alla som var samlade och de fylldes av helig Ande. Att möta Guds helighet ansågs så kraftfullt att den kunde upplevas som ett hot mot livet. Det var så folket tolkade Guds uppenbarelse. Vem kan leva som hört den levande Gudens röst ur elden? Reaktionen verkar paradoxalt eftersom Gud är själva källan till livet. Mycket med Gud är motsägelsefullt och vi har inte alla svar.

Mose hade som sagt tagit emot de tio buden, Guds livs regler som finns för att hjälpa oss leva ett bra liv,
tillsammans med Gud, varandra och enskilt. Så enkla och ändå svåra att följa att vi ibland snubblar fram
och känner oss misslyckade. När det händer är det viktigt att minnas att buden inte finns där för att vi ska bli nedtyngda utan de finns där till vår hjälp och tröst, att vägledas av och hämta inspiration och kraft ur. De är fullständigt rimliga bud att leva efter även 2026. Fast vår verklighet ser helt annorlunda ut är vi människor i själ och hjärta inte så förändrade. Visst behöver vi förstå buden utifrån vår verklighet, men lögner, habegär både till andra människor och till det materiella är sig likt eller som vi noterat på sistone habegär till andra länder.
   Att bemöta varandra, vänner och dem vi inte allas känner med värdighet och medmänsklighet har inte spelat ut sin roll. Inte heller att känna vördnad inför det heliga och respekt även om man inte delar tro. Historien visar oss att skilda tider är mer utmanande att leva i än andra och nu upplever många av oss att det är en sådan tid. Då finns verkligen en anledning att hålla fast vid allt som kan hjälpa oss att leva ett medmänskligt liv som gagnar oss som samhälle och som enskilda. Nog om Mose påminnelse om buden, jag räknar inte upp dem här men slå gärna upp dem. Laudamus får guida oss vidare för när vi lovsjunger 

Herre Gud, evige konung, vår himmelske Fader 

kan orden hjälpa oss att förstå dagens evangelium och Johannes filosofiska och något snåriga beskrivning av hur Jesus är i full färd med att övertyga människor om att han inte är en av alla  mirakelmän som gick omkring eller en profet likt Johannes Döparen utan att han är sänd av Gud, Fadern. Allt Jesus gör och säger är på uppdrag av Fadern. Det är Gud som vittnar när Jesus predikar och undervisar, vilket han gärna gör genom liknelser ofta grundade i vardagliga händelser. Och när vi ser bortom det tidstypiska som hände då kan vi ofta – men inte alltid - applicera lärdomarna på vårt nu. När Jesus helar människor och utför ett och annat under gör han det på Faderns uppdrag. Jesus påminner oss även om de löften Gud en gång gav till Mose, ett förbund, ett evigt band mellan Gud och människa. Jesus blir i sin egen person en fördjupning av det förbundet. Vilket leder mig över till den delen av Laudamus när vi lovsjunger Jesus.

Herre, Guds Son, vår broder Jesus Kristus.

Orden visar vägen till dagens epistel ur Hebreerbrevet. Brevets författare sammanfattar hur Jesus som person är en del av förbundet mellan Gud och människa. Han blir det i egenskap av Guds Son som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse ger oss gåvan evigt liv, frälser oss, räddar oss från den eviga döden. Döden upplevs som ett nederlag men är inte det för Jesus utan en seger som uttrycks med att han blir krönt med härlighet och ära och det kommer oss alla till godo, dig och mig. Och varje gång vi hör orden och tar emot Kristi kropp för dig utgiven och Kristis blod för dig utgjutet görs Guds närvaro, Guds härlighet sig synligt.

Det är ett oförklarligt mysterium och samtidigt så jordnära för vi sjunger även att Jesus är vår broder samtidigt som han är Guds Son. Han är fullt ut människa som du och jag. Vi har inte Jesus här fysiskt men genom evangeliernas och brevens berättelser kommer han nära oss så att vi - i tro - kan ta till oss Guds härlighet och närvaro så som Gud gett sig till känna under årtusenden ända från berättelserna i vårt gamla testamente.

Gud är livets källa, vårt ursprung eller som Paulus säger till atenarna; Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till. Apg 17:28

Amen

Predikan i Adolf Fredriks kyrka på Andra söndagen efter Trettondedagen

Femte Moseboken 5:23-27

Hebreerbrevet 2:9-10

Johannesevangeliet 5:31-36