Markusevangeliet 11:1-11
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den." De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: "Vad gör ni? Tar ni åsnan?" Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!"
Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Idag, på Palmsöndagen, har jag glädjen att fira musikgudstjänst i Hjorthagskyrkan i eftermiddag, därför blir det en hel predikan.
Har ni någon gång känt att en välbekant väg som ni går på helt plötsligt känns väldigt lång och svår? Kanske på väg till ett möte av något slag på jobbet, i skolan eller för att möta någon vän eller nått annat. Stegen är tunga och hela känslan olustig. Att ni inte riktigt vet vad som väntar er när ni kommer fram?
Så tänker jag att lärjungarna upplevde det, de kände vägen till Jerusalem väl och de skulle dit för att fira påsk, men de anade att det var något mer på gång. Något som kändes oförutsägbart. Lärjungarna hade i och för sig varit med om väldigt mycket oförutsägbart under hela tiden som de levt tillsammans med Jesus fast nu tänker jag att de anar oråd, känner den där olusten paradoxalt nog tillsammans med en viss förväntan inför påskfirandet, både en allvarets och glädjens högtid.
Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem är fylld med symbolik. Löven och palmbladen som strös framför honom och mantlarna som läggs på åsnans rygg är en hyllning för den kung de tror och hoppas att Jesus är. Men åsnan – det vanliga folkets riddjur är ett tecken på att det inte är den kung som de tror och hoppas på. Den som ska skänka dem frihet från romarna och upprätta ett synligt Guds rike på jorden.Vi hörde i evangeliet om hur folk gick före och följde efter och ropade: "Hosianna! Hosianna, som betyder rädda oss, kom och hjälp oss. När jag läser det har jag alltid blivit nyfiken på vilka de var som gick före och efter. Antagligen var de som Du och jag, vanliga nyfikna personer som undrade vad som var på gång.
En del följde förstås redan Jesus och trodde på honom som Messias, sänd av Gud. Om vi gör ett tankeexperiment och gör en tidsresa tillbaka till den här dagen eller om Jesus skulle dyka upp på en Voi på Lidingövägen eller någon annan av Stockholms långa gator, skulle du vara den som går före eller skulle du vara den som följer efter? Jag vet, det är en knepig fråga att svara på. Fast jag varit troende många år och är präst skulle jag nog vara bland dom som går efter, lite på distans och undra vad är det här? Är det verkligen Jesus.
Alla fyra evangelierna har med berättelsen när Jesus rider in i Jerusalem. Fast dom berättar inte exakt lika. Evangelisten Matteus har med en fråga från folket, Vem är han? Frågan tror jag är en bra fråga även för oss, vem är han? För under alla år som gått sedan det här verkligen hände ser livet så annorlunda ut mot då. Vi läser berättelserna, sjunger psalmerna och firar högtiderna men vem är Jesus för dig, i ditt liv? Vad betyder det för Dig att Gud blev människa i Jesus, det som kallas inkarnationen?
När Jesus bjöd in sina lärjungar sa han ofta, Följ mig! Eller, Kom med och se! Enda sättet för oss att följa med och se är att läsa berättelserna om honom. Genom att läsa berättelserna och prata med varandra kan vi komma underfund med vad Jesus betyder för oss i våra liv. Inbjudan att följa med och se är en inbjudan till en relation. Tron kan aldrig bli något annat än en personlig relation till Gud.
När Jesus mötte människor då och oss idag genom berättelserna är ordet inbjudan viktigt för han tvingar sig aldrig på. Lärjungarna kunde sagt nej, några personer Jesus mötte gjorde också det. Så är det även för oss - vi kan alltid säga nej tack. När vi tackar ja till att lära känna Gud genom berättelserna om Jesus och alla profeterna alla andra som det berättas om i vår Bibel kan vi även lära känna oss själva lite bättre. Vi hörde i episteln från Hebreerbrevet att Gud behövde bli människa, bland annat för att göra döden om intet och ge oss gåvan uppståndelsen, livet efter livet här. Det som vi ska fira om en vecka. Dels vet Gud genom Jesus hur det är att vara människa, både det glada och roliga men också hur det är att lida, bli förföljd, bli ensam och utlämnad på olika vis, det som blir så tydligt den här kommande veckan som vi kallar för Stilla veckan.
Jag tänker att det är ett mysterium, så gåtfullt och samtidigt så fantastiskt att Gud valde att bli människa för att vara oss alla nära bortom tidens och rummets gränser. Gud kan hjälpa oss än idag genom vår tro och våra böner. Oavsett om vi är den försiktiga typen som följer efter lite på håll och kanske mumlar Hosianna eller om vi är den som går först, tar ledning och högt ropar Hosianna så har Gud blivit människa för att hjälpa oss, rädda oss, När vi nu går in i Stilla veckan får vi följa med och se och uppleva genom berättelserna hur Jesus går genom lidande och död till uppståndelse. Allt för vår skull.
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar