Fredad plats Sergels torg
Påskafton skulle kunna
kallas för Tystnadens dag eftersom vi befinner oss i en stum sorg, en tomhet,
Jesus har dött. Inga (få) gudstjänster firas, stillhet råder i våra kyrkor.
Tystnaden fylls av ekon från dödsriket. Det finns inga beskrivningar i evangelierna
av hur Jesus tillbringade en tid i dödsriket, men enligt tradition är det där
Jesus är just nu. Judas är också död, vi vet att han ångrade sitt svek och i
sin förtvivlan tog han sitt eget liv. Det finns en föreställning om att Jesus
och Judas möts dödsriket. Jag har skrivit ett libretto till en opera som en
musikerkollega i Oscars församling skrivit musiken till som heter Judassånger
(kan finnas på Youtube). Vi får följa hur Judas har modet att se sitt svek i
mötet med Jesus.
Åtskilliga teologer, konstnärer och musiker har skapat bilder av dödsriket,
ofta skrämmande och utmanande. Judassånger bidrar med ytterligare en bild av
dödsriket, i musik och ord. Jesus visade under sitt liv att han alltid
lyssnade in och mötte människor just där de befann sig. Det gör han nu också, i
dödsriket.
Under århundraden efter
århundranden har människor endast sett ondska i Judas och inte sett den
ofrånkomliga roll Judas har i frälsningshistorien. Att kalla någon för Judas
har blivit synonymt med förrädare. Det är tänkvärt att de allra flesta
bibelöversättare översätter verbet para-didomi med
ordet förråda när det handlar om Judas, men på alla övriga
ställen där ordet förkommer översätts det med att överlämna eller
liknande ord.
Jag tror inte att Judas
var predestinerad för att förråda utan en rad omständigheter, hans egna val
utifrån hans tro, förväntningar och sin egen person ledde fram till den roll
han tog och faktiskt fick av Jesus. Judas agerande tydliggör existentiellt den
tunna hinnan mellan godhet och ondska som vi alla är bärare av men vi sällan
vill kännas vid. Likaså glappet mellan förväntan och ouppfylld förväntan. Det
är omständigheter och val som bidrar till våra handlingar. Judas upplever sig
sviken och därför sviker han. Jesus ser och vet detta. Judas konkretiserar
sveket genom att överlämna Jesus till makten, till romarna.
När Judas möter Jesus får
han förklara sig. Våra sätt att se på svek och livets alla mörka, skuggiga
händelser, skiljer sig från Guds sätt att se, det visar Jesus under sitt liv.
Vi dömer varandra på ett sätt som vi oftast inte borde göra, vi vill
alltför lätt ta Guds plats och döma. Försoning och förlåtelse är Storord i
kristen tro, gäller det även Judas? Svaren skiftar. Vi möter komplexiteten
i relationen mellan Jesus och Judas. Det mötet kan också i överförd mening
gälla för vem som helst i relation till Jesus när vi funderar kring våra svek
och våra synder.
Kören sjunger mot slutet
av operan, ”Lycklig den som inte måste döma sig själv och som aldrig
ger upp hoppet.” JSV 14:2. Orden vill förmedla att den dag vi
står ansikte mot ansikte med Gud är det Guds dom över våra liv, genom Jesus,
som är det enda som räknas. Även i det mest nattsvarta och oväntade finns
möjligheter och hopp. Vi har vår tro och vår tillit till löftet om
uppståndelsen. Ingen av oss vet, ingen har facit vad som sker efter vår död,
för att låna Paulus ord, den fulla kunskapen har vi inte. Våra funderingar
kring mötet med Gud efter vår död är som en gåtfull spegelbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar