Det finns ett vi, en gemenskap
som sträcker sig bortom språk och gränser, helt enkelt att vi är
människor.
Det borde maktens män tänka på
som för närvarande ställer till stor oreda i världen och startar krig.
Möjligen finns några kvinnor med i det gänget också även om jag
inte kan påminna mig om någon just nu. Vi lever under samma himmel
och andas samma luft och samma sol värmer vår hud. Våra grundläggande
behov för livet är det samma var vi än lever i världen. På så vis har
vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Och ändå har vi svårt för att
leva fredligt, i gemenskap, inte enbart mellan länder utan även inom
länder. Varför?
Så klart finns hur många anledningar som helst som jag inte
tänka försöka räkna upp eftersom den här predikan inte ska bli ett
politiskt tal eller en psykologisk analys. Utan syftet med min inledning
är att knyta ihop oss som lever nu med berättelsen vi hörde ur
Apostlagärningarna. Förra söndagen och den här söndagen handlar om
den heliga Anden, den sida och gestaltning av Gud som är mest gåtfull
att förstå.
Anden är Guds universella språk
av gemenskap, av frid och fred som genomsyrar olika språkliga barriärer.
Gud vill förena oss människor. Det
åskådliggörs genom berättelsen om den första pingstdagens förvirring
som vi hörde om Apostlagärningarna som Sabrina läste och den
alternativa predikotexten som Steve läste ur Efesierbrevet. Ett brev lika
mycket till oss som till efesierna som levde i antika Efesos i nuvarande
Turkiet.
Vi behöver påminnas om Jesu budskap om fred, det är en
inbjudan till alla. Först var det en liten krets av dem som levde där och
då i det heliga landet. Lärjungarna och alla andra som trodde
att Jesus var den Messias som profeterna talade om. De förde
budskapet vidare, genom breven och evangelierna i generation efter
generation. Därför får vi idag ta del av det som hände då.
Budskapet har sträckt sig bortom gränser och språk för att bli ett
osynligt heligt tempel av gemenskap. Faktum är att vi som är här idag i
Hässelby Strands kyrka och firar Pingstdagen befinner oss i ett
av rummen i detta världsvida, osynliga heliga tempel.
Vårt gemensamma språk är trons
språk, oavsett vilken dialekt eller vilket modersmål vi har.
Trons språk är en del av
Andens språk. Som kristna har vi ett gemensamt ansvar och uppdrag att
vandra i Kristi efterföljd och aldrig ge upp strävan efter fred och
frid och ett medmänskligt liv för alla trots att vi ständigt utmanas av
våra tillkortakommanden, maktbegär och oförsonlighet. Det är en frid och
fred som behöver ta sin början i varje enskild persons hjärta. I ditt och
mitt. Vägen dit kan se väldigt olika ut för oss som enskilda
personer. Det är inget konstigt, livet bjuder oss på många skilda erfarenheter
som formar vår tro. Vi behöver öva oss i att lyssna på varandras
erfarenheter och dela tro för att förstå varandra bättre.
Ett har vi gemensamt hur olika våra liv än är. Det är att
Guds Ande andas i oss och det är genom vår tro som vi fogas
samman till en andlig boning. Gud behöver både dig och mig för att
fridens, fredens, och medmänsklighetens budskap inte ska
tystna. Särskilt inte i en orolig tid som vår. Vi har lite svårt för
att lära av tidigare generationer, till viss del gör vi om samma misstag, i
alla fall när det handlar om att bevara frid och fred. Skulle våra mor och
farföräldrar och ännu längre tillbaka i tiden väckas till liv skulle de
storögt förundras över hur vi lever våra liv t.ex. med våra mobiler som inte
längre enbart är ett sätt att nå varandra, utan fyller så många andra
funktioner, bank, betalkort, biljett för både resor och nöje,
underhållning och spel och så vidare.
Människa är fantastisk på att
uppfinna.
Det är jättebra och samtidigt
en aning sårbart och oförutsägbart inför vad som är av godo och vad som
kan skada. Verkligheten förändras genom historien. Fast det finns
något som tidigare generationer inte skulle förundras över, ofreden och
krigen, tyvärr. Frågan varför, som jag inledde med blir hängande i
luften. Det är komplext, men trots att det är svårt, är ditt och mitt
uppdrag som kristna att ständigt, på olika vis, levandegöra och föra
budskapet om frid, fred och medmänsklighet vidare. Till vår hjälp har
vi Guds Ande som ibland kallas för hjälparen och livgivaren. Anden vittnar
genom Guds skaparkraft i våra liv och inte minst i naturen nu när vi
ser grönskan som växer sig frodig och stark. Anden är även släkt med
andning. Guds Ande andas i och genom oss, bär oss.
Vi blir aldrig färdiga med att försöka förstå Guds Ande och
hur Gud verkar genom sin Ande för det är förstås mycket mer än naturens
liv och vår andning. Vi kan i alla fall lita på löftet Jesus gett oss,
Anden, hjälparen och livgivaren finns nära oss och vill föra oss
tillsammans. Som vi sjunger i Lovsången; Du som bor i mig i varje
andetag, fyller mig med mod och kraft när jag är svag.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar