1 - Existentiell omställningsperiod
Rubrikens orden ringar in den tid jag har behövt för
att träda in i en ny fas av mitt liv. Det tog någon månad in på året innan jag
hittade formuleringen existentiell omställningsperiod. Egentligen började perioden redan våren 2022 med en helt obegriplig ångest. Jag
kunde under några månader inte alls förstå vad det handlade om. Nu är det
finurliga med den existentiella ångestens beskaffenhet att om vi orkar härda
ut, vill och vågar möta den så får vi ofta svar. Jag blev både lättad och lite
full i fniss när jag kom på det till synes banala svaret. Nu var jag framme vid
2022 det fullständigt avlägsna året som jag och mina tre kompisar någon gång
kring 1971-1972 spånade om. Jag minns hur vi blickade in i framtiden, vad
skulle vi arbeta med, skulle vi vara gifta, skulle vi ha barn, och livet skulle
på något vis sammanfattas vid den magiska pensionsåldern. Vad visste vi och vad
skulle vi veta? Nu var jag där 2022, med facit så lång. Jag har aldrig varit
särskilt intresserad av ålder eller haft åldersnoja av något slag, det här var
första gången i mitt liv och någon gång ska man antagligen ha det i livet. Som enda barn till ensamstående mamma har jag alltid varit van att vara med i många
olika vuxensammanhang och med en nära relation till min mormor och morfar vant
mig vid alla åldrar. Ångesten släppte med insikten och istället öppnade sig
vägen till att planera en frihet där valmöjligheter och tiden i stor
utsträckning ligger i mina händer.
Återspegling
Ordet reflektion har alltid tilltalat mig, en stunds eftertanke, eller i den
mer tekniska betydelsen, återspegling av ljus. Efter att under en tid ha
marinerat kommer jag nu publicera 13 reflektioner. Det är inga sensationella
hemligheter som kommer att avslöjas, men det är både sött, salt och surt i mina
reflektioner och det är oundvikligt för annars skulle det inte vara trovärdigt
och ärligt från min sida. Kanske är jag för närsynt när jag så nyss inpå min
pensionering skriver en slags sammanfattning av 36 år som aktiv präst i Svenska
kyrkan. Jag har under dessa år reflekterat och fört anteckningar för att må bra
i det som för det mesta varit glädjande och meningsfullt och emellanåt prövande.
På kyrkvägen har det funnits några återvändsgränder då jag har behövt söka en
annan väg för att inte fastna i gränden och bli bitter. En av alla goda
kollegor jag haft blev för några år bitter och jag led med hen och lovade mig
att aldrig tillåta mig själv att bli ett offer för kyrkliga strukturer. En
kyrka fylld av kloka och goda medarbetare som fortfarande möter en stor del av
vårt lands befolkning i livets olika skiften. För min del började det 1988 med
detta brev.
I GUDS DEN TREENIGES NAMN
MED BÖN OCH HANDPÅLÄGGNING har enligt vår kyrkas ordning Lena ELISABETH ÖBERG
HANSÉN denna dag vigts till präst i Kristi kyrka.
Hon förklaras därför genom detta
öppna brev berättigad att utöva alla prästämbetets plikter. Det åligger henne
därvid att, med den stora räkenskapsdagen för ögonen, leva öppen mot Gud så att
hon lär ut vad kyrkan tror, tror vad hon lär ut och om sätter läran i liv.
Allsmäktige och nåderike Gud, ge
henne Din Andes kraft i arbetet för Ditt rike, och när henens verk är slutfört,
ge henne den trogna tjänstens saliga lön. Genom Jesus Kristus, vår Frälsare.
Amen
Stockholm den 10 januari 1988
+ Krister Stendahl
Du har precis läst mitt prästbrev, beviset på min
vigning. Jag har med bön och förtröstan på Guds bärande kraft under dessa år
försökt göra mitt bästa att lära ut vad kyrkan tror, själv tro på det jag lär
ut och omsätta tron i mitt och andras liv i den mån som jag kan inspirera och
påverka andras liv. Eftersom jag skriver detta har räkenskapsdagen inte inträtt
än och den trogna tjänstens saliga lön väntar jag fortfarande på. Väntar gärna
ett tag till.
Kort om vägen fram till den 10 januari och
kallelsens tre steg
Steg 1
Någon gång såddes ett frö eller mer troligt flera, jag kan inte säga exakt när.
Vildsådda frön är svåra att datera. Var det när jag satt bredvid mormor i
Slätthögs kyrkan och morfar gick ned för altargången? Han hade venia i Växjö
stift. Hans längtan efter att bli präst förverkligades inte utan det blev
militärbanan för honom, först som pensionär fick han ägna livet åt kyrkan. Vad
var det för frö där i Slätthögs kyrka? Jo, ett leende. Jag är övertygad om att
Gud ler mot oss genom andra människor, av kärlek och ibland av överseende för
skapelsen blev inte fulländad genom människan, den är fortfarande i vardande.
Eller kanske var det något frö under konfirmationstiden? Där allvaret och
lugnet fanns och alla Bibelns berättelser som fascinerade mig. Kanske var det
lite längre fram i livet när nätterna och dagarna tyngde då jag trodde att livet fullständigt hade gått sönder och jag till slut, trots
allt, såg ljuset?
De vildsådda fröna grodde och i januari 1981 påbörjade jag mina teologiska
studier vid Stockholms Teologiska Institut, ITH, filial till Teologiska
institutionen vid Uppsala universitet.
Steg 2
Jag har alltid tyckt om att läsa, skriva och lära men aldrig uppskattat skolan.
Jag har inte närmare analyserat det, kanske är det för att jag som barn och
tonåring var blyg. Kanske är det för att jag är eftertänksam och behöver
inkarnera kunskap och göra den till ’min’. Första terminens studier ägde rum i
Kungliga Tekniska Högskolans lokaler på Valhallavägen. ITH:s studenter hade
blivit för många så villan på Stora Essingen räckte bara till för de
obligatoriska pastorala kurserna för blivande präster. När andra terminen
startade på hösten 1981 blev vi hänvisade till Lärarhögskolan på Rålambsvägen i
Fredhäll och där läste jag merparten av mina kurser. Även om det också blev en
och annan resa till alma mater och salarna i Dekanhuset och Regnellianum.
När första året började lida mot sitt slut slog
tvivlet på kallelsen till, är det här vägen för mig? Ett sätt att ta reda på
det var att göra praktik och jag fick tre månaders praktik i Sundbybergs
församling under senare delen av tredje terminen. Med varsam och öppensinnad handledning
fördjupades min kallelse och jag förstod att vågrörelsen av tillit och tvivel
till kallelsen inte var hotande utan något att ta vara på. De yttre formerna är
en nödvändig byggställning och de inre formerna, skapandet av rummen kan se
väldigt olika ut. Jag upptäckte att det fanns en positiv mångfald, redan då, i
början av 80-talet.
Livet och trons vågrörelse gjorde att jag tog den tid
jag behövde för att fullfölja mina studier. Positivt var att det fanns
möjlighet att som teologie studerande arbeta som tjänstebiträde i församlingar.
Det var prästbrist och stiften tog till vara på studenterna. Det blev en god
övning i att leda firandet av gudstjänster och andakter och möta människor. Så
äntligen, den sista 10 poängstentan i kyrkohistoria avklarad och sista året på
vägen till prästvigningen hägrade. Min inre kallelse hade som brukligt är prövats mot kyrkans yttre kallelse genom
samtal med biskop och stiftets program för blivande präster.
Steg 3
I januari 1987 började jag på Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala. Vi
var en förhållandevis liten grupp på arton personer. På ett sätt blev det en
tajt grupp och samtidigt har jag i efterhand tänkt på att vi verkligen var arton
självständiga individer som inte knöt närmare band med varandra. När våra vägar
skildes åt i december och åtta av oss försvann till Stockholms stift och tio till övriga stift så var det, ses om vi ses, hej
då. Prästvigningen stundade men först ett oväntat preludium under hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar