Del 3 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Storkyrkan i Stockholm

3 – Vigningen och min första vecka som präst

Söndag den 10 januari 1988
Jag tog på mig min kaftan och infann mig i Storkyrkan tillsammans med övriga prästkandidater. Det går inte riktigt att beskriva sin prästvigningsdag med mer än det enkla ordet stort. Med bön och handpåläggning vigs vi till en skara som i århundraden efter århundranden förvaltat ord och sakrament som kyrkan ålagt oss att göra. Efter vigningsgudstjänsten bar det iväg till mottagning med familj och vänner som ville dela den här dagen med mig. Därefter snabbt hem och pusta ut och sedan iväg till middag hos biskop Krister. Jag har ett foto som är taget på kvällen när jag kommit hem från middagen. Fotot är mycket talande för hur trött jag var men glad över dagen, fylld av tacksamhet och buren av nåd. 

En tongivande vecka
Det kan verka långrandigt att återge min första vecka som präst dag för dag men den satte tonen för hela min prästgärning på flera vis, på gott och ont fast mest gott, trots allt. Jag är en nu-människa och fastnar sällan i dåtid men den här veckan är inetsad i mig på ett särskilt vis. Och det stämde verkligen kyrkoherden behövde akut en präst till församlingen. Det blev ingen mjukstart som pastorsadjunkterna nuförtiden får, vilket stavas mänsklig hållbarhet, fanns inte på kartan för 36 år sedan.

Första nattvarden som präst i vigningsgudstjänsten

Måndag - Mottagande
Det blev ingen sovmorgon, kyrkoherden bestämde att jag skulle infinna mig måndag morgon klockan åtta till morgonsamling. Det var bara att ställa väckarklockan på sex, masa mig upp och äta frukost. När jag vecklar ut SvD (på den tiden vecklades tidningen ut!) spärrar jag upp ögonen och vaknar till ordentligt för på första sidan är ett foto av mig när biskopen kramar om mig, fridshälsningen en del av gudstjänsten. Det är en rätt ordentlig bild och artikeln inne i tidningen handlar förstås inte om mig utan om en av mina vigningskollegor som bytte bana från skådespelare till präst, 1988 mer radikalt än idag. Jag råkade bara stå i en bra fotovinkel! Min käre make kontaktade pressfotografen så jag fick originalbilden, det är ett kärt minne och tidningen är sparad.

Klockan åtta var det sålunda dags för morgonbön och andra frukost tillsammans med personalen i min första tjänstgöringsförsamling, Nacka. Jag hälsades välkommen med blommor och en bok som kyrkoherden skrivit. Jag kände mig förväntansfull och nyfiken. När vi gått upp för trappan i prästgården efter personalmötet för att ha prästkollegium bad en av kollegerna mig att följa med in i ett litet rum. Hon tittade på mig, pekade på en rejäl hög papper och sa: Du kan föra in de här konfirmanderna i konfirmationsboken. Jag tittade storögt på henne och fann mig tack och lov och svarade: Nej, jag kan inte se att det är min uppgift. Vi blev aldrig vänner.

Kyrkoherden talade om att jag skulle ha mitt första dop på lördagen, hon tyckte jag kunde mjukstarta därför tog hon tvillingdopet själv. Jag kontaktade dopfamiljen och bokade in samtal på onsdagen. Det bestämdes även att jag skulle ha gudstjänsten i församlingens huvudkyrka på söndagen. I övrig en massa information som brukligt är första dagen på ett nytt jobb. En kollega hade slutat och jag tilldelades två konfirmandgrupper i Fisksätra med början veckan därpå. Jag fick ansvar för Danvikshems äldreboende och gudstjänsterna där. Ingen vidare introduktion mer än så.

Tisdag - Orientering
Jag visades runt i församlingen av en pedagog, en ganska stor församling och det underlättade att ha tillgång till bil, vilket min fantastiska mamma förstod och hon gav mig under våren ADA 729, en vinröd SAAB 96. ADA var inte svårt att komma ihåg och för numret var det passande att psalm 729 i 1986 års Svenska psalmbok var De finns djup i Herrens godhet (i nuvarande psalmbok 285) det var och är en psalm jag tycker om.  Lyxen av att ha ett eget arbetsrum fanns inte, det var sex skrivbord i ett stort rum men vi hade i alla fall egna skrivbord. Det var inte precis en rogivande miljö med kontorslandskap och där är vi förstås olika som personer, jag har aldrig gillat det. Pastorsexpeditionen var (och är) vackert belägen i den gamla prästgården vid Nacka kyrka.

Onsdag - Oväntat dagsinnehåll
Egentligen en ordinarie dag för personalmöten och präst-pedagogmöten men det hade man flyttat till måndagen då jag började. Det skulle sedermera visa sig att mötet på måndagen var bland de fåtal möten under min tid i församlingen där präster och pedagogisk personal inte rök ihop i mer eller mindre gräl. Jo, förresten ett möte till var utan strul, det var när jag slutade och alla förundrades över att jag inte bjöd på tårta som seden var när man slutade. Jag upplevde aldrig att min tid i församlingen var något som jag behövde tacka dessa människor för. Inte bra i deras ögon. Ett statement från min sida, möjligen lite omoget och provocerande och samtidigt kanske något som väckte något i någon, en eftertanke. Jag spelar bara med när det absolut behövs.

Förmiddagen inleddes med att sitta på expeditionen och fräscha upp kunskaperna kring hindersprövningar, ty detta var på statskyrkans tid när folkbokföringen låg på Svenska kyrkans församlingar. Efter lunch satt jag ensam på rummet när en anställd på expeditionen kom upp och sa att de ringt från en avdelning på Nacka sjukhus och bad mig ringa avdelningen för de vill ha kontakt med en präst. Jag minns att jag såg mig omkring i rummet som för att leta efter en präst samtidigt som jag kopplade på någon form av autopilot och svarade: ”Javisst, jag ringer.”

Det visade sig att en person ville ha omedelbar kontakt med en präst och jag förklarade att jag skulle ha ett hembesök för ett dop och undrade om jag kunde komma efter det. Personalen intygade att det skulle gå bra. Dopsamtalet förflöt väl, det var parets första barn och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte kommer ihåg om det var en pojke eller flicka.  Jag har ett diffust minne av köket vi satt i, glädjen och förväntan att få bära fram sin förstfödda. Jag höll god min och hoppades att de inte hade SvD och sett min bild på förstasidan på måndagsmorgon för där stod det också vilken församling jag skulle till. Varför jag ville mörka att det var mitt första dop kommer jag inte ihåg, antagligen bara ren nybörjarnervositet.

Från hemmet där dopsamtalet varit var det inte långt att gå till sjukhuset och jag letade reda på avdelningen och personen som ville träffa en präst. Det visade sig ganska snabbt att hen ville ha nattvard. Jag mindes att någon berättat att det fanns ett kapell på sjukhuset och jag frågade personalen om de visste vem som kunde tänkas ha nyckel men ingen i personalen visste något om ett kapell, de kände bara till bisättningsrummet (alltså för döda).

Jag kunde inte fråga sjukhusprästen som hade semester. Eftersom detta var i januari frågade jag personalen om de hade någon glögg i gömmorna. Jag tänkte lite kreativt att de kanske haft någon liten julavslutning och rester från den och att jag väl kunde ta glöggen och ett kex så kunde vi fira nattvard. Personalen tittade konstigt på mig och svarade att de hade Malvatona! Det var inte alternativet jag sökte istället ringde jag kyrkoherden. På den här tiden hade man inte någon handledare när man kom ut som präst, väl vigd var det bara att börja arbeta.
   Jag berättade för herden var jag var och om omständigheterna och jag fick följande svar och detta är faktiskt ordagrant, svaret har etsats sig fast inom mig som ett brännmärke: Ja, jag vet inte vad du ska göra, men själv ska jag på sammanträde nu. Så lade hon på luren. Jag stod villrådigt med en telefonlur i handen och var allmänt konfunderad och nog lite arg, även om jag inte vara medveten om det då. En läkare på avdelningen såg min villrådighet och frågade om han kunde hjälpa till. Jag förklarade läget och han tittade efter i journalanteckningar och intygade att personen inte var livshotande sjuk utan jag kunde komma tillbaka dagen efter och fira nattvard. Vi enades om att det var en bra plan. Tacksam för förståelse och konkret vägledning gick jag tillbaka till personen och förklarade att jag för stunden inte kunde uppfylla önskan men att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Personen tog tacksamt emot detta och jag satt en stund hos hen, småpratade och avslutade med bön.

Torsdag - Nåd och åter nåd
Egentligen en dag vikt för predikoskrivande, dop- och gudstjänstförberedelser hemma men nu var det detta med personen och nattvarden. När jag vaknade mindes jag en incident som en av mina kursare berättat om, att hon på en praktik var med om att en präst valde att inte göra ett hembesök och när de kom dagen efter för att ge nattvard var personen död. Min kloka man sa till mig att ringa avdelningen, vilket jag gjorde och personalen talade om att personen var glad och förväntansfull inför mitt besök och för att få nattvard. Jag drog en lättnadens suck och åkte iväg till församlingen för att hämta nycklar till kapellet och fick veta att allt skulle finnas där för att kunna fira mässa.

Personen var så pass pigg att jag rullade iväg med hen i rullstol upp till kapellet och vi firade en stilla sjukkommunion. Den upplevelsen har på ett positivt sätt etsats sig fast inom mig och präglat alla kommande mässor jag firat och firar som präst. Det är på livsviktigt allvar, stillsamt, värdigt, lugnt och på liv och död med nåd, förlåtelse och kärlek som kraftgivande inslag. Det är total närvaro här och nu och bortom tidens och rummets gränser som Jesus lovar oss Och jag är med er alla dagar till tidens slut. Matt 28:20 Resten av dagen gick åt till helgförberedelser.

Fredag - Andhämtning
Ledig dag, så ledig den nu blev. Jag skrev säkert lite på predikan.

Lördag - Glädje
En annan slags närvaro än torsdagens erfarenhet spred sig inom mig. Det lilla barnet blev döpt, församlingen och den världsvida kyrkan fick en ny medlem. Jag reflekterade över vilken förmån att få möta så många olika människor i livets olika skiften och få tala om och samtala om Gud och livet.

Första söndagen i Nacka kyrka

Söndag - Högmässa
Så var det dags för kyrkans främsta gudstjänst och min första högmässa på egen hand. Förväntan och pirrigt på en och samma gång. Inte jättenervös, predikat hade jag gjort flera gånger förut och jag bar med mig torsdagens nattvardserfarenhet inom mig och såg nu fram emot att få fira det inom ramen för högmässan.  Framme vid altaret och tillredelsen slogs jag av dess högtid och påminde mig själv om torsdagen, vad det egentligen handlar om, försoning, liv och dö och liv. Enkelt bröd och vin som förkroppsligar Kristusnärvarons mysterium. Torsdagens och nu söndagens erfarenhet har gjort att för mig är förvisso högmässan högtid och helighet men heligheten ligger gömd där vi minst anar det, ofta i det lilla och enkla, jag förringar inte vikten av högmässan som betyder mycket för mig men de nära, vardagliga veckomässorna har främsta platsen i mitt hjärta. 

På ganska typiskt kyrkvis fick jag beröm för gudstjänsten och predikan. För mig har det varit och är en stor glädje och utmaningen att skriva fram predikan och förkunna Ordet. När jag skriver kyrkvis är orden ofta, Tack för predikan, Det var fint, osv...Jag tycker att gudstjänstbesökarna med åren blivit mer frimodiga att komma med frågor, även kritiska sådana, det är bra. Vi växer av respons. 
I övrigt har jag i hela livet noterat att jag med mina155 cm över havet ibland på ett ganska korkat vis blir bedömd som om längden har något med mitt intellekt att göra eller mina röstresurser. Med mina numera 151 cm, gråa hårstrån kan jag fortfarande ibland råka ut för denna minst sagt konstiga koppling. 

Efter kyrkkaffet kom det fram en dam (föregångare till senare tiders frimodighet) till mig som var upprörd över min predikan för att jag hade sagt att Jesus blev arg på sin mamma Maria som gav honom en hint om att hjälpa till när vinet tog slut i berättelsen om bröllopet i Kana. Jesus kan minsann inte bli arg och inte på sin mamma fick jag höra av kvinnan. Jag förklarade tålmodigt mina tankar om att man tydligt kan skönja en irritation hos Jesus annars svarar man inte sin mor med orden, Låt mig vara, kvinna. Damen framhärdade i sin åsikt och jag såg att hon fick något att fundera över.

En oförglömlig vecka var till enda.