Del 2 Reflektioner under en existentiell omställningsperiod

 

Tänkvärd gatukonst på Lilla Essingen

2 - Preludium i moll hösten 1987

1958 fattades beslutet och prästämbetet öppnades för kvinnor. Det skulle dröja till 1960 innan tre kvinnor vigdes till präster. Jag har haft förmånen att träffa två av dem. Margit Sahlin var för en tid min själasörjare. Elisabeth Olander f. Djurle har jag arbetat tillsammans med och Elisabeth har även döpt vår äldste son.

Nu var det min tur att snart vigas.
På hösten några månader innan vigningen mötte jag biskop Krister i Vällingby församling i samband med något firande och han berättade att han funderade på att placera mig i Gustav Vasa eller Oscars församling. Spontant kände jag – utan att egentligen veta så mycket om församlingarna – att Gustav Vasa lät bra. Jag hade hört att Oscars var en konservativ församling och jag hade även bott där och visste att det fanns ett motstånd mot kvinnor i ämbetet. Det skulle visa sig att det fanns fler, kanske mer dolda motståndshärdar.

När jag fick veta att jag skulle börja min tjänst i Gustav Vasa församling kontaktade jag kyrkoherden som ville träffa mig och jag infann mig på en två timmar lång ’intervju’ och förevisning av församlingen. Det finns mycket att säga om den ’intervjun’ som snarare bör benämnas ’förhör’. Jag fick redogöra för min teologi, jag blev utfrågad om det mesta på ett obehagligt privat vis vilket inte på något vis angick honom, för mig ett oprofessionellt och omoget gränslöst beteende. Jag minns att jag svarade kort och korrekt och inte vek undan, auktoriteter oavsett om de är hierarkiska eller baserad på lärdom har aldrig skrämt mig. Jag lämnade församlingen med undran och misstro och berättade för min man vad som hänt. En kuriositet i sammanhanget var att min lärare i religion på högstadiet bytt bana och nu arbetade i församlingen som pedagog och hon passade på att skryta över att hon minsann nu hade två elever som blivit präster. Jag kan lugnt säga att det inte var hennes förtjänst, hon gick förresten under smeknamnet eller då kanske snarare öknamnet ’bandspelaren’, hon pratade snabbt och hela tiden.

Dagen efter ’intervjun’ kom min lärare i själavård och berättade att kyrkoherden ringt till henne och även till läraren i homiletik. Hon berättar att de talat väl om mig och hon uttryckte en förvåning över att ha fått samtalet. Det var inte brukligt att kyrkoherdarna hörde av sig till lärarna på Pastoralinstitutets för att få omdömen om pastorsadjunkterna som skulle börja i deras församlingarna, det var en angelägenhet för stifetet. Jag såg på henne att hon var något bekymrad över detta och jag uttryckte väl min undran över allt detta eftersom ingen annan i min årskurs blivit kallad till ’intervju’ på detta sätt.

Gustav Vasa församling hade inte någon prästvigd kvinnan anställd, jag skulle bli den första.
Vid ’intervjun’ betonade kyrkoherden att jag var så välkommen! Men han berättade också att en av musikerna och de diakonvigda kvinnorna – diakonissorna – inte var glada över att ledet av prästvigda män skulle brytas. Efter någon månad var det dags för mig att återknyta kontakt med kyrkoherden för att bestämma när jag skulle börja och för att som brukligt låna mässkläder till vigningen. Jag fick då veta att musikern och diakonerna bokat in en tid hos biskop Krister för att protestera mot att en prästvigd kvinna skulle komma till församlingen. Jag ringde biskopen som sa att han inte hade haft mötet men skulle ha det på förmiddagen den 23 december. När han haft mötet ställde han mig inför ett val, att bli placerad i Gustav Vasa med en musiker som vägrade spela vid en prästvigd kvinnas gudstjänster och med diakoner som vägrade samarbeta. Vi resonerade omkring att bryta ny mark och samtidigt att faktiskt vara nyvigd. Var det rimligt att börja med att ’kriga’?
   Mitt svar blev nej tack, jag önskade annan församling, troligen fanns i bakhuvudet även upplevelsen av kyrkoherden som opålitlig även om det inte var främsta skälet till mitt nej. Biskopen med full förståelse för mitt beslut sa att vi får fira jul så skulle han fundera på vilken församling han skulle placera mig i istället även om han i impulsiv anda sa han att det nog kunde bli Maria Magdalena församling. Jag kommer inte ihåg om det var den 29:e eller 30:e som jag fick besked att det istället blev Nacka församling för kyrkoherden där behövde akut en präst.

Organisten och diakonerna i Gustav Vasa jublade säkert över detta.
Fast nu handlade det inte om att segra utan det handlade om arbetsvägran och om det sorgliga faktum att vissa människor ansåg (och anser) sig ha rätt att välja bort andra som arbetskamrater på grund av kön.  Det var ingen seger, det var återigen ett nederlag för kyrkan. Jag vet att diakonerna var äldre kvinnor, organisten också en äldre man, de var troligen präglade av att en präst var lika med en man och inte att förglömma för vissa, Jesus var man och på det faktum bygger vissa sin teologi samt att de tolv lärjungarna var män. Det var svårt för en del när förutsättningarna förändrades kanske behövdes en tids övergångsregler men det vållade problem för många år framöver.

I mina gömmor har jag min morfars predikningar i ett par pärmar och jag har även en klippbok där han sparat lite allt möjligt bland annat artiklar om att öppna prästämbetet för kvinnor. Såhär skriver han längst upp ovanför klippet ur DN den 28 september; En historisk dag lördagen den 27 september 1958 då kyrkomötet godkände förslag till lagändring rörande kvinnoprästfrågan. Man kan emellertid icke betrakta det som en storseger utan snarare som en väl planlagd och lyckad kupp mot de bekännelsetrogna. 

Morfars klippbok

Problemet har varit att kyrkan under en alldeles för lång tid hade en samvetsklausul som gjorde att män vigdes till präster och kvinnor och män vigdes till diakoner som stod för den äldre ämbetssynen långt efter beslutet 1958. Detta har gjort att många personer farit illa under alltför lång tid. Först 1982 tog kyrkomötet ett beslut om samvetsklausulens upphörande och riksdagen sa sitt eftersom vi var statskyrka. Bara 6 år före min prästvigning. Huruvida min älskade ’mofstar’ bildligt talat vände sig i sin grav vid min prästvigning vet jag inte och andra sidan var jag hans älskade barnbarn så kanske kärleken där i den gåtfulla uppståndelsedimensionen av liv övervinner all teologi och våra trångsynta ögon öppnas för trångsynt var inte Jesus kännetecken. Jag har inte läst alla hans predikningar och jag vet av mormor och mammas berättelser att han var en omtyckt predikant. De predikningar jag har läst är mycket innerliga, trosvissa och Kristuscentrerade. Ledsamt att han dog alltför tidigt och inte hann ge mer till den kyrka han ville tjäna. Om morfar levt hade det blivit många och långa samtal och det hade ju varit lite kul och säkert utmanande för oss båda.

Svenska kyrkan (liksom alla samfund) blir rikare av att det finns olika teologiska representationer. Under kyrkans långa historia har teologi ändrats och som följd av det har det blivit kyrkosplittringar vilket är smärtsamt när det sker fast det finns gränser för kompromisser. Jag anser att har man en teologi som gör skillnad på människor i ämbetet utifrån kön får man söka sig till ett annat samfund. Jag vet bland annat genom teologie studeranden och andra sammanhang att det fortfarande går att runda beslutet genom att helt enkelt spela med till vigningen är skedd. Även om det inte är vanligt är det ynkligt och på något vis ofattbart att det får fortgå, det undergräver det en gång fattade beslutet både 1958 och samvetsklausulens borttagande.  

Valde jag rätt?
Den frågan har jag funderat på och kommit fram till att jag utifrån den jag är valde rätt. Jag kallas ibland diplomatisk, på ett vis är jag väl det eftersom jag försöker göra mitt bästa för att se olika vinklar och vrår, inte minst på problem. Hålla flera tankar i huvudet. På ett annat vis upplever jag inte mig själv som särskilt diplomatisk och jag tror att jag skulle blivit stridbar och obekväm och samtidigt farit väldigt illa av att behöva börja min tjänst som präst med att ’kriga’ och direkt förhålla mig till motståndare till kvinnor i ämbetet. Jag skulle komma att möta det i alla fall men på ett ’lindrigare’ vis.
Det är inte synd om mig bara ett sorgligt faktum för mig att själva upplevelsen av allt detta satt sina spår, en misstrostråd vävdes in i min kyrkliga livs väv. Tyvärr blev det inte den enda tråden. Någon annan hade kanske skakat bort dammet från fötterna som Jesus uppmanar oss att göra när vi inte blir välkomnade. Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Matt 10:14   På ett vis gjorde jag det eftersom jag önskade en annan församling fast det puderfina dammet fastnade tyvärr i sandalremmarna trots allt. Vi bär alla på våra egna livsberättelser som gör att en del av det vi möter är lätt att skaka av sig annat dröjer sig kvar som irriterande sandkorn och som vemodiga trådar i vår livs väv.