6 - Min andra församling
Att vara på rätt plats
Den 1 oktober 1988 infann jag mig i Spånga församlingshus och söndagen den 23
oktober höll jag min första predikan i Spånga kyrka. Veckan efter ringde en
person från stiftet, Personen ville erbjuda mig ett arbete i Kista församling. Jag
förklarade att jag var i Spånga och precis haft min första gudstjänst. Personen
blev förvirrad och jag redogjorde för biskop Kristers och Spånga kyrkoherdes
överenskommelse. Biskop Krister hade slutat sista september och återvänt till USA.Personen fortsatte förvirrat att fråga om jag var i Nacka men
om jag nu inte var där, var ville jag vara, Kista eller Spånga? Svaret var för
mig självklart, Spånga, jag var ju redan där.
Det är lätt att förundras över den
administrativa röran, kanske var det en kulturkrock under några år med en
biskop som tillbringat många år i USA i ett helt annat sammanhang än i en
statskyrka. Biskop Krister må på många vis ha varit lyhörd, öppen och före sin
tid som det brukar heta och jag tror att han även var en person van att leda
och bestämma på ett annat vis än vad som var brukligt i Svenska kyrkan vid den
här tiden, en auktoritet av annat slag. Jag har ett roligt minne förknippat med
just denna självklara auktoritet och frihetlighet. Vid ett tillfälle på hösten
före prästvigningen klev jag på 46:ans buss vid Slussen och på bussen satt
biskopen, jag gick fram och hälsade och vi småpratade och han glömde kliva av i
Gamla Stan. Då gick han fram i bussen och försökte förmå chauffören att släppa
av honom vid rödljusen. Chauffören lät sig inte bevekas även om biskopen
enträget försökte fick han gott följa med till Tegelbacken. Där klev han
muttrandes av bussen och fick en extra promenad tillbaka till stiftskansliet i
Gamla Stan.
Att sätta sig vid ’fel bord’
Jag
välkomnades till en helt annan slags församling i Spånga och börjar även här
med det som skavde, lika bra att få det undanstökat. Vid kafferasterna fanns
två olika bord en bit ifrån varandra. Vid det ena bordet röktes det friskt, jag
valde att sätta mig vid det rökfria bordet. Dels hade jag slutat röka några år
tidigare och framför allt var jag höggravid, barnet var beräknat till 1 januari. Det jag inte visste då var att folk trodde att det var
något slags statement för där satt ’de knepiga’, varav en verkligen skulle visa
sig vara ’knepig’ och under utredning på Domkapitlet för sin förkunnelse. Det
här var inget jag visste och förstod under de knappa två månader jag arbetade
innan jag gick på föräldraledighet. Det var först när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och jag lade pusslet
med hjälp av en kollega som lite försynt upplyste mig om att de undrade vem jag
var och hur det kom sig att jag satte mig vid det bordet. Det enkla svaret var,
rökfritt. Helt rökfritt fick de genomföra efter ett par år bland annat på grund
av mig när jag blev allvarligt sjuk i min astma och var borta ett halvår. Vid
rehab samtalen betonades vikten av rökfri arbetsmiljö, så fick det bli,
kyrkoherden fick därefter gå ut och röka sin pipa tillsammans med de övriga nikotinsuktande arbetskamraterna.
Vardag
Gudstjänster och kyrkliga handlingar och samtalsgrupper, själavård och kaplan
för barnarbetet var mina huvudsakliga uppgifter. Samarbetet med de kloka
förskolelärarna/ skötarna var roligt och givande, som småbarnsförälder hade jag
lätt för att identifiera mig med familjerna. Konfirmander hade jag några
grupper men upplevde tidigt att det inte var den uppgift i kyrkan som var mest
lämpad för mig. Vuxenkonfirmation är förstås roligt. Att konfirmander aldrig
har varit min starka sida beror helt enkelt på att jag tycker det är tröttsamt
och inte särskilt roligt med tonåringar i grupp, att burdust säga detta
provocerar eller retar nog en del, men för min del är det sant. Glädjer mig med
alla goda kollegor som är suveräna konfapräster, som t.ex. käre maken som varit
på hur många läger som helst i vårt land och Assisi. För min egen del tar jag
gärna möte med tonåringar enskilt eller i mindre grupp. Återigen Jag-Du. Vårt
hem har alltid varit en öppen plats för sönernas vänner, inte minst under
tonårstiden och glädjande nog finns flera nära kontakter kvar än fast de sedan
länge är vuxna. Pedagogik är inte heller riktigt min grej även om jag under
åren ibland fått höra att jag är pedagogisk! Det beror nog snarare på att jag
är en god lyssnare vilket främjar samtal och insikter hos alla parter,
lyssnande bidrar till ömsesidigt lärande och växande i tro.
Påbörjad terapeututbildning och existentiell
ångest
Under
mina tolv år i Spånga församling (Kista var då en egen församling)
stabiliserades tryggheten i min tjänst och på sätt och vis även i mitt kall. Det
senare paradoxalt nog när jag började en terapeututbildning på S:t Lukas för
jag var osäker på om det var präst jag skulle ägna mitt liv åt när min hälsa
började vackla. Synen på kallet och arbetet var som den dåvarande kyrkoherden
uttryckte det, att enda gången man inte kunde arbeta var när man var magsjuk! Vid
slutet av den första studieterminen på S:t Lukas hade vi en föreläsare som
introducerade Freuds tankegångar mer biografiskt. I sin föreläsning berättade
han att Freud vid något tillfälle fick frågan vad resultatet av psykoanalys blir.
Freud lär ha svarat att man går från neurotisk ångest till existentiell ångest.
Sant eller inte, det blev solklart för mig var min hemhörighet skulle vara, i
den existentiella ångesten. Jag gjorde ett nytt val och det blev endast den
terminen av terapeutiska studier. Karriärstrategiskt skulle jag förstås ha
fortsatt har det påpekats för mig men jag är ingen karriärplanerare och jag har
inte heller ångrat mig. Det är inte vattentäta
skott emellan men jag trivs bra med existentiell ångest och överlåter med varm
hand till andra att möta den neurotiska ångesten.
Att känna sig själv
Spånga kyrka från 1100-talet har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. I
takvalvet bakom altaret in mot det Bondeska gravkoret finns en latinsk sentens,
översatt står: Vem du var vet du Vem du är ser du Vem du skall bli vet du
inte Gå och känn dig själv. Vem som skrivit dessa klassiska ord verkar ingen veta. Klassiska ord, nu rör vi oss
tillbaka till 500-t fvt till inskriften på Apollontemplet i Delfi där gnothi
seauton - känn dig själv på grekiska fanns inristat (latin nosce te ipsum). Många
århundraden senare utvecklar någon tanken på att lära känna sig själv (som
egentligen inte handlar om att känna sig själv på det sätt som vi menar men det
är en annan historia) och skriver det i taket på en landsortskyrka långt från
det ursprungliga sammanhanget.
Orden där i valvtaket får mig att
tänka på en av mina favoritberättelser ur evangelierna, den om
äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet 7:53-8:11. De skriftlärda och
fariséerna kommer med en kvinna som påstås har ertappats på bar gärning med
äktenskapsbrott och de vill nu höra vad Jesus anser om detta. Jag tänker på
kvinnan och kan göra mig en föreställning av att hon vet sin livshistoria, hon
vet vem hon var. Hon står nu anklagad och ser vem hon är och vad hon kommer
med. Svaret Jesus ger de lärde gör att de en efter går sin väg och Jesus blir
ensam med kvinnan och han säger till henne; Kvinna, vart tog de vägen? Var
det ingen som dömde dig? Hon svarade: Nej, herre, Jesus sade: Inte heller jag
dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Vi vet inte vad som hände med kvinnan
efter detta (OBS det är inte Maria från Magdala vi talar om här). Kvinnan vet
just där och då inte vem hon ska bli men genom sina erfarenheter av vad som
hänt och mötet med Jesus har hon fått en ny möjlighet att lära känna sig själv
och Gud.
Årsringar
Spånga
kyrkas väggar har sedan 1100-talet hört generationers böner och rymmer sedan 1960-70-talet
många gudstjänstdeltagare från andra platser på vår jord, alla förenade i en
längtan efter gemenskap med Gud och varandra. Det är spännande hur tankar migrerar
med människor från till synes avlägsna platser, vi är inte annat än bara
människor vars tankar och idéer rör på sig tillsammans med kroppen eller utan
den, på andra vis. Spånga var då (och är nu tillsammans med Kista) en
församling där många kulturer samsades genom stadsdelarna Tensta och Rinkeby. Det
fanns problem när jag arbetade där och det finns det nu men det borde även
skrivas om de rikskända stadsdelarnas sammanhållning och vilja till att måna om
sin stadsdel. Och inte minst om närheten till naturen med hela kulturreservatet
Järvafältets gamla kulturbygd runt hörnet.
Under mina 11 år och 11 månader i
Spånga församling mötte jag två sinsemellan mycket olika kyrkoherdar, båda
kloka personer på sina egna vis. Jag växte med och in i de prästerliga uppgifterna
och när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och arbetat ett tag förstod
mina arbetskamrater att jag inte var ’knepig’ trots att jag satt mig vid ’fel
bord’. Jag blev trygg i mötet med olika personligheter och vad de bar med sig
av mörker och skugga såväl som glädje, förhoppningar och förväntningar.
Historisk förändring
Under åren i Spånga var jag i allra högsta grad även småbarnsmamma då Dan föddes
dagen före min ett-åriga prästvigningsdag och sedan kom Samuel drygt sex
år senare. Debatten under de här åren om den kommande skilsmässan mellan kyrka
och stat berörde mig inte särdeles mycket, jag var fokuserad på själva arbetet
och familjelivet. Jag var för en skilsmässa mellan kyrka och stat men inte
kunde jag ana att den nya organisationen på ett vis blivit mer ’statlig’ genom
en än mer djupgående politisering när det handlar om kyrkomötet och
församlingarnas styrelser, kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Den teologiska
kompetensen har minskat i kyrkomötet och finns där nu mer som bonus när präster
och diakoner ansluter sig till mer eller mindre partipolitiska nomineringsgrupper
med fortsatt nära band till riksdagens partipolitik, det vill säga staten. De
fristående grupperna är i minoritet. Av de 251 ledamöterna är 161 (2022 - 2025)
mer eller mindre knutna till sekulära partier, även om grupper som Borgerligt
alternativ, FiSK och ViSK uttrycker att de är fristående Dessutom har förändringarna
paradoxalt nog gjort att vi snarare i viss bemärkelse har blivit mer av en
kongregationalistisk kyrka i stället för en episkopal. Visst har biskop och
stift tillsyningsansvar och ska utöva omsorg om stiftets församlingar. Blev det bra? Det finns mycket att
fundera över inför framtiden för Svenska kyrkan. Jag tycker nog att vi fortfarande är
mer som ”det kungliga salighetsverket” även om det heter att vi är en fri
kyrka.
Det för Svenska kyrkan historiska året 2000 blev ett
historieskifte även för mig. Efter närmare tolv år i Spånga var det dags för
mig att söka mig till en ny församling med nya intryck. Då jag sökt några
tjänster som jag inte fått tänkte jag att jag säger upp mig och ser vad som
händer alltid finns det väl något vikariat någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar