11 Mina tankar om andra och andras tankar om mig
Åren går, släkten följa släktens gång
Under många år har jag haft glädjen att vara handledare/mentor (inspirerande uppdrag
som byter namn stup i kvarten) för teologie studeranden och pastorsadjunkter
under deras första år. Samt möta många
teologie studeranden när jag arbetade i Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan. Det har
varit ett återkommande, mycket roligt arbete att möta blivande och nyvigda
kollegor och försöka vara en erfaren medvandrare för en tid. För mig har det alltid varit viktigt att uppmuntra blivande och nyvigda kollegor att hitta sin egna röst och sätt att vara VDM. Att inspireras men inte härma, helt enkelt bli trovärdig i sitt kall och arbete, allvar, glädje och ödmjukhet. Såklart finns det även handgripliga råd att ge ibland. Jag upplever att det har blivit betydligt ängsligare under åren, kanske är det ego-kulturen som spillt över för mycket i kyrkan. Förstå mig rätt våra jag är viktiga, vi är våra redskap men vi står i en större uppgift. Det är inte mig församlingen ska tro på utan på Gud, vi är redskap för att peka på Kristus. Handledare skulle jag
också ha varit för fyra präst och diakonkandidater i Hässelby sommaren 23, tillsammans
med en diakonkollega. Men en sten på en grusig parkeringsplats vid Döda havet under
en studieresa till Israel satte stopp för det, en fotfraktur ledde till fem
veckors sjukskrivning istället för sedvanligt sommarjobb i församlingen. Trist,
för jag hade sett fram emot handledarskapet. Jag tycker om att fira gudstjänst i olika kyrkor och ibland träffar jag personer jag handlett eller väglett i Sommarkyrkan (informellt) som kollegor det är så fint och roligt.
Något av det vänligaste en pastorsadjunkt sagt till
mig efter avslutat år var att hen lärt sig att inte bara ta saker och ting med
en nypa salt utan med en näve salt. Jag ler åt minnet som framkallade ett stor skratt på personalmötet men det fanns och finns ett allvar bakom orden. Jag brukar säga näve ibland för en
del är i olika sammanhang insiktströgt och dysfunktionellt och man behöver bara
släppa taget om det (inte bara i kyrkan utan det vi möter i livet i stort). Eller ibland helt enkelt leverera lite salt. Det
slår mig att en näve salt kan vara i Jesu anda, i Bergspredikan säger han, Ni
är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt
igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Matt
5:13
Kraften sitter förstås inte i mängden, nypa eller näve utan i själva essensen.
Tappar vi essensen kastar vi bort både Gud och oss själva att trampas på.
Tänker på den numera välkända intervjun av journalisten Anders Holmberg med
ärkebiskop Martin där journalisten gör goda försök att trampa ner saltet men
biskopen mister inte kraften i sitt salt utan är besvärlig och levererar inte
bara en nypa utan en näve.[1]
’Whistleblower’
För sisådär tio år sedan var det en kollega som kallade mig för
’whistleblower’, vilket gjorde mig förbryllad och förvånad för det är ingen
etikett som jag identifierat mig med. Kollegan lade ut texten om att jag inte
är rädd för att säga vad jag tycker och stå upp för det som jag anser är fel
för andra eller mig själv. Samt att jag är lösningsfokuserad – det behövs
mycket av det i kyrkans värld kan jag säga!
Varför kan vi inte göra vårt yttersta
för att försöka ha en så fördomsfri öppenhet som möjligt till varandra? Visst
har vi alla behovet av att känna oss trygga och det blir lätt och omedelbart
när vi kan identifiera oss med den vi möter och det vi tror oss känna till fast
jag har aldrig förstått varför det utesluter öppenhet. Det kräver något av oss,
övning och medvetenhet. Med mina erfarenheter av invävda misstrostrådar från de
första åren som präst får jag då och då tala strängt till mig själv för att
vara medveten och öva mig i att inte ha snabba bedömningar och ibland
misslyckas jag förstås med det.
Det finns i vissa kyrkliga sammanhang
en självgodhet som blir självskadande, lite som att ha jordaxeln i
fontanellen, en målande beskrivning av att något enbart cirkulerar kring
sitt egna ego. Ofta handlar det om bristande organisation och kommunikation
mellan anställda och relationen mellan personal och förtroendevalda. Det finns stundtals
en insiktströghet i våra församlingar. Dessutom tronar vi på minnen från
fornstora dar samtidigt som vi är ivriga att hänga med i moderniteten och då är
det lätt att förlora blicken för kyrkans uppdrag. Balans mellan då och nu kräver
ödmjukhet, reflektion, nyfikenhet och målmedvetenhet.
Andras blick
Ingen
begär nuförtiden anställningsbetyg, skrivs det ens? CV och muntliga referenser
gäller. Rent generellt är det något fint över tankearbetet som skriftliga
omdömen har föregåtts av. De kan förstås även vara rätt torra och slätstrukna,
har några sådana betyg också. Speglar verkligen dessa betyg vem man är? Nja,
blir mitt svar, för stunden kanske men förhoppningsvis utvecklas du som person.
Samtidigt finnas personlighetsdrag som vi bär med oss genom hela livet.
Jag tänker att det är bra för
självkännedomen att fundera över en annan persons omdöme, både det som biter
till och det som gör oss glada och stolta. När jag läser betygen funderar jag
över om de stämmer och blir lite varm i hjärtat när jag tänker på att det är en
yrkesresa som löper över 50 år, inräknat allt jag arbetat med. Några exempel
delar jag med mig av som värmer mig.
[...]verkar vid första bekantskapen något tystlåten
men är lätt att samarbeta med och Öberg har varit mycket omtyckt av samtliga arbetskamrater
[…] Sammanfattningsvis kan fastslås att Elisabeth Öberg under sin tid vid
avdelningen visat goda prov på lojalitet och solidaritet, ansvarskänsla och
noggrannhet, ambition och gott omdöme, humor och gott humör.
[...]visat sig vara
villig, flitig och omtyckt av sina arbetskamrater för ett stillsamt och försynt
sätt och väsen.
[...]bidragit till församlingens
utveckling på flera sätt genom nya idéer och har alltid varit väl förberedd och
påläst. Jag har upplevt en stor lojalitet från hennes sida. [...] visat omsorg om verksamheten genom att sträva efter att finna konstruktiva
lösningar på olika frågor, vilket jag har uppskattat. En stark sida hos
Elisabeth, som jag vill framhålla, är att hon är en mycket god predikant.
Några gånger har mitt temperament gnistrat till (tog ett år för en arbetskamrat i en församling innan hen pratade ordentligt med mig efter en dispyt). Jag försöker hushålla med de uttrycken för när jag blir riktigt förbannad blixtrar det verkligen, familjen är van, andra kan tycka att det blir obehagligt har jag förstått. Vi har alla våra olika sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar