9
Mellanreflektion om jämförelsedjävulen,
ensamhet och närvaro, sårbarhet och acceptans
För vem
Under åren upplever jag att kulturen i Svenska kyrkan
har blivit mer prestationsorienterad och individualiserad och paradoxalt nog
till vissa delar ganska likriktad. Jag fick mina funderingar till en del
bekräftade i boken Kallad till präst och pastor – i en tid av religiös
förändring.[1]
I boken studeras kallelsen, identiteten och tankar kring arbetet. Jag tänker
att följden lätt blir att vi inte ser vår kollega främst som en
medsyster/broder istället lurar jämförelsedjävulen på axeln. Ett ord jag lärde
mig av den piprökande kyrkoherden jag hade i Spånga. Han förmedlade även vikten av att putta ner jämförelsedjävulen
från axeln, inte bara en gång utan ständigt vara på sin vakt för
jämförelsedjävulens lömska angrepp. Jag är tacksam för den lärdomen för den har
hjälpt mig att grundats i att vi är kallade av Gud för dem vi är med våra gåvor
och tillkortakommanden. Det är utifrån detta som vi får utvecklas, mogna i
insikter och kunskaper och ständigt förnyas och grundas i tro och arbete. En
växelverkan mellan det som ger näring, skaver och förhoppningsvis ger näring
igen. Vi kan inte älska alla vi möter och arbetar med däremot kan vi acceptera
i bemärkelsen respektera även de vi känner att vi står långt ifrån. Paradiset
finns inte på jorden som en annan klok kollega uttryckt det.
Ensamhet
Som
präst är man tränad i att inte tala så mycket om sitt jobb när det handlar om
de personliga mötena. Vi får möta och bära mycket, även om vi lämnar över allt
i bön till Gud är vi ensamma med mycket. Vi förväntas prestera och tjäna vilket
lätt kan skapa stress och många mår mer eller mindre dåligt av det. Eller så
blir det ensamt burna något som alstrar bitterhet eller/och sätter sig i
kroppen. När utmaningar uppstår - oavsett om det är strul på jobbet av något
slag eller en alltför tung börda i mötet med de vi ska tjäna – när kropp och
själ skriker behöver vi släppa tjänandets plikt för att ta hand om oss själva
innan det går för långt för vid den punkten handlar det först och främst om att
ta hand om sitt eget jag för en tid. Det kan innebära sjukskrivning, tjänstledighet
eller att helt enkelt byta sammanhang. Det är inte lätt att komma till insikt
om vilket som gagnar jaget bäst. Människor som i olika mellanmänskliga yrken
tjänar andra, inte minst de yrken där mötet är avgörande för hur arbetet skall
fortskrida, är beroende av att den yrkesutövande är närvarande med hela sitt
jag.
Alla evangelisterna berättar att Jesus emellanåt drog sig undan och sökte sig
till ensamheten och ibland i avskildhet endast med lärjungarna vid sin sida. Kristen
tro förenar andlighet och kroppslighet genom inkarnationen. Under århundradena
har balansen mellan dem sett olika ut och tolkningar varierat i vilket
utsträckning det ena föregår det andra. Om något har Gud visat på helheten
genom inkarnationen där födelsens fysiska smärta och kladd är påtagliga, där
det utlämnade och skyddslösa barnet är helt beroende av andras skydd och
omsorg. Väl född kan döden avbryta det första andetaget och lyckligtvis sker
det sällan i alla fall i vår privilegierade livssituation. Döden är en skugga
som alltid följer oss och till slut ändar vår fysiska existens. I det som är
liv här och nu behöver vi ta hand om oss själva för att kunna finnas till för
varandra och oss själva.
Som kristen vet vi med förståndet att det ensamt burna inte är ensamt buret,
Gud finns med oss, närvarande i sin frånvaro. Vi vet också att känslan inte
alltid hänger med förståndet. Vi får då påminna oss att Gud, genom Kristus,
lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut (Mt
28:20)
Vi är i alla arbeten på olika vis våra egna arbetsredskap och jag tror förstås att vi är burna av Gud med våra gåvor och personlighet trots det bör en del av egot träda tillbaka när man är i tjänst. Vi är till för församlingen och inte församlingen för oss. Inte att vi ska bli opersonliga men det är uppgiften som är i centrum (en influencer protesterar förstås mot denna tes). Att vara och vila i vetskapen om att Gud bär oss gör oss närvarande i mötet med andra i olika situationer. Vi har alla dagar när vi inte är på topp och visst går det att maskera till en viss gräns, där kommer professionaliteten in. Fast ibland kan dagar komma då vi helt enkelt – för både vår egen och andras skull – behöver kliva av ett tag, göra som Jesus, dra oss undan en stund.
Närvaro
Vi
har olika känslighet för aspekten av närvaro. Jag minns ett dop där en välkänd
artist var fadder till dopbarnet. Efter dopet tackade artisten mig för min
närvaro. Jag blev lite förvånad, tackade och sa att det är viktigt och
självklart för mig. Artisten berättade då att hen inte upplevde det som en
självklarhet efter att ha varit i andra kyrkliga sammanhang.
När någon frågar mig om jag har någon kyrklig förebild
blir jag svaret skyldig. Visst har jag mött många kollegor som funnits där med
klokhet och närvaro och uppmuntran. Fast de flesta riktigt visa förebilderna
har varit personer utanför det kollegiala skrået. En händelse som handlar om
närvaro var när vi väntade vårt andra barn. Av hälsoskäl var jag inskriven på
specialistmödravård där en läkare snappade upp att jag haft en snabb och lite
kaotisk förlossning av vårt första barn och att resultatet av det blivit
förlossningsskräck nu inför andra barnet. Jag tyckte nog det var lite
överdrivet men ok då vi bokade in ett extra samtal om detta. När jag och maken
kom för samtalet dröjde det och vi fick sitta ner och vänta, till slut kom en
vänlig sköterska och sa att det kommer att dröja med samtalet och uppmuntrade
oss att gå och fika en stund. Som de sensibla personer vi är märkte vi förstås att
det var nått på avdelningen som var på gång, allvarliga miner bland personalen.
När vi var tillbaka från fikat kom efter en stund en läkare fram som inte var
den vi skulle träffa och sa att hon tog över samtalet från dr XX. Det vi strax
innan noterat var att dr XX, askgrå och allvarlig hastat förbi och smitit in i
personalrummet. Något hade hänt som gjorde att han inte var i skick för att
möta oss och min oro. Det kändes tryggt och professionellt, vi är inte
supermänniskor, det finns inga sådan även om en del tror att de är det. Läkaren
som behövde kliva av en stund har blivit en förebild för mig i närvaro. Hur
hade det blivit om han hade varit med om något tragiskt, kanske en dramatisk
förlust av barn och/eller mor, vad vet jag och så skulle jag sitta där med min
oro. Kanske hade han kunnat vara närvarande och möta mig på ett adekvat vis,
kanske inte, klokt nog chansade han inte. Och samtalet med läkaren som jag inte
träffat tidigare blev bra. Professionellt är vi inte oersättliga.
Sårbarhet
och acceptans
Livets sårbarhet, ovisshet och ändlighet för
varje enskild människa leder mig in på acceptans som jag har funderat över i
många år sedan jag på någon utbildning som jag inte riktigt minns vad det var
lärde mig knepet SOAS. S=stanna upp, O=observera, A=acceptera, S= svara eller
släpp. Det finns varianter på den här akronymen som i korthet går ut på att
inför en svårighet, problem och val stanna upp för att observera, bland annat
med de öppna frågorna vad, hur, vem, när osv., helt enkelt fakta. Nästa steg är
nog det svåraste, att acceptera. Jag tror att vi blandar ihop acceptera med att
gilla och det handlar inte om att gilla eller inte gilla utan om att erkänna
för sig själv att det som hänt har hänt och det som är är.
Steget därefter är inte heller lätt, att välja att svara på problemet/dilemmat
på adekvat vis eller helt enkelt släppa det. Jag fann en bra sammanfattning av
acceptans i en bok av psykologen Anna Kåver hon skriver så här: Acceptansen
och dess granne – eller snarare förutsättning - närvaron handlar inte om flum
utan om klarsyn. Om att lyfta fram livet i ljuset precis så som det är. När vi
kan vara i stunden och ta emot den, då lever vi med öppna händer i stället för
krampaktigt knutna. Vi för inte krig mot livet, i stället lever vi det. [2]
Den
enskilda personens egna ansvar för sina livsval och sin frihet kan vara nog
svåra. Det är i grunden ett ensamt arbete, trots det kan vi varsamt stötta
varandra, vägleda och hjälpa så långt det går. Vandra vid varandras sida, lyssna och vara. När jag
bedömt att det passar har jag nämnt SOAS för en del konfidenter, en del har
först ryggat tillbaka just för att acceptans är svårt, men för många har det
varit ett konkret hjälpmedel för att komma vidare med det som behövdes i
situationen när de förstår att acceptans inte alls behöver hänga ihop med
gilla.
Jag tror att när vi förirrar oss i våra tankar är konkreta ’hjälpmedel’
bra. Vi kan inte undgå bekymmer. Jesus må i sin Bergspredikan uppmana oss att
inte bekymra oss för Gud sörjer för oss. På ett materiellt plan vet vi att det
förslår väldigt lite – självklart har andra här annan uppfattning som i övriga
tolkningar från min sida – men på ett existentiellt plan kan Jesu uppmaning
hjälpa oss att ge perspektiv när han säger: Gör er därför inga bekymmer för
morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen
plåga Matt 6:34. Var dag, eller med
Lina Sandells ord Blott en dag, ett ögonblick i sänder, smaka på
formuleringarna, går det att finna vila i dem? Jesus är för mig realisten som
pekar på att vi tillsammans kan skapa en hoppfull framtid tills den framtid där
Gud blir allt i alla infinner sig, apokatastasis, ondskans förgörande och alltings upprättelse. Den framtiden är dold
för oss, här får vi överlåta oss och vila i icke-vetandes moln som skymmer vår
kunskap nu men det kommer en tid i en okänd framtid när ljuset bryter igenom. Till
dess, Var dag!
Andra konkreta
hjälpmedel för livets prövningar och glädjerusningar som jag har funnit vila
och kraft ur är Frälsarkransen med sina symboliska pärlor som speglar livet
eller de Ignatius övningar samt Bibliodrama där Bibelns berättelser blir
speglar att hålla upp mot våra jag och det sammanhang där vi befinner oss.
[1] Tro
& Liv Skriftserie utgiven av Enskilda högskolan 2023
[2] S 36 Med
livet i behåll – Om åldrandets frihet och förluster NoK 2024
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar