Del 13 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Protestskylt utanför Vita huset i Washington 2017

13 Slutligen om vikten av orden, de talade och de skrivna

Förhoppningsvis blir vi lite klokare och visare med åren, inte som något att skryta över utan kanske mer ödmjukt konstatera att livet är komplicerat och att det trots det finns lärdomar att dra av alla våra erfarenheter. Ärlighet är något som varit viktigt för mig hela livet. Vad lägger jag in i ordet ärlighet? Orkar vi, kan vi vara ärliga hela tiden? Framför allt bör vi vara ärliga mot oss själva och våra närmaste relationer. Ofta får ärlighet en negativ konnotation vilket jag tycker är ledsamt, ärlighet är för mig en av grunderna för vettiga relationer på alla plan. Jag tänker att det finns en djupt liggande omsorg i ärlighet. I arbetslivet kanske vi ibland behöver vara lite ’street smart’ för att få saker att gå ihop men ändå försöka sträva efter ärlighet och anständighet. Som sagt, inte är det lätt, livet.

Nu samlar jag ihop mina tidigare reflektioner med att anknyta till min prästvigning igen. I trygghet har jag burit och kommer för alltid bära med mig biskop Kristers ord i vigningstalet. Talet har följt mig under alla år och har varit själavårdande för mig därför tog jag mig 2005 äntligen samman för att skriva till honom och berätta vad talet betytt. Jag vet inte hur ofta biskopar får respons på sina tal. Jag trodde inte jag hade en kopia kvar på brevet jag sände men när jag rensar allt möjligt även i datorn i mitt existentiella omställningsarbete hittade jag brevet. En del av det är privat och inget jag vill dela men det som är personligt kan vara allmängiltigt.

Ett brev
Stockholm 14 oktober 2005

Kära Ni nio, kära Vänner, så inleder Du Ditt vigningstal till oss som prästvigdes 10 januari 1988.

Kära Biskop Krister, får jag inleda det brev jag länge tänkt skriva. (I flera år!)

Nu har det snart gått 18 år sedan Du vigde mig till präst, 18 år av mycket skiftande karaktär. Ditt tal till oss har följt mig genom åren, som en själavårdande hälsning. [… ]

Ditt tal har på många sätt varit en tröst, ett hopp och kanske det behov av auktoritär bekräftelse som vi alla kan känna behov av att få ibland. Jag vill på något vis dela med mig av de tankar som just nu finns starkt inom mig.

Jag vet inte om Du spar Dina tal men så här sa Du bland annat och utgår ifrån Jh 15:14-16 ”Då är det slående, detta Jesus-ord: Jag kallar er inte tjänare utan vänner…. Det är som om Jesus visste att det finns en fara i att tänka sig som en tjänare som fullgör sin tjänst. Eller som en hängiven tjänare som slavar för andra. Det kan leda till en ”vi-och-dem-attityd” – som gör människor till föremål för vår nobla verksamhet.”

Vidare skriver Du; ”Jesus kallar er vänner, sina vänner för han har invigt er i Guds hemligheter genom att ge er insikt i Guds ord och Guds synsätt, vad han hört från sin Fader. Verbi divini minster, VDM, det gudomliga ordets tjänare är mer – och mindre än tjänare. Bara vänner. Hör till familjen. Avspänt, funderande, vardagligt och helgfint. Så att i familjegemenskapen kring Jesus det växer fram naturligt som Paulus talade så vackert om: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden.

Om det finns ömhet och medkänsla. Lev fria från självhävdelse och fåfänga…Sätt andra högre än er själva…Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.” (Fil 2) Jesus kallar er till sin vänkrets. Jesus är Din vän den bäste, vilkens lika aldrig är…Mycket arbete ligger framför er. Men det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är. Och Jesus säger: Ni är mina vänner. Så psalmens ord gäller: Din vän är Din och Du är hans, ert band är oförgängligt.”

Ditt vigningstal myndigförklarar människan. Det myndigförklarar både mig som präst och den som jag arbetar för och med. Perspektivet blir jämställt. Jämställda möten leder till intressantare samtal och till djupare möten.

I verklig vänskap finns också både empati och respekt för varandra och varandras åsikter, val och för den man är. Jag tänker också i förlängning till Gud. I ett perspektiv av vänskap ser Du inte medarbetaren som ett medel i första hand utan som en unik tillgång och till vad den personen kan bidra med. I det perspektivet finns också plats för det mänskliga livets sårbarhet i all sin avskalade form. Tjänaraspekten har alltid ett överordnat och ett underordnat perspektiv. […]

Till sist handlar det trots allt om det Du skriver att vara, mer än att göra. […]

Jag vet inte om Du vill eller orkar svara på mitt brev men jag har i alla fall skrivit och gett feedback på vad ett prästvigningstal kan betyda. Orden är viktiga.

Med vänlig hälsning

Elisabeth Öberg Hansén

En återkoppling
Någon vecka efter brevet sänts iväg till USA dit biskopen återflyttat ligger jag på kvällen och läser Harry Potter för yngste sonen när min man kommer in och räcker över luren och viskar att det är biskopen! Glatt överraskad över responsen per telefon, jag hade inte skrivit mitt telefonnummer i brevet, hoppades som bäst på en skriftlig hälsning. Det blev ett innerligt och fint samtal.
   Biskop eller ej borde vi alla bli bättre på att se varandra och ge varandra respons på det vi möter av händelser och ord.

Nu har jag varit pensionär i drygt ett halvår utan att extraknäcka som brukligt är bland emeriti. Mina två senaste tjänstgöringsförsamlingar har hört av sig om jobb men jag har behövt min ledighet för en existentiell omställningsperiod till ett nytt skede i livet. Det fanns en inplanerad sommartjänstgöring i Hässelby som tyvärr fick ställas in, det oväntade i livet kom emellan på ett sätt som inte förenade privatliv och tjänst. Återigen detta med val, närvaro, acceptans som vi ställs inför. När det väl är dags känner jag att det ska blir roligt att arbeta lite och jag är öppen för både gamla församlingar och att stifta bekantskap med nya församlingar för kortare tjänst om det erbjuds möjlighet.

Vid skilda tillfällen i livet står vi inför existentiella omställningsperioder av olika slag. Vi behöver stanna upp en kortare eller längre tid för att fundera, samla oss, hämta ifatt oss. Jag tänker ofta att vara betyder mer än göra vid alla begravningar jag haft. Inte så att göra är oviktigt, absolut inte, människor gör stordåd i det tysta och i det offentliga  och jobbar på alldeles normal med allt det som livet är fyllt av men till sist handlar det om vårt vara och det i relation till varandra, oss själva och till Gud. Så värt att minnas är det viktigaste är inte vad ni gör utan vad ni är.