Del 10 Refelktioner under en existentiell omställningsperiod

 

Hässelby Villastads kyrka i adventstid

10 Min fjärde församling

Världshistoria i vardagen
Från skiftet februari/mars 2020 och fram till jag slutade i Oscars blev annorlunda på grund av den globala pandemin. Nya sätt att möta människor och fira gudstjänster, sammanträda och planera. En osynlig fiende skapade oro och existentiell ångest. Covid 19 tog fram både det bästa och sämsta hos människor. Det sämsta till exempel när en dam skrek och hötte med sin käpp mot en vaktmästare när hon inte fick komma in i Djurgårdskyrkan för den dåvarande kvoten av antal gudstjänstbesökare var fylld för den söndagen. Hon försvann innan jag hann tala med henne. Får väl ändå säga att det är fantastiskt att gudstjänsten betyder så mycket för många. Det bästa när uppfinningsrikedom och lösningsfokusering var på topp för att behålla värdighet och vardag intakt trots olika restriktioner.

I september 2021 började jag i Hässelby församling, pandemin var fortsatt pågående även om det var ett tillfälligt fönster av större öppenhet som sen ytterligare skulle täppas till innan den släppte taget om oss under våren 2022. Det var en febril aktivitet för alla församlingars förtroendevalda och många anställda inför kyrkoval. Skillnaden att gå från en stor församling med många anställda - även inom administration - till en liten församling blev högst påtaglig även om jag som ny kom rätt lindrigt undan i valförberedelserna. All personal i Hässelby var mycket engagerade. Rytmen av att fira gudstjänst varannan helg fick jag även i Hässelby visserligen bar dessa sin pandemiprägel för en tid men vi fick i alla fall träffas och på det viset var det sig likt.

Nytt och välbekant
Arbetskamraterna var öppna och frimodiga så jag kom jag snabbt in i arbetet. Den ’obligatoriska-undran-vem-är-du?’ varade en väldigt kort tid. Miljön var inte främmande för mig utan påminde till viss del om mina tidigare år i Spånga. Eftersom vi var få präster i tjänst det första halvåret blev det ett intensivt men roligt arbete att tas i bruk i ett nytt sammanhang. På ett personligt plan blev det ett återseende med församlingen för när jag pluggade teologi var jag under en sommar tjänstebiträde i Hässelby. Vi talar 80-talet så ingen av de som arbetade då fanns i tjänst när jag nu kom dit igen. Hässelby har två sinsemellan olika kyrkor, Hässelby Villastads kyrka från 1930-talet och Hässelby Strands kyrka från 1970-talet. Således en mer traditionellt byggd kyrka med putsad fasad och separat församlingshem och en så kallad modern i tegel, en allt-i-ett-kyrka. Båda är fina att fira gudstjänst i utifrån sina förutsättningar.
   Även i Hässelby blev det en form av familjehistorisk koppling för käre maken är född och uppvuxen där så han tyckte det var kul att guida mig runt och tala om hur allt såg ut för 50 år sedan! Minnen dök upp av  familjemiddagar med svärföräldrarna när de levde. Svärfars begravning hade jag i Hässelby Villastads kyrka, svärmor blev Spånga kyrka så allt hänger ihop på något vis.

Lika och lite olika
Det en präst ska göra är sig likt oavsett var hen befinner sig, fira gudstjänst, döpa, konfirmera, viga, och begrava och ha själavård, hörnstenar i en prästs tjänst. Ett öppet sinne behöver tonas in utifrån de man möter och i den omgivning man är i. För mig blev det mest märkbart när det gällde predikan. Jag var van vid en aktivt lyssnande och relativt likartad intellektuell församlingsgemenskap nu mötte jag en lika lyssnande men brokigare gemenskap och med fler personer där svenska inte var första språk. Därför behövde jag fundera lite mer på den språkliga sidan av predikan, de förtydligande och förklarande inslagen blev lite fler. Vi ska självklart förkunna så att människor begriper vad vi säger och inte använda ett medvetet krångligt språk samtidigt får vi inte utarma det religiösa språket och bilderna. Det jag motsätter mig är den ängslighet som jag ibland upplever, att vi ska förenkla, det blir som ett slags mantra för att vi har bilden av att personer som inte är kyrkvana eller har svenska som första språk inte förstår. Min erfarenhet i mötet med personer både från Spånga och nu senast från Hässelby är att de som inte har svenska som första språk ofta bär med sig en kyrkvana som ger dem en naturlig ingång till att ta emot orden om Ordet. De som i övrigt är ovana kyrkbesökare behöver också ta sitt egna ansvar för att vara aktiva och söka förståelse. Vi kan inte fira gudstjänst som om det är första gången varenda gång.
   Min vigningsbiskop Krister har myntat ett antal ’budord’ för predikanter och jag håller med om alla utom ett, vilket är, Du är ansvarig inte för vad du säger utan för vad man hör dig säga. Jag undrar hur han tänkte här för det blir orimligt att vara ansvarig för vad någon hör oss säga. Vad jag som person uppfattar beror på vad jag bärmed mig för förförståelser, erfarenheter mm. Att däremot fundera över hur och vad vi säger är verkligen väsentligt och vårt ansvar. Apropå hans budord och det jag skrev ovan är ett annat viktigt, Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.

Förutom alla typer av gudstjänster, var jag orienterad mot vuxenarbete bland annat med samtalsgrupper och tillsammans med ett par diakoner initierade jag ’Söndagar i Stranden’ som blev ’Söndagar i Villan’, ett koncept med sopplunch och kortare föredrag efter gudstjänsten, andakter på äldreboenden/ serviceboenden och mycket enskild själavård. Tacksamt nog det jag trivts allra bäst med att göra under alla år i olika församlingar, på det viset blev dessa dryga två år ett gott och fint avslut på min aktiva tjänst. Eftersom jag visste att jag räknade ner min tid som anställd blev mitt engagemang mycket här och nu och mindre framåtblickande även om jag försökte stötta goda tankar och idéer för församlingens framtid. Det är en omvälvande tid för Svenska kyrkan överlag, många förändringar på flera plan stundar i församlingarna. 

Sista hösten blev bra bortsett från att jag aldrig riktigt fick avsluta mitt jobbdatakonto eftersom hela Svenska kyrkan råkade ut för en ransomware attack som slog ut all data för några månader, ännu en ’osynlig fiende’. Vi fick känna på det som riskerar att bli ett ökande störningsmoment framöver både för arbetsliv och privatpersoner. Innan datastrulet var fixat hade jag min avskedsgudstjänst den tredje adventshelgen i Hässelby Villastads kyrka. Jag blev varmt avtackad, inte bara för min tid där utan på ett fint sätt blev även mina tidigare tjänster uppmärksammade av kyrkoherden. Stort tack! Det kändes mycket gott i hjärtat och sinnet. Lite vemodigt men framför allt förväntansfull inför framtiden.