Markusevangeliet 4:1-12
Sedan började han undervisa vid sjön igen. Massor av folk samlades kring honom, och därför steg han i en båt och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden. Han undervisade dem med många liknelser, och i sin undervisning sade han: "Hör! En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd. Det gav trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt igen." Och han sade: "Hör, du som har öron att höra med." När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. Han sade: "Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse."
Det verkar först rimligt för att vi har någon form av facit. Vi vet vad som kommer att hända, fast sista verserna gör det lite knepigt att förstå, är inte poängen just att omvända sig och få förlåtelse för sina synder? Jo, vägen dit kan bara vara mödosam, det är en poäng med liknelsen.
När massan av folk kom var det för att lyssna till en lärare, en rabbi, möjligen tänkte de att han även var profet. Inga orimliga antaganden med tanke på vad Jesus sa och gjorde. Men han var/är mer än det. Jesus är uppfyllelsen av tidigare profeters profetior som t.ex. Jesaja som han på slutet citerar. Majoritet av dem som var där visste förstås inte det.
Tålmodigt ger han dem en liknelse som det lätt kan identifiera sig med, jordbrukslivet, slit, magra och steniga jordar, torka, ogräs osv. Så ger han ändå hopp om den goda jorden som ska ge riklig skörd. Jesus talar egentligen om sig själv och orden, berättelserna om Guds rike som han sår. Om frälsningen genom att ta emot orden, tro på hans ord.
Vägen till hoppet om frälsning går genom det svåra, det kräver omvändelse. Att se sig själv som den man är, med alla sina tillkortakommanden och brister i ord, handlingar och tankar, det som är synden. Det är som en existentiell snubbelsten, att se sig själv komma inför Gud och be om förlåtelse för det högmod vi ständigt gör oss skyldiga till i smått som stort. Vi ser, vi hör men är stundtals så enfaldiga att vi ändå inte ser och hör. Vi förstår inte vårt eget bästa och därför omvänder vi oss inte och så länge den insikten inte finns är det en bit kvar till förlåtelse och trots allt finns hoppet där.
Bön
Gud, hur mycket vi än försöker förstå Guds rikes hemligheter, det stora mysteriet snubblar vi. Förlåt vår ovilja och tafflighet, att vi har så svårt för att på djupet se och höra. Tack, tack, tack för att du ständigt låter oss försöka igen och igen. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar