VVS är bra!

En mycket god vän och kollega tipsade mig för några år sedan om VVS. Det är helt enkelt Våga Vägra Statistik.

Det är vad jag påminns om när jag läste artiklar och inlägg rörande gudstjänsterna i Svenska kyrkan i senaste Kyrkans tidning. Att oftare få frågan om hur många som var i kyrkan än hur själva gudstjänsten gestaltade sig, vilken söndag vi firade osv är förödande. Förödande för glädjen och allvaret, förödande för professionalism och empati. Ändå är det bland den vanligaste frågan och kommentaren som jag hör efter mina dryga 25 år som präst och förvisso även under studietiden. Detta tillsammans med den lakoniska frågan, hur lockar vi folk till kyrkan?  Vi mäter kvantiteten inte kvalitén. Ok, det är mycket lättare att mäta kvantitet än kvalité. 

Fast går det egentligen att mäta tro? Vem ger mätinstrumenten? Vem gör skalan?

Nej, det går inte att mäta tro. Nej, det finns inga mätinstrument. Nej, det finns ingen skala. I alla fall kan vi mänskligt sett  inte mäta tro instrumentellt och genom någon skala. Visst, vi vet hur många som är tillhöriga, döps, konfirmeras, vigs och begravs. Visst vi kan räkna antalet människor i söndagens gudstjänst och övrig verksamhet. Allt detta fyller endast ett syfte, att sätta det i relation till ekonomi. Det vill säga om det är rimligt att ha den och den verksamheten och gudstjänsten i relation till en församlings ekonomi. OCH här kommer paradoxen in Jesus har faktiskt gett oss ett instrument och en skala och det är dessa som bör vara våra främsta ledstjärnor i arbetet. Ja, egentligen så är det ju Jesus som är den främsta ledstjärnan - Morgonstjärnan.

 "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Mt 18:20 Att behålla fokus på evangeliet och vad det betyder för oss 2013 är en utmaning vi som kyrka behöver anta. Det är som all förändring och växt rätt mödosamt, ja till och med smärtsamt. Det är så lätt att söka enkla lösningar.

Vad är en enkel lösning? Jag har ett färskt exempel. Jag får överta en vigsel av en kollega (för säkerhets skull vill jag tillägga, ingen av mina arbetskamrater i den församling jag arbetar, utan en extern kollega). Brudparet har träffat hen som nu av olika skäl inte kan ha vigseln. Jag träffar brudparet och de berättar för mig att så här och så här har de kommit överens om med den tidigare prästen. 2 solo och ingångs och utgångsmusik. Varav jag påpekar att i vigselgudstjänstens ordning ingår 2 eller 3 psalmer också. De skruvar lätt besvärat på sig och jag säger att det tillhör ordningen. Samtalet fortsätter och det blir bra och ett par psalmer läggs till. Nu kan vän av ordningen fråga sig, vad är det som är så petigt med att hålla så strikt på en gudstjänstordning? Ja, det finns flera skäl, ett skäl förutom att vår kyrka så har bestämt är att det finns en bärande tanke av att människor är lika inför Gud, detta gestaltar vi i gudstjänsten. Det finns en ordning som inte gör skillnad på människor, det finns en ordning som är direkt Jag - Gud. I alla dop, vigsel och begravningsgudstjänster finns möjlighet att komma med egna förslag på musik, solister, personligt formulerade böner, vigsellöften, lämplig diktmedverkan osv. Det går att göra personligt och samtidigt så är det något unikt som kristen tro vill förmedla och det är att vi gör inte skillnad på människor och det är en anledning till att inte "kundanpassa" våra dop, vigslar och begravningar med egna ordningar. 

Vad blir kvar när önskemålen duggar tätt om att inte ha psalmer, inte nämna Gud och Jesus, inte så mycket bön, ta bort syndabekännelsen,  osv........??? Det är frestande att gå till mötes för att upprätthålla en god statistik och inte skrämma bort. Det är mer Trevligt, Trevligt, Trevligt än Heligt, Heligt, Heligt. Personligen går jag hellre på krogen bio, teater för att ha Trevligt, för att få förnimma Helighet går jag till kyrkorummet. Där finner jag vilan och andlig påfyllnad i det igenkännbara av den goda ordningen i gudstjänsterna. Det som är på allvar, riktigt på allvar inte på ytan utan på djupet. Det som bär mig och det som utmanar mig, precis så som Jesus bar och utmanade när han vandrade runt och mötte människor.

 "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Det är på många vis en nyckelmening när vi tänker gudstjänst. Jesus ger oss måttet, en gemenskap består av två och fler som är samlade och Jesus har lovat att finnas med där, mitt i gemenskapen. Gudstjänsten är inte avhängig av antal, det är inte antalet som är väsentligt utan närvaron uttryckt i en samling, i en intention av att i orden, tystnaden, musiken,mässan möta Gud, möta Jesus, inkarnationens mysterium. Vägen till detta möte ser givetvis annorlunda ut för oss än för dem som skrev ner evangelierna, för Paulus och övriga brevskrivare. Vägen ser annorlunda ut än för kyrkofäderna, för Luther. Vägen till mötet behöver vara lyhörd för tiden det vill säga den vi nu lever i. Vi behöver skala av tidsrastret för att finna kärnan som är tidlös. Att Gud blivit människa i Jesus Kristus för vår skull.  Gud kommer oss så nära, in i vår egen andning och vår kropp och själ genom brödet och vinet utgiven och utgjutet för Dig och mig.

Det är inte enkelt, kommer aldrig bli enkelt, kommer alltid utmanas och prövas. Kommer alltid kräva ett gensvar av oss även om nåden är gratis. 

En kyrka som säljer sin själ till statistiken kommer långsamt att dö, för statistik är döda siffror, inget liv. Jag är en varm anhängare av VVS och jag tror att det går att leda en församling och en kyrka utan statistik, men det kräver mer av oss. Frågan är om vi antar den utmaningen? Vill vi, orkar vi eller gör vi bara kosmetiska förändringar i statistikens namn och sedan när kosmetikan rinner av finns inget under, bara tomhet.

För andra aspekter på gudstjänst läsa gärna

Massiv manlighet hinder i gudstjänsten av Agneta Lejdhamre ur Kyrkans tidning nr 33

Vi behöver inte fler duktiga kyrkisar av Sofia Lilly Jönsson

Det hjälper inte att uppmana av Elisabeth Arborelius

Gudsprat kan inte ersätta liv av Fredrik Modéus

Kyrkliga ting Blogg av Patrik Pettersson

För dig som av olika orsaker inte var i kyrkan idag

kommer här söndagens predikan på 11 söndagen efter Trefaldighet. 

Att först läsa texterna rekommenderas starkt, Gamla testamentets text ur Amos och sedan Episteltexten ur Romarbrevet  och sedan har vi texten ur Matteusevangeliet

I psalmen 218 som vi sjöng finns strofen ”Jag står ofta vid ett vägskäl och jag tvekar vid mitt val”. Det är lätt att känna igen sig i den psalmen och i dagens bibeltexter som på många vis handlar om val. 

Det är lätt att känna igen sig i velandet, att säga ja eller nej och sedan ångra sig och göra tvärtom. Att inom sig känna  motstridande viljor är genommänskligt. Samtidigt står dessa bibelberättelser i sitt speciella sammanhang som är ett annat samhälle än vad vi lever i, ett annat sätt att tänka än vad vi gör. Så där finns orden som bränner till. Vadå tullindrivare och horor? Vadå slav under synden? Vadå onda i mig och köttsliga natur? Formuleringar som absolut inte är lätta att känna igen sig i. Formuleringar som vi värjer oss emot. Det är helt enkelt så att vi måste lyfta på tidsrastret för att se och kunna ta till oss att budskapet i berättelserna fortfarande är aktuella och har relevans för oss också. 

Så några korta tillbakablickar 

och vi placerar in profeten Amos där han hör hemma på 700-t före Kristus. Amos var en profet som protesterade kraftigt och högljutt mot sociala orättvisor och religiöst hyckleri. Amos ville ha trovärdighet i liv och handling och det är mot bakgrund av detta vi ska möta GT texten idag.

När Jesus tar till orda i evangeliet så är han lika skarp som Amos. Orden är riktade till fariséerna och de skriftlärde som hela tiden funderar på vilken fullmakt Jesus hade att säga och handla som han gjorde – för dem var han ett hot och en kättare - en utmanare av tron. Vingården är en metafor for Israel och arbetet för hur folket tar emot Gud i ord och handling och i förlängningen hur de tog emot Jesus. Att säga ett och göra annat är Jesu kritik mot den religiösa överheten. Det fanns ingen prestige att förlora för de kvinnor som sålde sina kroppar, eller för tullindrivarna. De tog emot Guds ord, de tog emot Jesus för han såg primärt deras 

mänsklighet inte deras handlingar. Att mötas i det mänskliga och inte i fördömandet är en klok väg att börja en förändring av sitt liv. 

En av de historiska personer jag skulle vilja träffa är Paulus – det finns nog ingen som kan skriva så genommänskligt och insiktsfullt om människans storhet, svaghet och sårbarhet som han. Samtidigt är han emellanåt smått rabiat och rätt neurotisk i sina utläggningar. 

Rätt lätt att förstå om vi tänker på hans levnadshistoria. Han var Saul, tältmakaren med en fariseisk judisk tro som med liv och lust förföljde de som anslöt sig till Vägen, de första kristna ända tills han själv mötte den uppståndne Jesus på  vägen till Damaskus och hans liv tog en helt annan riktning. Han blev Paulus, den trettonde aposteln. 

Paulus är hård mot sig själv när han skriver om hur han är fast i köttet – vi skulle kunna säga att han är fast i sig själv. Jag hörde  av en ledarskapskonsult en bra bild för detta att vara fast i sin egen självbild – att ha jordaxeln genom fontanellen det vill säga när allt cirklar kring ens egen person. Paulus brottas hela tiden med sitt judiska arv i mötet med det nya som Jesus står för och därför talar han mycket om lagen i relation till evangeliet genom Anden. Lagen behövs men det är genom Anden, genom tron på Kristus som människan blir fri och förlåten. Fram till dess är hon bunden vid det som drar henne bort från Gud och från sitt sanna inre. Det är synden. När vi läser Paulus behöver vi alltid ha hans livshistoria i bakhuvudet.

Paulus ord är klassiska ”..jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. ” Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” 

Paulus uttrycker hur svårt det är att få ihop vår vilja med förnuft och känsla för det som är gott. Ett perspektiv på berättelsen om sönerna i evangeliet visar också tydligt hur svårt vi ibland har  för att vara ärliga och för att stanna upp – säga, vänta ett tag -innan vi fattar våra beslut. Sönerna hade ett val att göra och  på olika vis infinner sig tvekan hos dem det som påverkar deras val och deras handling. Alla berättelserna idag handlar om vårt förhållande till tron, till Gud.  Och tron och relationen med Gud inte är en söndagsföreteelse utan det handlar om livet i stort 24/7. Att tron och vår relation till Gud genomsyrar hela livet. För att leva trovärdig inför Gud och inför oss själva och människor vi har runt omkring oss så är insikten om våra tillkortakommande väsentliga. Tidigare generationers tankar om kristen tro har ofta fokuserat för mycket på våra svagheter på bekostnad av våra förtjänster.

Det är här Jesus pedagogik är så strålande. Han ser, han möter och han upprättar människor utan att haka upp sig på deras tillkortakommanden. 

Han kan påpeka dem och han visar på en annan väg. Det gör han för den enskilda människans skull, Jesus vet att i varje människa finns Guds avbild hur svårt och trasigt det än är runt omkring. En oerhörd provocerande tanke för fariséerna och de skriftlärde. Jesus vill med sina ord och handlingar visa på en livsväg där ord och handling, tro och liv harmonierar. Jesus ser till hjärtat. Ser till Ditt och mitt hjärta. Jesus vill med sina ord återigen sätta människovärdet i centrum, alla människors lika värde.

Det Amos, Paulus och Jesus har gemensamt i allt de säger och  som också gäller för Dig och mig idag är att medvetandegöra våra val och vårt sätt att leva. Finns det en överensstämmelse mellan vad vi tänker, säger och gör?  Ett mått av självkännedom helt enkelt. Lever vi medvetet i relation till Gud, till oss själva och varandra? Bara jag och Gud vet mitt svar och bara Du och Gud vet ditt svar.

Amen