Det lilla barnets vilja och kraft att resa sig och ta de första prövande stegen slutar för stunden alltid i ett fall.
Men det slutar definitivt inte där, barnet reser sig igen, igen och igen. Belöningen blir att
verkligheten öppnar sig på ett helt nytt sätt och vägen till oberoende tar sin början. Bildligt talat kommer barnet att falla fler gånger i
livet. Snubbla själv eller råka ut för någon som sätter krokben. Alla människor
har rätt att resa sig igen men verkligheten ser annorlunda ut. Miljontals personer
faller årligen därför att makt i olika former sätter krokben för
dem. Det är en skam för mänskligheten.
Listan på övergrepp och kränkningar mot människor är lång. Det
kan verka som ett nativt hån att säga att Gud är med varje enskild människa som
kränks, jag tror - trots allt - att det är så. Jag tror på en Gud som är
närvarande trots vår känsla av Guds frånvaro. Det är en paradox, Guds
frånvarande närvaro i våra liv.
Ibland faller vi därför att det finns ett samspel mellan ostadighet och krokben.
Ett liv i evigt strålande sol bränner hett, vi behöver skuggans svalka.
När vi själva faller är det nog så smärtsamt, fast det finns en paradox även här. Genom smärtan kan vi nå till en djupare kännedom om oss själva. Alltför sällan hittar vi rytmen till en stunds eftertänksamhet i den svalkande och livgivande skuggan. Det är när vi självmant inte söker vila i skuggans svalka som vi faller. Våra liv är i fara om vi ständigt befinner oss i den strålande solen. Skuggan får förstås inte ta över, då svalnar livet och är då i verkligen fara. Det är inte lätt med balans. Bibeln har många berättelser om balans.
”Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket”.[1]
Vid ett annat tillfälle säger Jesus till lärjungarna. "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." [2]
Vi kan inte ta med oss något när vi dör.
Varken solsken, guld eller gröna skogar eller skuggan för den delen, kan vi ta med oss när vi tar vårt sista andetag i den här dimensionen av liv och går vidare till uppståndelsens liv. Det borde ge oss perspektiv på att vi har allt till låns. Vårt ägande här ger oss i varierande grad glädje på olika vis men är inte det som bygger upp våra liv. Människor kan bråka om arv - och gör i plågsamt stor utsträckning - men det som består är relationen till livet, till dig själv, till dina medmänniskor och till Gud. Det lilla barnet som reser sig, faller och reser sig igen utforskar världen utan att vara medveten om och tyngd av ägande. Det lilla barnet upplever och gläds och skräms av det som möter, fångar solens strålar, vilar i skuggan och lever.
Det är dags att väcka barnet inom mig igen, resa mig, söka solens strålar och vilan i skuggan.
