måndag 30 juni 2014

Tid för tankar

har jag just nu eller rättare sagt mer tid för tänkande vila. 


Inspirerad av Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar och Ronald Gregors Smiths bok om Martin Buber och Bubers egen Distans och Relation bryter jag deras tankar mot mina egna. Sjödins bok är väl värd att läsa för sin egen skull, han väver bra. Eftersom han hänvisar och flitigt citerar andra författare får jag ytterligare tips på böcker jag vill läsa.

Sjödin skriver i sin "sofflocksfilosofi i åtta punkter" om olika sätt att tänka kring tid. I punkt 8 "Tiden går inte. Den kommer", skriver han bland annat "Tiden kommer. Så måste det vara. Och om det är sant skriver det om nästan hela ordlistan: Försent måste inte vara försent, bråttom är sällan bråttom och vila kan få bli vila. Och även om backen blir brantare och brantare så finns ingen orsak till panik. Det kommer ny tid. Och efter den, ny tid."

Tiden kommer dig till mötes.


Det är ett perspektiv som är givande att fundera över och att leva efter. Tiden kommer till oss från framtiden och kan inte göra annat och vi kan inte mer än uppfatta den i nuet, varken äga framtid eller dåtid. Vi behöver av olika skäl reflektera över dåtiden både i våra egna privata liv och i ett gemenskapsperspektiv för att lära och ta till vara på erfarenheternas insikter. Fast vi kan aldrig leva i dåtiden, då har vi slutat att leva. Att leva är alltid nu. Att balansera dåtid - nu - framtid är en konst. Likt lindansaren behöver vi öva och åter öva balansen. Ett livslångt övande som är svårt i början men lättare när vi väl funnit vår egen teknik för att leva i nuet med dåtiden i ryggen och framtiden som kommer oss till mötes. 

När nu tiden kommer mig till mötes och jag tar ansvar för att ta mig själv tiden till att läsa.


Har jag plockat fram Buber igen, denne judiske filosof/antropolog/teolog som kräver total närvaro och gott om tid i läsandet. I Smiths bok om Buber (Smith var vän och kollega till honom) nämner Smith kort Bubers tankar om " att ställa sig på Jesu sida gentemot Paulus" dvs att evangeliernas tro som "förtröstan" och Paulus brev och övriga epistelförfattares tro som "instämmande". Intressant distinktion, "förtröstan" och "instämmande", hur mycket av teologi och därmed också kyrkosyn är präglad av "instämmande"? 

Hur mycket i vår egen relation till Gud/Jesus och till varandra är präglade av "förtröstan" och av "instämmande"? Frågor som inte har enkla svar men som behöver funderas över. Inte minst tänker jag att de också är sammankopplade med tid. "Förtröstan" är närmare nu, "instämmande" tangerar det förflutna och tankarna på framtiden och "instämmande" blir lätt ängsligt.

Associationen vandrar vidare till Almedalen.


"Förtröstan" och "instämmande" är livshållningar som sträcker sig bortom trons värld, in i bland annat politikens värld. Det är intressant att på geografiskt avstånd ta del av FB uppdateringar, nyhetssidor mm och konstatera att så mycket är präglat av "instämmande", oavsett vilken färgskala politiken bär. De ängsliga behoven av att positionera sig istället för att ha tilltro till mötet, till din medmänniska, till Du som på sätt och vis i förlängningen är jag, Människa. Med vår mänskliga sårbarhet är "förtröstan" stundtals, till och med oftast så långt borta.

Är det vår snabba kultur som gör så att vi lättare "instämmer" än har "förtröstan"? 






söndag 15 juni 2014

Vi ber

Gud, du som är mysterium, Skapare, Befriare och Livgivare,
vi ber för människors möte med dig Gud: Fader, Son och Ande. 

Gud, vi ber låt människor upptäcka med hjärta, själ och kraft allt det du kan ge oss i relation till dig. Tack för att du bär oss genom din inkarnation, du vet vad det innebär att vara människa.

Vi ber för alla som förföljs på grund av sin tro.Vi ber för kyrkans möte med dig Gud, hjälp kyrkans medarbetare att inte stelna i gamla former, att inte okritiskt anamma tidens nyheter. 

Hjälp och vägled oss att bevara och förnya med klokhet och insikt det du vill förmedla till mänskligheten. Idag ber vi särskilt för vår nya ärkebiskop Antje Jackelén, välsigna och bevara henne i det uppdrag hon vigs till som vår kyrkas ledare.

Vi ber för människors möte med varandra. Låt mänskliga möten präglas av den anda som råder inom treenigheten, öppenhet, gemenskap, beroende och frihet, allt buret genom kärlek. 

Amen

lördag 7 juni 2014

Det ovärderliga i nycklar

Nycklarna skramlar runt i en platspåse och när jag lämnat dem ifrån mig så spränger tårarna bakom ögonlocken. 


Överväldigad av det känslosamma symbolvärdet i ett gäng vanliga nycklar, min mammas nycklar. Ett liv och ett hem. Jag skyndar mig ut, fäller ner solglasögonen innan jag hunnit halvvägs i trappan. Så definitivt, allt materiellt raderat. Nu är det bara brev till dödsboet och ett och annat reklamblad och så reklambladen adresserade till dödsboet om köp av Hela hem, Beställning av gravstenar osv.

Jag har mött det så ofta under alla år som ledare av samtalsgrupper för sörjande. Och jag har förstått upprördheten och tröttheten på kommersen in i graven, men nu blir förståelsen känslomässigt djupare.

Min mamma var inte materiellt intresserad, inte så att det var oviktigt men det var definitivt inte livet. Jag har tack och lov ärvt det. Därför har det inte varit svårt att göra sig av med allt det materiella. Svårare är det att ta tillvara på foton, anteckningar, böcker, allt som nu ligger i lådor och väntar på att jag ska gå igenom vad som ska med in i framtiden och över till nästa generation.

Så var det detta med nycklarna.


Nyckelns symbolik är stark. Öppna upp och låsa in. Jesus använder symboliken när han säger till Petrus: "Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." 1)  Öppna upp - Lösa. Låsa in - Binda. I det materiella livet öppnar och låser en och samma nyckel. Himmelriket har uppenbarligen två nycklar, en som binder och låser in och en som löser och låser upp. Nycklarna till himmelriket ska användas redan här och nu i livet. Det är därför Jesus anförtror Petrus uppdraget.
Teologiskt handlar denna bibeltext om bikten. På Jesu Kristi uppdrag - inte i egenskap av mig själv - förmedlar jag syndernas förlåtelse, löser det som är bundet. Det handlar även om tolkningen av Petrus särställning som lärjunge. Verserna innan talar om Petrus som klippan (Petrus är en översättning av det arameiska Kefas som betyder Klippa, sten). Petrus räknas som den förste biskopen i Rom och därpå byggs Påveämbetet, tillika biskop av Rom.

Att använda himmelrikets nycklar väl.


Det intressanta är att bredda det teologiska tänkandet existentiellt. Då handlar denna vers om att du och jag också fått himmelrikets nycklar genom att vi är döpta. I dopet tydliggörs och synliggörs att vi är burna av Guds Heliga Ande, "Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan."2) 

Nu i Pingstens tid är budskap om den Heliga Anden, Hjälparen och Livgivaren som bär och andas i våra liv. Ständigt närvarande och ständigt omöjlig att fånga. "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." 3)

Vad är det i våra liv som vi binder här på jorden? Om vi nu binder det här på jorden, Gode Gud, varför ska det då vara bundet i himlen? Frågor och inga enkla svar. Jag får vila trygg i att jag bär sigillet. Jesus är ofta - om än inte alltid - tydlig och det ligger ett tydligt budskap i orden att det som vi löser på jorden också ska vara löst i himlen. Hur använder vi livets nycklar i relation till himmelrikets nycklar?

Och mina tankar går vidare till hur vi binder och löser våra relationer här på jorden.


Jag vet att jag har livsnycklar jag inte använt så klokt som jag borde. I relation till min mamma känner jag mig trots allt trygg, nycklarna i påsen skramlade inte hotfullt eller anklagande utan mer som ett sprött klirr av hur skört våra liv är. Eller kanske snarare det sköra klirret av att livet är ändligt. Mamma fick ett långt liv tills det var till ända. Hur långt blir mitt liv innan det är till ända? Jag vill inte vet. Jag vill leva och ta tillvara på livet. 

Jag vill genom mina rader påminna mig själv och dig som läser det här om att använda livets nycklar klokt för de korresponderar med himmelrikets nycklar. Fråga mig inte hur, men på något vis. 

Ur ett strikt teologiskt historiskt perspektiv må så vara att Petrus var den som fick himmelrikets nycklar men existentiellt ges nycklar till oss alla. Jesus gav människor ansvar och genom den Heliga Anden fortsätter Jesus att ge oss ansvar för våra liv, våra livsnycklar och de himmelrikets nycklar som anförtros oss.



1) Matteusevangeliet 16:19
2)  2 Korinthierbrevet 1:21-22
3)  Johannesevangeliet 3:8 




söndag 1 juni 2014

Mellan hägg och syren

Talesättet kom till mig inför den här söndagen före Pingst. 


Häggen ropar ut att våren är här, sedan kommer mellantiden – ibland vacker och skön, ibland riktigt ruggig och kylig. Så blommar syrenen och ropar ännu högre - sommaren ÄR nära. Fast nu var det varken häggen eller syrenen som var min främsta association utan ordet mellanDen här söndagen är en riktig mellantid. Förra söndagen var det Bönsöndagen och i torsdags var det Kristi Himmelsfärd. Nästa helg är det Pingst – den Heliga Andens högtid. Den här mellansöndagen är på sätt och vis ett koncentrat av alla dessa tre högtider. 


Bönen är i fokus även idag


Evangeliet som är hämtat ur det som kallas Avskedstalet hos Johannes vittnar om att Jesu har lämnat oss. Evangeliet blickar samtidigt framåt mot Hjälparens högtid – Pingsten.
Jesus förbereder lärjungarna på att han kommer lämna dem, han berättar att dom ska få en alldeles speciell gåva. Sanningens Ande som ska vägleda dom och oss i allt det Jesus själv har förkunnat och i allt det som också tagit sig konkret uttryck i handling. Allt det som Jesus vill att lärjungarna och vi ska leva efter i hans efterföljd. I Johannes kallas den Heliga Anden för Hjälparen och det är det Jesus främst vill lära oss att be om, inte det materiella, utan att sanningens Ande ska vägleda och hjälpa oss att leva ett kristet liv. 


Vi vill gärna vara rationella och förnuftiga och helst ha bevis. Anden låter sig inte fångas, utan förnims som Gudsnärvaro. 


När du tänker efter kommer du säkert på tillfällen i livet då du blivit överraskad, glad, förundrad inför något du oroat dig för, tvekat eller tvivlat inför. Du har bett och så löser sig saker och ting. Det är Andens verk, som arbetar med och för oss. När saker inte går vår väg tänker jag att det är Anden som då - trots allt - bär oss. Den grunden finns med från vårt första andetag. I den andra skapelseberättelsen berättas att Gud inblåser Anden i människan för att hon ska få liv. Livgivaren är ett annat ord för Anden. När vi döps så ber vi att Guds Ande tydligt ska finnas med i våra liv. 


Precis som skapelsens kraft andas i naturen, något vi litar på. Så erbjuds vi att sätta vår tillit till Guds närvaro genom Anden som omsluter och andas i oss , alltid och när vi befinner oss i alla mellanperioder i våra liv. 


Mellan det som är tydligt och klart i våra liv, mellan det som är dunkelt och svårt.  Elia i grottan och alla lärjungar som var samlade på övervåningen befann sig i en mellanperiod
Elia har kämpat mot avgudadyrkan och hotas nu själv till livet.Vad nästa steg ska bli vet han inte och söker sig till grottan för att få vägledning av Gud. Det är inte i den kraftfulla naturen som Gud ger sig till känna med sina ord, utan i ett stilla sus. Så stilla och samtidigt så kraftfullt att Elia skyler sitt ansikte. Jag tror att han gör det i bön. Gud ställer frågan igen, Varför är du här Elia? Han svarar och han får sitt uppdrag. 


Jag tänker att Gud ställer den frågan även till oss. Varför är du här, där du är och vad betyder det för dig att vara Jesu lärjunge? 


Det är lättare för oss att se vad vi har mer gemensamt med lärjungarna än med Elia. Alla som följt Jesus saknar honom. Nu har de gått från Olivberget till rummet på övervåningen – den detaljen vill säkert berätta att det var rummet där de också åt den sista måltiden. En trygghet mitt i det otrygga. Så som en plats kan vara när det är storm omkring oss. De gick en sabbatsväg – det är ett uttryck som betyder att man på sabbaten endast fick gå ca 1200 m, lite dryga km, det är inte långt om vi tänker efter.

Vad skulle de göra nu? Några av dem hade mött den uppståndne Jesus, glatt sig och nu var de ensamma igen. Han har lämnat dem igen. Troligen kom de just i sorgen, undran och förtvivlan inte ihåg att han berättat för dem om Hjälparen. Sanningens Ande som skulle komma att vägleda och hjälpa dem att bokstavligt talat gå ut i hela världen och berätta.

Fast bönen fanns där, den bar de med sig och den hade Jesus utvecklat och förnyat genom att lära dem be Fader vår. Jesus revolutionerade Gudsrelationen genom att kalla Gud Fader. För en del kan det vara ett laddat ord. Erfarenheten av en fadersrelation är inte alltid god. Det är inte fadersaspekten i sig som Jesus lyfter fram utan en helt ny Gudsrelation. Jesus talar inte om Gud som den avlägsne, onåbara konungsliga Guden utan om Gud så nära som den goda föräldern. Han vill genom bönen Fader vår också lära oss den nära relationen till Gud.


Jesus lärde oss be i Jesu namn och gör vi det, är det som att använda en nyckel som öppnar vägen till Gud.


Det är den nyckelvägen som Jesus har talat om. Det var viktigt för Jesus att ge lärjungarna självförtroende. De hade på många sätt levt genom Jesus, vana att han alltid fanns hos dem, nu är de ställda inför något nytt. De befinner sig i en mellantid, än har inte Pingstens under skett, än har inte Anden synliggjorts i deras liv. I mellantidens tystnad ber de.

Det finns en lärdom vi kan dra av lärjungarna och Elia, när det är mellantid för oss, då ska vi be. Då ska vi lyssna efter Guds stilla susVägen att vandra är bönens. Vägen är förberedd för oss, Jesus har gått före oss och Jesus är med oss genom Sanningens Ande, Hjälparen.





För dig som vill slå upp på "Old school" sätt, 1 Kungaboken 19:9-16 om Elia. Alla lärjungar möter vi i Apostlagärningarna 1:12-14 och Jesus i Johannesevangeliet 16:12-15