Stororden - Synd

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Underrubrikens ord är de inledande raderna i psalmen 779 i Den svenska psalmboken, psalmen och  kapitlet Synd i Stororden är skrivet av Ylva Eggehorn, poet och författare. I de inledande styckena beskriver hon ett seglingsäventyr eller kanske snarare drama, för det kunde gått illa. I hårt väder söker de sig in mot lä efter konstens alla regler men har inte räknat med deviationen, "varje  kompassnåls lätta missvisning, som måste korrigeras varje år, helst av en tillkallad expert. Ingen kompass visar exakt rätt...under lång färd uppstår en växande glipa mellan den tänkta kursen och den verkliga."

Livet en lång färd

Mina tankar går till att så gestaltar sig livet för de flesta av oss, som en lång färd, en färd som även inbegriper drama i mer eller mindre varierande och livshotande grad. Påverkade blir vi i vilket fall som helst och påverkar gör vi också. Eggehorn knyter an erfarenheten av devitation till det grekiska ordet för synd, hamartia, som betyder att missa målet. Kort redogör hon vidare för väst och östkyrkans olika ingångar till begreppet synd. I den västkristna traditionen alltsedan romersk tid har juridiken tolkat synd, det har blivit ett begrepp som har med ansvar och skuld att göra  och därtill kopplas nåd och förlåtelse. I den östkristna traditionen handlar synd mer om sår, om skada som rör skapelsen och därmed människan, synden blir då något som skall botas mer än förlåtas.  Värt att betona är att båda perspektiven behövs, människans roll i skapelsen är komplex. Eggehorn formulerar den slutsatsen på ett bra sätt.

   "Båda behövs och de kompletterar varandra. Ibland är det adekvat att "bekänna sin synd" (det vill säga: att medge sitt ansvar), ibland att "erkänna sår" (medge sin grundskada), och ofta är det svårt att reda ut vad som är vad. Men kanske i rätt ordning: den östliga före den västliga, åtminstone i vårt tidsläge. Östkyrkan visar att synden är före mig - en avdrift i hela det mänskliga och historiska sammanhanget. Västkyrkan påminner om att synden är samtida med mig och med vad jag väljer - och att även om jag inte rår på den är Livets tanken med mig att jag medvetet ska bjuda motstånd. Eftersom synd inte är den slutliga sanningen om mig."

   På vår långa livsfärd har vi ibland en "missriktad vilja som driver oss ur kurs gång på gång."  Eggehorns beskrivning är lätt att ta till sig och hon kallar det den första sanningen men inte den sista. Den sista sanningen är:

"att jag är förbehållslöst älskad och bejakad av Livet."

Jag vet inte varför Eggehorn väljer att skriva Livet istället för Gud, kanske är det med inspiration från Johannesprologens inledande ord: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."Joh 1:1-5 

   Hon betonar att kärleken är personlig och avsiktlig eftersom Gud har gestaltat den i Jesus och han är den som ständigt söker oss och möter oss och ser sanningen i våra liv. Synden är aldrig ett hinder för Guds kärlek men genom Jesus identifierar Gud det som "går snett i mitt liv.". 

   Eggehorn går aldrig in på det jag skulle vilja kalla för "kollektiv synd", väl beskriven i en av våra syndabekännelser i Svenska kyrkan: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig." Många ryggar för den formuleringen, jag ser det som en befrielse, det är "grundskadan", det handlar inte om att vi är dåliga, tvärtom, vi bär Guds avbild inom oss, men vi har tappat bort den insikten och vi har tappat bort eller kommit ur kurs eller vilken bild vi nu än väljer, så vänder vi oss bort från Gud, gång på gång och glömmer att vi är insatta i ett mycket större sammanhang. Vi behöver erkänna det såret. Därefter kan vi också se vad som är vårt ansvar i skapelsen och i våra mellanmänskliga relationer och be om förlåtelse för det. 

   Synd har blivit ett belastat ord därför att vi generation efter generation fyller ordet synd med delord, av vad synd är, mer eller mindre maktfullkomliga och dömande ord som fästs på varandra. Visst finns det ord inom synden som bär tidlöshetens stämpel, som att döda. Men även att döda går att problematisera. 

   Synd är och har aldrig varit ett enkelt Storord och kommer inte heller att bli, därför borde vi prata mer om synd än vad vi gör. Lyssna in varandras traditioner, som Eggehorn har gjort i det lilla korta kapitlet och även knutit det till ursprungsbetydelsen av att missa målet. Hur kan vi anta livets långa färd och navigera så vi kommer i hamn utan att missa alltför många mål i livet? Jag har inget svar, mer än att medvetenhet om svårigheten alltid är första steget i det som utmanar.

Inbjudan

Jesus var bjuden på middag 

hos en farisé som även var medlem i rådet, med vårt sätt att se det, en kombination av riksdag och kyrkomöte. Det vill säga en person med politisk och religiös makt. Jesus noterade hur de inbjudna gästerna var ivriga att ta de främsta platserna vid bordet och Jesus ger dem en liknelse om ett bröllop och hur alla – oavsett bakgrund – har en plats. Inte minst de som enligt många inte skulle vara där. Där var flera gäster på middagen och vi kommer mitt in i ett samtalen. ”En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: "Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike."

   Jesus ger ytterligare en berättelsen om hur alla är bjudna till en stor fest. Men en del tackar nej till inbjudan med hänvisning till tidsbrist och prioriteringar.

Tid, prioriteringar och tillhörighet.

Förtjust i tretal som jag är lyfter jag fram dessa tre aspekter på dagens berättelser. Vid närmare eftertanke tar jag med ett fjärde, att lyssna. För det är där vi borde börja. Hur bra är vi på att lyssna? Nu menar jag inte höra, hör gör vi hela tiden – allt som sorlar runt omkring oss – jag menar lyssna, i respekt och ödmjukhet ta in vad vi hör och låt det möta vårt inre.

   Jag är övertygad om att de som satt där och delade måltid med Jesus verkligen lyssnade på vad han sa. Funderade över profetiorna, som den vi hörde ur Profeten Sakarjas bok. Templet var nu återuppbyggt, den profetian var infriad, så kunde Jesus vara Telningen som skulle komma?

   En del hade förstås förutfattade meningar, andra var säkert mer öppna. Precis så som vi människor fungerar  i olika situationer, inte så att gränsen går mellan människor utan att det allt som oftast finns ett både ock inom oss. Ibland slår våra förutfattade meningar igenom och ibland öppnar vi oss för att förutsättningslöst lyssna till vad en medmänniska har att säga. En person som jag kanske dessutom klassificerar som en motpart.

När Jesus ger sin bild av Guds riket är det med en tidsaspekt som rymmer både ett här-och-nu perspektiv och ett framtida tillstånd. 

Inbjudan till Guds rike sker här, till att leva ett liv tillsammans med Gud och Jesus. Ett liv där tid finns för att umgås med Jesus. Som vi gör nu i gudstjänsten, eller som när vi ber eller sträcker ut en hjälpande hand, eller lyssnar till en medmänniska eller något annat som bär kännetecken för ett liv med Gud i Jesu anda och efterföljelse. Den framtida måltiden i Guds rike, när Jesus kommer åter, den som kommer någon gång i en framtid vi inte vet något om får vi helt enkelt lämna därhän. Det är den festen vi hörde om i Uppenbarelseboken. Det är många som försöker tolka de apokalyptiska berättelserna - de berättelser som handlar om hur Guds plan slutligen ska uppenbaras helt och fullt för oss och Kristus komma tillbaka.

   Visst ska vi brottas med berättelserna men jag tror att vi behöver brottas mer med det som rör vårt nu, dels för att framtiden börjar i detta nu och dels för att vi inget vet om framtiden, hur förutseende vi än tror oss vara. Så därför kan vi återigen fundera över hur vi prioriterar i våra liv, både det som handlar om tid och det som handlar om relationer. 

Hur värdesätter vi tid för andlighet i våra liv?

På vilket vis lever vi våra relationer? Både i förhållande till de vi känner och till de som är okända, de vi kanske endast möter flyktigt. Jag kan bara svara på dessa frågor när det rör mig själv, precis som du är den enda som kan svara på frågorna när det handlar om dig. Men om vi nu är som personerna med den nyinköpta åkern och oxarna eller den nygifte? Får vi inte vara med då, på festen i Guds rike?  Nu blir Jesus så där jobbigt kärv och det ska vi ta på allvar för självrättfärdighet finns som ett stråk inom oss alla i olika sammanhang och hos en del tar det överhanden.

   Det viktiga är att komma ihåg det sammanhang som Jesus talar i. Vid en måltid i ett hus fyllt av många människor med makt, som inte drar sig för att framhäva sig själva och ta plats på ett sätt som hindrar andra. Ganska självrättfärdiga människor helt enkelt. Flera personer var säkert skeptiska till Jesus och hans undervisning och gärningar. 
   Lika väsentligt att minnas är att Jesus ger oss vägledning och uppmuntran, han visar att han gång på gång ger oss nya chanser att justera vår tid och våra prioriteringar. Vi har mycket att stå i när det handlar om det materiella och våra mänskliga relationer.

Frågan att ställa oss är om det sker på bekostnad av ett liv där vi borde inse att vi är insatta i ett större sammanhang? 

Ett sammanhang där vi kan få ett hälsosammare förhållningssätt till oss själva, varandra och vår skapelse för att vi avsätter tid och prioriterar vår tillhörighet till Gud. Jesus gör inte skillnad på människor däremot visar han tydligt gång på gång hur han vill att vår tid och våra prioriteringar ska vara. Mindre självcentrerade och mer öppna och inkluderande för Gud och för medmänniskan. Vi tillhör varandra. 
   När vi upplever att det är svårt att leva upp till dessa förväntningar ska vi komma ihåg att det inte är vår  sak att bedöma hur många chanser vi och våra medmänniskor får, det är Guds. Det är tryggt att veta för Guds bedömningar sker utifrån Guds kunskap om och kärlek till oss.

Predikan i Djurgårdskyrkan 2 söndagen i Trefaldighetstid

Sakarja 3:1-10

Uppenbarelseboken 19:5-9

Lukasevangeliet 14:15-24