Ljuset triumferar över mörkret

 Livets ljus, Kristusljuset är tänt.

Ljuset övervann mörkret och vi hälsar varandra med Glad Påsk. Det är lite som att säga, Hurra för livet eller Fira livet! För det är vad vi gör idag, vi firar livet. Vi firar en nyskapelse, en pånyttfödelse som vi har glädje av både här och nu i våra liv och den dag vi tar vårt sista andetag här på jorden, det andetag som genom vår tro och vårt hopp blir det första i uppståndelsens liv hos Gud, allt tack vare Jesus Kristus.

I gryningen den första påskdagen kommer kvinnorna, för de var fler än Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor till graven. De hade inte hunnit med smörjelsen av Jesu kropp på fredagen innan sabbatens stillhet började men de hade hunnit göra i ordning välluktande kryddor och oljor för smörjelsen och nu är de på väg. Solen i öster och värmer sakta upp dagen som väntar dem. En omtumlande dag för dem. En dag som kommer gå till historien, inte bara för kvinnorna utan för alla för all framtid. Det är klart att kvinnorna var sorgsna, kanske var de även arga eller förtvivlade fast de inte ville erkänna det för sig själva. Ilska och förtvivlan är en vanligare känsla i samband med sorg än vi kanske alltid vill kännas vid.
   Väl framme vid graven möts de av den bortrullade stenen. Vad har hänt? Tusen tankar strömmar genom deras huvuden och fjärilarna började säkert dansa i deras magar. De går in i den tomma graven, De visste inte vad de skulle tro, berättar Lukas. Ännu mer förvirrande blir det när männen – eller snarare änglarna, för deras kläder avslöjar dem – ställer den uppfodrande frågan: Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Retoriskt ger de samtidigt svaret när de påminner kvinnorna om vad Jesus själv sagt, att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen. 

Då minns kvinnorna.

Fyllda av upplevelsen återvänder de till lärjungarna och alla andra som var samlade i sorg och bestörtning över vad som hänt. Den enda av lärjungarna som tog kvinnornas vittnesbörd på allvar var Petrus som rusar iväg för att se. Han kan bara konstatera att det kvinnorna berättat är sant och han gick
därifrån full av undran över det som hade hänt.
   Visst kan vi känna igen oss i Maria, Johanna, Maria och Petrus och vara fulla av undran över det som hänt. För det har hänt, annars skulle vi inte vara här i Hässelby Strands kyrka idag. Vi är här för att Gud har skapat på nytt när Gud låter Jesus uppstå från död till liv. Genom denna nyskapelse blir döden likt ett kommatecken i våra liv här och en övergång till livet efter livet. Frågan hur denna nyskapelse skett har människan brottats med och försökt ge svar på sedan det hände. Det finns mängder av teologiska dogmer, intellektuella brottningskamper för att förstå. Det är gott, för så klart vill vi försöka förstå och veta så mycket som möjligt, än har frågan hur inte fått sitt svar. Vi är inte Gud, vi har inte den kunskapen. Förhoppningsvis får vi en svar, när vi möter Gud ansikte mot ansikte. Till dess får vi helt enkelt bara överlåta oss i tro och tillit till det våra medmänniskor vittnat om i sina berättelser.

Att tro är att ibland famla efter vad som är sant, rätt och riktigt. 

Det är då berättelser kan hjälpa oss för de är fyllda med människor som gläder sig i tron, som tvivlar och som söker sig fram som vi gör och därför blir berättelserna trovärdiga, de går bortom rummet och tiden. Det djup mänskliga är sig likt från då till nu, det är främst allt yttre som skiljer oss åt från de som upplevde den första påskdagen och vi idag.
   Varför söker ni den levande här bland de döda? Frågar änglarna, en fråga som är relevant även för oss. Vi behöver söka den levande Kristus i berättelserna, i bön, i kyrkans gemenskap, i nattvard, i meditation, i tystnad, enskilt och tillsammans. Gud vill vara en del av våra liv. Änglarna vill påminna oss om att det är livet här och nu som är det viktiga och hur vi lever våra liv i våra mellanmänskliga relationer och i relation till Gud.
   I påsknattsmässan som var här i kyrkan i natt döptes två konfirmander. Vid dopet får vi vårt dopljus. När vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset synliggörs hur vi hör ihop med Gud. Här och nu och i livet efter livet. Vi får inte våra namn i dopet, namnen har vi när vi kommer till dopet men i dopet synliggörs och tydliggörs däremot att Gud känner oss alla vid namn. Att Gud kallar oss personligt att leva i Kristi efterföljd och gemenskap med Gud och varandra. Jesus säger vid ett tillfälle,

 Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Dessa ord sägs vid varje dop när dopljuset delas ut. Jesus säger även vid ett annat tillfälle, i Bergspredikan, till sina efterföljare som även är du och jag. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
   Det lilla Kristusljuset ni får efter gudstjänsten vill påminna om vår samhörighet med Gud, Gud som ständigt söker oss och vill liv inte död. Så låt oss gå ut och fira ljuset och livet. Amen

Predikan på Påskdagen i Hässelby Strands kyrka, Lukasserien

Hosea 6:1-3

Apostlagärningarna 3:14-16

Lukasevangeliet 24:1-12

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Jesu ord ekar till oss från korset. 

Vandringen upp till Jerusalem har nått till Golgata. Till det som verkar vara vägs ände. In i det sista, korsfäst för mänsklighetens skull, för din och min skull, ber Jesus för de som hånar honom. Profeten Jesajas ord går i uppfyllelse, Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom och Jesus bad för syndarna.
   Det lidande och den smärta Jesus bar, det förakt och den plåga han bar, den synd han sargades för och den död han dog för oss är innesluten i Guds eget medlidande vara och existens. För smärtan och döden finns i vår skapelse hur ogärna vi än vill kännas vid eller tänka på det. Långfredagen är en oundviklig påminnelse om detta.
   Gud delar smärta och död med oss genom Jesus Kristus. Åskådliggjort i ikonen där Jesus är avbildad i den gyllene Gudspärlan. Kyrie Kyrielitania Herre, Herre förbarma dig.1) Jesus delar lidandet med de okända männen på var sida om honom som är straffade med döden för något vi inte vet. Båda verkar veta vad Jesus anklagas för men har olika inställning till vad Jesus kan göra. Den ene smädar, den andre har nått en insikt av sin egen skuld och förnimmer på något vis Guds närvaro i sin utsatta situation. Han ber Jesus om förbarmande. Som en trosbekännelse in i det sista. Jesus ger mannen löftet att Guds rikes dörr ska öppnas för honom.

Vid sjätte timmen faller mörkret över hela jorden ända till den nionde timmen. 

Jesus andas ut livet med orden Fader, i dina händer lämnar jag min ande. Det berättas att förhänget i templet brast mitt itu. Vi kan se det som en bild för Guds förtvivlan och sorg. Förhänget var en symbol för Guds närvaro. Precis som människorna när de nåddes av dödsbud eller vid begravningen rev itu sina kläder river nu Gud itu sin klädnad för att visa sin förtvivlan och sin sorg.
   I det mörka är Gud med, ofta i tystnaden. Vår mänskliga tillvaro – i ikonen representerad av den lilla jag-pärlan – svävar tyngdlöst mellan Gudspärlan och Nattens pärla. I mörkret, rämnar vår verklighet, såsom förhänget i templet brast. Vi lever våra liv i mörkrets och dödens närhet men också i ljuset av Guds närhet. Ständigt mitt i mellan.
   Vi lever i denna paradoxala närvaro, tack vare Jesus Kristus och det han gjort för oss. Tydligt formulerat i dagens epistel. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

I det som är livets kaos, skildrat av det stormande havet finns både tystnaden och frälsningen, räddningen. 

Vi är ensamma och ändå inte, precis som Jesus blir buren i Guds vara, är vi burna och inneslutna i Guds vara, det är korsets hemlighet. Trots att det inte är enkelt att vila tillitsfullt i tro på Guds närvaro och vi kanske inte upplever och förnimmer den så är vi inte ensamma. Inte i denna oroliga tid runt vår värld och i vår närhet med ett fasansfullt krig och drabbade medmänniskor på flykt. Eller i det som i vårt närområde eller i våra egna liv upplevs som en öken, en tomhet eller ett stormande hav av mörker. Inte ens när vi i vår mun tar Jesu egna ord där på korset Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Även där i vår övergivenhet och kamp vilar vi i Guds hand. Vår Gud är in i kropp och sinne, i Jesu Kristi kropp och sinne, en med-lidande Gud i den värld Gud en gång skapat.
   Långfredagen får hjälpa oss att bli stilla och begrunda livets paradox av liv och död, mörker och ljus, insikt och tvivel, misströstan och tillit. Låt oss be,
   Kristus, du som på korset gav himmel och jord en mötesplats för försoning, gör våra liv till en helhet. Vi tecknar korsets tecken över våra hjärtan med en bön om att ditt lidande på korset ska vara vår tro till läkedom, att du som förlorade ditt hopp ska föda hopp i oss att din övergivenhet ska öppna kärleken inom var och en av oss och att ditt offer på korset ska väcka liv i oss nu och för evigt. Amen

Långfredag i Hässelby Strands kyrka, läsningar ur Lukasserien

Jesaja 53:1-12

Filipperbrevet 2:6-8

Lukasevangeliet 23:26-49

1) Ikon av ikongraf Christina Lundström

Heliga gravens kyrka i Jerusalem

Vägen och vägval

Som barn har jag vid ett tillfälle ridit på en åsna, det var fruktansvärt obekvämt men jag hade antagligen inte rätt teknik. Det hade med stor sannolikhet Jesus när han red in i Jerusalem för att fira påsk och hyllades som en kung. Historiskt var det ett sätt i Israel att markera sin kungliga härkomst. Ofta sägs att det är ett ödmjukhetens tecken att han red på en åsna, kungen som ska tjäna sitt folk. 

Framförallt tog sig Jesus fram genom att gå och vandra.

Berättelserna i vår Bibel vittnar om att han oftare predikade och undervisade ute än inne i en synagoga. Och han hämtar i stor utsträckning bilder från naturen och det vardagliga livet i sin undervisning. Jesus levde och verkade som utvald och samtidigt som en av oss. Gud och människa, 100% på en och samma gång.
   Vi vet inte vad som rörde sig i huvudet på Jesus mer än att vi kan ana av berättelsen att han medvetet ville visa att han är Messias, Frälsaren. Nu skulle alla profeternas utsagor infrias och gå i uppfyllelse. Han har sina lärjungar med sig och förutom de tolv verkar en skara hängivna efterföljare redan vara på plats i Jerusalem. Ingen har en aning om vad som ska ske, förutom Jesus. På plats finns även hans antagonister, de som inte trodde på hans budskap och på att han var den väntade Messias. Men ändå visar de honom respekt, de kallar honom för mästare, för de kunde förstås inte veta säkert. Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. säger de när de tycker att det blir för livade hyllningar och för dem säkert tveksamma hyllningar.

Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa,

svarar Jesus och tar hjälp av naturen för att visa att ingen kan tysta honom och hans lärjungar. Ingen kan tysta det som sker. Det är en kraftfull bild. Under historien har försök gjorts för att tysta berättelsen om hur Gud kommer oss så nära genom att själv blir människa i Jesus Kristus för att väcka oss och påminna oss om vår samhörighet med Gud och vårt ansvar för Guds goda skapelse och vår relation till Gud. Det har inte lyckats.
   Hur är det då med stenar kan de verkligen ropa? Ja, jag tror faktiskt att de kan det. De ropar inte med ord, men de har ett språk, det tysta språket och bildspråket. I den mittersta ikonen här bakom mig ropar stenarna i den svarta nattens pärla. Just här vittnar de om att oro, mörker och kaos är en del av våra liv och det går inte att tysta. Det finns där hur ogärna vi än vill att det ska göra det. Det drabbar oss olika, i Ukraina ropar stenarna i de sönderbombade husen och vägarna. Stenarna ropar när vi skövlar vår natur för att vi tror oss behöva plats för ett vägbygge ännu ett köpcentrum.
   Ikonografen Christina som målat ikonerna kallar dem för Skapelsens triptyk. I ikonerna finns olika vägar att följa, fundera över och vägledas av. Frälsarkransens, Pärlornas väg, ni vet samma som i armbandet många av oss bär. I ikonerna finns även det Christina kallar för Vattnets väg som symbol för Livets väg, fostervattnet, dopets vatten, vårt behov av rent vatten för att överleva, mat kan vi klara oss utan ganska länge med livgivande vatten är livsviktigt. Rosornas väg som är Kärlekens väg, den svåra kärleken som är så vacker och samtidigt kan vara så oerhört smärtsam. Samt Fåglarnas väg, de som är både flyktiga och målmedvetna som en symbol för tron och hoppets väg.

Bilden av en väg är på flera vis central i vår kristna tro. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. 

De första kristna sa om sig själva att de tillhörde Vägen. Jesus har gått före och han går osynlig vid vår sida. Hela livet har vi att ta ställning och välja vägar i olika livssituationer, både bildligt och bokstavligt. Det kan vara riktigt svårt och knepigt att välja i livet, vilken väg som vi ska eller bör ta. Att vara passiv är också ett val, om än inte uttalat, valet att inte göra något eller tro på något är ett val. Det fanns säkert många nyfikna som stod där vid vägkanten in mot Jerusalem och bara tittade. Så har vi de som sjöng lovsånger och de som ville få tyst på ropen, alla gjorde de ett val.
   Jesus möter oss genom berättelserna, vi är hans nutida efterföljare och lärjungar. Så även för oss gäller att höja vår röst, både i lovsång och i kamp för det goda, annars ropar stenarna. Nu ropar de i Ukraina och på flera andra platser på vår jord för vi tar inte hand om våra mellanmänskliga relationer och friden och freden som vi borde. De ropar när naturen skövlas på olika vis för vi kan bli så mycket bättre på att ta ansvar för Guds goda skapelse. Det påminner de två andra ikonerna om. Det som är både vårt ursprung och vårt mål och samtidigt i allra högsta grad vårt nu, fjällbäckarna, haven, skogen, himlen, djuren och vi själva.
   När Guds goda skapelse lider, så lider Gud med oss och det gör Gud genom Jesus som delat våra mänskliga liv till fullo, i det vackra och sköna likaväl som i kaos och död. Det slutar inte där, det vet vi. Nu går vi in i Stilla veckan, en tid för eftertanke hur vi lever våra liv och en tid då vi kan vända oss till Gud med bön för att ta emot den nåd och välsignelse Gud vill ge oss genom Jesus Kristus. 

Vi ber med biskop Martins ord

Gud, vi ber inte om något märkvärdigt. Vi är inga helgon, men vi önskar innerligt att våra ansikten någon gång fick återspegla ljuset från den skönhet som ska frälsa världen.
Vi drömmer om att ofta få reflektera en glimt av detta gudomliga ljus i en mörk värld. Ljuset som ger oss livsmod och kraft, så att vi orkar kämpa för en rimligare värld.
Visa oss vägen, gör oss villiga att gå den.
Amen

Predikan på Palmsöndagen i Hässelby Strands kyrka - Lukasserien

Jesaja 50:5-10

Romarbrevet 5:1-5

Lukasevangeliet 19:28-40

I predikan hänvisas till ikonograf Christina Lundströms Skapelsens triptyk som nu är utställd i Hässelby Strands kyrka till och med 24 april. Här kan du läsa mer om Skapelsens triptyk