Är Gud försvunnen nu när vårt nyhetsflöde matas med skildringar från kriget och Rysslands invasion av Ukraina?
En del svarar säkert ja på den frågan, hur kan man tro på en Gud som tillåter så mycket ofattbar grymhet av olika slag, som krig. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Det är sista meningen i evangeliet jag läste, med de extra verserna som jag anser bör läsas för att förstå berättelsen mer i sin helhet. Frågan jag inledde med är den eviga frågan som nu aktualiseras nära oss, var finns Gud när ondskan och mörkret sänker sig över oss.
Jag har inget entydigt och enkelt svar på den frågan, det har ingen, men mitt svar blir, trots allt, att Gud inte är försvunnen. Idag är det Fastlagssöndagen som är en del av förfastan och fastan vilket är den tid på året då vi förbereder oss på stilla veckan och påsken, tiden för Jesu lidanden, hans död och när det är dags hans uppståndelse. Jesus förbereder sina lärjungar och oss på att han kommer vara närvarande i sin frånvaro. Så är det nu och har varit ända sedan dess. Så i tunnelbanan i Kiev som blivit skyddsrum, på leriga, snömoddiga åkrar, i sönderbombade hus, i smärtan hos skadade, i sorgen hos de som mist en familjemedlem och vän finns Gud med, närvarande i sin frånvaro, tack vare Jesus lidande, död och uppståndelse, det som är Jesus livsväg.
Den vägen är den paradoxala kärlekens väg och den är verkligen inte lätt att förstå sig på.
Spontant tänker vi att kärlek alltid är det ljusa, det goda, inte det som på något vis är förknippat med lidande. Fast tänker vi ett steg till så kan bilden nyanseras, för kärlek kan även för oss vanliga människor inbegripa osjälviska beslut och handlingar. Därför är Kärlekens väg även lidandets väg, inte i meningen att vi ska lida för lidandets egen skull utan att Gud genom Jesus lidit för vår skull och just därför är Gud i all sin kärlek till mänskligheten vår medlidande Gud i våra svårigheter och ur det kan vi hämta hopp och tröst.
Kärlekens väg är ingen asfalterad motorväg mer av en grusväg som har sina stenbumlingar och gropar. Den vägen vandrade Jesus upp till Jerusalem, kanske snubblade han ibland, eller trampade snett i en grop. Kondition hade han säkert men det var troligen mödosamt att vandra uppåt i vårvärmen på väg för att fira påsk, på väg mot sitt eget jordelivs slut och uppfyllelse av Guds avsikt med inkarnationen, Guds människoblivande. Jesus säger själv Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit.
Kärlekens väg är ett mysterium, ett hopp, en trygghet som går bortom vår fattningsförmåga. En av vår tros främsta hörnstenar är inte främst att Jesus Kristus lidit för våra synder, de finns ju allra högsta grad kvar. Utan det är att Gud vet vad det är att vara människa, att fly, att leva under ockupationsförtryck, motstånd, att lida, att dö en outsägligt grym död. Gud har anförtrott sin skapelse till oss, synd är att vi inte tar hand om den och våra mellanmänskliga relationer. Femte budet – du ska inte dräpa, inte döda - bryts gång på gång och nu ser vi det storskaligt i Ukraina, men också i skjutningar i vårt närområde, i våld i hemmet, ja listan kan göras lång.
Vårt ansvar som kristna är att ständigt berätta om hur Gud är både kärleksfull och medlidande.
Och att det är tack vare Jesus Kristus som Gud är närvarande i sin frånvaro. Vi ska berätta det som författaren till Timotheosbrevet skriver:
Gud
vår frälsare som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.
När vi samlas till gudstjänst eller när vi enskilt berättar
och ber följer vi Jesus så som han uppmanade sina lärjungar att göra. Lärjungarna stod i samma tradition som Ester vi hörde om, det är att stå i modets tjänst och kärlekens tjänst trots svårigheter, ja till och med hot mot våra liv och det är rätt ofattbart. De är som vanliga människor förebilder för oss i tron
Vi har i berättelsen mött lärjungarna på väg till Jerusalem för att fira påsk. Vi är också på väg till Jerusalem för att fira påsk men det är några veckor dit. Framför oss har vi en tid av fasta, eftertankens tid. Jesus uppmanar oss att följa honom, själva tjänandet är efterföljelse, att ha blicken fäst på Jesus. Vi snubblar då och då på stenar och gropar men Jesus har gått före och han går osynlig vid din och min sida aktsam om din och min själ.
Vi kan aldrig och ska aldrig bli som Jesus, för det finns bara en Herrens lidande tjänare och det är Kristus. I hans undervisning, i hans arv i evangelierna och i breven i vår Bibel har vi ljuset som kan vara vårt hopp och vår vägledning även om vi inte har ljuset Jesus konkret hos oss som lärjungarna hade. Så uppmaningen från Jesus gäller oss lika mycket. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset. Amen
