Varken lagom eller diplomatisk

 

Vi har idag bytt glädjens vita färg mot den röda passionens färg. 

Passion som betyder både kärlek och lidande, en paradox som till synes bryter av julfesten och jublet över miraklet i Betlehem. Annandagen vill vara en påminnelse om hur livet faktiskt är och hur vår tro gestaltar sig, en ständig blandning av glädje och svårigheter, lidande och hopp, ljus och mörker. 
   För sisådär 40 år sedan fick jag ett julkort av en vän. Det julkortet tas fram varje jul hemma hos oss för det är ett perfekt julkort som innesluter hela julens budskap, även Annandagens budskap. Det är ett fotomontage eller lite som en dubbelexponering, bilden föreställer Maria ömsint jollrande med sin son Jesus och i bilden finns även Jesu ansikte som vuxen, allvarligt, svettigt, sargat och törnekrönt. Kortet är som en dubbelexponering av livets realiteter, livets både ock av lycka och smärta, sorg och glädje. Annandag jul är en dag då denna dubbelhet kommer i fokus.
   Martyrernas dag bryter av det ibland snudd på sockersöta budskapet om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Som i grunden inte var så gulligt utan i själva verket ganska dramatiskt. Maria skulle kunna vara en förebild för alla förstföderskor som även idag inte får plats i härbärget det vill säga på BB. Kan bli nog så svårt. Men allt gick bra för Maria och för de flesta förstföderskor. Maria och Josef gläds över barnet och ger honom namnet Jesus.
   Jesus växer upp och blir för en del en kontroversiell person, ända in i vår tid, 2000 år senare. Berättelserna om det ofattbara att Gud kommer oss nära genom att själv bli människa för att dela våra liv är så starka och utmanande att det kan vändas till hat mot oss som tror på miraklet i Betlehem och allt det som följde på den stilla natten.

Gud söker ständigt människor för att de tre riktigt stora händelserna, inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen, julens och påskens berättelser ska leva vidare.

Och många har i alla tider haft tusen och åter tusen skäl att säga vänta, inte nu, eller nej. För kanske är det så att vi någonstans anar att priset ibland kan vara högt att betala för att säga ja till händelserna och berättelserna. Säga ja till tron på Jesus Kristus. Det är priset martyrerna har fått betala. Att vara martyr är ursprungligen inte förknippat med att lida för sin tro. Ordet är grekiska och betyder bevittna, det vill säga i vår kontext vittna om sin tro på Gud - på Jesus. 

   Stefanos räknas som den första Kristna martyren. Hans vittnesbörd blev hans död. Han levde med Kristus i sitt hjärta så fullkomligt och Lukas berättar i sin bok Apostlagärningarna att Stefanos sista ord till och med påminde om Jesu sista ord på korset. Herre Jesus, ta emot min ande. Stefanos andra bönerop Herre ställ dom inte till svars för denna synd rymmer en av vår tros mest bärande byggstenar, förlåtelsen. Martyrerna är förebilder när de vittnar om att vi aldrig är ensamma när vi utmanas i vår tro. Under den kristna historiens så är det omvittnat att många av dem har dött med dessa och liknande ord. In i det sista ett förlåtande sinnelag gentemot rädsla och okunskap.

Just rädsla och okunskap är två mänskliga fenomen som kan bli grunden till förföljelse och terror för troende. 

Ja, det är väl i och för sig grunden för att inte ha ett öppet sinne för det som är obekant och nytt överlag. Få människor i vårt land riskerar att bli martyrer och lida svårt till följd av sin tro. Fast det är tillräckligt med ironiska, spydiga och rädda kommentarer. Att tro på Guds människoblivande i Jesus Kristus är svårförståeligt för en del och de går så långt att de tar avstånd, förlöjligar och förföljer den som sagt sitt ja till Gud. En del får erfara avståndstagande från familj, vänner, på arbetsplatser och i skolan när de valt att berätta om sin tro.
   Av fem i samma hus kan det bli tre mot två och två mot tre, säger Jesus. Jesus är kärv och kompromisslös. En del uppfattar det säkert som obehagliga ord, inte ord man förväntar sig av snälle Jesus. För mig är han beundransvärt realistisk. Han talar om verkligheten. Sätter vi våra liv i relation till Gud, och säger ja till tron på Jesus får det konsekvenser som till och med kan leda till familjesplittring. OBS! Det är förstås inget Jesus strävar efter, inget Jesus vill men han vet att det kan bli så och förbereder oss på att det kan ske. Om och när det sker gör det så klart obeskrivligt, smärtsamt ont i själen.  

Jesus säger att han kommer med en eld till jorden

Jag tänker att det är samma trosvissa eld som brann i Jeremias hjärta när han vittnade om sin tro och som Jesus vill skall brinna i våra. Löftet att Gud är med Jeremia är inte tomma ord och Gud var med Stefanos när han stenades till döds, för vi har genom Jesus en medlidande Gud. Guds löften och medlidande är med oss även idag, osynligt vid vår sida och i våra hjärtan.
   Martyrernas trosvissa berättelser kan hjälpa oss att våga känna tillit till att Gud är med oss i våra liv trots motstånd och rädsla när vi ifrågasätts och lider för vår tro. Det är ingen slump att Juldagens glädje följs av Annandagens allvar och att krubban ställs i korsets skugga, precis som julkortet jag fick för länge sedan av en person vars liv tog en vändning som blev en utmaning för tron.
   Annandag juls budskap till oss är att Juldagens händelse, Guds födelse i Betlehem är en berättelse om Guds kärlek till oss och den är inte lagom neutral och diplomatisk. Den är som en brinnande eld.  Vad hjälper det om Jesus föds i Betlehem tusen gånger om, om han inte föds i våra hjärtan, är ett talesätt hos flera mystiker. Så vi ber med biskop Martin Lönnebos ord: Mitt hjärta är en tom krubba, kom! Amen

Predikan i Hässelby Strands kyrka Annandag jul, 2 årgångens läsningar

Jeremia 20:7-11

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Lukasevangeliet 12:49-53

Tålamod och uthållighet

 Våra liv börjar i det som inte syns för blotta ögat, det lilla livet växer sakta, föds och blir synligt. 

Så menar Jesus att himmelriket också växer, det lilla senapskornet och den lilla biten surdeg får åskådliggöra och visa hur Himmelriket eller Guds rike – uttrycken betyder samma sak - ska växa. När vi tänker Himmelriket/Guds rike tänker vi nog ofta att det är något som väntar efter vår död och att det är ett rike som ska komma någon gång i en framtid vi inte vet något om, när Jesus ska komma tillbaka.
   Profeten Jesajas ord vände sig till det judiska folket som levde i förtryck, därför pratar han bland annat om hämnd. Det är främmande för oss, för som kristna förstår vi orden som en förutsägelse om Guds människoblivande Jesus, inkarnationen, julens firande som vi i adventstid förbereder oss inför. Profeten Jesaja pratar om den heliga vägen som ska banas, byggas. Det är vad Jesus gör, men bara till en viss del, lejonen och schakalerna finns fortfarande där och vi vet med facit i handen att öknarna inte blommar och att människor har det fortsatt svårt på olika vis. Det kommer inte försvinna förrän Jesus kommer åter. Han har däremot lagt grunden, han är själva grunden.
   Så är det, vi får fortsätt leva i nuet, gör det bästa vi kan av våra liv för oss själva och varandra och hoppas på framtiden. Jesus ger oss vardagliga bilder i dagens liknelser och jag tror att han gör det just för att ge oss hopp, det finns något vardagligt med Himmelriket för en del av riket finns redan här på jorden, inte fulländat och färdigbyggt för det blir det först i den fördolda framtiden.

Himmelriket finns eller snarare byggs här hos oss varje gång en människa frågar efter Gud och söker sig till Gud i bön. Gud kallar oss, väntar på oss.

Ja, även vår gemenskap här i Hässelby Strands kyrka idag är en liten del av Guds rike. Vi är med och lägger grundstenarna genom vår tro och vårt engagemang, även den som kanske mer betraktar sig som sökare är också med och bygger. Vi gör det tillsammans genom våra frågor och funderingar. För Gud och Jesus är inte frågor och funderingar främmande, tvärtom. Inom den judiska kulturen och tron som var Jesu hemvist var resonerandet och frågorna en självklar del av att tala om tro. Kanske ni minns berättelsen när Jesus var 12 år och utan Maria och Josefs medgivande stannade kvar i templet för att lyssna till lärarna. Så här berättar evangelisten Lukas: Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Luk 2:46-47
   Utan frågor till och funderingar över Bibelns berättelser blir de bara tomma texter. Vi som inte lever med de självklara bilderna som Jesus ger i sina liknelser behöver fundera över vad Bibelns alla berättelserna betyder för oss och vad vi kan lära av dem och hur de kan vägleda oss att leva trygga i vår tro. Både historiskt och i nutid är kyrkan och har kyrkan varit alltför ängslig i vad som ska betraktas som rätt tro. Om nu Jesus, Gud själv, som är vår vägledare, frälsare, befriare, lärare, medvandrare, konung, Människoson och Guds Son, ja, vad vi nu än väljer att kalla Jesus, om nu han har visat att det inte är fel att lyssna, ställa frågor och tala, redan när han var 12 år, ja, då bör vi väl göra som han och som många barn just gör, fråga, lyssna, våga prata utan att vara rädd för att vi ska tro eller göra fel. Så länge vi inte skadar en annan människa är inte orden, berättelserna, samtalen och frågorna fel.

Några av oss är föräldrar, eller så möter vi barn i andra sammanhang. Då vet vi att det behövs en hel del tålamod.

Det är precis vad Jakob skriver om i sitt brev som vi hörde läsas. När Jakob – som troligen var bror till Jesus - skriver sitt brev så trodde han och många med honom att Jesus efter sin himmelsfärd, i en nära framtid, skulle komma tillbaka som han lovat. Det måste varit en otålig väntan eftersom Jakob manar alla att vänta tåligt och ha tålamod. Jag tänker att tålamod och uthållighet för oss handlar mer om vår vardag här och nu än om Jesu återkomst. För vi, om några, har väntat länge på den. Att varje år fira  hans födelse, hans ankomst till världen, det kräver inte så mycket tålamod från vår sida, vi vet att julen kommer varje år. Vi har med glädje tänt det 2:a ljuset i väntan på juldagsnattens mirakel, Jesu ankomst och födelse.
   Så frågan är vad vi behöver för tålamod och uthållighet? Osökt går i alla fall mina tankar till att pandemin inte släpper greppet om oss. Det verkar som allt tar fart igen, därför får Jakobs ord för idag tala till oss om att inte klaga på varandra, påminna oss om att visa uthållighet, fasthet och tålamod i en tid som är svår för oss. Och känna tillit till och våga tro på att även om Gud inte finns synlig ibland oss i Jesus gestalt är Gud med oss med sitt medlidande och sin barmhärtighet.
   Livet blir mindre och snävare med restriktioner men Jesus visar idag att ur det lilla, det mindre, kan något stort växa. Så tänk om all denna tid som vi nu lever i kan få oss att verkligen se hur vi som enskilda, hänger ihop med våra närmaste, med vår stadsdel, vår stad, vårt land, & vår värld. Att vi tillsammans med Jesus som vägledare, förebild eller byggmästare om man så vill, bygger grunden för Himmelriket som kommer i en framtid vi inte vet något om. Vi är inte ensamma, Gud går osynlig vid vår sida. Jesaja manar oss: Fatta mod, var inte rädda!  Se, er Gud är här Eller med den fantastiska psalmens ord vi sjöng Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid…Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne, klart få skina. Amen 

Predikan i Hässelby Strands kyrka Andra Advent 2:a årgångens läsningar

Jesaja 35:1-10

Jakobsbrevet 5:7-11

Matteusevangeliet 13:31-34

Närvaro i Guds minne och våra minnen

 Mina vänner, säger Jesus, och vi är verkligen hans vänner.

Det är inte bara lärjungarna eller de som fanns omkring honom när han vandrade runt på jorden. För vänskap sträcker sig bortom tid och rum. Det blir i allra högsta grad tydligt en helg som Allhelgonahelgen då vi tänker extra mycket på våra nära och kära som lämnat oss genom döden. De har inte fallit ur våra minnen, de är närvarande i sin frånvaro. De som gått före har inte heller fallit ur Guds minne.
   Ibland är det kanske något som vi alla kan vara rädda för, att ingen ska minnas oss eller att vi själva ska glömma, eller i alla fall inte tillräckligt minnas våra nära och kära. Så hur fantastisk och sorglig, på en och samma gång, som den här helgen är med alla tusentals och åter tusentals ljus som lyser upp våra vackra kyrkogårdar, kan en oro gnaga, sörjer jag tillräcklig? Eller kanske en besvikelse tränger sig på över att vi inte kan ta oss till den plats vi önskar och vill för att tända ljus.
   Då behöver vi ta till oss Jesu ord, vi är hans vänner, ingen är glömd av Gud, varken du eller jag, eller dom som gått före oss till en annan dimension av liv. Vi är i Guds tanke och minne. Och vi kan i vår tanke, med våra minnen här i kyrkan i samband nattvarden eller efter gudstjänsten gå fram och tända ljus för någon vårt hjärta saknar. Eller tända ljus när vi kommer hem.

När sorg och smärta kramar våra hjärtan behöver vi tröst, stöd, hopp, 

Även om vi ibland samtidigt vill drar oss in i oss själva. Det är som om vi blir vilsna barn som behöver en varm och kärleksfull förälder som tar upp oss i famnen. Största delen av livet är vi vuxna men behovet av tröst och hopp är lika stort som när vi var barn. Så vi behöver vi varandra, vi som fortfarande vandrar runt på vår jord. Vi behöver mötas i ögonhöjd, medvetna om att vi alla bär på olika sorger och smärtor och att det visar sig på skilda vis. Vi behöver mötas i omtanke om det vi inte ser i varandra.
   För några av oss är tron en tröst. För andra svårförståeligt, speciellt när vi hänvisar till vår tro och hopp om evigt liv, uppståndelsen och som vi sjöng i psalmen, att Jesus har öppnat pärleporten så att vi kan komma in. Gud vill att tron ska vara mer än tröst, vara en del av våra vardagliga liv, som en vän som vägleder oss i mötet med livets alla skiftningar och utmaningar, i glädje såväl som sorg.
   Jesus vill vidga vår syn på livet och döden, att döden är en ofrånkomlig del av livet och att det är livet vi ska koncentrera oss på när han talar om det som gör oss rädda...låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Så lätt för Jesus att säga, så lätt att tänka men svårare att leva efter. Och ändå finns erfarenheterna att döden ibland kan vara en befrielse.
   När jag säger det kanske någon av er ryggar tillbaka men i mötet inför begravningar, men också av egen erfarenhet, vet jag att det kan vara så. Allt beror på hur, när och var döden bryter av livet. Att känslan av både smärta och befrielse kan finnas där samtidigt är inget att känna skuld över, det är i allra högsta grad mänskligt. 

Gemensamt oavsett hur, när och var döden brutit livet här finns saknaden och längtan efter tröst och ett hopp om frid och ljus. 

Därför är det lätt att bli undrande och förvånad när Jesus, som kallar oss vänner, samtidigt nämner döden och helvetet i samma mening? Helvetet är i min tolkning inte en motsats till himlen om vi tänker helvetet som en plats efter döden, dit vi skulle riskera att komma för att vi levt på något speciellt vis. Det kommer ett möte ansikte mot ansikte med Gud och det är Gud som äger sanningen. Men det finns många tankar och teologier om detta. Peronsligen tänker jag att helvetet snarare finns på jorden än på någon varm underjordisk plats. För mig är helvetet symbolen för total ondska. Den ondskan finns omkring oss och kan drabba oss i livet.
   I mötet med ondskan och hur den kan drabba oss hjälper det mig att tänka på Gud som närvarande i sin frånvaro och att Gud, genom Jesus, har mött ondskan och lidit. Gud känner det svåra och grymma och Gud är alltid en motkraft, Gud är den som ger liv och ande.

Var inte rädda, säger Jesus. 

Underförstått ryms i orden att vi inte är ensamma även om det skulle kännas så. Vi har inte Jesus synlig mitt ibland oss, men han kommer oss nära bland annat i nattvarden. Guds måltid som berättar om gemenskap, och tacksamhet, bortom tiden och rummets gränser och så gör även bönen.
   Om en sida av Allhelgonahelgen är minnenas helg så är en annan sida tacksamhetens helg, för livet och dess relationer, i det finns en skatt gömd. Relationer är bestående och det viktiga i livet, inte det materiella. Det blir tydligt den här helgen hur vi hör samman, hur betydelsefulla våra relationer är och att det är ett band som går bortom tid och rum. På så vis blir helgen även en påminnelse om att värna om och ta hand om alla våra levande relationer, dom vi fortfarande möter ansikte mot ansikte.  Pärleporten har öppnats för våra nära och kära och den kommer att öppnas för oss. Tills dess kan vi fundera över: Är det något jag behöver säga till någon eller göra något för?
   Uppenbarelseboken målar en paradisisk bild av livet efter livet, med godhet och ljus i överflöd. Det är en bild vi kan hålla fast vid, hoppas på och tröstas av. Fast det är idag som Gud vill att vi skall leva och ingen av oss är glömd av Gud, varken död eller levande. Amen.

Predikan Hässelby Strands kyrka Alla själars dag 1 årgångens läsningar

Hesekiel 37:12-14

Uppenbarelseboken 22:1-5

Lukasevangeliet 12:4-7

 

 

Att stå i livets tjänst

 Ibland tycker jag att den samlande rubriken för söndagarna inte stämmer så väl med berättelserna som vi läser ur vår Bibel. Det kan till och med vara riktigt långsökt. Men idag sammanfaller de bra, den samlande rubriken är samhällsansvar. Jesus tar sitt samhällsansvar, så gör även Paulus och Jeremia. Alla tre berättelserna handlar om att ta ansvar på olika vis och vi kan fundera över vad vi kan lära oss och bära med oss av berättelserna för att ta ansvar i vårt samhälle och i våra liv.

Tårarnas profet och Jesus

Om vi tar oss tillbaka till Jeremias tid, skriver han uppmuntrande till folket att de, trots deportation, ska leva sina liv, bygga hus, plantera trädgårdar, gifta sig, bilda familj. Allt för att livet ska blomstra. Och om vi tänker efter har människor gjort det under årtusenden, livet är så starkt trots svåra tider, förtryck, krig. Livet gör anspråk på utrymme. Och det är ett sätt att ta ansvar, att föra livet vidare också i motgång och svårigheter.
   Hoppar vi sedan några hundra år framåt i tiden är Jesus tydlig i sin diskussion med fariseerna och anhängarna till Herodes, ge kejsaren, det vill säga staten, vad staten vill ha. Han bejakar helt enkelt att det är rätt att betala skatt. Och i samma mening säger Jesus, ge Gud det Gud vill ha. En bra uppdelning kanske vi tänker, samhälle för sig och Gud för sig. Och visst finns det något klokt i det, men det är ändå inte så enkelt för vi är kristna dygnet runt, 24/7, och tron ska avspeglas i vår vardag och då blir tron en del även i vår syn på ansvar och samhälle.
   Människor har i alla tider haft behov av varandra och vi har våra olika arbeten och bidrar till det gemensamma. Det vi ständigt behöver påminna oss om är att bygga ett samhälle där omsorg, möjliggörande och kreativitet också ska finnas för de som av olika skäl inte fullt ut kan arbeta eller inte arbeta alls. De flesta kan bidra med något. Det är en syn på människan som bygger på kristen grund där människors betydelse inte primärt mäts i kronor och ören eller betraktas som varor utan där betydelsen av varje person har sin grund i en likavärdesprincip. Det visste också de som utmanade Jesus, Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen.  

Lite tillspetsat kan vi säga att vi inte bär statens prägling inom oss utan vi bär alla Guds prägling i vårt inre.

I skapelsemyterna i 1 Mosebok berättas hur Gud skapade människan till sin avbild och inblåste livsande i henne. Något av de vackraste beskrivningar jag vet för Guds närvaro i våra liv, Guds Ande andas i oss. Vi är präglade av Guds bild. Vad betyder det för oss att vi bär Guds livsande inom oss? Där kan Paulus hjälpa oss när han påminner om budorden. De är i allra hösta grad tidlösa och förknippade med att ta ansvar. Inte minst sammanfattningen i det som är dubbla kärleksbudet, eller trippelkärleksbudet som jag kallar det. Älska Gud, din medmänniska och dig själv.
   Det är förstås enklare att säga än att leva och agera efter. För mig hjälper det därför att förstå kärlek som ett samlings ord bestående av flera delord. När jag tänker på vad Paulus skriver och temat för idag är det orden respekt och vördnad som ryms i kärleken. För när livets sårbarhet och grymhet blir synlig genom dagliga påminnelser om våld av olika slag, som den senaste tidens skjutningar och sprängningar är det lätt att tappa perspektiven på människovärdet. Som bland annat handlar om vördnad och respekt. Kriminella handlingar ska alltid bestraffas men även här måste vi hålla värdegrunden tydlig för oss. Vi behöver ha minst två tankar i huvudet samtidigt. Hur svårt det än kan upplevas när människor utsätter andra för grymhet och död. Personer som begår brott behöver få chansen att se sig själva i livets tjänst inte hatets. Ibland går det, ibland inte.

Att stå i livets tjänst gör vi när vi försöker följa Jesus kluriga ord som är så relevanta även för oss.

Vi gästar bara vår jord – har den till låns för den tid vi är här. Vi är här för att förvalta och kunna lämna över till kommande generationer. För detta uppdrag har vi blivit förstklassigt utrustade med förstånd, fantasi, vilja och samvete. Reflekterar vi över och söker helhet och samband mellan vårt vardagliga liv och att vi inom oss bär ett oinskränkt värde, behöver det inte vara betungande att ta vår del av ansvaret för att stå i livets tjänst. Vi får alla bidra på olika vis med det som är våra styrkor, förmågor och vår kunskap. Vi behöver ständigt hjälpa varandra och påminna oss om vårt människovärde. Det finns många skuggorna i vår kristna historia och vårt kristna nu, men det finns också mycket att säga om vår tros och vår kyrkas enträgna och tidlösa arbete för att värna det mänskliga, enskilt och  gemensamt i vårt samhälle.
   Med tanke på de ljusskygga strömningar och rörelser som bokstavligt dödar eller dödar med ord behöver vi samla oss för det goda människovärdet. Det som har sin grund i ett större sammanhang än våra egon. Som ett visdomsord eller ett slags ledstjärna för att hjälpa oss göra det bästa i att ta ansvar för vårt gemensamma samhälle kan vi bära med oss Paulus ord. Kärleken vållar inte din nästa något ont.

Predikan i Hässelby Strands kyrka 21:a efter Trefaldighet 1 årgångens läsningar

Jeremia 29:4-7

Romarbrevet 13:7-10

Matteusevangeliet 22:15-22

Återvinna tacksägelse

 Tack

Mamman med den lilla flickan på kanske 3-4 år sätter sig på den lediga platsen bredvid mig på tunnelbanan. Båda ser rätt trötta och slitna ut efter en lång dag. Jag sitter en hållplats till sen reser jag mig och säger att flickan kan ta min plats för jag ska gå av om ett par hållplatser. Flickan tittar upp på mig och ler ett litet försiktigt leende och säger tack.
Vi lär tidigt minsta barn att säga tack. Om jag generaliserar lite skulle jag kunna säga att det finns två slags tack. Ett som handlar om vänlighet och social konvention, ni vet tack för maten, tack för hjälpen, tack för gudstjänsten, tack för senast osv. Det är ett viktigt tack, att visa uppskattning för andra personers matlagning, arbete och engagemang av olika slag. Att se och bekräfta varandra genom att tacka.
Sen finns ett annat tack som handlar om det som ryms och berör livet på ett djupare plan, ett existentiellt tack. Den existentiella tacksamheten kräver mer av oss än den konventionella tacksamheten. Det är en livshållning som utmanar och kanske just därför är lätt att skjuta ifrån sig eller glömma bort. Att stanna upp och fundera över en djupare tacksamhet är bibelberättelsernas ärende till oss idag. Jag vill lyfta fram tre meningar i berättelserna som vi kan fundera över hur de kan vägleda oss i våra liv. Den första är när Jesus ställer den retoriska frågan då en man, av tio botade, kommer tillbaka för att tacka.

Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära? Och till den botade mannen konstaterar Jesus Din tro har hjälpt dig.

Vi vet egentligen ingenting om den botade mannen mer än att han var samarier, därför kallar Jesus honom främling, då judarna och samariernas tro såg lite olika ut. Jesus lyfter på så vis fram det universella, det allmänna i att tacka och lova Gud när det går en väl. Underförstått, gör som samariern kom ihåg tacksamheten. De övriga då? Hade de ingen tro eller var det bara så att de får representera det mycket allmänmänskliga nämligen när en fara är över, när vi blivit friska, när något lugnat ner sig andas vi ut, gläder oss och fortsätter livet en erfarenhet rikare. Tacksamheten tas som given och lättnaden gör kanske att de större perspektiven på liv, hälsa och relationer inte riktigt ryms eller ges uttryck för i ord av just tacksamhet. Jesu ord anknyter till den andra meningen som är värd att fundera över. Och det är ur Gamla testamentet när Kung David i sin bön säger 

”från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.”

Kung David tackar för alla gåvor i samband med byggandet av templet. Vi människor skapar, vi bygger, vi är kreativa i våra olika arbeten oavsett om det är med hammare och spik, ettor och nollor, i arbete med människor osv. Vi skapar helt enkelt vår verklighet, Men förutsättningarna för vårt skapande
har vi fått av Skaparen, av Gud. Vi lever i en större verklighet än vad som är för våra ögon. Vi skapar det som ger glädje, det vackra och det sköna, dessvärre skapar vi även det som förgör oss. Vår intelligens och skaparkraft gör oss lätt till mänskliga gudar så vi glömmer att vi är delar av en större helhet. En helhet som finns i livet, som finns i glädjen men också som finns i prövningarna. Då är jag inne på den tredje meningen att bära med sig Paulus skriver: 

”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.”

Paulus berör det som ofta ställs i relation till tacksamhet, nämligen orättvisor och det som vi uppfattar som ont. Vad finns det att vara tacksam för när världen ser ut som den gör, är det många som undrar. Eller när vi drabbas av det som prövar oss på olika vis. Det finns massor att vara tacksam över. Ge inte upp, släck inte Anden vädjar Paulus, pröva, och håll fast vid det goda, trots allt. Han uppmanar oss att ta bönen till hjälp.
   Det finns en formulering av en författare och teolog som heter Patrik Hagman som har dröjt sig kvar hos mig. Han miste sin pappa som 14-åring, sin 6-åriga son och några år senare sin fru. Så mycket smärta och sorg. Han skriver så här i boken Sorgens gåva är en vidgad blick. Mina föräldrar lärde mig be ”Gud som haver” när jag var liten, men i något skede förenklade jag detta till ett ”Tack Gud för den här dagen.”…All den här övningen i grundläggande tacksamhet kopplades sedan in automatiskt när vårt liv faktiskt gick sönder…Att slänga tacksamhet i ansiktet på all ondska, all vrede, all trötthet. Jag tänker mig att tron på Gud faktiskt börjar just där.

En paradoxal tanke, att slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan.

Vi kan enbart leva våra egna liv aldrig någon annans. Våra liv är unika med allt vi möter men där finns också alltid de allmänmänskliga. Det handlar inte om jämförelse utan om att låta sig inspireras av mellanmänskliga berättelser, av Bibelns berättelser till en vidgad blick. Övar vi oss att visa tack i det lilla i vardagen så kan vi påminna oss om att tacka för det goda som finns omkring oss även när livets prövningar drabbar oss. Det är då vi verkligen behöver slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan för att kunna leva ett gott liv.
   Du och jag har våra erfarenheter av både det som är och har varit svårt. Nu är det tack och lov inte nödvändigt med prövningar för att få en vidgad blick. Vi behöver öva oss på att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att livet är både skört och fantastiskt på en och samma gång. 

Predikan på Tacksägelsedagen i Hässelby Strands kyrka 1 årgångens läsningar

Första Krönikerboken 29:10-14

Första Thessalonikerbrevet 5:16-24

Lukasevangeliet 17:11-19

Vad fyller vi våra hjärtan med?

 Vad är viktigt i livet? 

Vad för skatter samlar vi på oss? Vad har vi för relation till allt materiellt, alla saker och alla prylar? Och får Gud plats i våra hjärtan, får våra familjer, våra vänner och inte minst vi själva plats i våra hjärtan? Det är frågor att fundera över. Det är många frågor jag ställer så här i början av predikan. Men med just frågor är det ett mycket bra sätt att läsa, vägledas och ta till sig Bibelns berättelser. Ofta får vi svar och ibland får vi bara fortsätta fråga och be om svar. Tids nog får vi svar, kanske inte alltid i det här livet. Vi har hört tre berättelser ur Bibeln som alla berör de inledande frågorna.

I evangeliet jag läste låter Jesus så där kärv och sträng som han kan göra ibland men bakom orden finns bara omsorg om oss och våra liv. Jesus vill göra oss uppmärksam på vad det är som är det allra viktigaste i våra liv. Och han ger det raka svaret att vi inte kan tjäna dvs be till både Gud och mammon. Vi måste välja vad vi vill fylla våra hjärtan med. Vem eller vad är då mammon? Det låter nästan som en person, ett väsen men det är varken eller. Mammon är ett ord som betyder förmögenhet och egendom det vill säga pengar och saker, prylar.

När Jesus undrar var vårt engagemang finns, kan det bli lite obekvämt. 

Inte så att Jesus missunnar oss, men han vill göra oss uppmärksamma på att livet är så mycket mer än att samla på hög. Har vi vårt fokus och intresse på ting och pengar så är det lätt att vi tappar något som är ännu viktigare. Vi tappar bort Gud, vi tappar bort varandra, vår medmänniska och vi kan tappa bort oss själv. Framför allt tappar vi bort kärleken. Våra hjärtan blir fyllda av en tom och ytlig kärlek, allt det här som syns, prylar, kläder, bilar, hus, upplevelser, ja allt man kan skryta om. Det är vad Johannes skriver om i sitt brev, vad kroppen begär, ögat åtrår och högfärden skryter med.
   Jesus vill få oss att förstå att den främsta skatten är kärlek till Gud, till varandra och till oss själva och det handlar om relationer. Det är skatter som ger oss trygghet, vägledning och mod i livet. Det är känslor och beslut som vi inte kan se, inte hålla i vår hand eller lägga i en ask. Det är därför det kan upplevas så svårt att tro på kärlek som i grunden handlar om relationer. Så viktig är kärleken för Gud att Gud själv blev människa i Jesus Kristus för att vi ska begripa att våra mellanmänskliga relationer har sin grund hos Gud vägledas av det.
   Pandemin har gjort att vi inte kunnat träffats som vi brukar, inte kunnat rest, många har suttit hemma och arbetat och studerat. Någon har blivit permitterad eller blivit arbetslös. Och några har mist nära och kära anhöriga och vänner. Allt detta har gjort våra ögon grumliga, vi har inte mått så bra för vi människor är skapta för relation. Jag märker, och säkert gör ni det också att det gett en tankeställare till hur sammanvävda våra liv är och hur mycket vi behöver varandra på olika vis och det är skatten i våra hjärtan.

Det bästa med relationsskatten är att vi alltid bär den med oss.

Det är ingen tung börda som materiella ting eller oro över börsen. Jag säger det, väl medveten om att relationer såklart kan vara tunga, jobbiga och mycket svåra också. Idag får vi påminnas om det goda i relationer. Kärlek vill vi ofta ha bevis på. Jag brukar säga att kärlek är ett samlingsord som innehåller delord, som respekt, människovärde, delaktighet, givmildhet, uppmuntran, gemenskap osv. Allt detta är uttryck för kärlek.
   De flesta av oss både vill och önskar ha bevis både på Guds kärlek till oss och våra medmänniskors kärlek. Men vi kan aldrig ta på kärleken eller äga den. Vi får bara lita på att den finns, överlåta oss i tillit till att den är sann, att Gud älskar dig och mig, att våra familjer och vänner älskar oss, så som vi älskar dom. Vi får tro på orden.
   Vi hörde i 1 Mosebok om hur Mose på Guds uppdrag skulle vägleda sitt folk till landet Gud gett dem. När folket inte såg var Mose var tröttnade dom och blev otåliga så Aron, Mose bror, tar initiativ till en lösning. Alla ger sitt guld och en tjurkalv tillverkas och folket ber till kalven som sin Gud. De får något  konkret att fästa sin blick och sin tro till. Så mänskligt för vi vill så gärna ha synliga bevis och tecken på att Gud är med oss. När Mose kommer tillbaka så säger han åt Aron och folket att de har gjort fel, de har syndat. För människan kan aldrig tillverka, göra en Gud av guld eller något annat. Gud är Gud och Gud är den som skapar och gör.

Vi kan använda mammon men inte tillbe.

Vi ska inte tillbe eller dyrka och vörda det materiella, helt enkelt mammon som Jesus pratar om. Vi kan använda mammon, det gör vi i vår vardag, för vi byter pengar, varor och tjänster och vi bygger och vi köper och vi säljer. Men det är skillnad på att använda och att tillbe och sätta det materiella i första rummet. Jesus säger att vi ska sätta Gud först. Det tycker jag kan vara lite svårt. Jag vill sätta min familj och mina vänner och människor före. Då tänker jag att Gud har förståelse för det, för det var just därför Gud blev människa i Jesus för att om och om igen påminna oss om att det viktiga i livet är relationer, det mellanmänskliga, för det har sin grund hos Gud. Gud är i sig själv relation. Gud vill finnas med i våra liv och söker oss för gemenskap och uppmanar oss till gemenskap med varandra.
   Ju fler vi blir som lyssnar till Guds röst genom Jesus vad som har värde i livet desto mer kan vi förverkliga kärlekens alla delord för ett värdigt liv för oss alla. Tron på kärlekens och relationens Gud har burit människor genom historien, det är något som är evigt och består så vi kan tryggt lita på det och fortsätta komma med våra frågor och allt vi bär på, för Gud tål det.

Predikan i Hässelby Strands kyrka på 17:e söndagen efter Trefaldighet 1 årgångens läsning

Andra Mosebok 32

Första Johannesbrevet 2:15-17

Matteusevangeliet 6:19-24

Att välja

Kyrkoval, ett val i skapelsens tjänst

Kyrkoval ser nästan ut som ett vanligt val och vi kan undra och ha synpunkter på hur det hänger ihop med kyrkan som en plats för gudstjänst, bön, gemenskap kring kaffekoppen, andakt, konserter och alla högtider från livets början till livets slut och så mycket mer? Jo, det hänger ihop för att ansvar och inflytande, det vi kallar demokrati är med från allra första början i vår kristna tro. Det organisatoriska vi ska välja kan vi ha synpunkter på, det är inte hugget i stentavlor. Men grunden är lagd. Så här berättas det i första skapelseberättelsen

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.
Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem:
"Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.

Uppfyll jorden och lägg den under er. Det vill säga ta hand om allt som finns, det betyder också kyrkan. Gud delegerar makt till människan. Och makt och ansvar behöver vara gemensam och fördelas det är därför vi behöver välja personer till våra församlingar. Det är därför vi behöver välja kloka personer med integritet och tro som kan ta ansvar för styrning, ekonomi, byggnader och allt som en församling har. I det ansvaret och med den makten ska ledorden vara den Gyllene regeln, Jesus säger

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Ansvaret och makten i vår kyrka ska ha sin grund i ett förvaltarskap som bygger på vår kristna tros grundstenar och på vår reformerade tradition. Tro är inte statisk den är dynamisk. De som ska styra behöver även ha modet att leva med i sin tid, i vårt nu, precis som Jesus gjorde. Han som var, är och kommer. Ansvar kräver kunskap om då, om nu och förmåga till öppenhet för en okänd framtid.

Låt oss be 
Gud, gör oss till förvaltare av din mångfaldiga nåd. Du gav oss förmågan att tänka, planera och leda. Du betrodde oss med uppgiften att ta ansvar för vår skapelse, oss själva och vår medmänniska. Ge oss idag klara tankar och varma hjärtan när vi skall välja medmänniskor som skall styra våra församlingar, våra stift och vår kyrka i stort. Vi ber för dom som är engagerade i olika nomineringsgrupper beredda till tjänst i din kyrka. Hjälp dom till ödmjukhet inför ansvaret, mod att fatta svåra beslut och glädje inför att tjäna kyrkan i våra församlingar, stift och i Sverige. Amen

Att möta djupet av Guds fördolda närvaro i en medmänniskas ögon

 Att se och vända bort blicken är lätt. Att se och inte vända bort blicken är svårt.

För egen del befinner jag mig någonstans mitt emellan, ibland svarar jag på hej, hej utanför affären eller som en av våra välkända tiggare utanför lokala matbutiken brukar hälsa, tjena, tjena, läget mama. Han har förstås sett min prästskjorta. Jag svarar, tjena, tjena, tack bra, hur är det själv, bra, bra har svaret hittills varit. Men ibland gör jag som min prästkollega i berättelsen om den barmhärtige samariern, jag går förbi, fast på andra sidan gatan. Det finns en rad skäl till att jag gör det ibland.

Var är din bror Abel, frågar Gud Kain. Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa, frågar Jesus den laglärde. Den brännande frågan vem som är vår nästa är lite svår att svara på, kan jag tycka, det går helt klart att problematisera. Hur definierar vi nästa? Vad lägger jag, du, vi in i ordet nästa. Gud har gett oss ett tydligt och klart riktmärke, Guds avbild finns i varje enskild människa. Vi bär alla, hur olika vi än är, på en likhet, och genom den likheten blir varje med-människa vår nästa. 
   När vi ser in i en annan människas ögon, möter vi djupet av Guds fördolda närvaro hos den människan, även hos en person som vi kanske har rysligt svårt för, eller som gjort oss illa på något vis. Det är en utmaning, en utmaning vi så klart mänskligt sätt kan ha väldigt svårt för i vissa situationer. Gud uppmanar oss trots det att visa barmhärtighet såsom Gud visar oss barmhärtighet. Uppmaningen har sin grund i lagen, det vi brukar kalla dubbla kärleksbudet, fast jag kallar det för trippel kärleksbudet, du skall älska din Gud, din nästa och dig själv. Jesus exemplifierar budet med liknelsen om den barmhärtige samariern. 

Berättelsen visar också på det djupt mänskliga att inte orka eller vilja se och agera.

Inte så vackert och medmänskligt men en följd av att vi lever utanför Eden, paradiset finns inte på jorden. Grymt skildrat i berättelsen om Kain och Abel, där Gud ställer frågan till Kain, Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Det är en fråga som Gud ställer mig när jag går över på andra sidan gatan och inte orkar med tjena, tjena. Gud ställer den frågan till dig som är här idag när du vänder bort blicken och inte vill eller orkar se.
   Berättelsen om Kain och Abel är en del av det som brukar kallas Urhistorien, de första 11 kapitlen i 1 Mosebok. Urhistorien ger oss både bilder och språk för relationen mellan Gud och människa och våra mellanmänskliga relationer. När det handlar om relationen Gud/människa så är Gud den livgivande, subjektet, alltings ursprung, mening och mål. När Gud ger liv till sin skapelse är tanken att Guds strålglans, Guds livgivande subjekt ska få återspeglas i skapelsen, i oss och i våra mellanmänskliga relationer.

Brodermordet, är inte bara ett brodermord utan lika mycket en bild för det mellanmänskliga, inte bara om syskonrivalitet utan generellt om hur vi jämför oss med varandra, är giriga, avundsjuka, svartsjuka, svekfulla. Kains upplevelse av Guds svek får sitt utlopp i mordet på sin bror. Kanske just därför att det är ett brodermord blir berättelsen så talande grym. Så grym som vår verklighet är än i dag med allt från familjevåld och skjutningar, mobbning, arbetsplatskonflikter till globala konflikter och terror.
   Kains insikt om vad han gjort kommer följa honom livet ut. Gud skräder inte orden när konsekvenserna blir tydliga men trots det Kain gjort sätter Gud ett tecken på Kain så att han inte ska råka ut för hämnd. Vad det tecknet är har teologer funderat över sen dess. Jag tänker på det som barmhärtighetens tecken.

Gud är outtröttlig i sin barmhärtighet för att få oss att förstå Guds gåva till oss, livet.

Liv till oss alla, det är därför även en person som vi tycker är en främling är vår nästa, även den vi inte gillar så mycket är en nästa. Gud visar – tack vare sin inkarnation i Jesus Kristus, att Gud inte har tröttnat på oss trots att vi inte så bra klarar av att leva i den efterföljelse som Gud vill. Gud orkar fortfarande med oss. När vi, likt Kain, kommer till insikt om att vi brister i omtanke och medmänsklighet när vi har syndat, får vi trots allt, precis som Kain, nya chanser. Episteln vi hörde uttrycker det med orden : Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
   Berättelserna idag handlar om att vi trots skillnader och tillkortakommanden hör ihop, just för att vi är människor. Vi hör ihop när det är svårt på olika vis. Tillsammans kan vi göra skillnad och jag hörde en så bra sammanfattande mening av alla dagens berättelser i ett helt annat sammanhang, ett sommarprat med läkaren Ulla-Karin Nyberg. Programmet handlade om psykisk ohälsa och vad det leder till. Hon uppmanade att: Inte vika undan för det som är svårt.
   Samariern vek inte undan för det svåra. Den vi betraktar som främling kan lära oss vem som är vår nästa och att det kan vara den oväntade och vi kan vara den oväntade för en nästa. De laglärda betraktade inte samarierna som sanna judar på grund av historiska skillnader och tolkningar. Prästen och leviten som går förbi tillhörde den laglärdes folk medan samariern var en främling. Nu gav Jesus den laglärde något att tänka på, att den vi betraktar som främling, ja till och med som motståndare eller fiende är vår nästa.
   Samariern lär oss något mer och det är att be om hjälp och att hjälp kostar, i alla falla i vissa sammanhang. Det är värden som får uppdrag att sköta om mannen och vem vet kanske han i sin tur ber om hjälp. Tillsammans och med trygg förvissning om att Gud är med oss och är barmhärtig kan vi göra vårt bästa att leva efter trippelbudet och inte vika undan för det som är svårt.

Predikan i Djurgårdskyrkan 13:e efter Trefaldighet 1 årgångens läsningar

1 Mosebok 4:8-12

1 Johannesbrevet 4:7-10

Lukasevangeliet 10:23-37

Res dig upp!

Gud är bortom vår fattningsförmåga. 

Vi kan aldrig fullständig se och möta Gud och vi kan aldrig bli jämlika Gud. Det är en poäng med dagens berättelser och en annan poäng, som är lika viktig, är att vi trots det kan ha en djup och ömsesidig relation till Gud. Gud kallar ständigt oss att upptäcka hur livsbefrämjande och livsbejakande det är att leva i tro på att Gud finns med oss när vi öppnar vårt inre för den möjligheten.
   Vi har i berättelserna mött tre personligheter som på ganska dramatiska vis fått glimtar av Guds kraft. Jag vill lyfta fram tre väsentliga klokord i berättelserna som är tidlösa när det handlar om relationen Gud – människa.
Var inte motsträvig.
Var inte rädd.
Gud har förbarmande och tålamod.

Det finns en motsträvighet hos alla tre personligheterna. Hesekiel faller ner med ansiktet mot marken vid åsynen av den mäktiga visionen och Gud kallar honom att profetera om mod och hopp för folket som lider under den babyloniska fångenskapen. Gud vet svårigheterna för folket och för Hesekiel när Gud säger i klarspråk till Hesekiel, var inte motsträvig
   Paulus förföljde de kristna innan han själv, också i en mäktig vision mötte den uppståndne Kristus på väg till Damaskus. Paulus motsträvighet mot tron tog sig hänsynslösa uttryck i förföljandet av de första Jesustroende. Ändå kallar Gud Paulus till apostel.
   Simon Petrus, är lite mer trög och trött och invänder motsträvigt, - men vi har ju varit ute hela natten och fiskat, fast ok då, vi lägger väl ut näten igen. Vem är mannen som undervisar med makt och kraft, bäst att göra som Jesus säger, vad vet han som inte jag vet, det är tankar som kan ha virvlat förbi i Petrus hjärna.

Det är lätt att bli motsträvig och envis när vi möter det okända och när vi upplever krav eller uppmaningar som vi inte känner oss motiverade eller redo för.

Så är det ibland i vårt vardagliga liv när någon i vår närhet frågar, begär eller önskar nått. Därför är det självklart att vi kan bli motsträviga när vi upplever att Gud vill något av oss. För Gud vill något av oss. Gud kallar ständigt olika personer att gå ut och berätta om relationen till Gud och om hur vi bör leva i våra mellanmänskliga relationer. På så vi blir vi alla ett slags apostlar, sändebud. 
   När jag som ung singel pluggade teologi och gick ut för att roa mig hände det att jag sa att jag pluggade till lärare istället för till präst, för det blev så många konstiga frågor och fördomar som jag inte orkade svara på när jag hellre ville dansa. Det är ett väldigt ytligt exempel på motsträvighet att inte stå för kallelsen jag fått, fast det skavde att slira på sanningen så efter några gånger slutade jag att vara motsträvig.
   Hur ser din motsträvighet ut när någon ber dig berätta hur det kommer sig att du går till kyrkan på söndagarna eller berätta om din tro? Vad var jag rädd för som ung teologistudent och vad har du varit rädd för? Vi kan ta oss en funderare på om vi fortfarande är rädda i olika sammanhang när vår tro  kommer på tal. Är vi rädda för att berätta om vår tro?

Var inte rädd, säger Gud till Hesekiel. 

Var inte rädd, säger Jesus till Petrus. Om Paulus blev rädd när ljusskenet och Jesu röst hördes framkommer inte i berättelsen. Det är lite macho och stålmannen över Paulus, han är ofta hård i sina omdömen och skrivningar och hårdast mot sig själv. Insikterna om sin egen synd, sina egna mörka handlingar projiceras in i hans brev och skapar en onödigt mörk människosyn. Förvisso syndar vi alla och har mörker inom oss som kan leda till ord och handlingar vi ångrar. Kanske är det i all sin mörka uppriktighet som Paulus därför kallar sig för urtypen för dem som skall komma till tro. Det vill säga en vanlig person med motsträvighet och rädsla men också förtjänster och gåvor som väntar på att få tas i anspråk.

Gud har förbarmande och tålamod med oss, det är nåden.

Det mänskliga är inte främmande för Gud, tvärtom. Genom Jesus vet Gud precis vad det innebär att vara människa, vet vår motsträvighet, vår rädsla men också allt gott vi förmår vara och göra. Det är därför Gud hela tiden söker relation med oss, det är därför vi har en särställning i skapelsen. Gud har en plan för oss och för skapelsen. 
   Människa, res dig upp! Jag vill tala med dig säger Gud till Hesekiel. Och det Gud har att säga till honom och det som står i bokrullen Hesekiel ska äta är klagan, suckar och jämmer. Men vad som inte står med i Evangelieboken och som är fortsättningen på berättelsen är att när Hesekiel ätit konstaterar han Jag åt den, och den smakade sött som honung.
   Livet är både ock, glädje och sorg, mörkt och ljust, klagan och lovord. Och i allt detta vill den ende oförgänglige och osynlige Guden vara nära oss, vägleda oss, utmana oss, trösta oss och ge oss hopp. Det är lätt att säga, svårare att leva efter så vi får göra vårt bästa för att inte vara motsträviga och rädda, för vår Gud är tålmodig och förbarmande. Detta är ett ord all lita på och värt att helt ta till sig, som Paulus säger.

Predikan i Djurgårdskyrkan på Apostladagen 1 årgångens läsningar

Hesekiel 1:26-3:3

Första Timotheosbrevet 1:12-17

Lukasevangeliet 5:1-11