FÖREBILDER - predikan vid temagudstjänst om förebilder

Ibland får jag frågan om jag har någon teolog som förebild och i början blev jag rätt ställd av frågan. 

Så jag har funderat en del över det och kommit fram till att jag aldrig i hela mitt liv haft förebilder eller idoler som är vanligt när man är ung. Numera lyder frågan, vilken är din ikon? Då talar vi inte om religiösa ikoner. Det är intressant att fundera över vad poängen är med förebilder, idoler, ikoner. Alla är vi människor och vissa människor utför genom sina handlingar, genom sin tro, genom sina ord i tal och skrift, i sin konst och så vidare stordåd för mänskligheten. Vi har redan hört några nämnas. Personligen väljer jag bort att tala om förebilder och väljer att låta mig inspireras av människor. Det finns många som inspirerar mig, alltifrån min nu döda mamma till Desmond och Mpho Tutu, Luther, mina söner, Chagalle, Banksy, nuvarande påven Franciskus för att nämna några. 

Att bli inspirerad av andra människor är stort. Inspirera kommer av latinets inspiro väcka liv, inblåsa och verbet inspirare, andas in. 

Att bli inspirerad av andra är att bli levandegjord, det är att bli berörd. En beröring som förhoppningsvis leder till utveckling och handling i det egna livet. När vi talar om förebilder, idoler eller ikoner som vi ser upp till så kan det snubblande nära bli till avgudadyrkan. En stum och passiv dyrkan som sällan leder till något annat än beundran. I värsta fall, som min gamle kyrkoherde i Spånga sa, så hoppar jämförelsedjävulen upp på axeln och viskar i örat. Det är sällan konstruktivt att jämföra sig med storheter. Jag sträcker mig till att säga att det i alla fall finns en person som jag kan kalla förebild. Fast egentligen är det att förminska, personen är MER på alla plan, för personen är inte bara människa utan också Gud.

Evangelisten Johannes berättar (Jh 14:1-11):

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig,  för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull."

Berättelsen visar att det var svårt till och med för lärjungarna att se och förstå vem Jesus var. 

Här är Jesus tydlig med vem han är och att han är mer än den människa av kött och blod som Filippos har framför sig. Om det är svårt att förstå med ord påminner Jesus Filippos om att han kan förstå genom att ta till sig de gärningar som Jesus utför. I berättelsen möter vi flera av vår tros centrala byggstenar. Dels att Jesus förutsäger sin död och uppståndelse samt att vi ska få del av uppståndelsens gåva. Jesus berättar att han ska gå bort och förbereda rum för oss och sen komma tillbaka och hämta oss till sig. Det här är en av mina favoritbilder av uppståndelsens liv, att det finns olika rum för oss. Våra fantasier är inte liktydiga med Guds verklighet och kommer aldrig bli. Här i livet har vi inget facit men det är härligt att fundera över vilket rum Jesus har förberett för oss när vi dör. Det är också tydligt i berättelsen hur Jesus bjuder in oss i tron, att vi inte behöver vara oroliga varken här och nu i livet eller vid dödsögonblicket för han har gått före oss och visat vägen genom sin egen person "Jag är vägen sanningen och livet". 

Genom att lära känna Jesus  och gå in i en relation med Jesus följer vi i hans fotspår.

Jesus ger oss i ord och handlingar mönster för hur vi bör ta hand om oss själva och varandra i relation till varandra och i relation till Gud. Målet är inte att vi ska bli som Jesus – det kan vi aldrig bli eftersom han är mer än en människa. Men i det mänskliga så är han den främste inspiratören. Den som i oss väcker liv och andas in för att vi ska kunna leva så fullödigt liv som möjligt här och nu Därför väljer jag att inspireras men avstår från att lista förebilder, teologer såväl som profana storheter. Vi kan inte annat än förbli människor på väg, där vi får överlåta oss i tro. Låta oss inspireras av Jesus och av människor runtomkring oss, även av dom som inte har en uttalad tro men i ord och handling visar på det goda i mänskligheten och i livet. Så kan vi i vår tur inspirera andra och varandra.

xx Elefanter balanserade

på en liten spindeltråd. Det tycke de var så intressant, så de gick och hämtade en annan elefant

Det är många elefanter som är ute nu och balanserar på spindeltrådar, balanserar mellan det personligt och privat upplevda. De som  står högst upp på löpen för tillfället är det före detta kulturparet Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Margit Richert i SvD skriver avskalat och träffsäkert om den balansgången i sin krönika Svårt att vara barn i en litterär dokusåpa . Jag har inte läst böckerna men det undgår ingen att Witt-Brattström och Engdahl har gett ut varsin bok. De har inte skrivit självbiografiska om sitt äktenskapliga krig och sin skilsmässa men båda har sagt att böckerna bär på självupplevda erfarenheter. I intervju efter intervju pressas de av journalisterna om HUR mycket som är självupplevda erfarenheter. Med ett överseende Mona-Lisa leende glider de elegant undan frågorna med öppna svar. Jag tror inte jag kommer att läsa böckerna. Jag vet förstås inte, men de verkar helt enkelt inte tillräckligt intressanta, belastade av bearbetningsbråte som de båda borde tagit med en familjeterapeut och var sin egen terapeut för att komma vidare i livet. Det är här funderingen kommer in vad som är intressant och vad som blir populistiskt. Det är något djupt sorgligt över deras gestalter när de intervjuas och pressas.

Att skriva är läkande

Det vet alla som skriver för byrån, bloggar eller på annat sätt låter tankar, kunskaper, erfarenheter och känslor omvandlas till ord, tecken på papper och i rymden. Nu undrar jag om det är meningen att allt ska delas? Då kommer vi inte på den delikata balansgången mellan personligt och privat. Var går gränsen? Finns det ens en gräns? Vilka är det som har behov av att balansera? Och dessutom trillar av på ett eller annat vis? Finns det en beräkning, en baktanke när en författare balanserar? Jag har många frågor. Säkert finns inget rätt eller fel och som sagt var går gränserna för det privata och det personliga. Eller är det så enkelt som Margit Richert skriver i sin krönika:

"Mer än något annat är de helt vanliga narcissister. Människor med brinnande övertygelse om att just deras berättelse är så viktiga att de bara måste ut, oavsett vilka som kan tänkas komma i kläm. Ett slags litterära raseriutbrott som kräver ett ställningstagande - för eller emot?
vågar du underkänna min upplevelse? - av alla runt omkring dem."

Som sagt det är läkande att skriva och det är minst lika läkande att läsa personliga berättelser i något form som talar direkt till sinne, hjärta och förstånd. För mig finns det en gräns där det personliga övergår i det privata på ett sätt som tenderar att bli snaskigt i bemärkelser utlämnandet av det obearbetade som inte minst kan såra närstående. Som barnen som Richert skriver om i sin krönika. Att vara en offentlig person har ett pris och det dyrköpta priset betalas dessvärre ofta av barnen. 

Att läsa är läkande

I gårdagens Babel var det ett inslag (ca 16 min in i programmet) om tre bästsäljande romaner 1976. Jack av Ulf Lundell, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall och Maken av Gun-Britt Sundström. De tre böckerna speglar på olika vis relationer och frigörelse. Jack räknas som en stor generationsroman och det gör även Maken fast delvis ur ett annat perspektiv. Det mest förbjudna räknas som den första stora svenska bekännelseromanen. Det är intressant att höra analysen och inte minst slutklämmen att den bok som fortfarande ständigt trycks i nya upplagor och efterfrågas på ett helt annat vis än de övriga två är Maken. Lotta Olsson, kritiker på DN funderar över om det faktiskt kan bero på att Gun-Britt Sundström lyckas skriva "intellektuellt om känslor". Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi talar om den moralfilosofi och kärleksfilosofi som finns i Maken. 

   Om Thorvall och Lundell var ute och balanserade sina erfarenheter mellan det personliga och privata så döljs det på ett annat vis i Sundströms roman och kanske är det just därför som den håller för tidens tand och fortfarande läses och efterfrågas. Kanske helt enkelt ska ta och läsa om den. Jack räcker det att ha läst en gång och Thorvall kommer jag troligen aldrig läsa, gjort ett försök och känner mig inte lockad till ett nytt. Lotta Olsson tipsar alla författare att läsa just Maken och kanske skulle alla elefanter som balanserar och bjuder in nya elefanter göra just det.