fredag 20 september 2013

En seger för förnuftet

är det när Lotta Edholm, skolborgarråd i Stockholm nu backar angående det dumsnåla och kortsiktiga beslutet rörande skolgången för barn med särskilda behov.


Efter en massiv protest av föräldrar och elever, skolledare och pedagoger backar man beslutet och ska se över det hela igen. Det är en seger för demokrati och för ett bra ledarskap att lyssna in argument mot ett förhastat beslut.
Nåväl politik är politik och det är klart att misstanken om valtaktik kan ligga nära till hands att ha. För oss som anser att den här frågan är en av de allra viktigaste för att det handlar om människovärde för en skör grupp av barn och ungdomar är det en given en given valfråga. Alliansen balanserar snubblande nära ett elitistiskt dike när skola för barn med särskilda behov och även vård och omsorg både för barn och äldre bantas. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Med SOfOS om Nolltolerans för kortsiktig dumhet

Lotta Edholms egna ord i DN
Larm om att skolor inte har resurser för att ta emot barn med särskilda behov i SvD
Vittnesbörd från verkligheten

måndag 16 september 2013

Statskyrkoränderna är verkligen kvar.

Det är oerhört tydligt efter söndagens kyrkoval. Det politiska perspektivet har paradoxalt nog stärkts även om det också utmanas.

Jag kan inte låta bli att se siffrorna som en spegelbild av det som sker politiskt i Sverige som helhet. Må så vara att det inte finns något statistiskt säkerställande med endast ett fåtal röster i ett kyrkoval. Fast jag tror att de samhälleliga vindarna starkt blåser in i kyrkorummen. Siffrorna för Kyrkomötet talar sitt tydliga språk. (För alla siffror var god se Kykrovalet )
20132009 
Nomineringsgrupp%AntalMandat*%AntalMandat
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna29,421985077328,3218623471
Borgerligt alternativ12,56847493116,1810638341
Centerpartiet11,89801872913,789062034
Fria liberaler i Svenska kyrkan FiSK3,292218085,263458013
FRIMODIG KYRKA4,7431989125,083342513
Kristdemokrater i Svenska kyrkan4,7632111126,994599118
Kyrklig samverkan i Visby stift0,18122810,1710901
Miljöpartister i Svenska kyrkan4,6931648123,16207648
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan15,251028983813,168656733
Skanör Falsterbo Kyrkans Väl0,0531700,084990
SPI Seniorpartiet0,22148300,4428721
Sverigedemokraterna5,9540171152,86188157
Vänstern i Svenska Kyrkan2,361591861,2582183
ÖPPEN KYRKA -- en kyrka för alla4,6431284123,28215688
 

Helt ovetenskapliga och spontana tankar följer här. 

De klassiskt borgerliga nomineringsgrupperna med Kd, C, Fisk och Borgerligt alternativ - som de facto är Moderater även om de nu låtsas vara något annat - har sammanlagt förlorat 26 mandat. De traditionellt politiskt vänstra blocket med S, MP och Visk har ökat med 9 mandat. Två partipolitiskt fristående grupper POSK och Öppen kyrka har ökat med 9 mandat. Skrämmande nog så har SD ökat med mer än 100% och fått 8 fler mandat. 

Visst, det är demokratiskt, ett medlemskap och en röst för 5 453 158 medlemmar och den förkrossande majoriteten har inte utnyttjat sin rösträtt. Det speglar det engagemang som människor har för Svenska kyrkan. Det är ett minimalt intresse, när ska vi ta till oss detta?
Jag tror i och för sig att många svenskar har ett ambivalent förhållande till Svenska kyrkan, vi finns här stadigt grundade som en trygghet i livets skiftningar. Även om dop, konfirmation och vigslar och även begravningar visar sjunkande siffror är dessa riter väl förankrade hos många. Men steget till att aktivt leva ett kristet liv med gudstjänstgemenskap är långt och därmed blir också intresset för att vara med och påverka lika med noll.

Jag vill påstå att valet på många vis speglar det partipolitiska spelet mer än ett genuint intresse för Svenska kyrkan som trossamfund. 


De nomineringsgrupper som "brutit" med sina moderpartier vittnar ändå om sin tillhörighet inte minst genom sina namn. Statskyrkoränderna att vara en del av det offentliga och styrande samhället sitter hårt kvar.
En fläkt av den verkligheten mötte jag själv när jag för POSK stod tillsammans med hen från S och hen från Borgerligt alternativ och delade valsedlar. Båda rutinerade valarbetare för S och M.
Det blev en kort och intensiv men vänlig ordväxling mellan mig och hen från S när hen påtalade det etikettsbrott jag gjorde mig skyldig till som tillsammans med valsedlarna lämnade en liten broschyr om vad POSK står för. Så gör man absolut inte på en valdag, den är till för citat "eftertanke och meditation och inte valpropaganda" slut citat. Vår ordväxling inbegrep också olika syn på vad detta är för ett val, ett politiskt val hävdade hen från S, ett demokratiskt val hävdade jag, i bemärkelsen, vilka ska vara med och styra Svenska kyrkan som långt ifrån är en angelägenhet som angår alla utan en angelägenhet som angår dess medlemmar. Det är inte för mig i första hand politik utan demokrati. Politik är för mig förenat med staten och kommunerna och ansvaret att utöva makt och styrelse för alla människors bästa. Två mycket olika synsätt på detta val. Det hedrar Reinfeldt och Sjöstedt att de står för sitt beslut att inte vara tillhöriga Svenska kyrkan. Även om media vill göra braskande rubriker av att de inte röstat, så klart de inte har för de har ju fattat något.

Skrämmande nog så ökade alltså SD:s representation med mer än 100%.


Trots uppmaningen att gå hen ur huse och rösta på allt annat än SD har de alltså mer än fördubblat sina mandat i Kyrkomötet från 7 till 15. Givetvis har de ökat lokalt i stift och församlingar också.Det manar till eftertanken för kyrkan och kyrkomötet. De politiskt orienterade partierna har ca 68,7  % av makten i Kyrkomötet, då exkluderat SD som har ca 5.8% .Vad speglar det för verklighet? Hur hanterar dessa nomineringsgrupper SD inom kyrkan och kyrkomötet? Ska kyrkan nu bli ännu mer av en spelplan för politik istället för tro och livsåskådningsfrågor?


Glädjande nog så fick två partipolitisk fristående grupper ytterligare mandat, POSK 5 till och ÖPPEN KYRKA 4. 


Det vilar självklart ett mycket stort ansvar på dessa grupper och även de övriga fristående grupperna som fått ca 25 % av mandaten att arbeta på en långsiktig förändring av hur Svenska kyrkan ska vara organiserad och hur kyrkan ska kunna vara demokratisk och fristående utifrån att vara kyrka med evangelium i centrum och inte den förlängda statsarmen. Det är förstås inte enkelt heller eftersom dessa grupper sinsemellan också har olika teologi i fokus. Fast det skrämmer mig inte lika mycket för det är ju teologi vi ska syssla med som kyrka. Jag vill tro att ökningen speglar en verklighet av att många börjar förstå att Svenska kyrkan har tagit steget mot att vara en fri kyrka även om det kan diskuteras hur fria vi egentligen är från statskyrkoränderna! Självklart är frågan även här, hur hanterar dessa nomineringsgrupper SD?

Vi får helt enkelt hoppas på en ohelig allians mellan de politiskt orienterade nomineringsgrupperna och de fristående för att kraftfullt ta avstånd från det som SD står för. 


Det känns som Svenska kyrkan går en orolig tid till mötes där fokus läggs på politisk strategi snarare än teologisk strategi. Nu är det förstås inte vattentäta skott mellan teologi och politik, allt vi sysslar med påverkar varandra. Frågan är bara var vårt huvudsakliga engagemang finns och var vi hämtar vår näring i teologin eller i politiken? Det är en fråga likaväl för förtroendevalda och församlingsbor som för teologer. Liksom frågan är om vi vågar fortsätta utvecklas i riktning mot en kyrka utan statskyrkoränderna kvar? 

Läs gärna andra tankar om kyrkovalet

Ingen framgång för kyrkan – en analys av kyrkovalet  av Sofia Lilly Jönsson

42  av Judith Fagrell

söndag 8 september 2013

Nolltolerans för kortsiktig dumhet

är vad som krävs för att möta politikerna i Stockholms stad som ägnar sig åt kortsiktig dumhet. Detta oavsett politisk tillhörighet. Det handlar om barn och ungdomar med särskilda behov och stöd i skolan.Ordspråket, Snålhet bedrar vishet är gällande när man nu ska integrera och bereda plats för elever med särskilda behov i de vanliga skolorna. Det finns ingen verklighetsförankring hos politikerna. Jag är glad för att Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD i dagens ledare på en mycket bra sätt beskriver detta.


Sedan 1 juli 2011 har vi en ny skollag, jag är verkligen inte insatt i den men undrar om den inte är fabricerad mer utifrån önsketänkande om verkligheten och budgettänk än förankrad i verkligheten och med framtiden för ögonen. När Stockholms kommunalpolitiker tolkar lagen slår man undan benen på väl fungerande skolor och grupper för barn med bland annat neuropsykiatriska diagnoser. Det kostar för mycket, fast det säger man inte rent ut. Argumentet för att lägga ner S:t Örjans rektorsområde - ett icke-geografiskt rektorsområde som samlar kommunala skolans olika undervisningsenheter för barn med särskilda behov - är att enligt nya skollagen kan man inte ha två rektorer. Det är ju alltid hemskolan som betalar en skolplats oavsett var barnet går och då ska den skolan ha insyn i barnets utveckling. Det är ett resonemang som är oerhört genomskinligt. Det är klart att det går att finna praktiska lösningar för det. Men eftersom allt styrs av pengar så är skolorna angelägna om att behålla sina slantar. 


Själv är jag glad för att vår son har hunnit bli 18 år och inte är 8 år. Med hans tillåtelse och uppmuntran följer en rapport från verkligheten. Det är underbart att bli förälder och följa hur ens barn växer och utvecklas. 


2 år gammal börjar Samuel på dagis, det går hyfsat men personalen signalerar att han är lite sen i utvecklingen och de har dessutom helt inadekvata funderingar i utvecklingssamtalen på hur vi är som föräldrar, speciellt jag. Vi är ju gudbevars präster!! Efter en lång sommarledighet och 3-års kalas är det dags att börja andra året på dagis. Det blir inte bra efter några månader har Samuel börjat slita av sig sitt hår och vi kontaktar läkare och blir slussade till neuropsykiatrin vid Akademiska i Uppsala. Kontakten med dagis urartar till att personalen, främst en person fullständigt attackerar oss som föräldrar och speciellt mig som mamma, att det är vi som bidrar till att vår son mår dåligt. Med omedelbar verkan lyfter vi ur honom ur dagissystemet och efter några veckor har vi inte längre en son som sliter av sig håret! 
Utredningar startar och kommunen tillhandahåller dagmamma efter några månader och efter en bra inskolning får Samuel ro och kan börja utvecklas igen. Frid och fröjd i några år även om det var en process med alla utredningar. 6 år gammal kommer diagnosen Asperger syndrom. Både en sorg och lättnad. En sorg därför att vårt samhälle är de starkas samhälle (vad det nu är att vara stark och normal? Den utvecklingen går i rasande fart och det är livsfarligt, men det får blir ett annat blogginlägg). En lättnad för nu har vi fått redskap att stötta vår son i hans utveckling och även använda oss av samhällets resurser (som vi betalar en rejäl skatt för att ha tillgång till).

Dags för skolstart.


Vi förstår mot bakgrund av dagiserfarenheten att en mindre klass är det som gäller. Trots att vi då bodde i en mindre kommun så fanns en sådan att tillgå. Det finns mycket att säga om det tre åren när det handlar om undervisningen eller för att citera Samuel "Jag lärde mig i alla fall att skilja mellan kottar och löv".  Vi valde att låta Samuel gå om "nollan" eftersom han var väldigt lekfull och inte riktigt skulle platsa som en etta. Efter tre år går flytten till Stockholm av flera olika skäl men ett starkt skäl var att vi inser att skolan i denna lilla kommun inte kan tillgodose vår sons behov av specialiserade lärare som kan möta barn med Asperger.
Väl i Stockholm får vi en god kontakt med stadsdelsnämnden som - och här börjar det - driver på att Samuel ska börja i liten undervisningsgrupp i en stor skola och i vanligt fritids med assistent. Vi hade då hört talas om S:t Örjan, men nej. Tvåan och trean flyter på ganska väl bortsett från att vi tjatar och tjatar för att få till en dyslexiutredning, den sitter hårt inne men till slut så får vi den och Samuel har svår dyslexi vilket kräver hjälpmedel. Fritids för att använda vulgärsvenska "skiter sig" rätt fort, det fungerar inte att var i en grupp med 40-50 elever och labil personal. Lösningen blir att Samuel får gå till särskolefritids. Där blir han en udda fågel eftersom han är så högfungerande. Han blir en tillgång för gruppen och får på så vis självkänsla och samtidigt övas empatin för det finns de som har mycket svårare än vad han har. 

Dags för fyran.


Uppflyttad till ny liten undervisningsgrupp med nya lärare som inte har kompetens för att möta barn med Asperger. Tyvärr så möter vi igen hos en av lärarna en föråldrad inställning att Asperger beror på föräldrarna och speciellt mamman. Då är det lite tur att Samuel har mig som mamma för jag har nolltolerans mot dumhet. Vi startar proceduren för att få Samuel till någon av St Örjans Aspergerklasser och här är enda gången vi som föräldrar kan se att vi inte riktigt var med. Samuel for mer illa än vi förstod under fjärde året, både i relation till lärarna och att han blev mobbad. Hade vi vetat då vad vi några år senare förstod hade vi gjort som på dagis, bara lyft ut honom och krävt en ny skolplats. Vi har bett om förlåtelse för vår blindhet och är förlåtna. Erfarenheterna blev ett djupt sår för Samuel, det har tagit år av tid att läka.

Dags för femman.


Stukad av fyrans erfarenheter, ja egentligen alla tidigare år får Samuel äntligen en väl fungerande skola inom St Örjans där han sakta men säkert hämtar in allt som gått förlorat tidigare år. Trygg miljö, bra och kunniga lärare bidrar till god utveckling och växt under två år. Glädje för oss alla, främst för Samuel som sakta börjar tro på sin egen förmåga.

Dags för ytterligare uppbrott och sjuan.


Eftersom den enheten endast gick till årskurs sex. Med Samuel i spetsen valde vi noga och det blev en fullträff. En enhet inom St Örjan med fantastiska lärare. Den goda utvecklingen och växande bara fortsätter och självkänslan och självförtroendet i takt med det. I åttan förstår vi på lärarna att det är förändringar på gång genom nya skollagen och kommunens dårskap i tolkandet av lagen. Protester. Jag skrev till alla skolpolitiker i Stockholms stad, några få tackade för synpunkterna men betygade att det skulle bli så bra, så bra i alla fall. Samuel hann gå ut nian, tack och lov. Med glädje och pirrighet inför framtiden och med goda betyg som vilken niondeklassare som helst. Omsorgsfullt gick vi runt till olika gymnasieskolor till slut valde Samuel och kom in på sitt första hands val. Fortfarande med Aspergergrupp men på en av stadens vanliga gymnasieskolor. 

Gymnasiet


Nu har tvåan börjat och det är roligt att gå till skolan. Första året var en prövning. Nya lärare, ny miljö, större krav och mer självständigt ansvar för nu är det gymnasiet. Men med proffsiga lärare och tack och lov med Samuels egen förmåga att verbalisera sin problematik och med stöd från sina föräldrar har knutar kunnat redas ut. Det är också med tacksamhet som studietakten är något längre, fyra år istället för tre. Lite pinligt i börja tyckte Samuel men inser nu att ett år mer eller mindre inte spelar någon roll. 

Efter sex år av orolig och oproffsig skolgång och sex år av fungerande skolgång ser Samuel framåt med viss tillförsikt.


Som vilken tonåring som helst funderar han nu på framtiden med både oro och glädje. Han är där han är idag för att han fick fem år av fungerande grundskola, på de fem åren fick han hämta in de tidigare fyra (fem) åren för att de inte fungerat. Det är en otrolig bedrift. Nu verkar gymnasiet hittills gå i de godas tecken.  Det är bara att hoppas att inte någon klåfingrig politiker ger sig på gymnasiegrupperna också. Framtiden längre fram vet ingen av oss något om.Men en sak vet Samuel och vi som föräldrar, förutsättningen för att det ska fortsätta att gå bra är stora därför att han har fått möjligheten att gå  i mindre anpassade klasser med bra lärare som har kunskap om funktionsnedsättning inom autismspektrat.

Poängen är att ingen ska behöva uppleva dessa prövningar och experiment i skolan, vi måste bygga ett samhälle där människovärdet inte är hotat av kortsiktiga budgetplaner för på lång sikt kostar det att inte ha väl fungerande medborgare. 



Väl fungerande medborgare får man om man är öppen och insiktsfull om att vi människor är olika och har olika förutsättningar. Det börjar redan när vi är barn. I mötet med andra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förstår vi att resan kan var mångdubbelt värre i mötet med skola och kommun än vad vi har upplevt. Därför blir jag glad av att det skrivs om det på väsentliga platser i våra tidningar.


Läs gärna ett annat vittnesbörd Brev från en mamma till en dotter med autism

2013-09-13 Ytterligare ett läsvärt inlägg i den här frågan och nya rön om autism
Rektorer larmar om borttaget stöd

Svenskar kan ha knäckt autismgåtan








"Kom till mig,

alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." 


”Jag skall skänka er vila”, säger Jesus i Matteusevangeliet 11:28-30. Han säger faktiskt inte att han skall bära våra bördor. Tvärtom, han ger oss en sak till att bära på. Men han säger att den bördan är lätt och skonsamt och att vi ska finna vila för våra själar genom den. Ok är inget hjälpmedel som är direkt användbart för den västerländska människans vardag. Vårt vatten rinner smidigt genom kranen, maten bär vi i våra kassar. Någon som bär ok ser vi i reportagen från Asien och Afrika. Hur kan vi förstå bilden av och orden om oket som Jesus ger oss?
Det finns olika slags ok – men det vanligaste vi tänker på är en tvärslå som läggs över axlarna för att sedan haka på bördor på varsin sida för att göra det lättare att bära. Det slog mig att oket tillsammans med människan som bär oket bildar ett kors. Tänk att du lägger ett ok över dina axlar, står avslappnad och låter armarna vila på oket. Ditt huvud blir övre delen på korset som söker sig uppåt, mot himlen. Kroppen står rakt med fötterna stadigt rotade i jorden och bildar stammen. Oket bildar tvärarmarna. Nu har du ett kors som binder samman himmel och jord och sträcker ut sina armar för att omfamna, för att möta och bära det som livet bjuder. Korset bildar en helhet.

Korset är mycket mer än en symbol för Kristi avrättningsredskap. 


Långt innan kristendomen kom var korset en symbol för liv, odödlighet och seger. Följden av Jesu död på korset blev liv, odödlighet och seger för människor genom tron på Jesus. När vi medvetet bär korset som en symbol för tron på Jesus får vi hjälp att bära livets alla erfarenheter. Vi får vila i tilliten att vi inte är ensamma utan att Gud ständigt finns vid vår sida.
Jag vet inte om det är sant eller en skröna, det som berättas om Thorvaldsens Kristusstaty. Hur som haver är det en bra bild. Originalet finns bakom högaltaret i Vor Frue Kirke i Köpenhamn. Det finns också en kopia i Thorvaldsens museum. Det berättas att Thorvaldsens ursprungliga tanke var att Kristus skulle stå med upplyfta händer och huvud som i bön - Kristus som ber för oss! Material är gips och det visade sig att det inte torkade tillräckligt snabbt utan när Thorvaldsen kom tillbaka på morgonen så hade både huvud och händer sjunkit ner! Först blev han förtvivlad, hans livsverk var förstört, hans tanke var om intet. MEN ju längre han stod och betraktade Statyn insåg han att den hade blivit alldeles rätt. Det första man ska få möta när man kommer in i kyrkan är Kristus med en öppen famn som säger: Kom till mig!

Vi måste leva livet som det är och vi skapar det till stora delar själva. 


Sedan kommer också sådant som vi inte rår på, varken med vilja eller förnuft. Vi får erfarenheter av olika slag som blir till bördor att bära. Livets bördor får vi bära själva. Jesus vill genom sitt budskap göra oss medvetna om att medan vi bär går det att finna vila och Gud är med oss när vi bär.Evangelierna berättar om att Jesus i ordets bästa betydelse var närvarande och medveten både i sitt eget liv och framför allt i mötet med människor och i kännedom om människans villkor. Genom Guds Ande är han fortfarande närvarande. Bortser vi från tidens sammanhang och ser till det djupa budskapet finns det mycket vägledning att få av Jesus även idag. Han har något att lära oss. Jesus säger inte bara ”Ta på er mitt ok – utan också lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ.” Jesus var mild och ödmjuk men inte mesig, snarare kraftfull. Det var Gud och människan som var centrum för honom. Där kommer egentligen dagens överskrift in Ett är nödvändigt. (Överskrifterna till Evangelieboken är lite långsökta emellanåt) Tillit till Livet – till Gud – till människan. När vi går in i Kristi famn och tar emot hans ok kan vi också få kraft att finnas till för andra. Det som både Gamla testamentets berättelse 1 Kung 18:8-16 och Episteln Apost 4:32-35 handlar om. Det finns så det räcker till alla av jordens rikedomar och av medmänskligt engagemang bara vi vågar agera och lita till det.

En läkare från organisationen Läkare utan gränser svarade när han fick frågan vilken syn på människan han hade efter allt svårt han sett och upplevt, att människan bär på en enorm kraft och förmåga att hantera svårigheter.Att människor till 97-98% bär på en längtan till ett fredligt liv. Ett liv där den goda vardagen finns. Den kan slås sönder av naturkatastrofer, av politisk oro och krig på grund av de få % som missbrukar makt.
Läkaren menade att när en katastrof har inträffat – oavsett orsak - gäller det för alla hjälporganisationer att ha ett varmt hjärta och en kylig hjärna i bra kombination. Det går inte att komma in och ta över utan all hjälp måste ske i samråd och ödmjukt lyssnade till den kultur som drabbats. Där finns människor kraft och vilja. Han talade sig varm för vardagshjältar och att lita på folk.

Jag tror att litar vi på Guds kraft i våra liv kan vi få varma hjärtan och kyliga hjärnor i bra kombination.


Elia hade det, Var inte rädd, säger Elia till änkan.Det är en nyckeluppmaning. Var inte rädd! Låt oss hjälpas åt att minska rädslan för varandra och det okända. Låt oss följa Jesu uppmaning: Lär av mig. Han var orädd och såg människan och gjorde inte skillnad på människor. Låt oss lita på att Jesus ger oss vila och kraft när han säger:


Kom till mig!









söndag 1 september 2013

Ett svävande kors

ser jag när jag tittar över till Stora Essingen.


Essinge kyrkas klocktorn är rätt speciellt. Bortsett från färg, material och korset högst upp på spetsen av tornet ser det ut som Tintins rymdraket. Mer originellt än vackert. Det liksom självständigt svävande korset har alltid fascinerat mig. Det finns en så starkt symbolik i korset som har den skiftande himlen som bakgrund från vilket håll man än ser korset. Korset är en inbjudan, en öppen famn, utsträckta armar. "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." säger Jesus i  Matteusevangeliet 11:28 Det spelar ingen roll hur bakgrunden ser ut, vi får ALLTID komma till Gud/Jesus. Gud är nära och upphöjd på en och samma gång. Himmel och jord förenade i Jesus, så korset är så otroligt mycket mer än enbart en symbol för död, smärtsam död.

Vi behöver symboler och jag hoppas att korset som symbol aldrig försvinner från våra kyrkor och församlingar.


Vi har så många andra symboler i vår kyrka som vid första anblicken kan vara lättare att ta till sig. Som ljus till exempel och det är bra. I en tid då kyrkan på ett vis kämpar i motvind, i alla fall Svenska kyrkan så kan det vara frestande att plocka undan sådant som kan upplevas som utmanande. Som ett kors och då har vi i högre utsträckning traditionen av tomma kors det vill säga uppståndelsekors och inte krucifix med den korsfäste Kristus som smyckar våra kyrkor i allt från altarkors till loggor. 
Därför är jag oerhört glad över att korset finns med som symbol i namnet för den nomineringsgrupp som heter POSK. För er som inte är bevandrade i Svenska kyrkans styrelseskick så är en nomineringsgrupp namnet på en grupp kandidater som vill vara med och styra en församling, ett stift eller sitta i kyrkomötet. Ok, jag vet allt detta är ett arv, stundtals ett tungt arv från den tid då vi var statskyrka. Hela idén vilar på civilsamhällets demokratiska organisation. Precis som vi väljer till kommun, landsting och riksdag väljer man till tre instanser i kyrkovalet, församling, stift och kyrkomötet= kyrkans riksdag för att dra det till sin spets. Nu ska jag inte fördjupa mig mer om detta i det här inlägget även om det kliar i fingrarna på tangenterna. Mitt ärende är egentligen att uppmana er alla som är medlemmar i Svenska kyrkan:

GÅ OCH RÖSTA DEN 15  SEPTEMBER! Eller förhandsrösta!


Vi är många engagerade i kyrkan och en hel del lite vid sidan om som tycker mycket och olika och lika om politiseringen av kyrkan. När jag säger det tänker jag på att vi har politiska partier som ställer upp i kyrkovalen. Ja visst, det är också demokrati men något bakvänt eftersom evangeliet inte har någon politisk färg. Gud är varken blå, röd eller grön. Men nu är det som det är och varje röst är i alla demokratiska sammanhang viktiga. Svenska kyrkan är (med vissa brister) och vill vara en demokratisk kyrka där engagerade kristna är med och tar ansvar för berättelserna om Gud och människor, om himmel och jord. Vad Du ska rösta på, det är Ditt beslut men som sagt RÖSTA!

Själv röstar jag på POSK för korsets skull. Jag som tycker om ord gillar POSK för att det påminner om PÅSK! Korset finns där med och utan Kristus.


Posk är en förkortning av Partipolitisk obundna i Svenska kyrkan, vill Du veta mer vad vi står för och vad vi vill så gå in på http://www.posk.se/  Posk finns även på FB och Twitter.

Påsken är de kristnas största högtid (ja faktiskt, även om julen i Sverige drar fler till kyrkan, värt ett blogginlägg längre fram). Det är under Stilla veckan och Påsken som hela människans liv kommer i centrum genom att centrum i berättelserna är Jesu sista dagar i livet, hans död och hans uppståndelse. Guds inkarnation, uppenbarelse och uppståndelsegåva till hela sin mänsklighet. Själva utgångspunkten för att vi är kristna. Det är liv som inte går att inordna i politiska grupperingar. Det är liv om att vara människa och leva i relation till Gud och sina medmänniskor utan att värdera människor och sortera in i grupper, utan just människa först, kristen sen som teologen Irenaeus sa redan på 100 t e kr.