Berättelsen om bröllopet i Kana är för mig alltid förknippad med en speciell händelse och jag ska strax berätta varför men först kommer Johannes till tals.
Täta berättelser.
Jag brukar ibland säga att vissa berättelser är täta. Med det menar jag att de är fyllda av olika infallsvinklar att fundera över. Lite som en tät vacker blombukett, blommorna är dekorativa tillsammans men också fina som solitärer. Eller som en riktigt god fullkornslimpa, god och nyttig i sin helhet men också i sina delar med frön, nötter, russin, tranbär osv.
Berättelsen om bröllopet i Kana är tät för att det finns flera infallsvinklar av berättelsen. Dels är det en glädjefylld dag när två personer får sin kärlek och sitt liv tillsammans välsignat. Fest när familj och vänner firar tillsammans med paret. Och vinet flödar så mycket att det tar slut. Det framkommer att en del snålade och bjöd på det goda vinet först och det sämre när folk börjar bli runda under fötterna. Vet inte hur vanligt det är idag men troligen vanligare än vad vi vill medge. Ni vet, så trevligt vi har, nej nu tog det flaskvinet slut då hämtar vi bag-in-box. Berättelsen är djupt mänsklig
Så är förstås berättelsen djupt andlig och ger oss en glimt av Guds rikets möjligheter genom det tecken Jesus gör när han förvandlar vatten till vin. Ett tecken på att Jesus är Gud lika mycket som människa eftersom han skapar nytt. Det finns flera infallsvinklingar kring symboliken av vatten till dopet och vinet till nattvarden. Varför var det viktigt för Johannes att nämna att tjänarna visste men inte värden, vem är värden och vilka är tjänarna? Eller är det rent av så att både värden och tjänarna är två sidor av en och samma person, det vill säga vad ser vi och vet vi och vad ser och vet vi inte?
Berättelsen är också djup mänsklig för att den visar på den nära och djupa relationen mellan Maria och Jesus, den mellan mor och son, som påminner om alla föräldrabarnrelationer. När man som förälder ser sitt barns förmågor, för det är vad Maria gör eftersom hon vet vem hennes son är. Men barnet möter det med irritation. Just irritation är en annan mycket mänsklig egenskap. Vilket leder mig över till varför berättelsen för mig är mer än allt det jag inledningsvis sagt om hur tät den är.
Den 17 januari 1988
För 33 år sedan stod jag vid den här tiden i Nacka kyrka och hade min första gudstjänst som nyvigd präst, vigd söndagen innan i Storkyrkan. Jag höll min predikan som jag har kvar. Jag sa bland annat följande; ”Maria visste i sitt hjärta att hennes Son inte var som vilken annan son som helst, utan utvald av Gud. På vilket sätt och vad han egentligen skulle göra hade hon säkert inte helt klart för sig – men hon var mån om att han skulle visa vem han egentligen var. Här ser hon plötsligt en möjlighet för Jesus att göra det. Men han blir arg och ryter åt sin mor när han förstår vad det är hon vill. ”Låt mig vara kvinna. Min stund har inte kommit än ”
Vid kyrkkaffet efter gudstjänsten kom en kvinna fram till mig och talade om att hon minsann inte gillade att jag sa att Jesus blev arg och röt åt sin mor. Så var det absolut inte, hon var väldigt upprörd Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa men jag stod på mig - för Jesus är rätt skarp när han säger; Låt mig vara kvinna – så säger man inte till sin mamma om man inte är arg eller irriterad! Jag hade lite vidare resonemang om detta att vår bild av Jesus ofta är den här tålmodige, förstående, snälla och gulliga Jesus. Fast Jesus inte är så gullig jämt! Han är rätt skarp och tydlig mellan varven. Damen och jag kom ingen vart och jag satte punkt för samtalet.
Det skulle visa sig att kvinnan inte alls hade satt punkt. 3-4 månader senare kom hon fram till mig efter en gudstjänst i Fisksätra kyrka. Hon berättade att hon funderat så mycket på det jag sagt – där i januari – och att hon kommit fram till att det låg något i det jag sagt. Nu ville hon be om ursäkt för att hon varit så arg och så sträckte hon fram en bukett blommor. Jag blev väldigt överrumplad och jag kunde ju faktiskt blivit lite skadeglad. Fast det blev jag inte, utan snarare ödmjuk inför ordens kraft och glad att kvinnan funderat vidare.
Den här erfarenheten får mig att associera till hur ofta ord står mot ord när vi inte är överens – istället för att konstatera att vi inte är överens och det kan vara helt i sin ordning. Så en fråga att fundera över är hur vi kan respektera och på bästa sätt leva i samklang med olika åsikter, och tolkningar av Bibelns berättelser men även hur vi tolkar och lever våra liv.
I våra skapelseberättelser är det så tydligt att orden, språket är en väsentlig del av skapelsen. Gud skapar med ord ”ljus bli till” osv. Ja, så viktigt är det att Johannesevangeliet talar om Jesus som Ordet – Logos. En fysisk, påtaglig Gudsnärvaro vi har synlig för ögat är Orden, det är berättelserna om människors erfarenhet av Gud i Bibeln. Att sätta vår tillit och tro till ord om något som vi inte har full kunskapen om kräver ödmjukhet. Tillsammans kan vi berika varandra med våra tolkningar och funderingar över vad de täta berättelser vill säga till oss idag.
