Idag och kommande vecka är det nyårsafton i kyrkoåret.
Nyårsafton brukar nog för de flesta vara en dag då både det som varit och förhoppningar om det som ska komma blandas i en salig röra. Vi tänker tillbaka på det som varit bra och gott och på det som prövat oss under året. Kanske har vi konkreta och lite olika planer för det kommande året, och åtminstone förhoppningar av skilda slag.
Domssöndagen skiljer sig inte så mycket från nyårsafton. Det är en dag för tillbakablick och framåtblickande. Jesus manar oss med kärva ord att tänka tillbaka på det som varit när han talar om det som skall komma. Evangelisten Matteus berättar i kapitlen 24 och 25 om tidens slut. Jesus ger oss i sin undervisning och i liknelse efter liknelse bilder för allvaret inför det kommande Guds riket och sin egen återkomst.
Det handlar om en nyskapelse.
Profeten Jesaja berättar att där skall ingen gråt och klagan höras. Gud skapar nytt till folkens glädje. En ny jord där rättfärdigheten bor, det enda är att vi inte vet när den dagen kommer. Guds tid vet vi inget om ”för Herren är en dag som
tusen år och tusen år som en dag.”, skriver Petrus. Vi får ödmjukt inse att Guds tid är en tideräkning som vi inte behärskar och har kunskap om. Som Paulus säger, vår kunskap är begränsad. Alla som försökt på allehanda vis att räkna ut Kristi återkomst och världens undergång och Guds riket ankomst har inte lyckats hittills. Snarare har resultatet av dessa spådomar ofta blivit skrämda människor.
Det är lätt att bli skrämd av Jesu kompromisslösa liknelse, vilken kategori tillhör vi, är vi ett får eller en get, eller både ock? När vi funderar över det behöver vi hålla två komponenter i minnet.
För det första att det är Människosonen som bedömer. Gud som genom Jesus Kristus vet vad det innebär att vara människa. Jesus är herden som gör bedömningen.
För det andra att när Jesus ger sin liknelse säger han inte du gav mig att äta - du gav mig inget att
äta, du gav mig att dricka - du gav mig inget att dricka, osv. Han säger ni. Han adresserar ett kollektiv.
Jag tänker att det är värt att betona i vår individualistiska och narcissistiska kultur. Jesus uppmanar alltid till ett personligt ansvar, han tilltalar alltid ett du MEN han gör det också alltid utifrån ett kollektivt perspektiv. Gud har skapat gemenskapen från början och därigenom har vi ett ansvar som grupp inte enbart som enskilda. Som bekant var det inte gott för människan att vara ensam. Vill vi tala i evolutionstermer så styrker forskningen att vi människor är gruppvarelser.
Som enskilda personer bidrar du och jag till gruppen, till vårt gemensamma vi.
Jesus listar en rad mänskliga sårbarheter, hungrig, törstig, hemlös, naken, sjuk, i fängelse. Vad har jag och du bidragit till när det handlar om vårt vi, vår gemenskap i vår gemensamma värld? Allt detta som handlar om att leva ett värdigt liv. Om vi inte har egen erfarenhet av något av detta kan jag tänka mig att vi alla känner till någon i vår närhet som erfarit något av det uppräknade. Har vi då funderat över hur det kommer sig att vi själva eller någon annan hamnat där? Det är bra att fundera över.
Därför att gränsen för ett
gott liv och ett liv med svåra prövningar inte består av vattentäta skott. Tror vi det har vi hybris. Vägen i vårt samhälle till att gå hungrig, törstig, naken och i fängelse kan tyckas lång. Men att bli sjuk eller hemlös är en betydligt kortare väg än vad vi kan ana. Ja, även att vara hungrig. Som diakoner och präster vet vi detta mycket väl även inom en välordnad och trygg miljö som i vår församling. Och vi alla vet det också ur det globala perspektivet. Personerna som sitter utanför ICA vet i allra högsta grad vad hungern, törsten innebär.
När Jesus undervisar och berättar om sina möten gör han det för att väcka oss till medvetenhet om vår gemenskap.Vår gemenskap med Gud och med varandra. Vi må vara olika men vi hör ihop i en dimension som går utanför tiden och gränser. Där finns det mest sårbara, med Jesus ord ”någon av dessa minsta”. Olika grupper ställs ofta mot varandra. Det finns en rad olika skäl till det men ett skäl är rädsla för det vi inte känner till, för den främmande, den som inte verkar tillhöra vår grupp. Jesus tar upp detta vid en flera tillfällen, kvinnan vid Sykars brunn, Sackaios, den barmhärtige samarierna för att bara nämna några berättelser.
Jesus vädjar till vårt gemensamma vi för att skapa ett mänskligt samhälle.
Ett samhälle som både ser till det enskildas bästa och behov utifrån varje människas förutsättningar och samtidigt ser till vår gemenskap. Jesus benämner sig själv som Människosonen. Som inkarnerad Gud visar Gud oss genom Jesus på det förhållningssätt Gud förväntar sig av oss.
Jesus – Människosonen – är väldigt konkret. Tro är inte enbart ett substantiv för intellektuellt och andligt förhållningssätt till livet. Tro är också verb, tron skall visa sig i handling, i att göra, i hur vi lever våra liv. I allvaret, i den kärva uppmaningen att rannsaka oss i hur vi bidrar till ett gott vi och hur tro och handling må vara ett påminns vi också om Guds kärlek och hopp för sin mänsklighet. Rättfärdigheten skall segra, det verkar dröja, men löftet finns där och det finns en anledning till att det dröjer. Petrus skriver ”Han dröjer för er skull,
eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. Så låt oss fira
kyrkoårets nyårsafton med tillit och förtröstan.
