Den barmhärtige samariern

är en av de mest kända liknelserna som Jesus gett oss. 

Det finns få konfirmandgrupper som under de senaste 30 åren inte gestaltat den eller i alla fall diskuterat den. Liknelsen är i sin avskalade form lätt att både förstå och ta till sig. Fast ändå - kanske inte – för ärligt talat - är det lika lätt att verkligen leva efter den. Innan Jesus börjar sin berättelse bollar han tillbaka den laglärdes fråga om evigt liv. Den laglärde svarar med det vi kallar för det dubbla kärleksbudet. Det kunde ha slutat där när Jesus konstaterar: Gör så, älska Gud, din medmänniska och dig själv. Men den laglärde ger sig inte eftersom han vill sätt Jesus på prov. ”Vem är min nästa?”

När Jesus berättade liknelsen för den laglärde var den mer provocerande och med en tvist som vi inte tänker på när vi hör den eller läser den. Så det får bli en historisk tillbakablick innan jag landar här och nu igen. Historien handlar om landerövringar av norra delarna av Israel, etnisk rensning och folkomflyttningar utförda av det assyriska riket på 700-talet före Jesu födelse. Det ledde till en lång tid av fientlighet och misstänksamhet gentemot samarierna som själva såg sig som sanna judar. Men det gjorde inte de som levde i södra delen av landet. De ansåg att samarierna var alltför sammanblandade med andra folkslag med andra trosföreställningar. Denna misstro gentemot samarierna fanns även på Jesu tid och den laglärde mannen som kunde sina skrifter var väl förtrogen med vilka som skulle betraktas som en nästa, nämligen hans eget folk. 

När Jesus berättade liknelsen var det enligt den laglärde det egna folket som gick förbi den slagne mannen, prästen och leviten. Båda betydelsefulla män med tjänst i templet. Kanske var det just därför de gick förbi. De visste inte om mannen var levande eller död. För var han död, skulle de enligt renlighetslagarna bli rituellt orena, vilket skulle innebära problem och behov av olika reningsceremonier för att åter kunna tjänstgöra i templet.

Jesus utvidgar begreppet nästa genom att lyfta in samariern och på så vis behöver den laglärde tänka till.

Att vara någons nästa förknippar även vi ofta med en snävare cirkel människor runt omkring oss. Vi kanske inte gör det så medvetet, utan det är ganska nedärvt i oss, att vi bryr oss om dem vi betraktar som våra egna. När vi gör på detta vis är det lätt att det går fel, den felinslagna vägen har många börjat gå därför har vi nu i i vår riksdag ett parti, Sverigedemokraterna som med emfas betonar just detta att bry sig om sina egna, att det är att se till sin nästa. 
Men vem/vilka avgör vem som är en nästa? Här blir det problem, stora problem om vi tror att vi enkelt kan sätta upp gränser för vem och vilka som är min nästa. Människor har ständigt migrerat och har av fri vilja och på grund av krig och förtryck flytt för att kunna skapa sig liv i fred och frihet. Människor möts ständigt och band knyts till band, så vem/vilka ska bestämma vem som är min nästa? 
Det finns ett och bara ett riktmärke. En nästa är alltid en människa, en person av kött och blod, vars hjärta tickar som mitt och ditt, vars hjärna drömmer, funderar, planerar och lever precis som min och din. Vi delar inte gemensamma intressen, erfarenheter, åsikter, tro och liv med alla människor, så är det. MEN vi delar alltid att vi alla ÄR människor och genom att vi är det så ligger uppmaningen att bry sig om sin medmänniska.

Liknelsen som Jesus berättar handlar inte om VEM som ÄR min nästa och medmänniska UTAN den handlar om VAD GÖR jag för att vara en nästa?

Svaret kristen tro ger är kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Som har sin grund i Guds kärlek till sin mänsklighet. Vi hörde orden i episteln Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.”
Hur svarar du och jag upp emot det dubbla kärleksbudet?
Hur älskar du och jag Gud?
Hur älskar du och jag våra medmänniskor?
Hur älskar du och jag oss själva?

Det är stora och svåra livsfrågor och det finns inga enkla svar och till viss del finns det olika svar för vi gör olika val i livet hur vi vill leva våra liv. Dessutom är kärlek och älska nötta ord som lätt blir schablonmässiga. Vill jag kalla mig kristen så är det frågor jag behöver svara på inför Gud och inför mig själv. För mig är ordet kärlek ett samlingsord som innehåller många delord, ord som också behöver visa sig i handling. Som vi sjunger i psalmen 292: ”Handling och bön må bli ett”.

Tre delord av kärleken väcks av liknelsen: Respekt, Rättrådighet,Ödmjukhet.

Att alltid respektera människovärdet är kärlek. Vi gör fel i smått och stor, vi gör onda saker i stort och smått. Våra handlingar får alltid konsekvenser i smått och stort. Vi kan ha väldigt svårt för en medmänniska, någon kan ha gjort oss väldigt illa. Att då ändå respektera människovärdet hos personen just för att personen ÄR människa är en stor utmaning – en utmaning Jesus ger oss, som han gjorde till den laglärde.

Att vara rättrådig, att vara omutbar och hederlig kanske vi inte tycker är så svårt. Jag tror att vi alla vill vara det. Fast skrapar vi lite på våra fasader så är det också en utmaning. Att handla rättrådigt i olika situationer, vad krävs av oss? Kanske mod i olika former, att säga ifrån, att gå emot strömmen, att sätta ner foten, att agera. Som Samariern.

Slutligen att vara ödmjuk, för mänskligheten förenar oss över alla gränser just i egenskap av att vi är människor och inte djur.Vi bär Guds avbild inom oss, även Kain gör det. Psykiatrikern Ludvig Igra har skrivit en bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Den presenteras på boksajter med följande ord: ”Skulle du kunna svika din bästa vän? Eller utsätta människor i din närhet för ofattbart grymma handlingar? Du svarar säkert nej på frågan, men hinnan mellan omsorg och grymhet är tunn. Mycket pekar på att flertalet av oss under vissa förhållanden låter medkänslan undertryckas och tar till våld eller blundar för övergrepp i vår närhet.”

Det är därför vi gång på gång behöver läsa och höra berättelsen om den barmhärtige Samariern. Bli påminda om att vår nästa alltid är en med-människa och att vi med respekt, rättrådighet och ödmjukhet har att förhålla oss till det, för den tunna hinna finns där och Guds avbild finns där i varje människa. 

Predikan på 13:e Söndagen efter Trefaldighet

Berättelsen om Kain och Abel i 1 Mosebok 4:8-12

Berättelsen om Guds kärlek till sin mänsklighet i 1 Johannesbrevet 4:7-10

Berättelsen om den barmhärtige samariern i Lukasevangeliet 10:23-37

Religionens problematiska "återkomst"

Allt flyter - Panta rhei - är ett uttryck som tillskrivs filosofen Herakleitos

Hur det egentligen är med den saken tvistar de lärde, orden ska hur som haver höra samman med uttrycket att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod eftersom vattnet ständigt strömmar och inte är det samma. I överförd bemärkelse så är livet ständigt i förändring. Troligen inget som Maria Ludvigsson haft i bakhuvudet i sin  ledare "Allting flyter i Svenska kyrkan" den 23/8. Fast det var den associationen jag fick när jag läste ledaren där hon menar att Svenska kyrkan numera gjort relativismen till sin religion och sin fria tolkning av ekumeniken till en stjärna som inte visar den sanna vägen. Ludvigsson reagerar på en debattartikel i DN 19/8 "Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner" skriven av fem präster med tjänst i Storkyrkan i Stockholm.

Dikeskörning

Att inspireras av historiens goda förebilder är stort och det är så jag uppfattar att författarna till debattartikeln i DN har gjort. I det här fallet av Ärkebiskop Nathan Söderblom och det stora ekumeniska mötet 1925 som han tog initiativ till. I den andan och med vår historisk kontext söker nu författarna vägen till ekumeniken och religionsdialog utifrån att vi alla - oavsett religiös tillhörighet - tror på en och samma Gud. En kraftfull förenkling enligt Martin Nykvist, doktorand i kyrkohistoria. Huruvida vi nu tror på en och samma Gud uppenbarad på olika vis, ja det vet endast Gud och jag tänker att för oss är det egentligen fullständigt ointressant. I sin ängslighet att vara till lags åberopar en del kristna att, jo men visst är det samma Gud. Istället för att i mötet, respektfullt och ansvarsfullt se likheter såväl som olikheter, både inom kristenheten och inte minst i relation till andra religioner. Att enbart fokusera på likheter är inte intellektuellt hederligt. Det är här diket finns, för är olikheterna inte uppe och synliga på vägen kör de ner i diket och där finns personer som gärna plockar upp just de knepiga olikheterna och gärna det som uppfattas som kontroversiellt, utmanade och svårt. Paketerar det och där har vi antisemitismen och islamofobin som i en liten ask, liksom kristofobin, som det inte talas om i lika hög utsträckning. Paradoxalt nog tvärtemot vad författarna till artikeln säger sig sträva emot. Istället blir resultatet ett generellt förakt för religion där personer som Fredrik Reinfeldt med fler både till höger om honom och till vänster åberopar religion som ett hot mot mänskligheten, problemet är dock att det är dikesreligion. I DN artikeln framstår det dessutom som om dialog mellan religioner är något nytt som vi måste ta tag i, så är det inte. I Stockholms stift har den dialogen funnits länge. Med min ringa erfarenhet vet jag att det inte är så enkelt som att bjuda in till gudstjänst, det blir ofta mer jippobetonat än seriöst.

Dikesreligion

När Maria Ludvigsson skriver om Svenska kyrkan så är det just dikesversionen hon lyfter fram, vilket hon ofta gör när hon skriver om Svenska kyrkan. Den här gången har hon dessutom läst artikeln skralt. Istället för att fokusera på debattartikeln och dess författare åberopar hon föraktfullt hela Svenska kyrkan rakt av som om debattartikeln var en del av bekännelseskrifterna. Att hon är kritisk till artikeln framkommer givetvis men hennes slarviga hänvisningar till artikeln och till att detta rent generellt är vad Svenska kyrkan står för till 100 % är inte intellektuellt hederligt. Svenska kyrkan består av fler än fem präster och deras teologi. Liksom att andra religioners olika företrädare också består av en mångfald av teologiska vägar och stigar och dikesrenar. 

Bredvid dikena flyter den ständigt föränderliga floden som trots sitt flöde alltid består av H2O

Vatten är vatten oavsett om det är sött, salt, bräckt, varmt, ljummet eller kallt. Livet är livet, ständigt föränderligt och i växande men endast liv så länge andningen andas och hjärtat slår. Människan har på olika vis levt med religion, dyrkan, vördnad och bävan inför det heliga, inför det hon hon inte förstått och velat förstå. I olika tider, i olika kontext har människor format och berättat om sina möten och erfarenheter av det som vi med vårt förnuft endast kan förstå en bråkdel av . Ur detta har olika uppenbarelser, traditioner och erfarenheter samlats i det som är våra religioner. Kristen tro är sann för mig, till 100%, men jag kan aldrig pådyvla den sanningen på en medmänniska. Som präst berättar jag om den sanningen, tolkad av mig, insatt i min evangeliska lutherska tradition. Och just tolkning talar vi alldeles för lite om, både inom vår kristna samfund,mellan våra samfund, mellan religioner. Förutsättningarna för samtal är att vi förstår vad vi har för tolkningstradition. Först då kan vi lyssna med respekt. Men att "bekänna" färg rörande sin tro och sin teologiska hemvist är ibland en lika stor hemlighet som vilket parti man röstar på. Därför blir det sällan något lärande, sällan nya infallsvinklar, bara ytligt.

Människans andliga längtan och hemvist består, men allt flyter, allt möter föränderlighet. Hur möter våra religioners grundsanningar livets förändringar i tid och rum utan att förlora just grunden och sin egen identitet?
Rubriken på mitt blogginlägg är Religionens problematiska "återkomst". "Återkomst", för att det glädjande nog skrivs och talas om religion på ett sätt som det inte gjordes för 20-30 år sedan. Problematiska, för att det talas för svepande och ytligt, det blir lättköpta poänger och mycket dikesreligion. 

Ledare i SvD 23/8

Debattartikel i DN 19/8

Kommentar ang DNartikeln i Kyrkans tidning

Fjäll-tankar

Maken gästbloggar med sina intryck från årets fjällvandring

Sen jag var 6 år har jag vandrat i fjällen, nu vid 55 har det blivit 25 säsonger sammanlagt. I år genomförde äldsta sonen, 26 år och jag en vandring på sju dagar. Trots att byborna vi träffade sa att det var den regnigaste sommaren som de hade upplevt på länge delade jag och sonen inte deras erfarenhet. Kanske för att vi kunde utnyttja de få soltimmarna till att torka tält och utrustning. 

Vi vandrade genom fyra floddalar och undvek de traditionella "turist-stråken"

Min pappa lärde mig naturen. Nu går stafettpinnen vidare och jag lär mina söner. Vi såg spår av både björn, älg och vi mötte många av fjällvärldens fåglar på nära håll. Efter fem dygn sökte vi oss till en av de mest populära fjällstationerna i Jämtland. Vid ett tillfälle hade vi pratat med fyra personer under de fem dagar vi hittills vandrat så vi var lite utsvultna på övrig mänsklig kontakt och färskt bröd. Vi nådde fram till fjällstationen och sonen konstaterade att vi lika gärna skulle kunna ha varit vid Västermalmsgallerian. Det var en febril aktivitet med ett fokus på jaget/egot. Vi förstod ganska snart att våra medvandrare stressade mellan olika fjällstationer, där det finns kockar som lagar tre-rätters-middagar. Det som verkade viktigast för vandrarna var ölen och internet. Vi delade inte den erfarenheten. Vår vandring gick i naturens tecken,att bli ett med den och att uppleva Skapelsen, och att känna att vi är insatt i ett större sammanhang. En form av andlighet.

Det individualistiska synsättet genomsyrar vårt samhälle så totalt så att även i mötet med naturen känner vi oss kränkta då vi inte får det vi förutsatt oss att få.

Vädrets makter tog en kvinna som en förolämpning för att hon inte fick en fin upplevelse av sin vandring.Vi tar den vardagliga verkligheten och lägger den på naturen, då missar vi den andliga dimensionen som finns där. Vi blir inte stilla och väntar in vad naturen ger oss. Att sitta på en bergskam med en kikare är minst en lika stor upplevelse som att se en bra film.Att möta naturen utifrån dess förutsättningar är ett sätt att möta mysteriet och andlighet. Låter vi naturen vara natur eller springer vi bara igenom stirrande på våra mobiler? Att sitta under en gran, vid en eld i många timmar och laga sin mat över elden ger fördjupat perspektiv på tillvarons realiteter. Äta tre-rätters tillagad av skickliga kockar gör jag mer än gärna, i stan. 

Vårt behov av bekräftelse av vår identitet gör att vi missar andligheten.

Andlighet möter vi på olika platser, det gäller att ta tillvara på den. En plats är naturen, men andligheten visar sig mest troligen bara om vi lyfter blicken från mobilen och den serverade tallriken. Jag träffade en person när jag kom hem och berättade om min erfarenhet, han kom från Jämtland, hans kommentar var. Jaha, hotellen. De vill säga benämningen fjällstation har i praktiken förändrats till hotell. Fjällstation, en plats för möten, för färskt bröd numera en plats för öl och tre-rätters. Det är något sorgligt över det. Det var inte bättre förr, tälten är bättre, sovsäckarna är bättre, det frystorkade är bättre men kanske var inställningen bättre förr?