"Hen är uppkopplad men hur ofta kopplar hen in?"

Den kloka frågan ställde min yngsta son häromdagen när han som bäst höll på med sitt gymnasiearbete.

Sonen har sitt svar och jag associerade vidare. Vi lever i snabbhetens kultur, allt ska helst ske nu eller inom en timme. Du förväntas vara uppkopplad, om inte 24/7, så i alla fall 18/7, på arbetet såväl som privat och kunna ge omedelbar respons. Du kan snabbt googla fram uppgifter och hinner inte alltid källkritiskt granska. Gillaikonen gillar snabba tryck. Nej, jag är inte teknikfientlig, jag ser så många fördelar med att världen har krympt och vi på flera sätt har kommit närmare varandra. Dessutom finns massor av klok och vis kunskap att hämta på några sekunder när vi är uppkopplade. 

I snabbhetens kultur behöver vi koppla in.

Att koppla in förstånd, kunskap, kritiskt granskande, nyfiket sökande och öppet reflekterande är rätt mödosamt. Läste Dick Harrisons debattartikel "Högre utbildning ett haveri" i dagens SvD. Han skriver om sina erfarenheter som professor i historia vid Lunds universitet. Hur han anklagas för mobbning när han ställde krav på studenterna att delta i obligatoriska diskussionsövningar. Hur ord står mot ord, känslan av rättslöshet och att bli uppmanad att på olika vis göra allt lättare för studenterna så de lätt och smidigt godkänns och flödet av studenter kan rinna igenom systemet för att kassaboken ska hålls intakt och mer pengar flyta in. "Under det gångna året mötte jag aldrig vid ett enda tillfälle, varken hos studenter eller lärarkolleger, någon uppskattning av vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenternas förmåga att resonera vetenskapligt. I stället handlar allt om pengar. De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon." 

Bildning är inte entydigt, bildning finns på olika intellektuella nivåer, inom olika genre och tar sig olika uttryck men har ett gemensamt, viljan till redbarhet i reflektionen. Med förmånen att årligen få möta ett genomsnitt av Sveriges befolkning ansikte mot ansikte i olika samtal så är det med glädje jag ofta har konstaterat just redbarheten i tänkande utifrån det egna sammanhang. Även om jag just nu har min tjänst i en priviligerad församling med många högutbildade så har jag också erfarenheten från mindre privilegierade sammanhang och med fler personer med kortare eller ingen utbildning alls. Det är med viss fundersamhet och sorg som jag konstaterar att redbarheten och förmågan till reflektion utifrån sin egen kontext sakta håller på att vittra bort, oavsett bakgrund och var hen befinner sig. Det uppkopplade idealet, snabbhet, skumma på ytan kryper in under skinnet på alla.

Koppla in är beroende av att koppla av och koppla bort.

Tänka tar tid, tänka kräver eftertanke, att helt enkelt tänka efter en gång till. Stanna upp, gå tillbaka för att komma fram. Det ser säkert olika ut för oss, var och exakt hur vi tänker och reflekterar bäst. Vilka redskap vi använder och i vilket sammanhang. Det spelar ingen roll om vi är intellektuella akademiker, frisinnade, konstnärliga intellektuella, om vi endast gått grundskola eller gymnasium eller knappt haft någon skolgång alls. För att koppla in förståndet behöver vi koppla av och koppla bort. Vi behöver koppla in vårt sunda ego för jagets tjänst och det är mödosamt. Mycket mödosammare än att trycka på en gillaikon. Att lära sig och öva sig i att framföra sina tankar och åsikter, stå för dem eller omvärdera dem är att mogna som människa och att ta ansvar. Det är också att föra kunskap vidare och att utforska ny kunskap. Det är något som pengar aldrig kan styra, även om en del tycks tro det. Dessvärre har Mammon inte bara tagit sig in i universitetsvärlden utan även i kyrkans värld men det får bli en annan blogg.

Dick Harrison "Högre utbildning ett haveri" SvD 2016-01-26

Replik "Studenter: Harrison väljer att sparka nedåt" SvD 2016-01-26

Oväntade möten

Oväntade möten är spännande och kan få konsekvenser för våra liv. 

Ibland livsomvälvande även om det sällan sker så påverkar möten oss helt enkelt i stort och smått. Någon får en betydelsefull plats i våra liv eller något en person förmedlar stannar kvar inom oss. Det oväntade mötet kan också ske när det handlar om mötet mellan Gud och människa. Den samariska kvinnan får uppleva både och, i ett och samma möte, i den mest vardagliga situation man kan tänka, när hon hämtar vatten. Så här berätta evangelisten Johannes 1) om det mötet. 

    Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka." Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?  Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?" Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."  Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten." Jesus sade: "Gå och hämta din man."  Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning." Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem." Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.  Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.  Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt." Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig." 

Hon väljer att hämta vattnet mitt på dagen när det är som varmast för att slippa möta blickar som dömer henne. 

Hennes sätt att leva och troligen även hennes härkomst som samarier störde en del i staden. Samarierna var en befolkning som uppstått i mötet mellan olika folkslag i samband med folk-omflyttningar, erövringar osv. Det resulterade i andra religiösa traditioner än de judiska. Vi får en glimt av det i berättelsen när kvinnan och Jesus talar om var man ska tillbe Gud. Enligt samarierna så finns Guds heliga plats inte i Jerusalem utan på berget Gerizim. De erkänner inte de profetiska skrifterna utan deras heliga skrifter är de 5 Moseböckerna.Vi anar en rakryggad kvinna, annars skulle hon inte börjat prata med en främmande man. Det är ett möte ansikte mot ansikte, avskalat, om det vardagliga som livgivande vatten. Samtalet blir oväntat teologiskt och existentiellt. Ett samtal som förändrar hennes liv.

Vi förflyttar oss i tanken till Sykar, Jesus är trött, törstig och hungrig. Han sätter sig ner vid en källa. Det är skillnad på källa och brunn. En brunn är gjord av människohand, en källa är sprungen ur Skaparens hand, naturligt livgivande. Kvinnans frimodighet öppnar direkt upp för ett samtal på djupet om den teologiska skillnaden mellan judar och samarier Genom berättelsen blir det tydligt att Jesus är sänd av Gud till mänskligheten inte enbart till sitt eget folk. Det här är inte den enda berättelsen om hur Jesus möter samarier och det blir ett tänkvärt möte. Minst två slutsatser kan vi dra av mötet.

Till att börja med, möten, ansikte mot ansikte handlar om att se sin medmänniska och inte varandras etnicitet, kön utan just ett mänskligt möte. 

Vårt behov av etiketter i livet ställer till det för oss mer än vad det öppnar upp. Jag har läst – som säkert många av er - en rad olika inlägg i debatten som kommit igång på grund av de organiserade kränkningar som kvinnor drabbats av här och i andra länder. Jag fascineras av tonen som pendlar fram och tillbaka om vem som har tolkningsföreträden och hur man ska etikettera övergreppen, förövarna och offren. När det egentligen är så enkelt som att en människa – i de här fallen män – inte ska kränka, göra övergrepp, våldta, misshandla en annan människa – i de här fallen kvinnor. En människa ska inte göra en annan människa illa, oavsett kön, etnicitet, kultur, religion osv. Gör man illa ska man få rättmätiga straff oavsett kön, etnicitet, kulturella och religiösa föreställningar. I den bästa av världar. Men nu är vi inte där vid de förutsättningslösa mötena människa till människa. Det är svårt att komma till den bästa av världar men vi får aldrig ge upp vår strävan efter det goda och rätta. Då behöver vi se hur etiketterna kan användas för att vara konstruktiva och inte förvärra kränkningar människa mot människa. Vi behöver förstå kön, etnicitet, religion och kultur men om vi missar att det hela tiden handlar om att vi primärt är människor då sviker vi vår egen art, våra egna jag, för vi är inte djur, vi är inte växter, vi är människor.

Pontius Pilatus säger när Jesus står inför rätta ”Se människan”. Vi behöver Se människan bakom etiketterna, det gjorde Jesus när han mötte kvinnan vid Sykars källa. Vi anar hennes förvåning, ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Det spelade en underordnad roll, det primära var det mänskliga mötet som fick konsekvenser för kvinnan och för lärjungarna som förvånade kom tillbaka och fann att Jesus talade med en kvinna. De skulle få erfara att det var något helt normalt för Jesus.

Så till mötet som är svårare att ta på och dela med andra, Gudsmötet, som vi som enskilda personer får uppleva på olika vis. 

Samtalet mellan kvinnan och Jesus leder fram till insikten att Jesus är mer än en schysst man, mer än en god profet. Han är Gud själv i Messiasgestalt. Vi anar hennes förvåning även här. ”Skulle du vara större än vår fader Jakob…” Jesus bekräftar att han är det, att han ger något som släcker den existentiella törsten. Källan han vill skapa inom oss, ”livets vatten”, är en källa som sträcker sig bortom döden och ”ger evigt liv”. Kvinnan ber förstås om det. Jesus svarar genom att se hennes sårbarhet, hennes stigma att ha levt med olika män och att den man hon har nu inte formellt är hennes make. Jesus bekräftar henne i hennes nakna sanning, så här är mitt liv. I mötet dömer han inte henne, han hjälper henne att se att hennes liv just nu kanske inte är det bästa av liv. Vi vet inte så mycket om omständigheterna och hederskulturen var naturligtvis stark. I människor ögon var hon en synderska.

När vi talar om synd, så handlar det egentligen om att Jesus och Gud hjälper oss att se vad som drar oss bort från Gud, från oss själva, från varandra. Drar oss bort från det som är mål i livet, att leva i en sund relation till Gud, till sig själv och till varandra. Under några år på 90-talet hade jag en kyrkoherde som brukade säga att vi ska göra vårt bästa för att knuffa ner jämförelsedjävulen som sätter sig på vår axel. För det är när den sitter där som vi dömer varandra hur vi väljer att leva våra liv på olika vis. Dessa domar leder ingen vart. När vi får för oss att vi ska ”rädda” någon från något så är det mer fruktbar att stötta personen att själv se sina tillkortakommanden, så som Jesus gjorde i mötet med kvinnan.

Samtalet böljar vidare och leds in på tillbedjan och bön när kvinnan förstår att Jesus ser vem hon är. Genom detta möte och så många andra skapar Jesus en ny relation mellan människa och Gud, den personliga relationen bestående av Jag och Du. 

Det är där bönen och tillbedjan ska ske, Gudsmötet är oberoende av plats. Det ska vara ett ärligt möte i ande och sanning. Guds ande möter oss i vår andning. Tron blir ett källflöde inom oss. I uppriktighet och tillit möter Gud oss så som Jesus mötte kvinnan vid Sykars källa. Det personliga mötet med Gud, Jag och Du mötet sker aldrig på bekostnad av ett Vi. Det är inte privatreligiositet som Jesus kommer med. Berättelsen fortsätter med att lärjungarna kommer tillbaka och folk i staden kommer ut, för att ta del av vad som hänt.2) I överförd mening församlingen som är vår yttre gemenskap och viktig för den gestaltar vår samhörighet. Församlingen är ett vittnesbörd i sig att Jesus ständigt möter människor på nytt och gör skillnad i våra liv, möter oss ansikte mot ansikte så att vi förhoppningsvis kan möta varandra ansikte mot ansikte bortom etiketter. 


1) Johannes 4:5-26
2) Johannes 4:27-43

Tankar på Andra Söndagen efter Trettondedagen 2 årgångens evangelium

Då 2015 & Nu 2016

Tänk, ännu ett år har gått. Vi lever på sätt och vis både i en linjär tid och i en cyklisk tid 

Linjär därför att år läggs till år, minnen till minnen, erfarenheter till erfarenheter. Cyklisk för att vi återigen får uppleva 31 december igår och 1 januari idag. För att citera en välbekant figur från TV:” The same procedure as last year.” Varje år bjuder på samma cykliska förlopp, fast 2016 är det skottår så lite annorlunda blir det mot 2015. I Nyårsdagens evangelium möter vi både cyklisk och linjär tid i liknelsen som Jesus berättar: 

"En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon.
Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?'
Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla.
Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.' "
Lukas 13:6-9

Kanske skördade vi inte de frukter vi önskade under 2015, då ger livet oss en ny chans. Kanske skördas frukten nästa år, eller nästa igen. Eller kanske är det så att vi faktiskt behöver hugga bort något för att skörden ska infinna sig. Det som är så bra med årets gång, den cykliska tiden, är att vi ständigt får nya chanser. Vi erbjuds lita på att livets trädgårdsmästare med stort T - Gud - hjälper och stödjer oss med våra nya chanser. Våra minnen och våra erfarenheter bär vi med oss år från år och vi blir äldre och äldre. Den ofrånkomliga linjära tiden. Minnen och erfarenheter som består av både stor glädje och smärtsam sorg.

Att möta och hantera livets erfarenheter kan vara nog så utmanade. Det finns inga enkla livsregler mer än att möta livet som det är. ”Sorgen och glädjen de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.” sjunger vi en av våra psalmer. Vi har inget facit, inte alla svar medan vi lever. För några år sedan fick jag tips om vad jag skulle kunna kalla för ett livsverktyg, som jag ibland glömmer att använda, vilket är dumt för det är rätt bra. I somras blev jag påmind om det igen och nu försöker jag använda det tillsammans med bön i såväl sorg som glädje.

SOAS 

Det första S står för Stanna upp. O för Observera. A för Acceptera och det sista S för Svara eller Släpp. Nyårsafton och Nyårsdagen erbjuder tillfälle till reflektion, eftertanke och bön. Ta gärna hjälp av SOAS-verktyget för tillbakablickande, för att Stanna upp, ta fram minnen och erfarenheter. Observera, vad har faktiskt hänt, gör det gärna så objektivt som du kan. Acceptera, det kan vara allra svårast, för vem vill acceptera smärtsamma erfarenheter när de har infunnit sig. Acceptera betyder att, trots allt, orka och våga konstatera, så här blev det. Det här var jag med om, det är min subjektiva erfarenhet. Det sista S är att Svara på våra erfarenheter av såväl smärta som glädje. Det kan innebära förändringar, att vi tackar någon eller för något, att vi förlåter, att vi sörjer och gråter, att vi är nöjda och fyllda av glädje. Det sista S är också Släppa, somligt behöver vi låta gå, tankar, relationer som dränerar kraft, konflikter, ältande, ouppfyllda drömmar som hindrar mer än de stärker. Vad det än är, behöver vi Svara eller Släppa för att gå vidare på vår livsvandring. 

Tillbakablickande och framåtblickande vid nyår är lite som trädgårdsmästarens jobb, rensa, gräva runt och gödsla 

Inte bara för fikonträdet som inte bar frukt i år men kanske nästa. Utan lika mycket för vingårdens övriga träd som bar frukt i år och som kommer att göra det nästa år igen. I detta arbete får vi ha vår tillit till Psaltarens löfte som vi läser i våra kyrkor på Nyårsdagen, passande nog: En vallfartssång.

  

    Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? 

    Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. 

    Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. 

    Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. 

    Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. 

    Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. 

    Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. 

    Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.

Psaltaren 121