Glömskans tunna hinna

Gud kallar oss till tro, för att bereda plats för sin närvaro i vårt hjärta och i vårt förnuft. Helt enkelt kallar oss att upptäcka Guds närvaro i våra liv. 

Det kräver både en medvetenhet och ett aktivt val från vår sida att säga ja till den kallelsen och den upptäckten. Pappan till pojken som har epilepsi säger sitt ja genom den djupt mänskliga formuleringen ”Jag tror. Hjälp min otro.” Han är förtvivlad över sin sons hälsa och liv och sonen och hela familjen är stigmatiserad eftersom sjukdomen ansågs beror på besatthet av en ond ande. 

   För oss blir den här berättelsen problematisk, vi vet att sjukdom och olika funktionsvariationer inte beror på onda andar. Här framträder det problematiska mellan då och nu. Bibelns berättelser är tidsbundna men även tidsöverskridande. I berättelserna finns det överlappande mänskliga som är tidlöst. Som kampen mellan gott och ont, det är vad berättelserna handlar om idag. Att Jesus gjorde under kan vi slå fast, berättelse efter berättelse vittnar om det. Under i mötet med Jesus sker än idag och det är gott i sig. Men det är inte undren i sig som är det viktiga, utan de finns där för att understryka vem Jesus är. Genom undren visar Jesu på sin gudomlighet, han visar på Guds närvaro och Guds kraftfulla godhet och skaparkraft. Gud helar och gör nytt, Gud verkar i sin skapelse. På det viset är Gud motkraften till det onda. 

Den gammaltestamentliga berättelsen och episteln handlar om Guds godhet och skaparförmåga i relation till det som är motsatsen, vad vi nu än väljer att kalla det för. Det är kraftfulla och mustiga och delvis skrämmande berättelser, inte för inte det är så, för ondska är skrämmande. I berättelsen om Elia står kampen mellan dyrkan av Baal och Abrahams, Isaks och Israels Gud, det vill säga den Gud vi tror på. Det visade sig vilken Gud som var och är Skaparguden, den Gud som hör bön. 

   I uppenbarelseboken har vi förflyttat oss till den apokalyptiska kampen vid tidens slut då ondskan slutgiltigt ska vika för Guds godhet och skaparkraft. Indirekt uppmanar berättelsen oss till medvetenhet och till tro. Några rader finns inte med i vår evangeliebok men direkt efter sista versen står: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” 
   ”Se, jag står vid dörren och bultar”.Gud söker oss ständigt, vill nå oss, bjuder in oss till den gemenskap som är grunden för vår existens, för vi lever i ett större sammanhang än våra egna liv.  Ett synligt tecken för detta är bordsgemenskapen kring nattvarden. Ett annat gemenskapstecken är bönen. Det är den gemenskapen Jesus påminner om när lärjungarna undrar varför de inte kunde driva ut den onda anden. 

Det riktigt onda kan inte mötas med ont utan det måste bemötas med något som är kraftfullare och det är den goda sfären av att befinna sig i relation med Gud och ett uttryck för det är bönen. 

Det är väl just här som vi tvekar och kan känna igen oss i pappans ord ”Jag tror. Hjälp min otro.” Hur kan det vara möjligt att stå emot ondska med hjälp av enbart tro, gestaltad i bön? Det räcker långt, längre än vi många gånger tror. Men givetvis räcker det inte enbart, följden av tro och bön behöver också bli handling. Att vi gör något för att motverka ondska.

Det finns en mycket tänkvärd bok av psykoanalytikern Ludwig Igra; Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Han skriver personligt om ondskan utifrån 2 VK fasor när det handlar om förföljelse och utrotning av judar och andra utsatta. Det framkommer tydligt att vi aldrig kan – inte någon enda av oss - på förhand säga något om hur vi kommer att agera i en extrem situation av påtryckning från en enskild eller grupp. Svårigheten att ringa in och definiera ondska framgår också. Det finns inget enkelt och entydigt svar på hur vi ska göra mer än att vi behöver bli medvetna. 

   I boken nämns en norsk film, Vägvisaren, där en äldre vis man skall förklara för en ung pojke vad ondska är. Han säger då; ”Ondska är ett tillstånd av glömska. Det som är glömt är att allt hänger samman med vartannat, att varje enskild del står i förbindelse med varje annan del och därmed med helheten. Det onda definierat som en form av minnesförlust”1) Det berättas vidare att de sitter i en kåta och den vise mannen säger till pojken att han står i förbindelse med tältduken. Pojken tror inte på att det. Då håller den vise mannen för pojkens mun och näsa med våld och säger samtidigt till pojken att han ”nu blivit varse det som han inte kan se, men som förbinder honom med tältduken och allt annat i världen.” Pojken förstår efter detta drastiska tilltag att även det vi inte ser finns där, som den självklara luften omkring oss. Det är lätt att glömma att vi är en del i en stor helhet, länkade tillsammans med Gud och med den som går vid min sida – vare sig känd eller okänd för mig. Vare sig synlig eller osynlig.

Vi bär alltid ansvar för våra egna livsval och våra egna handlingar. 

Grunden för våra val är beroende av väldigt många olika faktorer, det är svårt ibland med valen och att välja det vi anser vara rätt. Det är därför vi behöver påminna varandra så att vi inte glömmer hur ondskans ansikte kan se ut. Ser vi oss om just nu verkar en del ha glömt ondskans ansikte. På nytt blir inte ett jag och ett du, ett vi utan snarare blir det jag och dom, dom andra. Det är bara en mansålder sedan Europa och delar av världen slets sönder för att människor inte förstod att den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet går inom var och en av oss, inte mellan oss. Och att det är där vi behöver arbeta på alla sätt och vis, genom bönen och tron lika väl som socialt och politiskt. Samla all god mänsklig erfarenhet för att stå emot de som driver det som skadar människor. 
   ”Visa iver och vänd om!” skriver författaren i Uppenbarelseboken. Vi behöver ha Jesus som förebild, precis som Jesus talade strängt till den onda anden behöver vi tala strängt till ondskan när och där den visar sig. I det lilla, vänskapskretsen, skolor, arbetsplatser, kyrkan och i det stora gemensamma samhällsansvaret lokalt och globalt på de sätt som vi kan och har möjlighet.     Vi behöver ta den som är drabbad i handen så att personen kan resa sig. Vi behöver påminna varandra om att du och jag är ett vi och att grunden för vår existens är god och godheten måste förvaltas, den är inte självklar. Vi behöver bli medvetna och sluta vara ljumma.

3:e söndagen i Fastan 3 årgångens läsningar

Gammaltestamentlig berättelse   1 Kungaboken 18:26-39

Epistel Uppenbarelseboken 3:14-19

Evangelium Markus 9:14-32

1) s 91 f. Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet av Ludvig Igra