Ande - Andning - Liv

Pingstdagen - Den Heliga Andens högtidsdag firar vi idag

För att bäst tillgodogöra dig min predikan idag rekommenderar jag läsning av den Gammaltestamentliga berättelsen om Babel och skildringen av den första Pingsten i Apostlagärningarna och slutligen evangelisten Johannes berättelse om Jesus när han berättar om Anden  1)

Ibland drar associationerna iväg när jag läser Bibeln

Så när jag läste om Babel så funderade jag på varför kulturprogrammet Babel valde just namnet Babel. Kanske någon av er vet? Berätta gärna! Kan det vara för att illustrera de många rösterna och språken som finns för kultur? Berättelsen om Babel i 1 Mosebok handlar om kultur, om människors strävan att skapa, att bygga sina liv. Berättelsen är en del av det som brukar kallas Ur-historien. De första 11 kapitlen är mytologiska tolkningar av vad som är orsak till olika existentiella frågor och brottningar i vår mänskliga tillvaro. Gott – Ont, Liv - Död, Straff – Välsignelse. Berättelsen om Babel visar på konsekvenserna av att inte längre vistas i Eden, att inte vara i en paradisisk tillvaro. Människans självständighet söker hela tiden vägar fram för att bygga sin kultur. Babelberättelsen visar på människors möjligheter när de förenar sina krafter. Det är något gott i sig. Fast i detta finns hela tiden frestelsen att gå för långt, bygga sig fram hela vägen till himlen och själv bli Gud. Människorna glömde att de var en del i ett större sammanhang. Den glömskan kallar vi högmod. Det är mot högmodet som Gud griper in och skapar olika språk. Människorna skingras och har inte längre ett gemensamt språk som grund för att förena sina krafter och bygga kultur. 

I kontrast till Babelberättelsen står berättelsen i Apostlagärningarna

Den första Pingsten skildras som en förvirrad händelse. Personer med olika språk förstår helt plötsligt varandra under en kort stund. Just förvirringen skildras i två verser till som hör till den här berättelsen men dessa har Evangeliebokskommittén av någon anledning valt att inte ha med. Så här berättar Apostlagärningarna: " I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?" Men andra gjorde sig lustiga och sade:"De har druckit sig fulla på halvjäst vin." Det är befriande att dessa kommentarer står med för det är ett vittnesbörd om hur totalt annorlunda och svårt det vara tt förstå vad som hände. Om det var svårt då, vad ska det då inte vara för oss som inte var där. Berättelsen ger också en försmak av vad vi kan vänta i i en okänd framtid. En glimt av gemenskap över och bortom gränser för språk och härkomst. En påminnelse om att vi är en del av Guds goda skapelse. Det är också en berättelse om att vi redan ni kan komma en bit på väg med hjälp av Guds Heliga Ande. Jesus har gång på gång förberett lärjungarna på att han kommer lämna dem och Jesus berättar att att lärjungarna inte behöver oroa sig för de ska få en hjälpare, den Heliga Anden. En hjälpare som ska finnas kvar och även hjälpa alla kommande generationer.

När jag tänker hjälp ser jag en utsträckt hand framför mig

Inte något osynligt, svårförståeligt och abstrakt som Anden. Vem och/eller vad är Anden? Det finns många svar och inget klockrent svar, en i treenigheten, javisst, och? En nyckel för mig är när jag tänker på andningen. Andning är liv, utan andning inget liv. Fast vad hjälper det oss att andas och vad har Gud med andningen att göra? Jag återvänder till Ur-historiens mytologiska berättelser i 1 Mosebok. I den andra skapelseberättelsen - ja, det finns två, en i första kapitlet och en i andra kapitlet och det är helt olika berättelser men de kompletterar varandra på ett fantastiskt vis - berättas följande: "...då formade Herren Gud människan av jord och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse."

Blåste in liv genom hennes näsborrar så hon blev levande. Jag ryser när jag läser och säger orden för de implicerar Guds närvaro i varje enskild människas liv. Orden tonar in oss i ett större sammanhang där vi i tillit kan vila i att Gud är oss nära, själva andningen är en hjälp i våra liv. Det är fortfarande ingen utsträckt hand men det är liv och förutsättningen för en utsträckt hand är liv och liv är handling, det är att göra. När vi gör kommer den utsträckta handen för att hjälpa en medmänniska och på liknande vis greppar vi en utsträckt hand för att själva blir hjälpta. På så vis blir Anden synlig för oss genom en annan människa.

Guds Ande som andas i oss är endast en liten del av Guds Ande

Hjälparen och Livgivaren som Anden också kallas andas rytmiskt i oss och viskar inom oss och nu  lånar jag Tomas Tranströmers briljanta ord, "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall." Vi blir heller aldrig färdiga med att försöka förstå Guds Ande och hur Gud verkar genom sin Ande för den är förstås så mycket mer än i vår andning. Vi vill vara rationella och förnuftiga och helst ha bevis. Anden låter sig inte fångas på det sättet. Tänk efter och du kommer säkert på tillfällen i livet då du blivit överraskad, glad, förundrad inför något du oroat dig för, tvekat eller tvivlat inför. Så löser sig saker och ting på ett överraskande sätt. Det kan vara Andens verk. Vi är en del av ett större sammanhang som vi bara till delar kan påverka och förstå. Det är många gånger frustrerande. Den frustrationen måste varit stark hos lärjungarna när de började ana att något skulle hända med Jesus eller när de inte alls förstod vad han pratade om. 

Jesus säger då:"Frid lämna jag kvar åt er,min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."

Orden är riktade även till dig och mig. Vi förstår inte allt och vi behöver inte ha full koll. Vi ska inte oroa oss för mycket och försöka att inte tappa modet. Det är kämpigt ibland men Guds Ande ger hjälp inifrån genom vår andning och utifrån genom medmänniska och förstås direkt genom sin ständigt ogripbara närvaro.

1) GT Första Mosebok 11:1-9, Epistel Apostlagärningarna 2:1-13 och Johannesevangeliet 14:25-29

Guds tid och bönen

Jesus berättar

"I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: 'Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.' Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: 'Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.' " Och Herren sade: "Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Luk 18:2-8 

Det är alltför många som tror att Gud är som domaren Jesus pratar om. Att Gud inte hör vår bön, att vi besvärar Gud med vårt springande och är som änkan, en pina. Men så är det givetvis inte. Här erbjuder jag två nycklar till att låsa upp kring förståelsen av bönen och på köpet en bön. Den första nyckeln finns både i evangeliet och  episteln (för Bönsöndagen). Jesus säger om Gud: han ska snart nog låta dem få sin rätt. I episteln skriver Paulus att Gud verkar i oss mer än vi kan tänka och begära i evigheters evighet. 

Snart nog och evigheters evighet är uttryck för Guds tid och vi har ingen kunskap om Guds tid. 

Jag vet, det är jättefrustrerande, för vi vill veta, vi vill ha svar. Vi lever i ett samhälle där allt ska gå fort och svar ska avges snabbt! Vi är konstant uppkopplade till WWW – world wide web vilket i vissa lägen snarare blir world wide worries. En ängslighet som är skapad av en vilja att snabbt ha koll på allt möjligt. I relation till detta är Guds tid av ett helt annat slag. Visst, när vi står inför det i livet som är mycket svårt, sjukdom, lidande, förluster och andra svårigheter av olika slag där vi vill ha förändring, svar och lindring fort, blir Guds tystnad plågsam.Det är då lätt att ge upp bönen men fortsätt att be, som änkan. När Jesus talar om bönen ger han ofta bilden att vi ska vara enträgna och envisa och inte ge upp. Men när vi får det vi ber om och om vi får det. Det vet vi inte, så är det. Det ligger fördolt hos Gud. Accepterar vi det så har vi kommit en liten bit på väg att tona in oss i ett möte med Guds oförklarliga tid.

 ”…en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.” 

Så skriver författaren i 2:a brevet till Petrus. Det är en övning i överlåtelse att acceptera att vår tid och Guds tid är två skilda tider som möts och delas när vi minst anar det. Psaltarpsalmen för den här Bönsöndagen är lätt att känna igen sig:

"Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig." Ps 13:1-6

Jag har befunnit mig där och säkert du också. Hur länge ska tankarna mala, hjärtat ängslas och mina antagonister se ut att ha övertag. Psalmen visar att det är helt ok att komma med allt inför Gud och vara envisa som änkan. Det som får hjälpa oss när det handlar om Guds tidsbegrepp är tålamod/sinnesro och det är den andra nyckeln som finns både i episteln och psaltaren. Gud ”ger kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,” 

Paulus skriver detta som en förbön för församlingen, idag en förbön för Dig och mig. Inom oss finns fröet till bönen och att höra bönens svar. Guds ande är medfödd i oss, i mottagandet av tron väcks bönen till liv. Det är då vi med psalmistens ord säger ett ja till att vi litar på Guds godhet och att vårt hjärta ska jubla över den hjälp som Gud vill ge oss. Att be är att rikta sig till Gud utanför vårt eget jag MEN det är också att lyssna inåt till sitt eget hjärta för även där finns Gud. Det svåra är att sortera ut vad som är Gud och vad som är vårt eget. Det är inte nytt.

”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.”

Rådet får vi av författaren till 1 Joh 4:1. Vi behöver vårt förstånd för att ”Pröva andarna och vi behöver hjälpa varandra med det. Detta för att vi alltför ofta tar Guds röst som liktydig med den stränge, och dömande Guden. Eller gör oss till talespersoner för Gud utan att ha ordentlig täckning för det.

Åter till Jesus,han  visar att Gud älskar och förlåter och finns där för att ge oss kraft och vägledning i livet. Det är bönhörelse när vi tar till oss det. Bönhörelse är då vi ”förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet i Kristi kärlek”. Och vägen dit är att vara enträgen i bönen. Änkan i evangeliet är vår förebild. Hon kom gång på gång och hävdade sin rätt. Hon vägleds av anden inom sig för att kämpa för sin rätt. Det kräver inte bara förstånd utan också mod. 

Nycklarna Guds Tidsbegrepp och tålamod/sinnesro bildar i vårt hjärta tillsammans med Guds Ande och vårt förstånd och mod den bön jag vill sända med er; Gud giv mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra Mod att förändra det jag kan och nog Förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen är en av de klokaste böner som finns och den FUNGERAR. Miljontals människor vittnar om detta och då handlar det inte enbart om dess kraft i ursprungsmiljön av missbruksproblematik, där bönen har sina rötter, utan den är bra i alla sammanhang. Den är som en så kallad bönesuck, enkel att lära och god att ta till i alla livets sammanhang. Tillsammans med Fader vår och Välsignelsen  - en bön att dagligen be.

1:an, 2:an, 3:an och 4:an

Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt, runt..........

Jag föredrar att ta bussen, visst tunnelbanan är bra, går snabbt men är till sin karaktär mer kvävande, i alla fall när den mest susar fram under jorden. På bussen sveper frisk luft in så fort någon kliver på och av. Ja, så är det detta med att kliva av. Det är numera inte så enkelt för en del. Må så vara turist eller inbiten stockholmare!

Snabblektion - Linjedragning - Mest för turister

Stockholms innerstad har fyra stombusslinjer, blå ledbussar som går kors och tvärs över stan, 1:an, 2:an, 3:an och 4:an. På sätt och vis sightseeingbussar. 4:an över Västerbron ger magnifik utsikt över världens vackraste huvudstad (jag vet jag är jävig, "born and raised"). 2:an binder samman Söder med Norrmalm och Vasastan. 1:an binder Mälarskärgårdsöarna Stora och Lilla Essingen med Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm med slutstation Frihamnen där båtarna till Finland, Estland och Lettland tar vid. Du som inte är Stockholmare, hoppa på bussarna vet jag och njut av staden dock inte i rusningstrafik, för då är det ketchupvarning (på grund av köer klumpar bussarna ihop sig, ingen buss kommer, ingen buss kommer osv. och sen kommer bussen och sen kommer bussen osv.)

Snabblektion - Hur man kliver av en buss i Stockholm

Detta riktar sig till alla - stockholmare eller ej - som inte verkar ha greppat de två grundläggande modellerna för att kliva av en blå buss eller för all del även de röda. Först kanske ska sägas att man i huvudsak kliver på bussen där framme hos föraren utom när det är rusning för då kan trevliga trafikvärdar stå vid vissa hållplatser och ser till att de bakre utgångarna vips blir ingångar. 

Så till de två systemen, HÅLL ÖGONEN ÖPPNA

1) Vid de två utgångarna,i mitten och längst bak finns avlånga små orangegula dosor fästa vid ledstången med en knapp på - inte den röda stoppknappen - utan en vit knapp, tryck på den när du ska gå av och vips så öppnas dörrarna.

2) Vid de två utgångarna, i mitten och längst bak finns INGEN avlång liten orangegul dosa med vit knapp, VE OCH FASA!!!! Vad göra, jo gör som det står på dörrarna, kliv fram, tätt intill dörren, så näsan nästan nuddar och vips så öppnas dörrarna. 

Hur kommer det sig att det är så svårt att ha ögonen öppna?

Hur kommer det sig att det är så svårt att lära (mest fråga till inbitna bussåkare)?