Kärlekens skuggsida

Kärleken har alltid en skuggsida, hur mycket vi än värjer oss emot den tanken, så är det så. 

Kärlekens skuggsida har olika skiftningar. Från kolsvart, som när en älskad närstående dör till hoppet som mörknar när vi till exempel får besked om allvarlig, kronisk sjukdom. Från kolsvart går hela skalan av skuggiga nyanser, kärleks- och vänskapsrelationer som går sönder på olika vis. Förhoppningar och drömmar som inte går i uppfyllelse. Ibland förkläder sig utnyttjande, egoism och makt i något som uppfattas som kärlek, men som inte ens är i närheten av vad som är kärlekens väsen. Förklädnaden kan vara förrädiskt god, men i förlängningen förödande för både kropp och själ

inte minst när det slutar i våld.

   Våld och förtryck är något som årets Fastekampanj uppmärksammar, det är både på ett individuellt plan och ett kollektivt. Ibland hänvisar ledare för nationer till kärleken för sitt folk, även om de inte nämner just det ordet, så är det långt ifrån kärlek att leva under våld förtryck och ofrihet. Vi kan också hamna i skuggan för vår tros skull. Tron som har sin grund i Guds kärlek till oss. Vi tänker nog ofta att det händer inte idag i vårt land. Men i veckan som varit har media redogjort för hur unga kristna möter olika förödmjukande tillmälen och förutfattade meningar. Det är lätt att tro att det endast är ungdomar som mobbar varandra. Men var fjärde elev blir förolämpad och förnedrad av en lärare på grund av sin kristna tro. 

När skuggsidan visar sig blir det kyligt och vi känner oss ensamma med hela upplevelsen även om vi har stöttande personer runtomkring oss.

Så är och förblir en människa på ett plan alltid ensam med sig själv. Med ett undantag, Gud är med oss, för oavsett vad vi känner eller inte känner, tror eller inte tror, så har Gud lovat genom Jesus Kristus att vara med oss alla dagar till tidens slut. Genom inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus så visar Gud sin närvaro även på livets skuggsida. Eller med Paulus ord Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. Och i hela världen finns ju allt från människors goda och kloka förmåga att göra det bästa för allt i vår skapelse till våra olika tillkortakommanden som

drabbar andra och oss själva.

   Försoning som Paulus talar om idag är på Guds initiativ, det är en nyskapelse, en radikal förnyelse och betoning av relationen mellan Gud och människa. Återigen med Paulus ord, Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser. Även om vi tror att det är vi som söker Gud så är det Gud som söker nå oss för en relation. Guds vilja till relation med oss är alltid på Guds premisser och det är vi som svarar an eller inte.

När vi nu till veckan går in i fastan är det en påminnelse om hur Jesus är på väg in i skuggan.

Jesus förmedlar det till sina lärjungar. Jesus gör det som vanligt genom att vända på perspektiven och han gör det med drastiska ord och liknelser, för att väcka oss till medvetenhet om vår relation till Gud och till varandra. Evangeliet fortsätter precis där vi slutade för två veckor sedan. Då var Petrus så orolig för hur det skulle gå med dem som lämnat allt för att följa Jesus. Nu kliver två andra lärjungar in i bilden, Jakob & Johannes, de är inte riktigt lika försiktiga som Petrus utan framhäver sig själva och lägger fram sin önskan om de kan få platsen bredvid Jesus, i din härlighet, som de uttrycker det.

   Det är så bra i berättelserna att lärjungarnas personlighet framträder, för på så vis kan vi också få syn på oss själva. Vilka är vi i relation till Jesus? Hur lever vi våra liv i relation till Jesus? Är vi som Petrus, eller som Jakob och Johannes, eller som Maria och Maria eller Marta, som kanske också vandrar med Jesus upp till Jerusalem fast de enbart omnämns som; de andra som följde med.

   Gemensamt för alla den här gången är att de är rädda. Jesus möter deras rädsla med att ocensurerat förklara vad som skall ske. Allt blir smått surrealistiskt, det blir så tydligt att lärjungarna inte riktigt hör vad han säger. Det är mänskligt, för när något riktigt svårt sägs slår ofta våra försvar till och vi hör men tar inte in. Det verkar drabba Jakob och Johannes som kontrar allt det Jesus säger om att bli skändad, pryglad, dödad, för att sen uppstå, med att be om en tjänst. Vilket irriterade övriga lärjungar.

   Jesus svarar Jakob och Johannes med frågor om de kan de gå in i det lidande som väntar honom, och svaret blir jakande. Jesus vet att ett lidande på grund av tron på honom kommer att drabba lärjungarna. Och han ger dem på ett vis ett svar varför när han ger dem perspektiven på vem som är härskare och vem som har makt.

Vill de vara stora så ska de tjäna, identifikationen ska inte ligga i blicken på herren utan på tjänaren och slaven. 

Jesus ger sig själv som exempel. Han, Människosonen, har kommit för att tjäna, för att göra något för oss som är långt ifrån att härska och ha världslig makt. Han kommer med försoning, mellan Gud och människa. En försoning som även ska avspeglas i våra mellanmänskliga relationer. Och så i nästa andetag återgår han till vad som ligger framför honom, att han kommer gå hela vägen igenom de mörkaste nyanserna, igenom det kolsvarta för att nå ljuset, ge sitt liv till lösen för många. Han gör det för dig och mig för att vi inte ska vara ensamma i mörkret och skuggorna som möter oss i livet. Han gör det av kärlek. För kärlek är som Höga visan säger Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Guds kärlek till oss går utöver vår fattningsförmåga. 

   Mänsklig kärlek går sönder, det vet Gud, för Gud gick sönder på sin Golgatavandring och på korset. Men det slutade inte där. Och för att inte börja tangera en påskdagspredikan, den får vänta, så vill jag avsluta den här predikan med att citera Höga visan och sända med orden som en tillitsfull bön för oss alla att vila i; Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. 

Predikan på Fastlagssöndagen i Djurgårdskyrkan

Höga Visan 8:6-7

2 Korinthierbrevet 5:14-21

Markusevangeliet 10:32-45

Att bli medveten

Varför säger och frågar Petrus som han gör?

Jo, för precis innan har Jesus gett lärjungarna liknelsen att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesus ger liknelsen för att en förmögen ung man ställt frågan vad han ska göra för att vinna evigt liv. Petrus reagerar nästan uppgivet, men vi då, som har lämnat allt och följt dig, hur blir det med oss? Det är nästan så att vi anar både rädsla och en aning ilska. Vi vet faktiskt inte om Petrus blev så mycket klokare av Jesu svar eftersom det är ett svar som skruvar till det ett varv till och dessutom är två svar i ett.

   Jesus ger först ett löfte till lärjungarna att de ska få vara med och döma eller härska som ordet också betyder. De ska helt enkelt få makt vid världens återfödelse, det blir deras lön för vad de har försakat genom att följa Jesus. Orden riktar sig direkt till de tolv. För det andra breddar Jesus svaret till att gälla oss alla.

Läser vi, som är Jesu nutida lärjungar, dessa ord rakt av som vägledning skulle jag säga att vi ligger riktigt risigt till. 

Det är endast ett fåtal av världens kristna som väljer den radikala vägen att lämna sitt sociala sammanhang för ett liv i en mer total efterföljelse, nämligen de som lever i klostergemenskap. Så vad finns det att ta fasta på i dagens evangelium för oss som inte är beredda att så radikalt leva i efterföljelse? Jo, en tankeställare inför det omvända perspektivet som Jesus ger. Det kan tyckas orättvist och tufft att många som är sist ska bli först och tvärtom. Varför svarar Jesus så här kryptiskt? Jag tror att han gör det för att väcka oss till medvetenhet. Han ger ofta omvända perspektiv eller ger bilder genom sina liknelser som verkar omöjliga som till exempel den om kamelen och nålsögat.

   Genom att vända på perspektiven betonar Jesus att för Gud är allt möjligt som inte är möjligt för oss. Jesus sätter strålkastarljuset på rätt förhållande mellan oss och Gud. Gud är inte som en människa, Gud är Gud, till stor del ofattbar för oss. Det som kan bli någorlunda greppbart för oss är att Gud är inkarnerad i Jesus och han visar oss på något av Guds väsen. Om vi skulle gå och fundera hela tiden på om vi är de sista som skall komma först eller de första som skall komma sista hamnar vi i ett navelskådande som inte är sunt. Då finns en risk att vi börjar bedöma och döma varandra och gå in i en roll som är Guds.

   Det finns förstås personer som tycker att det här är för osäkert och ropar efter fastare och tydligare riktlinjer, dogmer att följa till punkt och pricka. Visst behöver vi ordning och reda även i trons värld så länge vi ser dogmer som fasta väggar, golv och tak i ett hus där vi får frihet att skapa interiören själva. Annars blir huset ett fängelse. Människan blir fånge och inte fri. Personligen tycker jag att det är en så oerhört stor befrielse att jag inte vet allt, eller tror mig veta allt. Utan att jag helt enkelt bara har att böja mig för icke-vetandet när det handlar om hur Gud verkar i sin skapelse.

Icke-vetande hjälper nämligen mig till med-vetande om att jag inte kan eller kommer kunna veta allt.

Utan endast det som Jesus visar på och alla andra berättelser i vår Bibel som bär vittnesbörd om livet med Gud. Förstå dess historiska kontext och samtidigt överföra det till 2020 för att ge mig vägledning

Livet med Gud bygger på Guds kärlek till sin skapelse. Salomos vishet beskriver det så poetiskt. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig?

   Vi är alla kallade till liv och det är nåden, Guds vilja till relation med oss, en relation som har sin grund i kärlek till varje enskild människa. Det krävs ingen motprestation mer än att medvetandegöra denna relation som finns i vardande hos varje enskild person. Det ansvar vi har, är att säga ja, nej eller kanske till att vandra trons väg. Nåden, Guds vilja till relation med oss är en fri gåva och den samverkar med vår fria vilja.

   Paulus sa nej till Guds uppenbarelse i Jesus under lång tid, ända tills dagen på väg till Damaskus då han möter Jesus i en vision och audition, en mystik upplevelse. Paulus ja till Jesus blir en radikal efterföljelse som han sprider genom sitt budskap med en viss dubbelhet av ödmjukhet och högmod. På så vis är han en spännande och utmanande person. I epistel så finns den här spänningen mellan ödmjukhet och högmod, han har kastat sitt tidigare liv på sophögen. Även om han talar om att leva i tro är det mycket prestation i orden, han griper, han sträcker sig och löper mot målet, evigt liv. Paulus väg att tjäna Gud är hans väg. 

Du och jag behöver bli medvetna om vilken väg Gud har kallat oss att gå. 

På olika vis får vi vara i tjänst för Guds rike. Och när vi är i tjänst för Guds rike så är det inte för att få någon förtjänst eller något i gengäld, vi har redan fått det, eftersom vi alla är älskade av Gud. Jag är inte så förtjust i föräldra-barn analogin när det handlar om vår Gudsrelation, den har både sina brister och sina förtjänster när det handlar om igenkännande. Jag tror att en del av oss som har barn någon gång fått frågan mer eller mindre direkt från vårt barn, älskar du mig? Och vi betygar – de allra flesta av oss i alla fall – Ja, jag älskar dig.

   Frågar vi Gud, älskar du mig? Blir inte svaret Ja så konkret att vi hör det med våra öron men svaret är Ja. Vi hörde det innerligt beskrivet i Salomos vishet. Gud älskar allt som finns till och överser till och med, med våra synder för att vi ska bli medvetna om hur vi på bästa vis kan leva i en god relation med Gud och därmed också med varandra och hela skapelsen. Det är en del av frälsningen.

   Gud gör allt för att nå in i vårt hjärta och vårt förnuft och blir människa i Jesus. Gud gör det för att komma oss ännu närmare så att vi ska bli medvetna om att vi är en del av Guds goda skapelse. Där får vi vila i nåden och verka i tjänst, på olika vis. 

Predikan i Djurgårdskyrkan på Septuagesima, 3:e årgångens läsningar

Salomos vishet 11:22-26

Filipperbrevet 3:7-14

Matteusevangeliet 19:27-30