Gud är bortom vår fattningsförmåga.
Vi kan aldrig fullständig se och möta Gud och vi kan aldrig bli jämlika Gud. Det är en poäng med dagens berättelser och en annan poäng, som är lika viktig, är att vi trots det kan ha en djup och ömsesidig relation till Gud. Gud kallar ständigt oss att upptäcka hur livsbefrämjande och livsbejakande det är att leva i tro på att Gud finns med oss när vi öppnar vårt inre för den möjligheten.
Vi har i berättelserna mött tre personligheter som på ganska dramatiska vis fått glimtar av Guds kraft. Jag vill lyfta fram tre väsentliga klokord i berättelserna som är tidlösa när det handlar om relationen Gud – människa.
Var inte motsträvig.
Var inte rädd.
Gud har förbarmande och tålamod.
Det finns en motsträvighet hos alla tre personligheterna. Hesekiel faller ner med ansiktet mot marken vid åsynen av den mäktiga visionen och Gud kallar honom att profetera om mod och hopp för folket som lider under den babyloniska fångenskapen. Gud vet svårigheterna för folket och för Hesekiel när Gud säger i klarspråk till Hesekiel, var inte motsträvig
Paulus förföljde de kristna innan han själv, också i en mäktig vision mötte den uppståndne Kristus på väg till Damaskus. Paulus motsträvighet mot tron tog sig hänsynslösa uttryck i förföljandet av de första Jesustroende. Ändå kallar Gud Paulus till apostel.
Simon Petrus, är lite mer trög och trött och invänder motsträvigt, - men vi har ju varit ute hela natten och fiskat, fast ok då, vi lägger väl ut näten igen. Vem är mannen som undervisar med makt och kraft, bäst att göra som Jesus säger, vad vet han som inte jag vet, det är tankar som kan ha virvlat förbi i Petrus hjärna.
Det är lätt att bli motsträvig och envis när vi möter det okända och när vi upplever krav eller uppmaningar som vi inte känner oss motiverade eller redo för.
Så är det ibland i vårt vardagliga liv när någon i vår närhet frågar, begär eller önskar nått. Därför är det självklart att vi kan bli motsträviga när vi upplever att Gud vill något av oss. För Gud vill något av oss. Gud kallar ständigt olika personer att gå ut och berätta
om relationen till Gud och om hur vi bör leva i våra mellanmänskliga relationer. På så vi blir vi alla ett slags apostlar, sändebud.
När jag som ung singel pluggade teologi och gick ut för att roa mig hände det att jag sa att jag pluggade till lärare istället för till präst, för det blev så många konstiga frågor och fördomar som jag inte orkade svara på när jag hellre ville dansa. Det är ett väldigt ytligt exempel på motsträvighet att inte stå för kallelsen jag fått, fast det skavde att slira på sanningen så efter några gånger slutade jag att vara motsträvig.
Hur ser din motsträvighet ut när någon ber dig berätta hur det kommer sig att du går till kyrkan på söndagarna eller berätta om din tro? Vad var jag rädd för som ung teologistudent och vad har du varit rädd för? Vi kan ta oss en funderare på om vi fortfarande är rädda i olika sammanhang när vår tro kommer på tal. Är vi rädda för att berätta om vår tro?
Var inte rädd, säger Gud till Hesekiel.
Var inte rädd, säger Jesus till Petrus. Om Paulus blev rädd när ljusskenet och Jesu röst hördes framkommer inte i berättelsen. Det är lite macho och stålmannen över Paulus, han är ofta hård i sina omdömen och skrivningar och hårdast mot sig själv. Insikterna om sin egen synd, sina egna mörka handlingar projiceras in i hans brev och skapar en onödigt mörk människosyn. Förvisso syndar vi alla och har mörker inom oss som kan leda till ord och handlingar vi ångrar. Kanske är det i all sin mörka uppriktighet som Paulus därför kallar sig för urtypen för dem som skall komma till tro. Det vill säga en vanlig person med motsträvighet och rädsla men också förtjänster och gåvor som väntar på att få tas i anspråk.
Gud har förbarmande och tålamod med oss, det är nåden.
Det mänskliga är inte främmande för Gud, tvärtom. Genom Jesus vet Gud precis vad det innebär att vara människa, vet vår motsträvighet, vår rädsla men också allt gott vi förmår vara och göra. Det är därför Gud hela tiden söker relation med oss, det är därför vi har en särställning i skapelsen. Gud har en plan för oss och för skapelsen.
Människa, res dig upp! Jag vill tala med dig säger
Gud till Hesekiel. Och det Gud har att säga till honom och det som står i bokrullen Hesekiel ska äta är klagan, suckar och jämmer. Men vad som inte står med i Evangelieboken och som är fortsättningen på berättelsen är att när Hesekiel ätit konstaterar han Jag åt den, och den smakade sött som honung.
Livet är både ock, glädje och sorg, mörkt och ljust, klagan och lovord. Och i allt detta vill den ende oförgänglige och osynlige Guden vara nära oss, vägleda oss, utmana oss, trösta oss och ge oss hopp. Det är lätt att säga,
svårare att leva efter så vi får göra vårt bästa för att inte vara motsträviga och rädda, för vår Gud är tålmodig och förbarmande. Detta är ett ord all lita på och värt att helt ta till sig, som Paulus säger.
