"Fånga mig på bild

Fotografier, fotografier... Vad är det som vi fångar, när vi fångar nått på bild?…Vad är det som vi minns?”

Orden är ur en sång av min son och hans duo - Superkrafter! Jag kom att tänka på orden ur refrängen när jag läste berättelsen om Lasaros, Marta och Maria. Orden förstärktes i samband med ett foto som dök upp i mitt FB-flöde. Fotot föreställer tre prästkollegor som betytt mycket för mig i en församling jag arbetade innan jag började här i församlingen. Fotot dök upp med anledning av att den sista av de tre dött. Jag var på begravningen i fredags. Fotografier påminner oss om livet och vad vi delat och upplevt tillsammans med människor som korsat våra liv. Det blir extra tydligt när personerna dör. 

Det är tydligt att livet och döden alltid står i relation till varandra med ett OCH emellan. 

Det är alltid döden OCH livet, aldrig döden ELLER Livet. Det är heller aldrig OM vi dör utan alltid NÄR vi dör. Det är smärtsamt att tänka på döden, men vi behöver göra det ibland, för döden vittnar om livet och livet är starkare än döden. 

   Det vill den här söndagen berätta om Maria och Marta hade inga fotografier, men inom dem och alla andra runtomkring fanns minnesbilder av Lasaros. Nu var han död. Vi möter dom i sorg, förtvivlan. Det som har hänt när vi kommer in i berättelsen är att det gått fyra dagar. Jesus stod syskonen nära, han får höra vad som hänt och beger sig till Betania.        Marta får veta att Jesus är på väg och går för att möta honom. Redan i det mötet lovar Jesus Marta att Lasaros kommer att uppstå och hon svarar: Ja, jag vet ”vid uppståndelsen på den sista dagen". Jesus säger då:"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Marta svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Vi behöver hålla detta i minnet när vi hör dagens berättelse. 

Berättelsen handlar i första hand inte om att Lasaros får livet tillbaka utan den handlar om att Jesus ska visa vem han ÄR och vad tron på honom innebär.

Nämligen att Guds skaparkraft går genom tid och rum, genom dimensioner av liv. En kraft som kan betyda förändring och förnyelse i våra liv. För Lasaros betydde det bokstavligt att få livet tillbaka. Jesus gör det han gör för att visa på vem han ÄR, Gud i egenskap av Guds Son som helar och ger liv och samtidigt en medmänniska som sörjer och gråter.

   Redan Jesaja profeterar om Guds kraft, att ljusets dagg, som är en bild för Guds Ande ska falla över skuggornas land det vill säga döden och ge liv.

   Går vi till Paulus, så vittnar han också om livet efter döden. Han gör det på ett kärvt och uppfordrande vis. Han gör så för att församling i Korint hade problem. De tvistade om olika tolkningar av evangeliet och om Paulus roll och även de andra församlingsledarna. Paulus går djupt in i sin förkunnelse, så att han snudd på identifierar sig med Jesus. Samtidigt har han stor ödmjukhet, kraften är inte hans egen utan Guds. Han har vid ett tidigare tillfälle sagt: ”Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus.” Paulus är medveten om att hans liv och tro är som en skatt lagd i lerkärl. Han är medveten om livets och trons skörhet.

Våra liv, vår tro och våra tvivel, ja allt som är livets skatt bär vi inom oss. 

Vi är som lerkärl burna av Guds osynliga händer. Gud uppehåller oss med sin Ande – Andas i oss genom vår andning. Berättelserna idag handlar om livet och vill samtidigt visa att Gud bär oss in i evigheten. Berättelsen om Lasaros visar oss även Guds omsorg i det rent mänskliga. Jesus gråter och blir upprörd av sorgen precis som vi blir när vi drabbas. Gud är Gud och obeskrivlig och samtidigt kan vi ana något av Guds väsen genom Jesus. Att Gud är nära oss och vet vad det innebär att vara människa och vad sorgen gör med oss.

   Livet och döden hänger samman. Vågar och orkar vi tänka på vår dödlighet då och då så är jag övertygad om att vi får ett djupare perspektiv på livet. Det kan vara svårt att vara lika trosvissa som Marta och Maria, långt ifrån alltid kan vi känna Guds närvaro. Men det är vad berättelsen vill säga oss, den vill ge hopp och perspektiv på livet OCH döden. Att vi inte tar livet för självklart att det ska vara för alltid.

   Maria och Marta blev överrumplade och sorgsna precis som vi blir när döden gör sig påmind i vår närhet. Men de kunde lägga sina minnesbilder i vila. Lasaros kom tillbaka till dem, för en okänd tid. De tre kunde tillsammans ta tillvara på livet i trygg förtrösta på att när döden väl kommer, är den en övergång till uppståndelsens liv. 

Jesus gav löftet till Marta, Maria och Lasaros och ger det till oss.

Jag blev återigen påmind om livets ändlighet och skörhet när jag såg fotografiet av mina kollegor som lämnat jordeliv, en av dem alldeles för tidigt. Jag är säkert på att ni som är här idag har era fotografier och olika erfarenheter av livets skörhet som ett bräckligt lerkärl. Lasarus fick livet tillbaka, han blev fri att leva. Det finns en nyckel i evangeliets sista mening när Jesus säger ”Gör honom fri och låt honom gå.” Vi går och är fria, frågan är vad det betyder för oss? Vad är det som är väsentligt i livet? Vad ger oss mening och glädje? Hur ser våra relationer ut? Är det någon som bör avslutas, påbörjas eller förbättras medan tid är i detta livet? Hur tar vi tillvara på livet efter de förutsättningar vi har?

16:e söndagen efter Trefaldighet

Jesaja 26:19

2:a Korinthierbrevet 4:7-14

Johannesevangeliet 11:28-44

PS 1/ SUPERKRAFTER!

PS 2/ Aktuellt på temat, två understreckare i SvD

Barthes försvarade rätten att få bebo sin egen sorg av Kristina Sandberg SvD 2018-09-16

Dödens själ och hjärta heter sorg av Maria Wahlström SvD 2018-09-17

Enhet i mångfalden

Vi är ett i honom

Före evangelieläsningen sjöng vi fem verser som slutar med vi är ett i honom! (Psalm 61) Jag valde den psalmen för att betona vad dagens berättelser handlar om, att vi är förbundna med Jesus Kristus. Han som är den enhet vi samlas kring, lever i gemenskap med och är en del av.

Ibland möts vi som kristna av kritik och frågor om varför det finns så många olika kyrkofamiljer och traditioner. 

Personligen har jag aldrig riktigt förstått den frågan eftersom olika församlingar och traditioner funnits med redan från början i den kristna historien. Det är som om vi tror att allt var en enda enhet från början. Det vara bara en sanning så länge Jesus fysiskt fanns hos på jorden, men inte sen. Det är bara att läsa Apostlagärningarna för att inse att arvet efter Jesus snabbt tolkades olika. Det är som om Jesus vet detta, därför bad han för sina lärjungar, och i förlängningen innebär det att han ber för oss. Jesus ber att vi ska bevaras som en enhet i tron på Gud. Gud som enhet gestaltas i Fadern, Sonen och Anden. Jesus är ett med Gud. 

   Så vad är då den minsta gemensamma nämnaren för kristna? Jo, att vi bekänner oss till tron på den treenige Guden. För att ta en av vår lutherska kyrkans slogans sola fide, tron allena. Tron på Guds närvaro och handlande i världen. Författaren till Efesierbrevet uppmanar oss: Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten. Kyrkohistorien visar att mänskligheten inte varit så särdeles bra på den fredliga strävan att bevara andlig enhet. 

   Det vi ser idag är glädjande. Den fredliga strävan för den andliga enheten finns i mycket högre utsträckning idag genom att olika kyrkotraditioner för dialog med varandra och samverkar i en rad olika frågor. Som till exempel kyrkornas världsråd som dagens kollekt går till. Den strävan handlar om, att i respekt för varandras traditioner och tolkningar, grunda sig i förståelsen av det gemensamma och utifrån det fundera över olikheter och söka gemensamma vägar framåt.

   Det gemensamma för kristna är tron på Guds enhet för den enheten är källan till vår ömsesidiga enhet. Det är en utopi att vi ska bli en fysisk enhet, den förverkligas inte förrän Jesus kommer åter men i väntan på det kan vi sträva efter enhet i Anden, i tron på den treenige Guden. Hålla fred med varandra.

Brukar du besöka Svenska kyrkan i utlandet när du är ute reser? Gör inte det! 

Sök i stället upp en lokal kyrka, kanske förstår du inte språket men jag garanterar att du kommer känna igen dig. Ofta möts man av värme, öppenhet och nyfikenhet. Inget ont om Svenska kyrkan i utlandet, den fyller naturligtvis en stor och betydelsefull funktion inte minst för de svenskar och nordbor som är bosatta utomlands. Men är du bara ute reser någon eller några veckor, gå till en annan kyrka. Stäm in i Fader vår och trosbekännelsen, sjung med om psalmbok eller agenda finns, fast du kanske inte förstår. Det är så vi kan skapa förståelse för varandras traditioner, kanske känns gudstjänstformen främmande men kom då ihåg att grunden är en och samma Gud. En och samma Jesus som är den gudomliga visheten i mänsklig gestalt, en och samma Ande som andas i och genom dig och mig och församlingen.

   Som kristna är vi på ett sätt ett enda folk som lyder under en enda kung. Även om profeten Hesekiels bok handlar om det judiska folkets historia om ett nytt enat Israel efter babyloniska fångenskapen så kan vi leva som ett enda folk i tron på den ende kungen Jesus. Sen kan vi fundera över hur relevant den benämningen är idag för att människor ska hitta fram till Jesus och en gudstro.

   Personligen föredrar jag benämningar som Frälsare, Befriare, Människoson och Guds Son för de går bortom kravet på den tänkta, synliga enheten som vi lätt ställer upp för att vi har behov av likriktning och auktoritär lydnad, det vi tror skänker trygghet. Vi får i alla fall vara tacksamma för mångfalden av benämningar och Gudsbilder, för på så vis finns flera ingångar och till trons mysterium och till kallelsen.

Vi uppmanas att leva värdigt vår kallelse.

Det är sannerligen inte alltid lätt att omsätta tro till handling och leva i kyrkans gemenskap på olika vis. Det vet Jesus därför ber han, bevara dem i ditt namn. Gud bevarar oss när vi antar utmaningen att ha fördrag med varandra och sträva efter den andliga enhet som är grunden för vår tro på den ende Guden som verkar genom allt och finns i allt, genom sin Ande. Att ha fördrag med varandra handlar om respekt för varandras gudsrelation och tro. Det finns ingen klasskillnad i tron. Stopp, kanske någon av er tänker, det gör det väl. Jo, men den skillnaden är då skapad av människor. Det finns ingen skillnad skapad av Gud.

   I enheten finns mångfalden och den ska vi vara rädda om i en tid och värld där det ropas på enkla lösningar och enväldiga ledare som inte befriar utan förtrycker. Då behöver Kristi kyrka, som vi är del av, visa på vägen av tålamod, kärlek, frid och hopp. Jesus ber för att vi ska vara bevarade som ett, liksom han och Fadern är ett. Som vi sjöng i psalmen, lågorna, grenarna, gåvorna, tjänsterna, lemmarna är många men vi är ett i honom. Det går att hålla flera perspektiv levande på en och samma gång, mångfald i enheten, en Gud gestaltad i Fader, Son och Ande och en enda mänsklighet gestaltad i olika traditioner.

14:e söndagen efter Trefaldighet 1 årgången

GT Proften Hesekiel 37:15-22

Epistel Efesierbrevet 4:1-6

Johannesevangeliet 17:9-11

Psalm 61 i Den svenska psalmboken

Lågorna är många , ljuset är ett.
ljuset Jesus Kristus,
lågorna är många , ljuset är ett,
vi är ett i honom!

Grenarna är många, trädet är ett,
trädet-Jesus Kristus,
grenarna är många, trädet är ett,
vi är ett i honom!

Gåvorna är många , Anden är en,
finns i Jesus Kristus,
gåvorna är många, Anden är en,
vi är ett i honom!

Tjänsterna är många, Herren är en,
Herren Jesus Kristus,
tjänsterna är många,Herren är en,
vi är ett i honom!

Lemmarna är många, kroppen är en,
Jesus Kristi Kyrka,
lemmarna är många, kroppen är en,
vi är ett i honom!

TA. Frostenson 1972 , 1986 * M O. Widestrand 1974